Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v13/1999
29/3/1999

Syster/Broder,

När jag svängde in bilen i den lilla stad i södra Tyskland där jag övernattade mellan söndagen och i dag stod det på en hel vägg skrivit ”Kosovo ist Serbien”. En serbisk flykting här hade gett uttryck för det som är de allra flesta serbers uppfattning i den konflikt som nu lett till öppet krig mellan NATO-alliansen och Jugoslavien.

I fyra nätter har NATO:s stridsflyg nu anfallit olika militära mål i hela Jugoslavien. Och hitintills har resultatet dessvärre blivit det som jag befarat och varnat för också i dessa veckobrev.

Låt mig bara citera vad jag skrev för en vecka sedan:

”Att inleda krigshandlingar mot Serbien från NATO:s sida är bara försvarbart om inledande flygoperationer omedelbart kan följas upp av omfattande markoperationer. Annars riskerar effekten att bli att vi lämnar miljoner människor på marken värnlösa i den konflikt som snabbt kommer att trappas upp. Och att tro att ett krig med Kalashnikovs mellan kullar och ruiner kan stoppas av kryssningsrobotar och B52:or är naivt och farligt.”

Det som både förvånat och upprört mig är att så många beslutsfattare i Europa och USA inte har insett eller velat inse detta. Och det kan knappast bero på att militära rådgivare inte har gett dem information om vilka konsekvenserna på marken av en flygoffensiv utan markoperationer skulle kunna bli.

När jag var i Washington träffade jag, tillsammans med den fyrstjärnige amerikanske amiral som för bara några månader sedan var chef för NATO:s sydkommando, ordföranden i senatens försvarsutskott för att vi från våra bägge utgångspunkter skulle framföra just denna ståndpunkt. Jag har sedan sett att brittiske generalen Sir Michael Rose, som under lång tid var chef för FN-operationerna i Bosnien, liksom amerikanske generalen Norman Schwarzkopf, som var överbefälhavare för de allierade insatserna i Gulf-kriget, har trätt fram och sagt precis samma sak.

Men i det politiska livet - icke sällan påhejat av media - har under senare år spritt sig en farlig illusion om att komplicerade konflikter snabbt och enkelt och riskfritt kan lösas med några salvor kryssningsrobotar och flyginsatser. Icke sällan hävdas att det var just detta som lyckades i Bosnien hösten 1995. Men jag råkade faktiskt vara med där, och i min bok - utgiven på olika språk - har jag visat den långt mer komplicerade dynamik som ledde till freden där, med de politiska insatserna som alldeles avgörande, och med flygbombningar som sannolikt relativt ointressanta i den samlade bilden.

Och möjligen borde man ha lärt i alla fall lite av erfarenheterna från Irak. På sina håll fick jag mycket påskrivet för att jag i höstas var tveksam till om det var rätt att helt bryta den mödosamma FN-vägen och i stället gå kryssningsrobotarnas väg när det gällde att säkra möjligheten för FN-inspektioner mot massförstörelsevapen i Irak. Sedan dess har flyginsatserna fortsatt - i genomsnitt en bombning varannan dag sedan operationen officiellt avslutades - men utan annat resultat än att det numera inte finns några FN-inspektioner alls kvar i Irak samtidigt som Saddam Hussein än så länge sitter kvar.

Jag är alldeles övertygad om att Slobodan Milosevic har studerat det irakiska fallet när han satt allt mot allt. Och därtill kommer att han med all sannolikhet noterat att NATO visserligen talat ljudligt om flygoperationer, men att man varit tydlig med att man inte planerade markoperationer. Han har byggt upp styrkor kring i och Kosovo för att så fort flygoperationer inleddes kunna intensifiera operationerna mot UCK-stridskrafterna. Även dessa förberedde sig för att så fort de så länge romantiserade flygoperationerna inleddes kunna ta till offensiven.

Och tyvärr har det blivit precis som jag fruktat och varnat för. Våldet i Kosovo har trappats upp till nya dimensioner. Jag varnade för en vecka sedan för att vi kunde få en miljon flyktingar inom en månad. Jag har ingen anledning att revidera den bedömningen nedåt efter det som dessa fem dygn lett till.

Och jag plågas när jag vet att de albaner i Kosovo som arbetat för fred och försoning i dag lever gömda i skräck för att förlora sina liv i den terror som utlösts efter det att alla internationella organisationer - Röda Korset undantaget - utrymt Kosovo och omvärlden i stället flyttar upp i sina flygplan.

I går berättades på NATO-briefingen med stolthet hur man räddat den amerikanske pilot vars super-flygplan hade skjutits ned över Serbien. Även jag gladdes över detta. Men i en bisats meddelas samtidigt att Veton Surroi, som betydde mer än någon annan för att få till stånd en samlad opinion bland olika albanska företrädare, nu inte längre står att finna utan gått under jorden.

Jag sökte Veton på telefon upprepade gången natten då flygattackerna inleddes. Mest för att det avlyssnade samtalet kanske kunde ge något stöd. Men alla telefonlinjer verkade blockerade eller avskurna.

När man inom NATO nu skapat föreställningen att några snabba flygbombningar kan lösa det mesta tycker jag att man har en moralisk skyldighet att försöka att rädda åtminstone de mer framträdande av dem som annars riskerar att få betala med sina liv för den felbedömning som gjorts av andra.

På NATO-briefingen predikas det minut efter minut att man kommer att rapportera allt man vet om det som nu händer till krigsförbrytartribunalen i Haag och att detta kan komma att leda till att de åtalas. Utmärkt. Men är det någon som tror att det finns någon av dem som nu begår illdåd som tar intryck av detta?

I Bosnien har NATO under mer än de tre år som gått sedan fredsslutet varit ovilligt att arrestera den Radovan Karadzic som
åtalades av tribunalen redan i slutet av juli 1995. Och omedelbart på andra sidan gränsen mellan Kosovo och Makedonien står tusentals NATO-soldater med för fot gevär samtidigt som brutaliteten trappas upp. Då ter det sig dessvärre plågsamt tomt när NATO på sina dagliga pressbriefingar tror att ord kan möta och hindra all den brutalitet som nu utlösts.

Det som skett hitintills i flygoperationerna är att man attackerat fasta militära mål. Det finns ingen anledning att tro annat än att dessa attacker varit träffsäkra och förödande.

Men deras omedelbara påverkan på det som händer i Kosovo har - precis som väntat - snarast varit negativ. Och när man nu säger att flygoperationerna mer kommer att inriktas på taktiska mål i Kosovo vet man att man ger sig in på någonting som man har begränsade möjligheter att till fullo klara av.

Åter finns det risk för att den omedelbara effekten blir den motsatta. Ett flygplan som sveper förbi och fäller en bomb som kanske träffar en pansarvagn kommer med stor sannolikhet att leda till att pansarvagnen intill far ut i raseri driven av strävan efter hämnd mot dem som man anser är ansvariga för att NATO nu attackerar. Denna tyvärr mycket elementära dynamik har redan kunnat konstateras.

Och därtill kommer allt fler tecken på att soldater och vapen nu finns i skolor och sjukhus, och att man medvetet använder sig av mänskliga sköldar på det sätt som övats vid upprepade tillfällen under det bosniska kriget.

Än så länge förefaller NATO-strategin vara att det finns en möjlighet att man kommer att lyckas med att få Milosevic att kapitulera och skriva på alla delar av avtalet från Rambouillet. Men det dagliga priser bland människorna på marken för denna våghalsiga strategiska kalkyl kommer att stiga varje dygn som den inte ger det avsedda resultatet.

Hur många Racak sker nu varje dag? Hur många Srebrenica finns det nu en överhängande risk för? Det är bättre att frågorna om vad som kan göras ställs när det fortfarande finns en möjlighet att förhindra än att de ställs när det redan är för sent.

Jag har just nu svårt att se de drag som skulle kunna leda till att den politiska processen kom igång igen. Från NATO:s sida kräver man total accept av Rambouillet-dokumentet av Belgrad, och har förlorat varje form av förhandlingsmarginal efter det att man ju med stor möda fått de olika albanska företrädarna att skriva på dessa dokumentet. Och därmed har man bakbundit sig själv på ett sätt som gör allt mycket svårare, samtidigt som NATO-insatserna gör det allt mindre sannolikt för att det skulle kunna stiga fram någon annan serbisk ledare och göra det som NATO nu begär.

I avsaknad av möjliga politiska öppningar, och med en allt värre mänsklig situation, är en markoperation den enda möjligheten.

Men svårigheterna med en sådana är förvisso formidabla. Inte så att jag tror att de serbiska stridskrafterna skulle kunna bjuda något mer imponerande motstånd. De klarar kortsiktigt väl av UCK, men skulle med stor sannolikhet vika snabbt inför NATO.

Problemen är snarare politiska. Dels i de länder där man sagt att flygoperationer skulle räcka och markoperationer inte kommer att komma ifråga. Och dels faktiskt i regionen.

Den sköra makedonska republikens regering har gjort klart att anfallsoperationer från dess territorium inte kan komma ifråga, eftersom man anser att det skulle kunna hota nationens inre sammanhållning och yttre säkerhet. Men samtidigt finns det näppeligen någon annan möjlighet än en offensiv längs de två dalgångar som leder från Makedonien och norrut.

Hur man än vänder fram och tillbaka på de olika möjligheter som nu står till buds blir slutsatserna dystra. Det finns inga snabba och enkla vägar ur den situation som nu skapats. Konsekvenserna kommer att bli mycket kännbara för lång tid framöver. Vi har passerat en vattendelare inte bara när det gäller situationen i sydöstra Europa utan i Europa i dess helhet.

Jag känner oro för hur det som nu inträffar kommer att påverka också den viktiga politiska processen i Ryssland. Att de rödbruna revanschisterna fått luft under vingarna är tyvärr alldeles klart. Och livet för dem som vill ha normala relationer till västvärlden har inte direkt underlättats av den närmast förödmjukande behandling man gav premiärminister Primakov när han var på väg till ett viktigt besök i Washington, men fick vända sitt flygplan över Atlanten och återvända till Ryssland. Problemet är att sådant inte glöms i första taget.

När beslutet togs om att inleda flygbombningar satt jag i
överläggningar i Berlin i samband med förberedelserna för EU-toppmötet där. Och detta kom ju till betydande del att
överflyglas just av flygoperationerna mot Jugoslavien.

Några större lagrar skördade knappast EU-ledarna när det gällde situationen på Balkan. Så vitt jag förstår har stats- och regeringscheferna under sina senaste möten ägnat mer tid åt trevliga inslag i resandet i form av tax-free sprit än åt den snabbt annalkande europeiska katastrofen kring Kosovo. Och har inte lyckats med att åstadkomma särskilt mycket i någondera frågan.

Man samlade sig dock till att nominera Romano Prodi till ny ordförande i Europakommissionen. Det är, som jag skrev redan förra veckan, ett bra val. Han står tydligt för en ekonomisk reformpolitik baserad på den gemensamma valutans möjligheter.

Men vägen intill dess att vi kommer att få en fungerande ny kommissionen är vare sig kort eller okomplicerad. Ett nytt toppmöte kommer nu tillsammans med Prodi att diskutera situationen. Men som det nu ser ut kommer Prodi först att godkännas av det gamla Europaparlamentet under våren, för att därefter få se sin nya kommission godkänd av det nya parlamentet efter valet den 13 juni.

Och det kommer att ta tid. Det nya parlamentet kan inte mötas förrän mot slutet av juli. Och det ter sig osannolikt att processen med att godkänna kommission och kommissionärer kommer att kunna godkännas förrän tidigast augusti och sannolikast september.

Det som jag tycker är oacceptabelt i detta är att den komprometterade socialistiske kommissionären Edith Cresson då kommer att sitta kvar i orubbat bo intill dess. Om detta kommer att accepteras av det nuvarande parlamentet eller inte tror jag
är en öppen fråga. Det finns, och det på goda grunder, åtskilliga som ser det som moraliskt ytterligt tveksamt av EU:s stats- och regeringschefer att låta detta ske.

Jag har svårt att frigöra mig från misstanken att de socialdemokratiska regeringscheferna vill skydda en av de sina från att exponeras alltför mycket. Knappast hedervärt.

Dock producerade toppmötet en överenskommelse om EU:s finansiering under de kommande fem åren, och det var betydelsefullt i sig, även om det knappast blev de radikala reformsteg som hade varit önskvärda. I slutskedet av förhandlingar som dessa blir det oftare de nationella intressenas kamp än de europeiska strategiernas seger, och så även denna gång.

För svenskt vidkommande må kanske främst noteras att någon minskning av det svenska nettobidraget till EU:s budget inte kunde åstadkommas. Och med tanke på att inte minst statsministern under de senaste veckorna vid ett antal tillfällen sagt att detta var för högt och mer eller mindre direkt lastat den borgerliga regeringens förhandling var detta knappast någon succé.

Den avgörande frågan är dock om denna budgetreform räcker för att förbereda unionen för att ta mot nya medlemmar. Och svaret är sannolikt, att det som åstadkommits när det gäller reform av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att göra det svårt att klara utvidgningen inom de existerande finansiella ramarna. Det som då kommer att krävas under de allra närmaste åren är antingen nya finansiella ramar eller nya reformer av jordbrukspolitiken.

Att detta kommer att komma betvivlar jag inte. Det europeiska samarbetet utvecklas steg för steg. Det är en konsekvens av att samarbetet drivs framåt i en ständig växelverkan mellan europeiska behov och nationella intressen. Kanske blir det under det svenska ordförandeskapet första halvåret 2001 som dessa frågor kommer att ställas på sin spets.

Men jag fortsätter på semester mot söder. Snart passerar jag Aviano, Vicenza och Piacenza där flygoperationerna leds och till stor del är baserade. Jag känner dem väl sedan mina år med NATO i Bosnien.

Då såg vi som arbetade med den politiska processen eller med motsättningarna på marken dem som ett viktigt och värdefullt stöd. Jag tror knappast att någon av oss som har konkret erfarenhet av mödosamt fredsarbete i området skulle komma på tanken att allt detta kunde ersättas av enbart flygoperationer.

På väg genom Brennerpasset 29 mars 1999


Carl Bildt









Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]