Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev onsdag 11 februari 2004
11/2/2004

Vänner,

Om den skandalartade hanteringen av Sveriges politik vad gäller de nya EU-medborgarnas rättigheter, orkanen i vattenglaset om statsbesök i Vietnam och Brunei samt presidentvalsrörelser i USA och Ryssland.

Så har då Sverige lyckats sätta sig ordentligt på den europapolitiska kartan. Efter att inte minst under det svenska EU-ordförandeskapet har moraliserat mäktiga mot de länder som inte var beredda att betrakta de nya medlemsländerna som fullberättigade, och skördat en del lagrar på detta, annonserar regeringen plötsligt en total kovändning, börjar tala om riskerna för en ”välfärdsturism” som kan vräka Sverige över ända och vill införa begränsningar av just den art man tidigare moraliserat mot.

Sådant agerande ger av lätt insedda skäl publicitet i omvärlden, och därtill utpräglat dålig sådan. Att vi före jul dessutom ägnade oss åt att säga att vi absolut inte kunde tänka oss att öka EU-budgeten, vilket torde komma att krävas för att hjälpa en del av de nya medlemsländerna, har inte heller bidragit till vårt anseende bland de länder som snart kommer att bli våra nya kollegor i den Europeiska Unionen.

Oavsett vad man må anse i själva sakfrågan om de problem som kan uppstå kan det inte råda någon tvekan om att det handlar om en grav misskötsel av en både in- och utrikespolitiskt mycket viktig fråga. Det handlar ju inte om någon ny frågeställning. Allt har varit känt, utrett, bedömt och beslutat sedan månader och år tillbaka. Så sent som i december fattade riksdagen beslut om den linje som nu regeringen med stor kraft och stora skadeverkningar för Sveriges anseende basunerat ut att man vill återge.

Det är inte min sak att ha så mycket av synpunkter på inrikespolitiken, men jag måste medge att det är mycket länge sedan som jag såg ett fall som så tydligt borde leda till att man i riksdagen yrkade om misstroendevotum mot det ansvariga statsrådet.

Riksdagen kan inte rimligen acceptera att viktiga frågor hanteras på detta sätt. Och det - som jag sade - egentligen alldeles oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.

Misskötseln gäller på flera plan. Om det nu skulle föreligga betydande problem - vilket jag är mindre övertygad om - skulle regeringen självfallet ha haft en skyldighet att i god tid oh ordnade former lägga fram förslag på hur dessa kunde hanteras. Men inte nog med att så inte skedde - det som hände var ju att man sade att det inte fanns några problem av dignitet, och moraliserade över de andra regeringar som enligt sina bedömningar kommit fram till att det nog kunde finnas sådana.

Nu vill regeringen i stället begränsa de nya EU-medborgarnas tillträde till den svenska arbetsmarknaden. Men i det London jag nyss lämnat säger regeringen att man alls inte ser något behov av sådana åtgärder, men att man däremot kommer att föreslå att hantera de problem som kan uppkomma genom olika justeringar i bidragssystemet. Och någonting säger mig att London måhända för många av de ca 70 miljoner nya EU-medborgarna kan vara en attraktivare destination för arbete än vad Stockholm är. En låginkomsttagare i Sverige har genom skattetrycket dessutom en påtagligt sämre ekonomisk situation än vad en låginkomsttagare i Storbritannien har.

Till detta kommer att det är stötande när den regering som alls inte vill tro att någon inom nationens gräns i dag kunde fuska med bidragssystemet målar bilden av att folkmassorna utanför våra gränser mer eller mindre in toto skall utgöras av giriga s k välfärdsturister reda att kasta sig över fäderneslandets och folkhemmets alla dyrgripar. Formuleringarna har måhända inte fallit precis på detta sätt, men de som formulerat sig har dock gjort det med klart medvetande om vilka stämningar det var som man spelade på.

Jag ser med stor olust på att Sverige nu framstår som ett land som vill diskriminera de nya européerna i de nya demokratierna. Jag tillhör inte dem som tror att vi kan lätt upp all politik dithän att alla i hela världen alltid skulle ha tillträde till vårt land, men även bortseende från det vämjeligt inkompetenta i hela hanteringen av frågan tycker jag att det är stötande att vi nu vill diskriminera också de grannländer som för bara lite mer än ett decennium fick sin demokrati och sin självständighet tillbaka.

Men när jag på en snabb utlandsresa - dessa rader är avsända från New York
- kopplar upp mig mot fäderneslandet är det inte detta som diskuteras längre.

Nej, nu exploderar det i stället av indignation över att kungen tydligen - jag har inte hört det själv - sagt något positivt om Sultanen av Bruneis traditionella audienser med sina undersåtar och den öppenhet som dessa anses vara ett tecken på.

Redan sedan början av januari har främst radions ekoredaktion velat dra upp stor debatt med anledning av att kungen skulle åka på statsbesök i det förvisso allt annat än demokratiska Brunei. Och nu fick man i en intervju bekräftat att kungen inte fördömde allt i landet. Tvärtom såg han inslag som han tyckte var positiva. Och genast skickades flåsande reportrar i alla riktningar för att samla indignation, upprördhet och avståndstagande att förmedla till det starkt chockade svenska folket.

I det informella SM i indignation som föreföll att spelas upp i går måste det nog anses att prispallens högsta plats intogs av SNS-professorn Olof Peterson som med anledning av uttalandet krävde att kungen skulle abdikera
(!) och att vi i stort sett per omgående borde ändra statsskicket från monarki till republik.

Som sannolik silvermedaljör kvalade Liberala Ungdomsförbundet in med sitt krav på att utrikesminister Laila Freivalds (!) borde avgå eftersom regeringen genom hennes person ju hade godkänt statsbesöket i Brunei.

Statsministern kom väl inte riktigt på prispall, men förtjänar väl i alla fall ett omnämnande för sin grumlighet om att kungens uttalande inte stämde med ”den svenska linjen” - det hade nog varit bättre om kungen hade prisat stabiliteten i Brunei.

Och miljöministern lät meddela att regeringen minsann skulle tala med kungen när denna återkom från sina eskapader.

I sak är det självfallet så att det är hovet och regeringen tillsammans som fattar beslut om statsbesök av denna art. Och oavsett vem som nu skall avsättas för denna fadäs är det ett faktum att regeringen och hovet sedan lång tid tillbaka fattat dessa beslut om statsbesök i Vietnam och Brunei.

Indignationen över besöket i det odemokratiska Brunei skall ses i ljuset av den - så vitt jag uppfattat - totala tystnaden över besöket i det minst lika odemokratiska Vietnam. När radions ekoredaktion redan tidigare ägnade sig åt indignationen över det feodala enväldet i Brunei hade man inte ett dyft att säga om den kommunistiska diktaturen i Vietnam. Och varför det anses närmast förräderi mot demokratiska värderingar att besöka den ena diktaturen men inte den andra kan man självfallet spekulera länge kring.

När statsministern lätt majestätiskt talade om ”den svenska linjen”
undrade jag lite försynt vari denna bestod. På UD:s hemsida finner man dock numera länkar till de - mycket bra - rapporter om de mänskliga rättigheterna i olika länder i världen som Sverige producerar, och där går det således att ta del av färska rapporter om tillståndet i såväl Vietnam som Brunei. Antagligen är det detta som är ”den svenska linjen”.

Det är intressant att läsa de två rapportera bredvid varandra. Det handlar om diktaturer i bägge fallen.

I fallet Vietnam inleds rapporten med några meningar som skulle kunna tolkas som försök att släts över, men ju mer man läser desto tydligare och klarare blir bilden. Ett land som utmäter och tillmäter dödsstraff för också mycket vagt definierade brott mot den s k nationella säkerheten, där kommunistpartiets välde är totalt och man t o m försökt att tillämpa total kontroll på användningen av Internet för att förhindra att obehagliga informationer kommer in i landet är knappast en Snövit när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Bilden blir successivt allt mer ruskig.

Med rapporten om Brunei är det tvärt om. Den startar med en tydligt negativ ansats, vilket alls inte är felaktigt, men visar därefter upp en bild som rätt tydligt skiljer sig från den vietnamesiska. Även här finns förvisso dödsstraff, men inte för politiska brott, och några fall där de verkställs under senare år känner man inte till. Med muslim som dominerande religion är kvinnans ställning inte vad vi uppfattar som naturlig i Sverige, men förefaller dock en bra bit bättre än i många andra muslimska länder. Pressen har en viss frihet, politiska fångar nämns i alla fall inte i rapporten. Sultanen är dock den som har den yttersta makten i allt - han fyller väl i den delen ungefär samma funktion som politbyrån i kommunistpartiet i Hanoi.

Självfallet kan det diskuteras i vilken utsträckning statsbesök skall avläggas i länder som Vietnam och Brunei. Jag utgår från att regeringen fört den diskussionen. Inte sällan är det exportintressen som ligger på.
Och regeringen kan ha ett intresse av att hålla sig väl med olika länder också av mindre demokratiskt snitt.

Som statsminister var jag själv på officiellt besök i Vietnam. Även då fanns vissa exportintressen med. Men viktigast var ändå den tendens till liberalisering som då hade börjat skönjas i Vietnam. Jag talade dock om att en liberalisering av ekonomin måste följas av en liberalisering av ekonomin och samhället i övrigt med sådan tydlighet att de officiella tolkarna på statsbanketten vägrade att översätta de delarna av mitt tal, och den officiella tidningen dagen därpå helt sonika censurerade dessa delar av vad jag hade sagt.

Tyvärr kom utvecklingen i Vietnam under åren som följde att bli en annan än vad jag hade hoppats på. Någon liberalisering av systemet har knappast skett. Och också den ekonomiska liberaliseringen har bromsats i förhållande till de förväntningar som fanns.

När regeringen nu sänt också kungen till Vietnam har man säkert sina skäl till det, och jag utgår från att den då medföljande utrikesministern Freivalds också mumlat något om mänskliga rättigheter i något samtal som absolut inte kom till den vietnamesiska allmänhetens kännedom. Sannolikt kommer inte detta att mildra Liberala Ungdomsförbundet i dess sannolikt dubbla krav på hennes avgång eftersom hon godkänt detta dubbeldiktaturbesök av kungen och därtill aktivt medverkat i det ena.

Vad allt detta kommer att leda till återstår att se.

För professor Olof Pettersson rekommenderas en lång semester i mycket kyligt klimat för att - om möjligt - få sina sinnen i balans igen. För radions ekoredaktion rekommenderas att skaffa sig glasögon som leder till syn på bägge ögonen. För miljöministern, som ju antytt att hon skall tala statschefen tillrätta, rekommenderas att börja med offentlig högläsning utanför t ex Rosenbad av “den svenska linjen” när det gäller såväl Vietnam som Brunei.

För oss övriga rekommenderas ett lätt roat leende.

På denna sida Atlanten - jag är dock i New York bara över dagen - är det på sitt sätt också Vietnam som står i debattens centrum. Även om det diskuteras åtskilligt om underrättelsemisslyckanden i Irak, förefaller det att vara frågan om vad olika presidentkandidater gjorde i och under Vietnamkriget som leder till de hetaste känslorna.

På samma sätt som Howard Dean fälldes som trovärdig kandidat av ”skriket i Iowa” växte John Kerry fram som sådant när plötsligt ur intet på ett valmöte i Des Moines steg fram den man vars liv Kerry räddade ur Mekongfloden i Vietnam för snart fyrtio år sedan. Plötsligt blev Kerry mannen som kunde stå upp för sitt land, vars robusta patriotism inte kunde ifrågasättas och vars personliga mod under någon minut i Vietnam blev en viktigare fråga än decenniers arbete i senaten i Washington.

Att möta detta har inte varit lätt för andra. Wesley Clark, som trott sig kunna rida högt på att han var en riktig general som hade lett riktiga krig, har fått stå på valmöten och berätta om att han minsann skadades av två kulor när han var i Vietnam och stred för Gud och fosterland.

Värst har det blivit för presidenten. Om Kerry fick medalj i Vietnam och Clark blev beskjuten i samma krig, kan han bara ståta med viss tjänstgöring i nationalgardets flygdel. Och nu tvingas Vita Huset släppa ut olika dokument för att visa att presidenten visst gjorde någonting i militären under Vietnamkrigets dagar. Det är uppenbart att man hamnat i en debatt man inte ville ha, men just nu är frågan vad man gjorde i Vietnamkriget den som har mest nerv i den amerikanska debatten.

För den utomstående ter det hela sig lite märkligt, men sådan är nu stämningen i detta land efter den 11 september 2001. Den som inte visat att han klarar strid och krig göre sig icke besvär med att söka väljarnas gunst. Att klä sig i flaggan räcker inte - man måste visa att man varit beredd att gå i strid för denna flagga också.

Just nu seglar John Kerry fram med stor kraft i de demokratiska primärvalen. I går kväll noterades nya segrar i Virginia och Tennesse, medan Howard Dean försvinner från scenen, Wesley Clark med all sannolikhet kastar in handduken under dagen och John Edwards försöker att trappa upp sin redan tidigare grovt populistiska retorik. Men avgörandet kommer först om några veckor. Osvuret har visat sig vara bäst i detta drama.

Om USA går till ett presidentval med lite av krigsstämningen fortfarande hängande över debatten kommer detta i än högre utsträckning att gälla i Ryssland den 14 mars. Men här är utgången alldeles given på förhand - Putin kommer att vinna en storseger.

Terrorattentatet mot tunnelbanan i Moskva har nu ytterligare spelat honom i händerna. Även om hans totala dominans av avgörande media och den administrativa apparaten gör att han har valprocessen helt under kontroll förefaller det som om ändå är besvärad av de kandidater som envisas att ställa upp och framföra icke godkänd kritik mot honom.

Liberala Irina Khakamada och rödbruna Sergei Glazyev stör ritningarna på ett sätt som inte riktigt passar. Och Khakamada har t o m vågat att ta upp den laddade frågan om vad som egentligen hände i samband med gisslandramat på NordOst i Moskva hösten 2002.

Nu dånar de kraftfulla tonerna i Moskva. En legitim oro för vad fortsatt terrorism kan innebära utnyttjas alldeles självklart politiskt. Någon kräver undantagstillstånd. En annan förefaller vilja avvisa alla muslimer från Moskva. Putin riktar fördömanden också mot tjetjenska ledare som med största sannolikhet inte har någonting alls med detta att göra.

Och till helgen - tillfällighet - drar man igång den största militärövning som landet sett sedan början av 1980-talet. Med kärnvapenmissiler och specialtrupper skall man slå tillbaka terrorhot från såväl Arktis i norr som Centralasien i söder. På söndag kommer vi att få se bilderna av Putin när han bevittnar en avfyrning av Rysslands modernaste interkontinentala kärnvapenrobot Topol-M från Plesetsk icke så långt från Finland mot mål långt borta i Stilla Havet.

Valkampanj kan föras på olika sätt.

Här i New York blir det för min del först några timmar om Ryssland och energipolitik, snabbt möte om en rapport om statssuveränitetens framtid som skall vara klar i april och därefter några timmar på FN i en blandning av olika ärenden. Där fortsätter i morgon eftermiddag också de samtal om Cypern under Kofi Annan som inleddes i går eftermiddag.

Och sedan för min del åter till flygplatsen och hem.

Där väntar bl a moderat jubileumsseminarium i Uppsala på lördag i anslutning till partiråd och där jag skall tala om moderat idéutveckling i internationellt perspektiv. I övrigt bjudas där på det mesta från Per Unckel till Fredrik Reinfeldt i samma ämne.

Nästa vecka blir dessvärre lite hektisk.

Till Bryssel för slutsammanträde med den s k högnivågrupp som kommissionen tillsatt för att lägga fram ett förslag om säkerhetsforskning. Jag hoppas att vi får ihop ett papper som vi kan lägga fram i den delen. Till Texas för att bl a tillsammans med före detta president Bush diskutera den alls icke inaktuella frågan om hur underrättelsetjänster måste förändras för att kunna bli ett stöd för bra politik. Och direkt därifrån till Kiev i Ukraina för att vara med och manifestera stödet för de demokratiska krafter som vill en tydligare europeisk orientering av sitt lands politik.

Hur det går med mitt vittnesmål inför Haag-domstolen vet jag just nu ingenting alls. Åklagarna försöker att få en tid som passar, men tribunalen som sådan har ännu inte kunnat ge besked om huruvida detta är möjligt. Milosevics sjukskrivningar har självfallet bidragit till att kasta alla planering över ända.

Den som lever får se. Under tiden funderar jag lite på hur arbetet skall läggas upp i en ny internationell kommission om Balkan som just håller på att sättas upp. Ordförande blir Italiens före detta premiärminister Amato, men i gruppen ingår också bl a Tysklands före detta president Weizsäcker, Belgiens före detta premiärminister Dehaene och Europakommissionens före detta ordförande Delors. Och undertecknad.

New York den 11 februari 2004

Carl Bildt

PS.
För den som vill följa de mer utrikespolitiskt inriktade delarna av diskussionen inför valet i USA rekommenderas www.cfr.org/campaign2004









Tuesday 
1/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]