Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 30 juli 2004
30/7/2004

Vänner,

Över Europa sänker sig nu sommaren och ledigheten på allvar, och det mesta som har att göra med seriös aktivitet stannar sakta av.

Här nere vid den dalmatinska kusten tränger sig det övriga Europas semester också på. Centraleuropéerna har redan infunnit sig. Nu kommer också bilskyltar och båtflaggor från Tyskland och Österrike. Snart är det italienarnas tur. Och olika varianter av den brittiska flaggan syns ständigt på båtar varierande från de familjära till de gigantiska.

Omvärldens buller tränger sig mera sällan på. Den lokala pressen frodas i sitt lokala perspektiv.

Mitt i sommaren har jag dock gjort utflykter som lite vidgat också perspektiven. Några dagar i Belgrad och Kosovo följdes av några dagar i USA som följdes av några dagar i Storbritannien i olika ärenden. Jag kastades mellan människor desperata över sina nedbrända hem och sin förtvivlade framtid i Kosovo till det internationella flyg- och rymdindustrins framtidsplaner på utställning i Farnborough i Storbritannien. Och dessemellan diskussioner inför den presidentvalrörelse i USA som går in i ett nytt skede i och med demokraternas konvent i Boston i dessa dagar.

Jag har aldrig tillhört de ledande optimisterna när det gäller situationen i Kosovo. När det fanns de som trodde att allt bara var en fråga om att bomba lite grann och därefter driva Milosevic från makten brukade jag varna för att det skulle komma att visa sig vara långt svårare än så.

Det Kosovo jag nu återvände till för några dagar runt i provinsen och samtal med de flesta som är eller vill vara någonting där var ett Kosovo i trauma efter upploppen och utbrottet av etnisk rensning i mars i år. Efter kriget för mer än fem år sedan hade både albaner och serber ett visst mått av hopp - albanerna att alla deras problem skulle lösas och att självständigheten snart skulle vara ett faktum; serberna av att Nato och FN nu skulle kunna ge dem ett skydd som skulle säkra deras framtid - men efter det som hände i mars möter jag bara frustration, ibland gränsande till desperation.

Kosovoalbaner fick möjligen sin frihet genom kriget 1999, men de fick knappast sin framtid. Och även om den politiska retoriken inför de kommande valen i oktober domineras av liturgin om självständighet är det svårt att undvika intrycket av att människor i tilltagande grad vill veta vad som skall hända med deras ekonomiska och sociala framtid.

Ekonomin är i ett bedrövligt tillstånd och kommer under de kommande åren att bli allt sämre. Kosovo har Europas yngsta befolkning och Europas lägsta satsning på utbildning. Underskottet i handelsbalansen uppgår till ca 95 %. Undersysselsättningen är massiv och kommer att öka ytterligare. Det som finns av jordbruk är hopplöst föråldrat och producerar knappt ens det som krävs för den berörda familjens överlevnad. Överhuvudet för det islamska samfundet i Kosovo sade mig att situationen vad gällde arbetslöshet nu var värre än på Milosevics tid.

Var detta oundvikligt? Och vart kommer det att leda?

Oundvikligt var det sannolikt. Problemregioner som denna kan ibland hanteras inom ramen för större enheter, men när de skärs av från omgivning och omvärld blir allt mycket tydligare och mer besvärligt. Ett självständigt Sicilien eller Korsika skulle alldeles säkert drabbas av mycket betydande också ekonomiska problem.

Förr kunde trycket lättas något genom emigration. Delvis skedde detta inom Jugoslavien, men delvis som en del av den jugoslaviska emigrationen till det västra Europa. Det finns betydande kosovoalbanska grupper i länder som Schweiz, Tyskland och Belgien.

Men nu är det annorlunda. Gränserna ligger nära, och gränserna är stängda för var och en som vill emigrera legalt. En del smyger sig till ett serbiskt pass för att få lite bättre möjligheter att i alla fall resa, men någon lösning är det knappast. Sannolikheten för att Europas länder i övrigt skall öppna sina dörrar för vad som skulle vara en välbehövlig ekonomisk migration från Kosovo gränsar till det obefintliga.

Nu sätts allt hopp till en ny omgång av privatiseringar i Kosovo. Jag är helt och hållet för dessa, men att tro att de per omgående kommer att leda till nya jobb och en ny framtid är en illusion. Kortsiktigt kommer de sannolikt att leda till än förre jobb. Och större utländska investeringar är nog bara tänkbara när denna är så integrerad i regionen i övrigt att man kan producera för en väsentligt större marknad än den som bara Kosovo representerar.

Allt medan den ekonomiska och sociala situationen blir allt mer besvärlig handlar den politiska diskussionen bland de kosovoalbanska politikerna så gott som enbart om vikten av statlig självständighet. Man möter inte så få som undrar om de inte kan tala om någonting annat alls, och som undrar vad självständighet egentligen kommer att lösa, utan att för den skull vara emot en sådan.

De största långsiktiga svårigheterna ligger i ekonomin, men de omedelbara i möjligheterna att bygga någon form av multietniskt samhälle. Jag tror att den brutala sanningen är att det i alla fall i det kortare perspektivet inte kommer att vara möjligt att förena självständighet och ett multietniskt samhälle. Kanske vara det också denna situation som de som stod bakom upploppen i mars ville åstadkomma.

I dag finns så gott som ingenting kvar av serber eller andra minoriteter i Kosovos städer, om man undantar den serbiska enklaven norr om floden Ibar i den delade staden Mitrovica. Ett försök att göra det möjligt för några serber att återflytta till staden Prizren ligger bokstavligen i ruiner sedan i mars.

De serber som finns kvar lever i isolerade byar under delvis svåra omständigheter. Jag satt i en gammal skola med några bönder som tvingades att leva på bidrag från Belgrad eftersom de av säkerhetsskäl inte kunde bruka huvuddelen av sina fält, och som bara kunde ge sig ut på några fält alls under eskort av Nato-soldater. De ville inte lämna, men det var samtidigt svårt att det fanns mycket av långsiktiga förutsättningar för dem att vara kvar.

I Washington och Bryssel talas ständigt om att soldater behövs på andra ställen, och offren blir då de oskyldiga människor som man åtagit sig att skydda. Också Sverige drar sig sakta ur med svansen mellan benen. Den svenska kontingenten skall nu reduceras till 300 man, vilket kan betecknas som antingen skandalöst eller skrattretande beroende på vilket humör man är på.

Jag har suttit många timmar under åren med människor i denna del av Europa desperata över att hela deras tillvaro håller på att ruineras av etniskt har, och som förtvivlat vädjat om hjälp och stöd. Man går alltid med tunga steg och tungt hjärta från sådana möten. Långt borta där besluten fattas tänker de på annat.

Hur problemen skall kunna lösas kommer det att finnas anledning att återkomma till. Många söker efter ett svar. Det har blivit åtskilliga telefonsamtal åt olika håll under de senaste veckorna.

Inte minst handlar det om den översyn av FN-politiken i Kosovo som nu gjorts av Norges erfarne och kompetente Nato-ambassadör Kai Eide, och om förberedelserna för ankomsten av den nye FN-chefen Sören Jessen Pedersen med hemland Danmark. En gång för länge sedan lärde Sören och jag känna varandra när han var FN: s flyktingkommissaries representant i Stockholm, men sedan dess har han hunnit med att vara biträdande chef för FN: s flyktingkommission UNHCR under Balkan-krigen och nu senast EU-representant i Makedonien med uppgift att föra fredsprocessen framåt där. Han vet hur svår hans uppgift kommer att bli.

Efter dagar i Kosovo blev det dagar i Washington och Baltimore med möjlighet att ta lite av temperatur på stämningsläget före det demokratiska konventet i Boston och det senare republikanska ditot i New York. De fattiga och desperata bönderna på Balkan kändes plötsligt mycket långt borta.

Som snabb sammanfattning av läget skulle jag vilja säga att det inte går strålande vare sig för president Bush eller för presidentutmanaren Kerry. Bättre går det i grunden för den amerikanska ekonomin, men med bekymmer om terror åter i förgrunden efter de olika rapporter som publicerats om underrättelsemisslyckandet före Irak-kriget och misslyckandet med att förhindra 11 september-attacken är marknaderna påtagligt nervösa, osäkra och famlande.

Kerry hade då inte lyckats att formulera en tillräckligt klar utmaning mot Bush, och Bush hade inte lyckats att formulera en tillräckligt klar politik för en andra mandatperiod. Uppgiften för Kerry på det demokratiska konventet har varit att göra det förra, och uppgiften för Bush om en månad kommer att bli att göra det senare. När vi börjar att se hur de lyckas eller misslyckas med de uppgifterna kommer det kanske att bli lite lättare att se vart USA är på väg.

Påtagligt är hur osäkerheten dominerar den amerikanska politiska scenen. Att man på konventet i Boston hamrar in att John Kerry varit soldat och dekorerats för sitt mod är något av ett tidens tecken. För tolv år sedan lyckades Bill Clinton bli nominerad som presidentkandidat trots att han hade smitit från militärtjänst. I dagens amerikanska stämningsläge hade han inte kommit långt. Nu är det säkerhet som är viktigt, och denna säkerhet definieras i hög utsträckning i rent militära termer.

Den nya uppmärksamheten kring 11 september torde nog snarare stärka än försvaga Bush eftersom opinionsundersökningar tyder på att han åtnjuter större förtroende i denna typ av frågor. För John Kerry handlar det just nu om att försöka att hamra in att han kommer att vara en än mer robust försvarare av USA än president Bush, även om han skall försöka att göra det i närmare samverkan med världen i övrigt.

Jag har betydande sympati för John Kerry efter olika kontakter genom åren. Svårare har jag för hans vicepresidentkandidat John Edwards, vars retoriskt skickliga populism representerar en politik som jag tror att världen klarar sig väl utan. Inte minst handlar det om hans agitation mot frihandel i snart sagt alla de former man kan tänka sig, och därmed en form av amerikansk protektionism som harmonierar ytterligt illa med den öppenhet för internationellt samarbete som John Kerry talar om och alldeles säkert menar allvar med.

För Kerry handlar det om att dels definiera ett budskap, och dels komma bort från den bild av ”flipp-flopp” som Bush-kampanjen rätt effektivt har lyckats att sätta på honom och som man med all säkerhet kommer att fortsätta att försöka att hamra in. Kerry är, hävdar de retoriskt, mannen som ser tre sidor på varje mynt. Och medan det i europeisk politisk debatt inte nödvändigtvis behöver vara en nackdel med viss eftertänksamhet eller t o m förmåga att byta åsikt, är nog flipp-flopp ingenting USA:s väljare vill se i sin ledning i en tid när man upplever sig under attack runt om i världen.

När jag läser igenom texten till Kerrys stora slutanförande på konventet i Boston handlar det mycket om just dessa frågor.

Inte mindre än sjutton gånger talar han om USA: s styrka, hamrar in att ”vi är en nation i krig”, och varnar för ”dessa farliga tider”. Och gång på gång anspelar han på sitt eget militära förflutna i Vietnam-kriget. Sammanhållningen på den lilla båten i Mekong-deltat skall vara den sammanhållning som präglar USA. Flaggan som fladdrar är också flaggan som svepta kistorna med de kamrater han gick i strid med.

Tyvärr finns där också med inslag av det som John Edwards står för. Handeln skall inte vara fri, utan den skall vara rättvis, och är den rättvis finns det ingen konkurrens som inte Amerika kan möta, får vi höra. Och skattesystemet skall utformas så att man inte kan flytta ut jobb och företag från USA.

Och på sina ställen renodlat bondfångeri. Han säger att med hans politik kommer USA ”slutgiltigt och bestämt att bli oberoende av Mellersta Österns olja”, trots att ingen som konsumerar någon olja kan göras oberoende av en region som har tre fjärdedelar av världens kända oljeresurser och med en oljemarknad som är genuint global.

Kritiken mot Irak-kriget är försiktig. Man han säger att han som president tänker lova USA: s soldater att ”ni kommer aldrig att sändas i krig om det inte finns en plan för att vinna freden”. Förvisso finns det anledning att också hårt kritisera president Bush på den punkten, men på samma sätt finns det anledning att kritisera president Clinton på samma punkt. Kosovo var hans krig utan fred.

Här nere där Balkans gråa berg möter Adriatiska havets azurblå vatten går det knappast att avgöra om den s k studs i opinionen som konvent alltid ger kommer att vara tillräcklig eller ej.

Nu kommer mellanperioden fram till det republikanska konventet i New York. Sedan börjar den verkliga striden. Jag kommer säkert att ha anledning att återkomma.

Sakta, sakta börjar sommaren att nalkas sitt slut, och konturerna av hösten börjar träda fram. Mycket kommer att gå i det amerikanska valets tecken, men också den europeiska scenen kommer att vara viktig.

Den 1 november tillträder en ny Europakommission, men innan dess skall den gamla kommissionen komma med sitt viktiga utlåtande om Turkiets möjligheter att inleda medlemskapsförhandlingar. Och under det nu inledda holländska ordförandeskapet - finns f ö på [ http://www.eu2004.nl ]www.eu2004.nl - kommer man också att börja förhandlingarna om den kommande långtidsbudgeten för det europeiska samarbetet.

Sannolikt kommer Europaparlamentet nu att spela en mer betydelsefull roll än tidigare, och det är glädjande att dess arbete nu förefaller att uppmärksammas mer i media än tidigare. Att den svenska s k juni-listan gick in i samma grupp som bl a Lega Nord från Italien, med dess lindrigt sagt anmärkningsvärda åsikter om bl a flyktingar, tillhör det som det förvisso finns anledning att rikta strålkastarljuset på.

Nu kommer också upptakten till de olika folkomröstningarna om författningsfördraget. Nederländerna och Spanien kommer att rösta redan i början av nästa år. Och nu är det klart att det blir en folkomröstning också i Frankrike. Danmark kommer självklart att ha sin, om än sannolikt efter det kommande valet till folketinget. I Finland väntas fortfarande på besked. I Polen och Tjeckiska Republiken blir det med all sannolikhet. Och så självklart Storbritannien, dock även där efter det kommande parlamentsvalet.

Det första valet denna höst som blir viktigt blir valet i Hong Kong den 12 september. Det är ett komplicerat valsystem till en komplicerad legislativ församling. Men den avgörande frågan är om de som kämpar för att Hong Kong skall få ett demokratiskt styre kommer att lyckas att erövra majoriteten eller ej.

I dag styrs Hong Kong av den av Peking utsedde föga populäre Tung Chee-hwa. Men trycket förefaller nu att öka för att det f d kronkolonien och nu speciella administrativa regionen skall få ett mer demokratiskt styre. Den 1 juli demonstrerade upp mot en halv miljon människor på stadens gator i en manifestation som alldeles säkert sände chockvågor upp till den nordliga huvudstaden.

Men också annat blir viktigt denna höst. I slutet av november kommer den av Kofi Annan utsedda panel som skall diskutera möjliga reformer av FN-systemet att avlägga sin rapport. Av allt att döma kommer de att lägga fram en ny modell för hur FN:s säkerhetsråd skall se ut.

Själv är jag under den kommande veckan på väg till Sarajevo för några dagar där, och sedan genom Europa upp mot det Stockholm jag inte sett sedan mitten av juni. Men omedelbart därefter bär det iväg - först till oljeplattformar i Nordsjön, och därefter över Atlanten till först New York och sedan Aspen uppe i Klippa Bergen. Där är det världsekonomin som står på dagordningen…

Dalmatien den 30 juli 2004



Carl Bildt

PS. Niklas Claesson, som en gång på statsrådsberedningen hjälpte mig att komma igång med dessa elektroniska brev, påpekar att det nu är mer än tio år sedan starten och att det borde påpekas. Måhända. Det är fortfarande i alla fall norra Europas största brev av detta slag mätt i antalet mottagare, och något av ett åldersrekord har det väl sannolikt också.

Allt fungerar inte så väl. Prenumerationsfunktionen har varit ur funktion ett bra tag, och dessutom har servern en tendens att kasta bort prenumeranter då och då. Förhoppningsvis kommer det att vara möjligt att reparera bägge dessa förargliga felaktigheter.









Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]