Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 1 juli 2004
1/7/2004

Vänner,

Så har toppmötessäsongen avslutats i och med att NATO: s ledare och andra lämnar Istanbul - med det lilla undantaget att det var middag för EU-ledarna i Bryssel i tisdags kväll med uppgift att konfirmera nomineringen av Jao Manuel Durao Barraso som ny ordförande i Europakommissionen efter Romano Prodi.

Det har inte varit alldeles enkelt att nå fram till hans namn. Ett speciellt omnämnande förtjänar den svenska regeringens insatser i denna fråga. Efter det att statsministern först förkunnat att det borde vara en ”tjänsteman” snarare än en politiker, förkunnades inför toppmötet i Bryssel att Sverige i princip kunde stödja alla nämnda kandidater, och därmed också så att Sveriges regering ger sitt stöd till Barrasos namn.

Det förefaller nästan som om regeringen medvetet bestämt sig för att Sverige inte borde utöva något inflytande på denna viktiga fråga. Nu förankras både kommissionspresidenten och den utrikespolitiske höge representanten på den iberiska halvön medan norra Europa mest förefaller att ha varit upptaget med att blockera varandras möjligheter och några diskussioner om gemensamma kandidater eller framstötar inte förefaller att ha förekommit. Det ger ett rätt eländigt intryck.

Det tveklöst mest betydelsefulla resultatet av denna toppmötessäsong från europeisk utgångspunkt är överenskommelsen i Bryssel om det nya författningsfördraget. Texten skall nu finputsas innan fördraget undertecknas under det holländska ordförandeskapet någon gång i höst, och därefter vidtar den stora proceduren med att ratificera det i de nu 25 medlemsländerna i unionen.

Jag tvingas medge att jag på grund av utlokalisering till den dalmatiska övärlden ännu inte läst den version av den slutgiltiga texten som nu finns tillgänglig. Därmed får den slutgiltiga analysen av överenskommelsens detaljer anstå.

Viktigt för genombrottet var att Spanien och Polen nu accepterade en lätt modifierad form av den så kallade dubbla majoritet som författningskonventet lagt fram, och att det därmed blev möjligt att komma bort från den lätt komprometterade s k Nice-formeln för hur många röster länder skall ha. Viktigt för uppgörelsen var också att existerande beslutsregler när det gäller bland annat skattepolitiken och utrikespolitiken bibehölls.

I en rad länder diskuteras nu om det är bäst att låta ratificeringen ske genom eller i alla fall åtföljas av en folkomröstning eller inte. Möjligen kommer Nederländerna t o m att arrangera en sådan i slutet av detta år, d v s under sitt eget ordförandeskap. I Frankrike lutar det allt mer åt att det också kommer att bli en folkomröstning, i Spanien stod en sådan i socialisternas valmanifest och i den Tjeckiska Republiken kommer den konstitutionella och politiska situationen att göra det nödvändigt. Till detta kommer i sedvanlig ordning Irland och Danmark, och därtill Storbritannien efter Blairs helomvändning i frågan.

Allt detta kommer att ta sin rundliga tid. Jag skulle tro att det kommer att gå in i 2007 innan vi kan vara säkra på att se slutet på ratificeringsprocessen. Och det innebär att de nya former som författningsfördraget lägger fast - en vald ordförande i rådet, en utrikesminister m m - kanske kommer att dröja ända till 2008. Den som lever får se - tid kommer den demokratiska debatten runt om i Europa att ta, och det är också rätt och riktigt att så blir fallet.

I Sverige kommer det inte att bli folkomröstning. Alldeles korrekt hävdas att det ligger mer än väl inom riksdagens mandat att ratificera fördraget. Sannolikt blir det under nästa år som fördraget i alla dess delar kommer att kunna läggas på riksdagens bord för diskussion och beslut.

Diskussionen om detta kan dock knappast frikopplas från resultatet av valen till Europaparlamentet. Det innebar att European People’s Party förblir den största politiska grupperingen i parlamentet, och valet av Barraso som kommissionsordförande - även om hans parti kallas socialdemokratiskt tillhör det EPP-familjen tillsammans med moderater och kristdemokrater från Sverige - återspeglar även detta.

Runt om i Europa bjöd valet på betydande dramatik. Det gick mycket bra för de nya regeringspartierna i Grekland och Spanien, medan de västtyska socialdemokraterna råkade ut för en stjärnsmäll, de franska gaullisterna gjorde ett med alla rimliga mått mätt uselt val och regerande vänsterpartierna i Polen och Tjeckiska Republiken mer eller mindre havererade.

På många - men inte alla - håll gick det dåligt för regeringspartier. På flera - men inte alla - håll kom olika mer kritiska grupperingar och individer in i parlamentet. På de flesta håll verkar det som om lokala frågeställningar betytt minst lika mycket som europeiska. I Danmark gjorde socialdemokraterna ett spektakulärt bra val under f d statsministern Nyrup Rasmussen, medan junilistan - den ursprungliga! - fick en riktigt rejäl tillbakagång.

Lägger man ihop det hela finner man ett Europaparlament där den borgerliga inriktningen har förstärkts genom detta val. EPP-gruppen får 266 representanter, liberalerna 88 och socialisterna 202. Det är framför allt det dåliga resultatet för socialisterna i de nya medlemsländerna som ger denna förskjutning. Därtill kommer att de mer klassiska kommunistiska grupperingarna försvagats ytterligare. Och vad gäller olika mer eller mindre EU-skeptiska grupperingar är läget - publicitet om motsatsen till trots - i grova drag oförändrat.

I Sverige var resultatet eländigt. Med ett undantag förlorade alla riksdagspartierna röststöd, medan den så kallade junilistan seglade fram och erövrade tre platser i Europaparlamentet.

Att undantaget var centerpartiet som lite plötsligt men påtagligt konsekvent profilerar sig som påtagligt Europavänligt parti finns alldeles särskild anledning att notera. Medan så gott som samtliga andra partiet efter euroomröstningen förra året valde att justera sin politiska profil åt det mer Europaskeptiska hållet, gjorde centerledningen av allt att döma motsatt bedömning. Att man belönades för det tillhör de goda tecknen i svensk politik för ögonblicket.

Det finns vissa paralleller mellan vad som hände i Sverige och vad som hände i Storbritannien. Där har de konservative länge profilerar sig som Europaskeptiker, men fick nu finna sig att råka ut för ett betydande valnederlag i och med att UK Independence Party med kravet på utträde ur unionen seglade upp som stark kraft.

Så kan det gå. Om man försöker profilera sig som halvskeptiker innebär det oftast föga mer än att man ger ökad trovärdighet åt budskapet från dem som är helskeptiker. Även om den brittiska situationen är en bra bit mer extrem än den svenska går det att se att lite av samma sak inträffade i Sverige. Ingen vågade eller ville rejält ta debatten med den isolationism, självtillräcklighet eller utpräglade okunnighet som bär upp mycket av det som bar fram bland annat junilistan. Så blev det som det blev.

Risken, om detta fortsätter, är att det inte är främst Europaskeptikerna, utan i stället Europavännerna, som kommer att börja känna sig politiskt hemlösa i Sverige.

Jag tror att de i grunden Europavänliga partierna gör klokt att inse att de står vid ett vägskäl, och att det sätt på vilket de hanterar denna kan komma att avgöra om Sverige lite längre fram hamnar i en brittisk situation av europapolitisk splittring och förlamning eller inte. Och det är i detta sammanhang som det i och för sig alldeles korrekta beslutet att inte ha någon folkomröstning i Sverige om författningsfördraget trots allt fyller mig med en viss olust.

Inte minst- men inte enbart! - socialdemokraterna har haft en tendens att sky Europapolitiken, undvika den långsiktiga opinionsbildningen och bara lyfta fram den när det är oundgängligen nödvändigt. Nu finns risken att den viktiga debatt om framväxten av framtidens Europa som författningsfördraget borde initiera skyfflas undan på samma sätt som förr, med ett än större gap i opinionen i dessa viktiga frågor som närmast ofrånkomligt resultat.

Och det är då det riskerar att gå värre och värre i kommande ställningstaganden. Det finns all anledning att lära både av centerns lilla men inte desto mindre notabla framgång i det svenska Europavalet och av det haveri som de brittiska konservativa råkade ut för.

Själv har jag nu utlokaliserat mig till den kroatiska övärlden med både Bosnien och Montenegro näst intill inom synhåll. Här lyser Medelhavets sol outtröttligt över hav och land.

Och det rör på sig också i denna del av världen. EU-toppmötet fattade beslutet att Kroatien numera är kandidatland, och att konkreta förhandlingar om medlemskap skall inledas redan i början av nästa år Euforiker i Zagreb talar om att målet är att landet skall kunna bli medlem redan 2007, men om just det målet är möjligt att uppnå återstår att se. Mycket återstår att göra i reformpolitiken här, men dock förefaller det i skrivande stund sannolikt att också Kroatiens väljare kommer att ha möjlighet att vara med vid nästa Europaval i juni 2009.

Krigets spår finns även här. I det av den före detta serbiska minoriteten dominerade Krajina åker man fortfarande genom öde byar med sönderbrända eller bombade hus. I staden Knin är gator uppkallade efter de kroatiska förband som intog den tidigare serbiskt dominerade staden i augusti 1995, och några tecken på att serber vill återflytta till de gatorna tror jag man får leta efter. Minnena är fortfarande alltför bittra, och det även om det skulle vara möjligt i övrigt.

När EU: s utvidgningsprocess nu kommer in i dessa länder är det delvis nya frågeställningar som måste stå på agendan. Åtta av de tio nya medlemmarna i år kom ur diktatur och socialism - dessa länder kommer ur mildare diktatur med grymma krig. Och det gör att kraven för att de skall uppfylla europeisk standard nog måste se lite annorlunda ut. Försoning över och inom gränser är grundläggande, med flyktingars och fördrivnas möjlighet att återvända som alldeles centralt.

Men framåt går det. Att Kroatien nu kommer att följa Slovenien är en viktig signal till regionen i övrigt.

Bosnien stapplar sig fram. Det blir ett besök i Sarajevo senare i sommar, så jag gör bäst i att vänta med alltför detaljerade kommentarer.

Inför NATO-toppmötet i Istanbul noterades viss aktivitet när det gällde att försöka att arrestera Radovan Karadzic. På denna födelsedag publicerade NATO annonser i bosnienserbiska tidningar och talade om att man inte hade glömt bort honom. För mig verkade det närmast löjeväckande - kan inte världens starkaste militärallians nästan tio år efter det att man rullade in i landet åstadkomma mera i denna fråga är det lätt patetiskt.

Annars koncentreras uppmärksamheten på invigningen av den återuppbyggda bron i Mostar i slutet av juni. Denna pärla av ottomansk byggnadskonst fanns det förvisso alla skäl att återuppbygga, och nu har det skett, om än till kostnader som är mycket höga och möjligen på bekostnad av annat som hade varit angelägnare. Stort pådrag inför den högtidliga invigningen blir det alldeles säkert.

I Serbien valdes så Boris Tadic i söndags till ny president, och besegrade därmed ultranationalistkandidaten Nikolic med god marginal. Det finns all anledning notera att det var det liberala och pro-europeiska Serbien som vann denna viktiga kraftmätning.

Därmed är dock inte allt avgjort i detta komplicerade land. Boris Tadic angav själv frågan om en ny konstitution som klargör förhållandet till Montenegro på ett eller annat sätt, nödvändigheten av att lösa den olösta frågan om Kosovo och självfallet den usla ekonomin i ett land med fler flyktingar än något annat europeiskt land.

Med min sommarvistelse här nere blir det självfallet en del diskussioner om dessa och andra problem. Idag är jag i Montenegro på ett möte med yngre parlamentariker från Serbien och Montenegro för att diskutera bland annat dessa frågor. Och i mitten av juli bär det av för några dagar i Belgrad och Pristina för olika samtal.

Och dessutom blir det ett hopp över Atlanten för ett möte, en diskussion om europeisk rymdpolitik i samband med flyg- och rymdutställningen i Farnborough i England och ett snabbt besök också i Istanbul för lite friare diskussioner om den europeiska framtiden. Men till Sverige återkommer jag inte förrän i mitten av augusti.

Därmed minskar också takten i dessa mer eller mindre regelbundna betraktelser. Ett brev mot slutet av juli bör det dock bli. Då finns det säkert mer att säga om Irak efter ockupationens upphörande, upptakten till valet i USA, Europaparlamentets behandling av förslaget till kommissionspresident och annat.

Intill dess önskas den skönaste av somrar!

Montenegro den 1 juli 2004


Carl Bildt

PS. Det finns anledning att gratulera Valdus Adamkus till att ha nu återvänt som president i Litauen efter tumultet där ett tag. Det ger en stabilitet som landet behöver.

PPS. Jag vet inte om det noterades mycket i media hemma, men i söndags beslöts att Estland, Litauen och Slovenien anslöt sig till EU: s växelkursmekanism ERM2 för att kunna få en så snabb övergång till euron som möjligt. Här nere är euron redan officiell valuta i Montenegro, och den bosniska valutan är fast knuten till euron. Sverige skvalpar vidare…








Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]