Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 3 maj 2004
3/5/2004

Vänner,

Om den historiska utvidgningen av den Europeiska Unionen, ekonomiska utmaningar när det gäller att få Europa att växa samman, bakslaget i fredsprocessen i Cypern, Tony Blairs helomvändning om folkomröstning om EU:s författningsfördrag, den allt mer komplicerade situationen i Irak och diskussionerna inför det amerikanska presidentvalet.

Passande kan dock vara att börja med en lätt ursäkt för att pausen från mitt förra brev har varit osedvanligt lång. Jag har nåtts av inte så få påpekanden i ärendet.

April har varit en det väldiga resandets månad för min del. Huvuddelen av månaden har jag tillbringat i USA, om än fram och tillbaka dit några gånger. Men det har varit en intensiv månad, med politiska samtal såväl i Vita Huset i Washington som i Kreml i Moskva, liksom i EU-kvarteren i Bryssel och på 38:e våningen hos FN i New York.

Mer därom senare. Just nu är det Europa och dess utveckling som står i centrum.

Förra veckan var jag tillbaka i Tallinn och imponerades av den snabba utvecklingen där på den absoluta tröskeln till EU-medlemskapet, och for sedan till Berlin för att där vara med och fira det stora dygnet när Europa slutgiltigt tog steget ut ur Hitlers och Stalins skugga.

För mig var Berlin den naturliga platsen. Det var snart femton år sedan som jag kom dit strax efter det att muren hade fallit, kunde passera igenom Checkpoint Charlie utan att knappt ens visa mitt pass och i Östberlins regeringsbyggnader bokstavligen se den östtyska garnisionsstat som varit den sovjetiska europeiska efterkrigsordningens grundbult rasa sönder och samman.

Nu flödade solen över ett vårfagert Berlin som rustat sig till stor festival för att hälsa de nya medlemmarna i den Europeiska Unionen. Hela veckan mellan den 1 maj och den 9 maj har gjorts till en stadsfestival för att välkomna det nya Europa. Vid den Brandenburger Tor där muren för inte så länge sedan var symbolen för Europas delning tävlar de nya medlemsländerna med musik, mat och broschyrer om att vinna berlinarnas gunst.

Utanför Humboldtuniversitetet säljs som vanligt gamla böcker, och bland annat hittar jag en utgåva med utskrifter av överläggningarna mellan dåvarande sovjetledaren Gorbatjov och den dåvarande östtyska partiledningen mellan 1985 och fram till så sent som oktober 1989, bara en månad innan muren och därmed förutsättningarna för allt annat skulle komma att rasa.

I solen på uteserveringen på Unter den Linden läser jag sida upp och sida ner av dessa surrealistiska samtal. Den 7 oktober det stora skiftesåret sitter Gorbatjov och Honecker och försöker värdera vad det är som händer i Europa. För den förre är det självklart. Han säger att ”det handlar om att ge socialismen en andra andning”, och att man inte kommer att förlora kampen mot kapitalismen eftersom man nu inte bara har socialismens teoretiska modeller, utan också de senaste decenniernas erfarenheter att utgå från.

Och i den andan fortsätter det. Honecker antyder visserligen en del bekymmer, men i övrigt är det ett samtal som i ett lufttomt rum, utan någon anknytning till den verklighet som just då höll på att bygga upp till så dramatiska förändringar. Förmodligen trodde de faktiskt på sin socialism.

Men förändring blev det, och det med besked. En månad efter detta surrealistiska samtal bröts muren ner, inom ett år hade själva den östyska staten upplöst och innan dess hade vi sett fria val i Polen med allt vad det skulle komma att betyda.

Det har tagit sin tid från dessa för vår tid så omvälvande händelser intill det att dessa länder nu kunnat ta steget in i den Europeiska Unionen. Mycket av detta skrev jag om i boken ”Uppdrag Europa” förra året, och det finns ingen anledning att upprepa. Men ett är viktigare än annat:
utan den magnetism som det europeiska samarbetet har, och den modell som den Europeiska Unionen utgör, hade den stora och fredliga samhällsomvandlingen i dessa länder under det senaste decenniet näppeligen varit möjlig.

Jag är bjuden till Berlin dels för att diskutera de olika kulturernas framtid i detta samarbetets Europa, men också för att delta i kvällens firande. Och det var i sanning magnifikt. I konserthuset på Gendarmenmarkt mitt i hjärtat av Berlin satt vi för stor TV-gala, samproducerad med en jättelik utomhusgala framför slottet i Warszawa, som sändes till inte mindre än 34 olika länder runt om i Europa och i Asien.

Att det var Berlin och Warszawa som var i centrum var inte onaturligt.
Polen är ju det ständigt delade, förödda och förtryckta landet som nu tar sin självklara plats bland Europas samarbetande demokratier. Och om de första decennierna av det europeiska integrationsarbetet handlade om försoningen mellan Tyskland och Frankrike efter mer än ett sekel av upprepade krig, är det nu försoningen mellan Polen och Tyskland efter en än mer komplicerad och tragisk historia som står i centrum.

I fredags talade den tyske presidenten Rau som den första tysk i modern tid inför den polska sejmen i Warszawa. Och på fredagskvällen och lördagsmorgonen fanns både Helmuth Kohl och Gerhard Schröder vid broarna över Oder och Neisse för att möta de människor som nu förenades i medlemskapet i unionen.

På mottagningen inför TV-galan träffar jag ihop med en polsk kvinna av viss position som jag känner sedan tidigare. För henne var kvällen långt större än vad de flesta av oss insåg. När tolvslaget kom och Polen hälsades välkommen såg jag hur hon satt mitt i konsertsalongens publik och grät ohejdat av rörelse och glädje.

För oss kyligare och ohistoriska svenskar kan sådant vara svårt att förstå, men när hela konserthuset vid Gendarmenmarkt lystes upp i blått med de gula europeiska stjärnorna över det hela var det ett uttryckt för känslor av historisk befrielse från decennier av fasor och förtryck som vi gör klokt i att i alla fall försöka att förstå betydelsen av.

Åter i Stockholm var allt mer avslaget denna helg.
Förstamajdemonstrationerna framstår som allt mer patetiska. Röda fanor passar inte i det nya Europa. Och av firande av utvidgningen såg man inte mycket. Europakommissionen inbjuder visserligen till mottagning i Stadshuset, men utanför Utrikesdepartementet hade man den 1 maj inte ens kommit på idén att hissa Europaflaggan.

Hade det varit i Stockholm som i många andra europeiska huvudstäder denna helg hade vi haft Europaflaggan överallt och de tio nya medlemsländernas flaggar stolt prydande Norrbro. Men inte…

Bortom festtalen och känslorna väntar nu en ny europeisk verklighet. I Tallinn i förra veckan diskuterade vi inte minst de ekonomiska utmaningarna, och när jag i slutet av denna vecka är i Warszawa skulle jag tro att det komma att bli samma sak. I Polen har vänsterregeringen kollapsat, ekonomen Marek Belba försöker bilda ny regering, den ekonomiska reformstrategin stapplar och trots kortsiktigt goda siffror är det inte alldeles självklart hur det kommer att gå med den ekonomiska utvecklingen framöver.

Av alldeles avgörande betydelse är att dessa nya länder kan föra en sådan reformpolitik att de får en ekonomisk tillväxt som gör det möjligt för dem att komma upp till vår ekonomiska nivå inom rimlig tid. Vi börjar nu skönja en uppdelning av dessa länder mellan dels de med en radikalare reformpolitik med bl a tydligt lägre skatter, och därmed en tillväxt snarare över än under 6 % om året, och en grupp som slirar mot mer traditionell politik med högre skatter och utgifter och därmed en ekonomisk tillväxt snarare under än över 4 %. De tre baltiska staterna är tydligt i den första kategorien, liksom nu också Slovakien, medan Polen, Tjeckiska Republiken och Ungern tenderar åt det senare hållet.

Och den skillnaden är av mycket stor betydelse. Det handlar om att antingen ha möjlighet att komma ifatt inom 15 - 20 år, eller att förskjuta detta till en tidpunkt sannolikt mer än 40 år framåt i tiden. Den politiska skillnaden kan knappast överskattas - i det förra fallet ett tidsperspektiv som innebär att de flesta av dagens ester har förutsättningar att vara med, och därmed kan finna uppoffringarna längs vägen värda mödan, och i det senare fallet ett tidsperspektiv så långt att det förlorar politisk kraft i vardagen och i stället riskerar att föda uppgivenhet och populism.

På sina håll - Göran Persson tillhör syndarna, men det finns också andra - klagas det över att dessa länder har lägre skatter än vad vi har. Men den som skulle tvinga på dessa länder svensk skattepolitik skulle samtidigt tvinga kvar dem i en fattigdom som skulle dela Europa på ett sätt som skulle riskera att bli förödande för alla. Deras ekonomiska tillväxt ligger i allra högsta grad i också vårt långsiktiga ekonomiska intresse.

Men reformpolitiken kräver politisk stabilitet och styrka, och på den punkten är läget i åtskilliga av dessa länder bekymmersamt. Estland går bra, men huvudsakligen p g a 90-talets reformpolitik, och knappast p g a den nuvarande rätt svaga regeringens insatser. I Lettland har just en ny premiärminister tillsatts, och mycket har inte hänt sedan dess. Litauen lever fortfarande med Paksas-skandalen, och står nu inför nya presidentval i juni och därefter parlamentsval i september.

Men de stora bekymren just nu är de svaga regeringarna i Warszawa, Prag och Budapest och de risker detta innebär för vacklan i reformpolitiken, därmed svagare tillväxt och därmed växande ekonomiska och sociala utmaningar.

Veckorna före den historiska utvidgningen innebar att ett antal bekymmersamma frågetecken lades till den europeiska bilden.

När grekcyprioterna röstade nej till FN-planen och öns återförening var det ett mycket stort bakslag för både FN och EU. Att turkcyprioterna röstade ja var i det sammanhanget en tröst, men trots allt en klen sådan.

Misslyckandet för den mödosamma fredsprocessen här riskerar inte bara att komplicera EU:s arbete och försvåra hela den strategiska försoningsprocessen i östra Medelhavet, utan sänder dessutom en allvarlig och negativ signal till hela den post-osmanska regionen från Kosovo till Kurdistan.

Huvudansvariga för misslyckandet var de greknationalistiska krafter som fick språkrör både i den grekisk-ortodoxa kyrkans närmast hatfyllda retorik och den grekcypriotiske presidenten Papadopoulos uppseendeväckande cyniska spel på fördomar och rädsla för att stoppa fredsplanen. Att han tillhörde Milosevics grekiska stödtrupper är knappast ägnat att förvåna.
Metoderna i agitationen kändes igen.

Vad som kommer att hända nu är inte alldeles klart. Jag hoppas innerligt att EU:s övriga ledare kommer att behandla Papadopoulos med den iskyla och det avståndstagande han förtjänar. Olika åtgärder kommer också att vidtas för att lätta på restriktionerna mot den turkcypriotiska delen av ön. Men den grundläggande frågan är självfallet om det nu någonsin kommer att gå att övervinna öns delning. FN-planen var en kompromiss på det sätt som är en nödvändighet i situationer som denna, men om den ena sidan hatfyllt vägrar varje kompromiss är det inte alldeles lätt att se vägarna framåt.

Det var tyvärr rejält med smolk i glädjebägaren när ett delat Cypern under en fredsförstörande president tillhörde dem som hälsades välkomna.

Under de senaste veckorna har det blivit allt tydligare att förutsättningarna för en uppgörelse om det europeiska författningsfördraget har förbättrats högst avsevärt, och det är nu sannolikt att toppmötet i mitten av juni kommer att leda till den överenskommelse som misslyckades i Bryssel i december.

Men därefter skall fördraget ratificeras. När Tony Blair gjorde sin helomvändning och sade att det i Storbritannien kommer att ske med stöd av en rådgivande folkomröstning var det en avgörande förändring av de närmaste årens europeiska spelplan som skedde.

Bakgrunden till den plötsliga omsvängningen spekuleras det flitigt kring.
Inför valet till Europaparlamentet i juni kampanjade de konservativa kraftigt för en folkomröstning, och ett möjligt motiv för Blair var att vrida i alla fall det vapnet ur deras händer. En mer machiavellisk variant handlar om möjligheterna att få delar av den rabiat anti-europeiska brittiska boulevardpressen att stödja Labour vid det parlamentsval som kan väntas kommande vår, eftersom man då kunde frikoppla Europafrågan från frågan om vem som skall regera i Downing Street under de kommande åren.
Och till detta lades säkert behovet att tvinga nejsägarna i den brittiska debatten att faktiskt bekänna färg - vill man vara med i samarbetet eller inte?.

Djärvheten i beslutet är det svårt att inte känna beundran för, men samtidigt är det uppenbart att det handlar om ett vågspel med risker för Europa i dess helhet. Tony Blair har en agitatorisk kraft och en utstrålning i sin övertygelse som inte skall underskattas, men samtidigt är det tydligt att hans trovärdighet tagit sina törnar av utvecklingen i Irak. Jag möter i dag inte så få som tidigare beundrade den moraliserande kraften i hans agitation, men som nu säger att det står dem upp i halsen och har förlorat varje uns av trovärdighet.

En rad länder kommer nu att ha folkomröstningar. Även Polen kan komma att sälla sig till denna skara. I Danmark är det närmast en självklarhet. Och med 25 medlemsländer ökar sannolikheten för att det av det ena eller det andra skälet kommer att bli nej i ett eller annat land. Skulle Storbritannien tillhöra dessa har det självklart sin alldeles speciella betydelse.

Hur en sådan situation skulle hanteras vet ingen bestämt. Förslaget till författningsfördrag säger att man i ett sådant läge får diskutera saken.
Det må låta som en självklarhet, men i en text som denna innebär det en försiktig öppning för lösningar som kan komma att innebära att de som så vill går vidare, medan de som inte vill successivt fasas ut ur delar av samarbetet. I veckan som gick påminde president Chirac om denna möjlighet.
Det var hot om att så skulle bli fallet som gjorde att den amerikanska författningen, trots rabiat motstånd på sina håll, till slut kom att accepteras av samtliga delstater.

Medan de senaste åren ju dominerats av upptakten till den utvidgning som nu är ett faktum, kommer det med all sannolikhet att vara ratificeringsprocessen av det nya författningsfördraget som kommer att dominera de kommande två eller tre åren. Det kommer att bli besvärliga avvägningar mellan nationella val och europeiska folkomröstningar i de olika länderna - i såväl Storbritannien som Danmark är det sannolikt att man kommer att vilja ha de förra före de senare - och därtill en icke alldeles okomplicerad samverkan mellan de olika nationella avgörandena.

I Sverige finns ingen större diskussion om folkomröstning. Skälet är inte svårt att förstå. Men även om skälen för att avvisa folkomröstning är solida finns det en betydande risk för att detta leder till att man avvisar snart sagt varje form av debatt. Av europeisk framtids- och författningsdebatt har vi i detta land tyvärr ytterligt lite - och det innebär betydande långsiktiga risker för den vidare demokratiska förankringen av det europeiska samarbetet. Vi såg i debaclet i september förra året vad den tystnaden och oviljan kan leda till.

På andra sidan Atlanten är det inte mycket uppmärksamhet som just nu ägnas åt vad som händer i Europa. Under några veckor fram och tillbaka där under april var det frapperande hur man fullständigt absorberats av den allt mer besvärliga situationen i Irak och Mellersta Östern i dess helhet. Falluja finns i nyheterna varje timme - Europa under en månad näppeligen alls.

April kom att bli en utomordentligt besvärlig månad för USA i Irak. Om det innebar att ansträngningarna till statsbyggande där skakades på ett sätt som är irreparabelt är för tidigt att bedöma, men att utvecklingen delvis förändrat riktning råder det knappast någon tvekan om.

Plötsligt konfronterades USA både med någonting som liknade ett uppror i sunnimuslimska Falluja och en mer fundamentalistisk shiamuslimsk utmaning i form av den s k Mahdi-armén under ledning av eldfängda imamen al-Sadr.
Och det skedde samtidigt som man befinner sig i ett känsligt politiskt skede inför det överlämnande av den formella politiska makten till Irak självt som planeras till den 30 juni.

Det är alldeles självklart politiska skäl som ligger bakom att man beslutat att ockupationsregimen i Irak skall upphöra den 30 juni. Även om det i den amerikanska debatten nu antyds att detta tillkommit mycket med tanke på valet senare i höst skall det inte glömmas att trycket från andra medlemmar av FN:s säkerhetsråd och övriga arabländer har varit betydande.
Från politisk utgångspunkt råder det knappast någon tvekan om att det är ett riktigt och nödvändigt steg.

Problemet är bara att det inte är alldeles enkelt att se till vem som makten över Irak skall lämnas över. Det handlar visserligen bara om en interimistisk regering fram till de val som skall hållas i början av nästa år, men skall dock bära ansvaret för den viktiga processen fram till dess.
Och den alldeles dominerande uppgiften i Irak just nu är därför att på ett eller annat sätt få till den interimsregering som i alla fall i någon formell bemärkelse skall ta makten i landet inom mindre än tre månader.

Den avgörande rollen i detta arbete spelas nu av FN-sändebudet Lakhdar Brahimi, eftersom FN trots alla sina svårigheter bedöms ha större legitimitet i detta arbete än vad ockupationsmyndigheterna har. I ytterligt allmänna ordalag har nu Brahimi skisserat riktlinjer för en irakisk regering, men också för en större folkligt församling kanske så tidigt som juli för att diskutera olika kritiska frågor. Efter konsultationer i New York återvänder Brahimi i dagarna till Irak för att under maj försöka få den nya regeringen på plats.

Brahimis uppgift har alldeles uppenbart försvårats av den konfrontation som rått både kring Falluja och kring al-Sadr. Dessutom har den interimskonstitution som när den togs fram såg ut som en framgång nu blivit en källa till problem efter det att storayatollan Sistani sagt att han kräver icke oväsentliga förändringar i den för att kunna sanktionera en fortsatt politisk process. Och utan shiamuslimerna, där Sistani fortfarande förefaller att vara den dominerande rösten, kommer den politiska processen i dess helhet att haverera med oöverskådliga konsekvenser.

Sistanis invändningar är i vissa delar inte orimliga. I syfte att få med kurderna gjordes i slutskedet av samtalen om interimskonstitutionen betydande eftergifter till dem, och de gavs en mycket stark vetorätt vad gäller olika förändringar i framtiden. Även om ett mycket starkt minoritetsskydd, inklusive en betydande autonomi för de kurdiskt dominerade områdena i norr, är alldeles nödvändigt förefaller det som om Sistanis invändning att detta gått för långt när det gäller att inskränka majoritetens möjligheter har viss tyngd.

Om Sistani hade en stark ställning i förhållande till koalitionsmyndigheterna redan tidigare talar all logik för att han i dag har en än starkare sådan. När USA plötsligt hamnat i en akut konfrontation med den mer fundamentalistiska shiagrupperingen kring al-Sadri blir deras beroende av det stöd som Sistani på ett eller annat sätt kan ge dramatiskt mycket större.

På sina håll i debatten i USA dras paralleller till Vietnam, även om få mer generellt ser den som särdeles relevant. Värt att påpeka är dock att USA förlorade kriget i Vietnam inte först och främst militärt, utan först och främst därför att man misslyckades med att bygga upp en tillräckligt legitim regering i söder därför att man förlorade stödet hos den dominerande buddhistiska befolkningsgruppen. Det var när det stödet förlorades som vägen till nederlaget - kantad av 54 000 döda amerikanska soldater och oräkneliga vietnameser - i realiteten beträddes.

I Irak är därför Alfa och Omega i den politiska strategin att bibehålla det grundläggande stöd som störtandet av Saddam Hussein och ockupationsregimen trots allt haft i den shiamuslimska majoritetsgrupperingen. Förloras detta så kommer allt annat också att förloras, men kan detta bibehållas finnas i alla fall möjligheten att föra den politiska strategin för statsbyggandet vidare.

Det är mot denna bakgrund som den nya militära försiktigheten under de senaste dagarna skall ses. Medan retoriken kring Falluja från amerikansk sida tidigare var robust, och en arrestering av al-Sadr framställdes som nära förestående, har man nu slagit in på en linje som i första hand försöker att undvika ytterligare skador på den redan ytterligt sköra politiska processen. Den faktiska militära reträtten efter striderna kring Falluja är svår att se som annat än en vattendelare i utvecklingen.

Men utvecklingen i Irak kan inte ses isolerad från utvecklingen i regionen i dess helhet. Händelseutvecklingen i april inleddes egentligen med att al-Sadr inbjöd palestinska Hamas och Hezbollah att etablera sig i Irak för att därifrån bedriva terror som ett svar på att Israel dödat Hamas-ledaren sheik Yasin i Gaza. Därefter ledde det ena till det andra, men alldeles tydligt demonstrerades sambandet mellan de bägge konflikterna.

I Washington finns det mycket av insikt om svårigheterna i Irak, och en ny ödmjukhet som tar sig uttryck inte minst i den ledande roll man nu ger FN i den politiska processen. Men när det gäller sambandet mellan politiken gentemot Israel och den gentemot Irak finns vad som närmar sig en mental blockering tvärs över det amerikanska politiska spektrat.

När premiärminister Sharon besökte Vita Huset och fick inte bara sitt tillbakadragande från Gaza endosserat, utan därtill en rad andra ståndpunkter som uppfattades som ett ensidigt föregripande av en möjlig fredsuppgörelse, var den demokratiske utmanaren John Kerry omedelbart ute och förklarade att han snarast hade gett Sharon ett än mer robust stöd i dennes politik. Och när vreden steg i arabvärlden, i förening med ett starkt ifrågasättande i Europa, verkade man i Washington närmast tagen på sängen.

Men det är dessvärre här som akilleshälen i den amerikanska politiken i dag ligger. Allt tydligare etableras i Irak och runt om i arabvärlden bilden av att Sharons politik gentemot palestinierna och USA:s politik i Irak är två sidor av samma mynt. Att man blivit av med Saddam Hussein uppfattas visserligen som ett betydande plus, men om det allt tydligare är Sharon som kommer att ange tonen blir bilden omedelbart mörk och hotande.

På ett eller annat sätt kommer en ny irakisk regering att tas fram, och på ett eller annat sätt kommer ett symboliskt maktöverlämnande till dem att ske. Men därefter kommer utvecklingen till mycket stor del att bli avhängig dels av hur Sharon driver sin politik, och den omfattning som USA direkt ses som en del av denna, och dels av hur man klarar av att lösa den alldeles avgörande konstitutionella knuten mellan araber och kurder i det kommande Irak. I bägge avseendena finns det, som saker och ting nu utvecklats, anledning att hålla optimismen inom bestämda gränser.

I europeiska media målas nu en bild av en president Bush i allt djupare problem. Utgången av valet i november antas nästan för given.

Men några veckor i den amerikanska politiska miljön ger en betydligt annorlunda bild.

Det frapperande under den för administrationen så besvärliga månaden april har inte varit att presidentens politik framstått som problematisk, utan att utmanaren Kerry förefaller att ha försvunnit från scenen. Med en ekonomi som går allt bättre - uppgången syns nu också i nya jobb - och utan egentligt alternativ i Irak - även han röstade för kriget - har han inte haft lätt att hävda sig. Lägg till detta, att en bred republikansk kampanj delvis lyckats att måla bilden av en politiker som vacklar i viktiga frågor, men som förr eller senare dock alltid kommer att höja skatten.

För någon vecka sedan kom Bob Woodwards bok ”Plan to Attack” ut med dess påtagligt initierade skildring av förspelet till Irak-kriget. Det är en välinformerad, välskriven och spänstig skildring som kunnat dra nytta av att ha alla de inblandade som direkta källor. Även om en och annan sidodebatt uppstått skulle jag nästan tro att boken snarare stärker än försvagar presidenten inför det kommande valet. Med rätt eller orätt framställs han i boken - skriven av en person som snarast skulle räknas till motståndarlägret - snarast som en stark och målmedveten ledare.

Men politik är en snabbt föränderlig bransch. I slutet av förra året hade Bush stark medvind. Sedan kom det stora lyftet för Kerry och uträkningen av presidenten. Nu visar han ny styrka i en period med betydande utrikespolitiska utmaningar. Det är mycket långt till avgörandet i november.

Mycket kan hända innan dess. Blir det ett panikstopp i den kinesiska ekonomin med betydande effekter också för den internationella ekonomin?
Kommer utsikten av högre amerikanska räntor att börja sätta nya nyanser på den ekonomiska utvecklingen. Finns det en risk för att en accelererande terrorism i Saudiarabien leder till en än besvärligare situation där med ännu högre oljepriser som resultat? Och vilka effekter kommer nya terroristattentat - var? när? - att få politiskt och ekonomiskt?

Allt detta och mycket därtill står i centrum för den internationella debatten. Och i någon mån påverkar frågor som dessa också min vardag. I denna vecka blir det utflykt till Oslo för att bl a tala om europeiska framtidsperspektiv inför den nya tankesmedjan Civitas, och sedan blir det möte i Warszawa med Trilateral Commission för olika diskussioner där bl a jag är rapportör.

Helgen därpå bär det åter av till New York - denna gång främst för samtal om främst Ryssland i New York - med nya möjligheter till närmare bedömning av utvecklingen i USA.

Under tiden hoppas jag innerligt att vi också i Sverige skall börja se i alla fall några tecken på att vi faktiskt den 13 juni skall gå till val för att välja våra representanter till Europaparlamentet.

Stockholm den 3 maj 2004

Carl Bildt








Tuesday 
1/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]