Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 25 maj 2004
24/5/2004

Vänner,

Om politiskt och ekonomiskt läge i Polen, diskussioner om reformeringen av FN, utvecklingen i och kring Irak med bl a president Bushs tal i natt, den långsiktiga utvecklingen på oljemarknaderna, politiskt skifte och ekonomisk utveckling i Indien, utmaningar för president Putin och premiären för ”Middag med Bildt” i TV8 på torsdag.

Jag är tillbaka i Warszawa. Det är inte mer än två veckor sedan jag var här senast. Då var det möte med Trilateral Commission med diskussioner om det mesta som rör sig i dagens värld. Nu är det polska regeringen som tillsammans med Kofi Annans panel om reformer av FN har seminarium om hur det internationella samarbetet kan utvecklas. President Kwasniewski frågade skämtsamt om jag bosatt mig i Warszawa eftersom han tyckte att jag dök upp hela tiden.

Så är det inte. Men mellan Stockholm och Warszawa går numera direktplan flera gånger om dagen. Inga jumbojättar ännu, men dock förbindelser som knappt var tänkbara för några år sedan. Polen är nu viktig EU-kollega för Sverige och ett land som successivt kommer att betyda allt mer i samarbetet.

Alldeles lätt har de det inte, men i allt väsentligt har de ställt till det själva. I början av 1990-talet tillhörde Polen omställningens hjältar med sin djärva och mycket lyckade reformpolitik. Men under de senaste åren har det inte varit arvtagarna till Solidarnosc och omvandlingen som suttit vid makten, utan snarare arvtagarna till det gamla kommunistpartiet.
Reformpolitiken har stannat upp, korruptionen har blivit den dominerande frågan och de strukturella ekonomiska problemen har snarast blivit än värre.

Socialistregeringen Miller kollapsade när socialistpartiet splittrades.
Och nu försöker man få parlamentet sejmen att acceptera en ny, lite mer teknokratiskt inriktad regering innan det är aktuellt med nya val antingen i slutet av detta eller början av nästa år.

Hur det kommer att gå är fortfarande oklart. Premiärministerkandidaten Marek Belka röstades som väntat ner i första omgången. Men två ytterligare försök återstår. Skulle dessa inte lyckas ser det ut som om landet kommer att gå till nyval den 8 augusti. Presidenten påpekar i sina ansträngningar att få en lösning sinistert att det är mitt i både semestern och skörden, och således bör undvikas också av dessa skäl.

Ekonomin går just nu överraskande bra. Tillväxten klättrar upp mot sex procent, vilket innebär att man kommer upp i samma nivå som de baltiska tillväxttigrarna. Men de offentliga utgifterna är inte under kontroll, privatiseringspolitiken har stannat upp och den ena stora investeringen efter den andra hamnar nu i andra länder. Främst av dem Slovakien med sitt nya lågskattesystem.

Valet - när det nu kommer - blir viktigt. I opinionsundersökningarna finns de söndrade socialisterna knappt längre. Men även om Medborgarplattformen
- den borgerliga reformgrupp som är Solidarnosc-epokens arvtagare - går bra finns det en risk för att populismen under den hänsynslöse agitatorn Lepper kommer att gå ännu bättre. Och so oder so finns det en tydlig risk för ett parlament så splittrat att det är svårt att se att reformpolitiken kan få kraft.

Men polska vänner är trots detta entusiastiska och optimistiska. De känner en ny framtid. Och en generationsväxling i politik och ekonomi kan mycket väl komma att utlösa en den nya kraft som kommer att behövas.

Nu är det dock reformeringen av FN och dess förmåga till inte minst fredsoperationer som står i centrum för två dagar av samtal. Kofi Annan har satt upp en panel under ordförandeskap av f d thailändske premiärministern Anand Panyarachun för att till i december fundera igenom en del grundläggande frågor. Och i Warszawa vill panelen lyssna till och diskutera med en grupp inbjudna personer.

Regeringen här i Warszawa är inte ensam om att försöka ta initiativ i dessa frågor. Om två veckor är det regeringen i Köpenhamn som har ett stort internationellt möte på likartat tema, och omedelbart därefter samlas det ett kvantitativt men alls inte kvalitativt möte på samma tema i Oslo.

Och det finns förvisso mycket att diskutera. För lite mer än en vecka sedan var jag i New York träffade då också FN-ledningen i lite olika frågor. På Balkan sitter FN i besvärlig situation i Kosovo, och i Irak är man på väg in i någonting som har alla förutsättningar för att bli en av de största och svåraste utmaningarna i världsorganisationens historia. Och det saknas inte dem som med olika skandalanklagelser vill hålla världsorganisationen borta från det mesta av vikt.

En helg i New York var annars en helg i ett USA närmast förlamat av diskussionen kring fångmisshandeln. Avskyn och avståndstagandet är genuint och djupt hos alla dem man träffar. På något sätt trodde de inte deras soldater med deras ideal kunde göra sig skyldig till detta. En mission med högt moraliskt syfte har nu, i deras ögon, smutsats ner på ett sätt som de nästan har svårt att förstå.

Jag slås av att reaktionen är starkare i USA än i de flesta andra länder.
I Frankrike tvingas plågsamma minnen om vad man så småningom tvingades inse hade skett under kriget i Algeriet fram. I Storbritannien diskuteras svåra avvägningar och problem som funnits under anti-terroristkamp i såväl gamla Malaysia som i Nordirland. T o m i Canada minns man hur man under år plågades av avslöjandet att en kanadensisk FN-soldat torterat ihjäl en fånge under operationen i Somalien.

Alltför ofta glöms bort att krig är en serie av brutala händelser som tenderar att brutalisera också dem som deltar i dem. Krig kan göra hemska saker med människor. I bekväma hemmafåtöljer är det nog svårt att se den brutaliserade inverkan som krig kan ha också på individer som trodde att de var helt och fullt immuniserade mot sådant. Och i ett Amerika där soldater idealiseras och varje operation beskrivs med högtflygande moralistisk retorik är det nog ännu svårare att se den krigets brutalisering av människan som alltid och överallt kommer att vara en plågsam realitet.

Det är därför det behövs starka system för att hålla detta under kontroll, och det är på denna punkt som det amerikanska systemet i Irak alldeles uppenbart har felat. Till detta skall sannolikt läggas den brutala kampens tryck att verkligen få fångar att ge upp den information man antog att de på ett eller annat sätt hade. Att många i dessa fängelser kanske var både oskyldiga och oinformerade, och att tortyr och brutalitet mycket sällan leder till att korrekt information kommer fram, gör sannerligen inte saken bättre.

Det är ännu för tidigt att veta hur denna fråga kommer att föras vidare.
Det kommer knappast att vara möjligt att begränsa ansvarstagandet till de enskilda individer som nu ställs inför krigsrätt och med all sannolikhet kommer att dömas till dryga straff. Även om de är de omedelbart skyldiga är det uppenbart att det finns systembrister som ansvaret för måste ligga högre upp.

Kring middagsbord i New York slogs det vad om huruvida Donald Rumsfeld kommer att tvingas att avgå eller ej. Ett tag såg det ut som om det var mycket nära, senare kom det att se mindre sannolikt ut. Ett avgörande problem är att det inte skulle vara alldeles enkelt att få en efterträdare godkänd av senaten i det klimat som nu är. Senatsförhören av en ny försvarsminister skulle bli utdragna senatsförhör om varje detalj i den pågående operationen, och detta utan att det är säkert att saken skulle kunna föras fram till ett avgörande.

Med större delen av armén i stridsoperationer och landet på väg in i en bitter valrörelse är det nog trots allt viktigt att ha en försvarsminister på plats. Det skulle inte förvåna mig om det är det resonemanget som i slutändan kommer att fälla avgörandet i Washington i just den frågan.

I går kväll talade president Bush om Irak-politiken. I fem punkter ville han få stöd för politiken framöver. För de initierade var det inga större sensationer som levererades, utan snarare en lättversion av den inriktning av politiken som nu växer fram i samverkan med FN och med förankring i FN:s säkerhetsråd. Nyanser skiljer visserligen olika bedömare och länder åt, men de fem punkterna i Bushs tal torde knappast möta invändningar från något håll.

All uppmärksamhet centreras nu på ockupationens upphörande 30 juni, hur den interimsregering som då skall tillträda skall se ut och hur FN:s säkerhetsresolution kommer att formulera den viktiga resolution som man just cirkulerat ett första utkast till och som måste vara klar allra senast i mitten av juni.

Vad man mer sällan diskuterar är de avgörande svårigheter som ligger väl efter upphörandet av ockupationsregimen i sommar. Som korten nu ligger är det 2005 som kommer att bli det alldeles avgörande året med de alldeles avgörande utmaningarna.

Enligt gällande tidtabell skall det hållas allmänna val till det mesta i landet i januari, därefter sättas upp en fungerande övergångsregering, därefter tas fram förslag till en permanent författning senast till i augusti och därefter genomföra ytterligare ett val, nu enligt den nya författningen, som gör det möjligt att sent 2005 eller tidigt 2006 bilda den första genuina irakiska regeringen i den genuint nya irakiska staten.

Minorna på den vägen är inte så få. Jag har haft anledning att engagera mig något i debatten mot de röster som börjat förorda att det enklaste nog vore att splittra upp landet i tre olika delar. Senast i en artikel i International Herald Tribune, som gav åtskilligt med svallvågor, har jag varnat skarpt för konsekvenserna av den diskussionen. Artikeln finns på www.bildt.net för den intresserade.

Mot denna bakgrund är det oroande att debatten i såväl USA som Storbritannien nu börjar att bli allt mer kortsiktig. I den mån man tänker och diskuterar längre än till 30 juni är det på sin höjd till november som tankarna förmås att sträckas ut. Men kanske är det först då som de verkliga svårigheterna startar. Och det är då det kommer att behövas en mer samlad strategi för det samlade internationella samfundet.

Från många håll blickar man i det sammanhanget på FN. Det gäller också president Bush i hans tal. I sedvanlig ordning kallas FN in när allt blivit så svårt, gränsande till omöjligt, att ingen annan vågar, vill eller kan ta ansvaret. Och när FN sedan inte klarar av att reda upp det som ingen annan ens vågar försöka att ta sig an leder det rutinmässigt till att FN döms ut som säkert och sannolikt dessutom korrupt skräp.
Mönstret är bekant.

Irak-frågan står nu allt mer central i politiken i allt fler länder.

I Europa har vi redan sett hur den förändrat regeringsmakten i tre länder.
Först Tyskland, där det knappast råder någon tvekan om att det var Schröders spel med Irak-kortet i valrörelsen 2002 som räddade kvar den rödgröna regeringen. Sedan Finland, där den märkliga debatten om de läckta dokumenten ledde till förändringar i valet som gav en ny regering. Och därefter alldeles självklart Spanien efter den fruktansvärda attentatet i mars.

Om det kommer att fortsätta återstår att se. I t ex Italien råder det ingen tvekan om att valet till Europaparlamentet kommer att gå i Irak-debattens tecken, även om detta inte omedelbart påverkar regeringssammansättningen. I Storbritannien går utvecklingen obönhörligt mot ett parlamentsval, med all sannolikhet inom ett år. Här i Polen är stämningen förvisso bekymrad, men dock lite annorlunda i och med att man tycker att man lyckats sköta den zon som polska trupper har ansvar för i Irak bättre än vad som varit fallet på andra håll.

USA är en långt mer öppen fråga. Mina demokratiska amerikanska vänner som träffar européer ägnar sig i allmänhet åt att förklara för dem att det nog trots allt fortfarande är sannolikast att det är Bush som kommer att vinna. Ekonomin går allt bättre, och även om Irak tveklöst ligger presidenten till last är det inte alldeles lätt att se att Kerry företräder mycket till genuint alternativ i den frågan. Ofta sägs att han säkert skulle bli en bra president, men kanske är en usel presidentkandidat.

Ekonomin går verkligen bättre, och det inte bara i USA.

Detta år kommer av allt att döma att bli det bästa för världsekonomin på 30 år. Och de amerikanska företagens har inte visat vinster på dessa nivåer på de senaste 37 åren. I Japan - världens näst största ekonomi - noteras nu att ekonomin under det första kvartalet växte med inte mindre än fem procent. Det innebär att det nu skapas väsentligt mer nytt välstånd i den japanska än i den kinesiska ekonomin - i grova drag är den japanska ekonomin fortfarande tre gånger så stor som den kinesiska.

Ändå verkar det vara orosmolnen som dominerar marknadernas bedömningar.
Stigande räntor - trots att nivåerna är rekordlågs. Risk för alldeles för kraftig inbromsning i Kina. Och nervositet inför varje bulletin om terroristattacker i Saudiarabien. Oljepriserna står plötsligt i centrum för debatten.

Vi får med all sannolikhet vänja oss vid trendmässigt väsentligt högre oljepriser än vad som tidigare diskuterades. I dag produceras ca 80 miljarder fat olja om dagen, men olika prognoser talar om att efterfrågan om ca två decennier kommer att ligga kring ca 120 miljarder fat om dagen, vilket innebär en ökning med inte mindre än 50 %. Den drivs till mycket stor del av utvecklingen i Kina och Asien, där efterfrågan väntas öka med över 100 % under denna tidsperiod.

Men varifrån skall all denna olja komma? I viktiga delar av världen - Nordamerika, Västeuropa - minskar produktionen. I andra delar av världen - Afrika, Latinamerika - är ökningarna väsentligt mindre än vad som skulle behövas. I Ryssland är marginalen för uthålliga ökningar även med enorma investeringar mycket liten.

Och då hamnar vi i länderna kring Persiska Viken. Här finns ca 65 % av världens kända oljereserver, och här kommer det att krävas en ökning av produktionen med ca 80 % under de kommande två decennierna för att ekvationen skall kunna gå ihop. Men för att det skall vara möjligt krävs enorma investeringar som kräver inte bara politisk stabilitet utan också politisk öppning för sådana i länder som Saudiarabien, Iran och Irak. I skrivande stund förefaller vare sig stabiliteten eller öppenheten vara det mest sannolika alternativet för de kommande åren i dessa länder.

Därmed blir det med all sannolikhet ett långsiktigt ökande gap mellan tillgång och efterfrågan som kommer att leda till ett långsiktigt stigande pris på denna viktiga råvara. Det kommer säkert att variera upp och ned, men den långsiktiga trenden är svår att se annat än som tydligt uppåtgående. Sprängs det sedan en oljeterminal i Irak eller en pipeline i Saudiarabien tilltar nervositeten omedelbart och exponentiellt.

Frågan om långsiktiga reformer i denna del av världen förblir viktig, om än utomordentligt svår. Arabförbundets nyligen avslutade möte i Tunis talade vagt om saken, men rädslan förefaller påtaglig. Att ämnet över huvud taget togs upp var ett sätt att försöka att föregripa den diskussion som man vet kommer när G8-ledarna samlas i Savannah i Georgia i USA alldeles i början av juni, och som sedan kommer att fortsättas på de olika större internationella möten som alltid kännetecknar juni. Nu är programmet intensivare än någonsin - det börjar egentligen med att de forna allierade plus Tyskland samlas på stränderna i Normandie den 6 juni för att fira 60-årsminnet av ”den längsta dagen”, fortsätter sedan med G8 i Savannah, inkluderar EU-toppmötet med slutförhandling om författningsfördraget och för sedan vidare till NATO:s toppmöte i Istanbul i slutet av juni.

Och därefter går uppmärksamheten med all säkerhet snabbt tillbaka till Irak och ockupationsregimens upphörande där.

Att diskutera möjligheten till demokrati i länder med annan historisk och kulturell tradition är knappast möjligt utan att nämna Indien. Och det vi ju sett de senaste veckorna är ett indiskt val som ledde till ett plötsligt regeringsskifte, och hur detta regeringsskifte genomförts under den indiska parlamentarismens alla former.

Indien är ett mångkulturellt land med en miljard människor som i sig innesluter både ca en tredjedel av världens bästa mjukvaruingenjörer och ca en fjärdedel av världens allra fattigaste människor. Att den indiska demokratin står stabil i decennium efter decennium är ett bevis så gott som något på att demokrati är ett styrelseskick som inte kan eller får uteslutas någonstans och någon gång.

Valet i Indien blev ett bakslag för premiärminister Vajpayees tal om att ”Indien skiner” mot bakgrund av landets spektakulära ekonomiska framgångar under senare år. Han drabbades av de stigande förväntningarna hos den stora majoritet som lever på den landsbygd där mycket lite hänt under de senare åren, och där man valde att sätta sin tilltro mer till kongresspartiets ospecificerade populism om det mesta.

Att det blev erfarne Manmohan Singh som nu övertog premiärministerposten lugnade något de annars upprörda marknaderna. Sannolikt kommer privatiseringstakten att bromsas, och kommunisternas inflytande utgör ett tydligt orosmoln. Men att det behöver göras mer för de eftersatta på landsbygden ifrågasättas av ingen, och sannolikheten för att en reformpolitik kommer att fortsättas är hög. I denna globaliseringens tid har Indien insett att det är mer av globalisering, och alls icke mindre, som är den bästa vägen till utveckling.

Landets potential är förvisso betydande. I USA har över en tredjedel av de anställda på både rymdstyrelsen NASA och Microsoft rötter i Indien. Och i New York träffade jag på en guru i riskkapitalbranschen som tvärsäkert sade att det inte fanns en affärsplan i Silicon Valley som inte på ett eller annat sätt innefattade Indien.

Ett är säkert: vi kommer att få höra än mer om Indien under kommande år!

Österut håller president Putin i dag sitt årliga tal om tillståndet i nationen. Kanske fortsätter han traditionen från sin installationsceremoni att tala mycket om frihet, samtidigt som alla vet att praktiken är annorlunda om retoriken. Men det verkar som om det ryska samhället är vant vid att retorik och praktik från Kreml inte säkert är samma sak.

För honom borde utvecklingen i Tjetjenien bekymra. Terroristattentatet som
- så gott som samtidigt som Putin stod på Röda Torget och talade om framgångar i kampen mot terrorismen - dödade den av Putin installerade presidenten Kadyrov innebar tveklöst ett mycket allvarligt bakslag.

Konsekvenser kommer säkert att komma. Tjetjenien fragmentiseras allt mer, med allt mindre utsikter till någon typ av förhandlad lösning. Och det finns betydande risker för att konflikten kommer att sprida sig också utanför Rysslands gränser. Nyligen arresterades två ryska s k diplomater för att ha genomfört ett mord på en f d tjetjenisk president i Qatar.

På andra punkter kommer säkert Putin att låta mer nöjd. Oljeproduktionen ökar samtidigt som priserna ligger på höga nivåer. Toppmötet med EU i förra veckan innebar dessutom ett genombrott i de viktiga förhandlingar som kommer att leda fram till också Rysslands medlemskap i världshandelsorganisationen WTO. Det ligger entydigt i Rysslands, och hela Europas intresse.

Men för min del fortsätter under dagen diskussioner med FN-panelen här i Warszawa innan det i kväll bär av till London. Där diskuterar jag transatlantiska relationer tillsammans med f d utrikesministern Douglas Hurd på en frukost för opinionsbildare och affärsmän, och efter lite andra möten bär det sedan av hem till Stockholm.

Vi närmar oss nu raskt det viktiga valet till Europaparlamentet den 13 juni. Det är viktigt vilka representanter vi sänder dit och vilken linje de företräder i olika frågor. Jag vill ha ett Sverige som driver på, inte bromsar och tvekar inför det europeiska samarbetet.

På torsdags är det så dags för min premiär som programledare i TV i och med att TV8 sänder det första programmet ”Middag med Bildt”. Självfallet är det Europa som står i fokus, och jag och mina middagsgäster tillsammans med ständige gästen Åke Ortmark ställer frågan om det är fel att bygga ett federalt Europa.

Programmet är det första i en serie, och säkert finns det åtskilligt som kan göras bättre. TV8 är kanalen för den mer kräsna publiken, och programmet ett försök att åstadkomma mer dialog än debatt baserat minst lika mycket på insikter som på åsikter. Om inte annat kan det ju vara någonting för härdade TV-kritiker och debattyckare att kasta sig över.

Warszawa den 25 mars 2004

Carl Bildt

PS.
Mer detaljer om ”Middag med Bildt” finns på www.tv8.se









Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]