Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 25 mars 2004
25/3/2004

Vänner,

I dagar som dessa krävs det uthållighet för oss som brukar framhärda i en grundläggande optimistisk bild av den globala utvecklingen. Det förefaller som om varje vecka nu gör en redan komplicerad och konfliktfylld bild än mer komplicerad och än mer konfliktfylld.

Den 11 mars i Madrid och den 17 mars i Mitrovica och det övriga Kosovo visade med all önskvärd tydlighet både den nya och den gamla säkerhetsagendan i Europa. Och även om ett och annat hurtigt uttalande i Stockholm fortfarande antyder att detta inte alls rör oss klingar sådana uttalanden allt ihåligare.

Det var stordåd i terror man hade planerat, och till betydande delar lyckades man också. 202 människor dog och ca 1 700 skakades i det värsta terroristdådet i Europas moderna historia.

Att tre av de tretton bomberna inte detonerade, och att tågförseningar och en del andra tekniska problem ledde till att man inte uppnådde det man planerat, d v s att de fyra tågen skulle explodera samtidigt när de var inne på samma station, med en betydligt högre dödssiffra som säker följd, är i det sammanhanget föga tröst.

Det kommer säkert att ta sin tid innan vi till fullo vet bakgrunden och ansvaret. Det skulle inte förvåna mig om den kommer att visa på ett komplicerat mönster av samverkan mellan olika grupperingar.

Regeringen Aznar har kritiserats för att den omedelbart gick ut och sade att allt tydde på att den baskiska terrororganisationen ETA låg bakom. De första rapporter från den spanska säkerhetstjänsten CN som senare offentliggjorts säger också detta, och även om det underlag vad gäller det konkreta attentatet man då hade var obefintligt var antagandet inte orimligt.

Några veckor tidigare hade en ETA-grupp på väg till Madrid med en stor sprängladdning arresterats, och på själva julafton hade man stoppat ett ETA-försök att placera bomber på just dessa tåg. Antagandet att ETA den tredje gången lyckats med det man två gånger hade misslyckats med var inte alldeles orimligt, och i slutskedet av en valrörelse hade regeringen knappast optionen att inte offentligt säga det som deras säkerhetstjänst rapporterade till den.

För dagen pekar spåren snarare mot olika grupper med förankring i marockanska miljöer i Madrid liksom till kretsar närstående dem som stod för terroristdåden i Casablanca förra året. I vilken utsträckning dessa spår mer formellt kan föras vidare till det mer informella nätverk som kallas al-Qaida återstår att utreda, men hitintills har det inte gått att visa någon koppling mellan detta dåd och de ledningsstrukturer som associeras med al-Qaida.

Hur som helst var det med all sannolikhet föreställningen att regeringen Aznar ville föra väljarna bakom ljuset, och att det var al-Qaida som med attentatet ville straffa Spanien för dess stöd för USA i Irak-kriget som ledde till att Partido Populars av alla förutspådda valseger vändes till ett betydande nederlag som seger för socialisterna i PSOE. Om det skulle kunna beskrivas som terroristernas första Madrid-seger blev deras andra seger när den så småningom tillträdande premiärministern Zapatero omedelbart förkunnade att han kommer att dra tillbaka de spanska trupperna från Irak.

Var det al-Qaida som var ansvarigt var den dubbla segern direkt deras - var de inte direkt inblandade var den dubbla segern bara indirekt deras.

Det säger sig självt att den signal som sänts med detta är allvarlig.
Skapas bilden att den demokratiska processen kan påverkas av bomber, och att reaktionen blir att vika undan för det hot som terrorismen innebär, så riskerar valrörelser och terror snarast att bli synonyma begrepp i våra europeiska demokratier.

Med dåden i Madrid och Istanbul har terrorhotet kommit in i Europa på ett allvarligare sätt. Inget land har rätt att tro att man ligger vid sidan av det som sker. Gäller fortfarande samma mönster som jag känner sedan tidigare är det mycket sannolikt att vårt land utnyttjas både för rekrytering, förberedelser och annan verksamhet med direkt koppling till olika terroristiska nätverk. Varje anknytning av verksamhet i Sverige till verksamhet som spränger oskyldiga människor i andra länder i bitar måste på alla sätt bekämpas.

Regeringsskifte kommer det nu att bli i Madrid, även om det dröjer en bra bit in i april innan det mer formellt sker. Och vilka effekter det får vet vi inte riktigt. Sannolikheten för att de spanska trupperna trots allt kommer att vara kvar i Irak - ett nytt FN-mandat är ju so oder so nödvändigt när den formella ockupationen upphör i sommar - är icke obetydligt över 50 %.

Regeringsskifte har det redan blivit i Grekland efter Nea Demokratias överraskande stora valseger helgen innan valet i Spanien. Det förefaller som om väljarna var mer trötta på ett gammaldags och som korrupt uppfattat socialistparti PASOK än vad opinionsmätningarna hade fångat in. Costa Karamanlis tog omedelbart över styret.

Hans agenda är påtagligt tuff. Förberedelserna för Olympiaden ligger tydligt efter. Statsbudgetens verkliga läge är tydligt sämre än vad som hävdades för bara någon månad sedan. Och alldeles omedelbart har han nu att handlägga frågan om Cypern. Att det åter brinner på Balkan känns dessutom mer nära i Athen än i någon annan huvudstad i EU - också grekiska trupper är nu insatta i försöken att upprätthålla ordningen i Mitrovica.

Att den delade staden Mitrovica i Kosovo skulle detonera var kanske inte så förvånande. Även om det skett framsteg i försöken att komma över delningen, och läget var betydligt mindre spänt än för några år sedan, fanns alltid möjligheten av en detonation.

De olika sidorna strider om vad som var den tändande gnistan. I måndags förra veckan besköts en serbisk ungdom av en förbipasserande bil i en by söder om Pristina. Och i tisdags drunknade så tre barn i den strida Ibar-floden när de tydligen drevs undan av några serber i området kring Mitrovica.

Det var medias bild av vad som hände med dessa barn som ledde till upploppen och de kraftiga striderna i Mitrovica. Och när dessa inom timmar spreds över i stort sett hela provinsen, med aggressiva attacker mot alla möjliga och omöjliga serbiska mål, FN-administrationen, andra minoriteter och Nato-trupperna handlade det om ett i grunden ändrat läge. Plötsligt fanns det organisation, samordning och syfte i de aggressiva attacker som så gott som samtidigt blossade upp.

Under dessa timmar lades resultaten av år av arbete i ruiner. Serbiska byar, hus och våningar attackerades och förstördes. FN-fordon i mängder sattes i brand. Nato-trupper fick skjuta skarpt för att försvara sig.
Kyrkor och kloster anfölls och sattes i brand. Under dygnen sedan dess har det t o m förekommit fall där de lokala myndigheterna satt in bulldozers för att utrota varje rest av det som en gång varit en kyrka.

Efter en lite stapplande inledning reagerade Nato dock. Nu har betydande förstärkningar flugits in från en rad olika länder. Erfarna brittiska soldater patrullerar åter på Pristinas gator - så var det under de spända månaderna omedelbart efter Kosovo-kriget 1999. Varje tanke på att reducera truppstyrkorna under de närmaste åren torde ha övergetts. Arbetet med att bygga upp en egen Kosovopolis för att klara säkerheten har dessvärre drabbats av ett allvarligt bakslag - ofta stod den passiv inför vad som hände, i några fall finns t o m rapporter om hur den hjälpte till i den etniska rensningen.

Omedelbart handlar det nu om att återställa ordningen. I en artikel i Financial Times i måndags - återgiven på www.bildt.net - ger jag min bild av saken.

Men den stora frågan är vad som kommer därefter. Är det möjligt att hålla val som planerat i oktober med förhoppningen att också serber och andra minoriteter deltar? Finns det några förutsättningar för att den praktiska dialog som stapplande inletts mellan Belgrad och Pristina kan fortsätta i detta klimat? Har vi helt och hållet kastat in handduken när det gäller att bygga ett Kosovo där alla som så vill har en framtid?

Frågorna har betydelse långt utanför Kosovo. I grunden handlar det om de principer som har legat till grund för allt det som omvärlden - med starkt varierande framgång - försökt att säkerställa i regionen ända sedan den jugoslaviska upplösningsprocessen började för mer än ett decennium sedan.
I Washington Post ser jag hur det i debattartiklar sägs att det är en illusion att tro att det går att bygga ett multietniskt Kosovo, och att vi ty följande borde erkänna fakta och omedelbart erkänna ett självständigt och de facto monoetniskt Kosovo.

Men om dessa ansträngningar är en illusion i Kosovo, vad är det då som säger att det inte kommer att uppträda bestämda män som med bomber i händerna kommer att säga att det är en illusion också i Makedonien och i Bosnien? Och finns inte den alldeles överhängande risken för att vi då är tillbaka till precis det som vi hela tiden försökt att förhindra - en region där blod drar nya gränser, där samlevnaden blir omöjlig och nya flyktingar ger gammal bitterhet ny kraft?

Att snart fem års ansträngningar i Kosovo genom extremisters dåd till betydande delar gick upp i rök i förra veckan är allvarligt nog. Än värre blev om mer än ett årtiondes mödosamt arbete i regionens alla delar skulle läggas i ruiner av dem som tror att detta är de enkla och snabba lösningarnas del av Europa.

Jag tillhörde aldrig dem som ansåg att det var klokt att ständigt skjuta frågan om Kosovos status på framtiden. Med strutsen som strateg var riskerna uppenbara. I min bok ”Uppdrag Europa” från förra året skrev jag också om FN:s misslyckande med att få de ledande länderna att inse att uppskov efter uppskov med den frågan inte ledde till att såren läktes, utan i stället skapade risken för att infektionen skulle komma att sprides. Gång på gång missades tillfällen då diplomati möjligen skulle ha kunnat manövrera fram mot en kompromiss.

Jag varnade för att det skulle kunna komma att gå med den politiska processen här som det gick med Oslo-processen i Mellersta Östern, där man ju tog viktiga steg men utan att kunna ge en lösning på de grundläggande och avgörande frågorna, och att vi då skulle hamna i en betydligt mycket mera besvärlig situation. Ingen var märkbart intresserad av att lyssna - man var fullt upptagen med att säga att allt gick så strålande och bra.

I det läge som nu uppstått finns inget acceptabelt alternativ till en betydligt mer robust internationell insats för att säkra att i alla fall något av multi-etniska möjligheter finns kvar i Kosovo. Men även om detta är vad man i ord säger återstår frågan om man verkligen kommer att ha kraften att göra det.

Mycket hänger, paradoxalt nog, på Nato. Även om det som hände den 17 mars kan beskrivas som ett misslyckande för Nato - det är hos dem som FN:s säkerhetsråd lagt det grundläggande ansvaret för säkerheten i Kosovo - är det Nato som hitintills varit mest robust i sitt svar. Men för att fortsätta den linje man nu slagit in kommer det att krävas en betydligt högre närvaro i Kosovo än vad man hade räknat med, och därmed hamnar man i det eviga dilemma som består i att de trupper som finns tillgängliga för olika fredsinsatser är alldeles för få. Sverige kunde t ex inte ens skicka förstärkningar när det var uppenbart att vår reducerade bataljon var för svag för att klara grundläggande uppgifter i sitt område.

Om det blir förr eller senare som man kommer att kunna ta i den minst sagt svåra frågan om provinsens framtida status kommer att avgöras av hur en mer robust internationell insats lyckas. När jag i fredags i förra veckan på toppmöte i Bratislava ledde en diskussion med regionens statsministrar med undantag av Serbiens Kostunica, som krisen tvingade stanna kvar i Belgrad - var det mycket stor enighet om att den processen måste ske med hela regionens stabilitet som den avgörande utgångspunkten.

Tyvärr finns det anledning att frukta att de negativa signalerna från misslyckandet i Kosovo nått den lilla byn Buergenstock i Schweiz där FN:s generalsekreterare Kofi Annan nu tillsammans med Turkiets och Greklands utrikesministrar ser om de kan lösa de återstående knutar kring Cyperns framtid som de direkta förhandlingarna under de senaste veckorna - som förutsett - inte lyckats att lösa. Till helgen kommer de att få sällskap med Greklands Karamanlis och Turkiets Erdogan, och det som kommer ut ur de gemensamma ansträngningarna kommer att bli föremål för folkomröstning på öns bägge delar den 20 augusti.

Klimatet är hårt. Opinionsundersökningar i öns bägge delar tyder just nu på att skeptikerna överväger. TV-bilderna från Kosovo har inte minst på den turkcypriotiska delen väckt minnen till livs av perioder då de ansåg sig utsatta för den grekcypriotiska majoritetens brutala övergrepp. Och man kräver nu ytterligare säkerhet för framtiden.

En besvärlig punkt är att man begär att ett fredsavtals olika delar skall förankras genom formella och i princip eviga undantag från EU:s olika bestämmelser. Alldeles omöjligt borde detta inte vara - Åland fick motsvarande garantier för sina olika bestämmelser, vars yttersta syfte ju är att skydda den svenskspråkiga befolkningen där mot den finska majoriteten i Finland genom att i olika avseenden begränsa den senares rättigheter på Åland - men motståndet är betydande.

En bra bit söder om Medelhavet fortsätter försöken att komma till avslut i fredsprocessen i Sudan. Under de senaste dagarna har president Bush talat i telefon både med Sudans president Bashir och sydsidans ledare Garang i samband med att USA lagt nya förslag om hur några av de mest kontroversiella frågorna skulle kunna lösas.

Men när ett problem löst uppkommer i allmänhet ett annat. Sedan en tid tillbaka har hårda strider blossat upp i den västliga provinsen Darfur. FN talar om upp mot miljonen människor som drivits på flykt, och det har t o m sagts att förhållandena närmar sig folkmordsliknande med tragedin i Rwanda som förebild. För de som basunerat ut att allt elände i Sudan beror på konflikt om oljan finns det nog anledning att notera att det veterligen inte finns någon olja alls här, och i alla händelser ingen aktivitet som har med detta att göra. Det handlar om motsättningar lika hårda som de är gamla.

Åter ställs det internationella samfundets möjligheter i fokus. Om förhållandena i västra Sudan är så allvarliga att det t o m finns risker för ett folkmord, vilka åtgärder avser man att vidta för att förhindra detta? Det var inte så länge sedan det brändes 70 miljoner kr på en konferens i Norra Latin i Stockholm i ärendet, men i just denna konkreta fråga har tystnaden hitintills varit närmast bedövande. Vem vågar forma en politik?

Indirekt kanske den frågan kommer att stå på dagordningen när EU:s stats- och regeringschefer nu diskuterar olika frågor på det sedvanliga vårmötet i Bryssel. Gradvis har förutsättningarna för en uppgörelse om författningsfördraget blivit allt bättre, och en del av denna är ju ansträngningarna att göra den gemensamma europeiska freds- och säkerhetspolitiken bättre och mer operativ. Även om det inte formellt ingår i detta paket tillhör förslaget om speciella s k stridsgrupper för snabba insatser för att, främst efter begäran från FN, kunna förhindra bl a hotande folkmord eller möjliggöra att mer konventionella FN-operationer kan inledas samma bild av en successivt starkare europeisk förmåga.

Det kommer att behövas. De hårda militära kraven på dessa styrkor - de skall kunna vara på plats inom 15 dagar från beslut - är utformade mot bakgrund av erfarenheterna från folkmordet i Rwanda för ett decennium sedan. Att bara prata hjälper inte långt. Att komma för sent hjälper heller inte. Det krävs både vilja och förmåga till snabba ingripanden. Ett Europa som menar allvar med all sin retorik måste skaffa sig den förmågan.
Och det vore alldeles bisarrt om inte Sverige skulle lämna ett substantiellt bidrag - då skulle vi riskera att framstå som föga mer än en pratkvarn.

Brysselmötets egentliga ämne skulle ha varit behovet av ekonomiska reformer i Europa. En utomordentligt bra rapport från den s k Sapier-gruppen skulle ha kunnat vara en del av underlaget. Och inledningsvis föreföll det som om det irländska ordförandeskapet var inställt på mycket mer av konkreta resultat än vad tidigare ordförandeskap lyckats åstadkomma med dessa uppföljningsmöten av den s k Lissabon-processen.

Men det var då det. Nu har Madrid kastat om agendan med behovet av förstärka insatser mot terrorismen i centrum. Alldeles uppenbart behöver det göras mer också i samverkan för att mildra osäkerheten i Europa. Och Dublin har kastat in ett förslag om att be en arbetsgrupp under f d holländske premiärministern Wim Kok till den 1 november lägga fram förslag om hur Europas förmåga till tillväxt skall öka.

Wim Kok är en sympatisk man, men hans hittillsvarande rapporter har varit något av en besvikelse. Risk finns att vi i stället för handling nu får en ny grupp med en ny rapport som i grunden inte vågar säga någonting som är nytt. Och det är illa. Tillväxten i Europa ligger nu tydligt under vad vi ser i den globala ekonomins andra regioner. Behovet av strukturella reformer är påtagligt i de allra flesta europeiska länder.

Förra veckan var jag några dagar i vårsolen vid Donau i Bratislava. Även om det var politik som stod på dagordningen, kom det att talas åtskilligt ekonomi mellan oss som var där. Och det handlade inte minst om Slovakien som en framväxande ny ekonomisk tigerekonomi efter de radiala ekonomiska reformer man genomfört.

Med dessa har Slovakien fått en långt liberalare arbetsmarknad än de allra flesta andra europeiska länder och ett skattesystem där så gott som alla skatter - på inkomster, kapital eller moms - ligger på 19 %. Även om också andra faktorer bidragit ser vi nu hur de utländska investeringarna strömmar in i landet. Beslutet nyligen av koreanska Hyundai att bygga en stor bilfabrik efter tidigare motsvarande beslut av franska Peugeot Citroën och tyska Volkswagen innebär att Slovakien om några år kommer att producera mer bilar per capita än något annat land i världen. Sakta men säkert flyttar den europeiska tillverkningsindustrin till de nya tigerekonomier som kan symboliseras av länder som Estland och Slovakien.

Detta kommer att påverka oss. Och i grunden är det självfallet mycket bra.
Löner och standard stiger i dessa länder och vi får som konsumenter billigare produkter. Men viktigt är alldeles självklart att vi förmår att reformera våra ekonomier så att vi får nya företag och nya jobb framöver.
Svensk debatt visar tyvärr inte mycket av medvetenhet om dessa utmaningar.

Själv sitter jag för ögonblicket i London i samband med styrelsesammanträde i International Institute for Strategic Studies. Vi tragglar budget samtidigt som vi diskuterar den omfattande globala agendas alla utmaningar. Men senare i dag bär det åter till vintern i Stockholm.

Nästa vecka hade jag tänkt vara i Stockholm helt och hållet, men säg den glädje som varar beständigt. Plötsligt - inte minst Kosovo ledde till det
- blir det nödvändigt med en utflykt till Bryssel. Och på lördag nästa vecka bär det sedan av för en vecka huvudsakligen i Washington i samband med olika styrelsesammanträden och möten på den sidan av Atlanten.

Därifrån kommer det sannolikt att finnas åtskilligt att berätta. Just nu är det de offentliga förhören i den s k 9-11 Commission - som skall utreda om något kunde ha gjorts för att förhindra terrorattacken den 11 september
2001 - som står i centrum för uppmärksamhet och kontrovers.

Terrorismens och oförsonlighetens utmaningar står i dag i centrum för debatten på bägge sidor om Atlanten.

London den 25 mars 2004

Carl Bildt







Tuesday 
1/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]