Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 11 juni 2004
11/6/2004

Vänner,

Om diskussionen inför söndagens val till Europaparlamentet, diskussion kring Ronald Reagan och hans insatser, uppgörelsen i FN:s säkerhetsråd om politiken i Irak, den tilltagande osäkerheten i Saudiarabien och 60-årsminnet av de händelser som på ett avgörande sätt påverkade Europas utveckling, med fokus mindre på Normandie än på Karelska Näset.

I dessa dagar står vi mitt uppe i det näst största demokratiska valet i världen genom det val till Europaparlamentet som inleddes i Storbritannien och Nederländerna i går och som sedan fullföljs i de resterande 23 medlemsstaterna nu på söndag.

Utgången är viktig. Visserligen fungerar politiken på den europeiska nivån annorlunda än vad som är fallet på den nationella, med mer av konsensusbyggande och kompromisser än frontställning mellan olika block, men det gör det alls inte mindre viktigt hur den politiska balansen i Europaparlamentet ser ut och kvaliteten på de representanter som sitter där.

Valet nu kommer att avgöra om European Peoples Party (EPP) - som förenar de viktigare icke-socialistiska partierna i Europa - kan bibehålla eller till och med stärka sin ställning som den största av parlamentets partigrupper. Om så sker, kommer det att göra Europarlamentet till en starkare röst för de ekonomiska och strukturella reformer Europa så väl behöver, medan en starkare ställning för socialisterna inom European Party of Socialists (EPS) alldeles självklart kommer att ha den motsatta effekten.

Valdebatten har denna gång varit tydligt livligare än vad som var fallet för fem år sedan, och inte minst en del tidningar har gjort ett påtagligt mycket bättre arbete när det gällt att informera om frågor och kandidater. Det borde finnas förutsättningar för ett bättre valdeltagande än då. Gradvis växer medvetandet om den europeiska dimensionen in också i vårt svenska demokratiska medvetande.

Om jag har någon kritisk synpunkt skulle det vara att jag tycker partier haft en tendens att framställa sig som uteslutande nationella och förskjuta det alldeles avgörande förhållandet att man ju är med i gemensamma europeiska partier och att det är dessas styrkeförhållanden och program som är det viktiga. De nationella representanterna kan få inflytande i den europeiska politiken först och främst genom det inflytande som de får i de olika europeiska partigrupperingarna.

Inför kommande val tror jag att det vore rimligt att ställa kravet på partierna att de tydligare markerade att de var delar av en större helhet. Den framväxande europeiska demokratin kommer att vila på de framväxande europeiska partifederationerna, och ju tidigare vi lär oss leva med detta desto större förutsättningar för inflytande har vi.

Själv har jag hastat iväg över Atlanten för ett möte i trakten av Washington. Och jag har anlänt till ett USA helt och hållet absorberat av minnet av och avskedet från Ronald Reagan. I dag sker den formella statsbegravningen i National Cathedral, och därefter kommer USA:s 40:e president att begravas mot solnedgången över Stilla Havet borta i sitt eget Kalifornien.

Tvärs över partigränser växer bilden av en av USA:s stora presidenter nu fram. Han hade förvisso fel i mycket smått, men han kom att ha rätt i det mesta som var mycket stort, och till slut är det där som historiens omdöme formas. Det talas nu om Ronald Reagan som den tillsammans med Franklin Roosevelt störste amerikanska presidenten under det gångna århundradet.

Han valdes i en tid när USA tvekade om sig själva, inflationen härjade i världsekonomin och Sovjet föreföll att vara på strategisk frammarsch inte minst efter invasionen av Afghanistan. Och han lämnade åtta år senare efter sig ett USA med stärkt framtidstro, en ekonomi där inflationen försvunnit och tillväxtförutsättningarna dramatiskt förbättrats och där det sovjetiska imperiet stod inför sitt sammanbrott.

Allt detta var inte enbart mannen i Vita Husets förtjänst. Det socialistiska och sovjetiska sammanbrottet hade många grunder - inte minst omöjligheten i hela projektet. Omläggningen av ekonomisk och monetär politik hade delvis redan inletts. Men det var Ronald Reagan som mer än någon annan under denna tid gav förändringarna politisk och moralisk kraft inte minst genom ett ledarskap som förmådde att inspirera och ge människorna en vision om en bättre morgondag.

Han svarade på den sovjetiska utmaningen inte främst genom den militära rustningen utan genom det moraliska stödet för friheten som revolutionär kraft i de socialistiska samhällena. När han stod framför muren i Berlin och krävde att den skulle rivas stred han mot varje form av diplomatisk etikett och konventionell politisk vishet, men han inte bara hade rätt, utan han skulle inom loppet av bara några få år dessutom få rätt.

I vårt eget lands mer officiella cirklar sågs han - inte minst på grund av sin uttalat anti-sovjetiska retorik - som endast obetydligt mer bildad än en genomsnittlig neandertalare. Vi skall inte glömma att detta var år då det ledde till offentliga fördömanden om man i vår politiska debatt hävdade att Europas fred förutsatte dess frihet eller att en omvandling av Sovjet till en demokrati skulle vara en bidrag till denna fred. Ronald Reagan utmanade inte minst den moraliska likgiltighet inför förtrycket i vår egen del av världen som under dessa år hade smugit sig in i vårt land.

Men lika viktigt som detta var hans tydliga förändringen av synen på staten och dess relation till individen. När han tillträdde var den högsta inkomstskatten i USA 70 %. Han såg detta som moraliskt och ekonomiskt skadligt och oacceptabelt, och i sin stora skatteomläggning sänkte han dramatiskt denna till 28 %. Och det skedde samtidigt som en hårdhänt politik rökte ut den förfärande inflationen ur systemet. Att han dessutom tog bestämd strid med särintressen - minns hur han på ett bräde avskedade alla USA:s flygledare när deras strejkkrav hotade ansträngningarna att få ner inflationen - tillhör också bilden.

Allt detta tillsammans är en viktig del av bakgrunden till den kraftfulla renässans för USA:s ekonomi som vi såg under främst 1990-talet. Högsta inkomstskatten har sedan dess krupit upp till 35 %, men mycket av det som kom att bli Bill Clintons framgång var att han förmådde att anpassa det demokratiska partiet till de nya politiska realiteter och värderingar som Reaganåren faktiskt hade skapat. Och inte så få länder runt om i världen har anpassat sig på samma sätt.

Politiskt ledarskap har många sidor. Ronald Reagan visade hur det går att utöva ett förändrade politiskt ledarskap genom att ge en vision och sedan våga stå för den. Han vann inte människors stöd genom att vädja till deras fruktan, utan genom att försöka att inspirera deras förhoppningar och drömmar. Han talade om ”en ny morgon för Amerika”, och gradvis kom större delen av detta land att se hans år på det sättet.

Just nu solar sig president Bush i de just avslutade överläggningarna vid G8-toppmötet på Sea Islands nere i Georgia. Där har han också varit värd för Iraks nye interimspresident, och kunnat inregistrera att FN: s säkerhetsråd med röstsiffrorna 15 mot noll godkänt den viktiga resolutionen nummer 1546.

Och det är en viktig resolution om ett viktigt steg i Iraks utveckling. Algeriets FN-ambassadör talade i säkerhetsrådet om ett historiskt ögonblick för ett stolt irakiskt folk som efter 30 år av diktatur och 15 månader av utländsk ockupation nu återfår sin fulla suveränitet. Efter att under det senaste decenniet ha varit föremål för inte mindre än sjuttiotalet resolutioner i FN:s säkerhetsråd kommer det nu att bli 1546 som blir ledstången för det fortsatta arbetet med att helt och fullt upprätta en ny irakisk stat.

Den tidtabell som anges i 1546 är utomordentligt ambitiös. Till slutet av 2005 skall processen med att sätta upp en fungerande ny irakisk stat vara avslutad. Vägen dit går över denna sommars stora s k nationella konferens, val till en nationalförsamling i januari nästa år följt av bildandet av en provisorisk regering, överenskommelse om en ny konstitution senast i augusti, folkomröstning om denna i oktober och därefter val igen i enlighet med den nya konstitutionen för att därefter kunna bilda den första helt både legitima och suveräna regeringen efter Saddam-regimens krossande.

En tidtabell för statsbyggande som denna skulle vara svår att klara av under omständigheter långt lugnare och stabilare än de som i dag råder i tvåflodslandet. I själva verket handlat det om en tidtabell långt mer ambitiös än i något annat fall som det finns möjlighet att jämföra med. Mindre än tre år från en regims fall till en annans fullständiga konstituerande är en med alla rimliga mått mätt extremt kort tid.

I Tyskland tog samma process efter 1945 inte mindre än ett decennium, även om man med Stalins indirekta hjälp hade kommit en bit på väg redan efter tre-fyra år. I Kosovo är vi fem år efter det kriget inte i närheten av någonting av detta, och i Bosnien har vi snart tio år efter fredsslutet fortfarande inte politiska institutioner som vi är beredda att ge full suveränitet.

Den senaste månaden har sett en diskret men fullt tydlig justering av den amerikanska politiken i Irak. En mer aggressiv militärt dominerad taktik har ersatts av en mer politiskt dominerad strategi som tvingas bygga på de realiteter som faktiskt existerar. Jag stöter på befattningshavare från Clinton-administrationen som nu säger att de knappast kan klaga längre eftersom Bush-administrationen gjort i stort sett allt som de har föreslagit och rekommenderat.

För FN kommer nu den stora frågan om dess roll i fokus. Resolutionen 1546 stipulerar ”en ledande roll” för FN i de avgörande delarna av den politiska processen framöver, inklusive den nationella konferensen, de kommande valen, den konstitutionella dialogen och en möjlig kommande folkräkning. Och till detta skall så läggas mer klassiska FN-uppgifter när det gäller humanitär hjälp och värnat av de mänskliga rättigheterna.

Säkerhetsfrågorna blir viktiga. Inom ramen för den multinationella styrkan har USA sagt att man vill se en styrka av brigadstorlek för att svara för den nya FN-missionens säkerhet, men ännu förefaller det mycket oklart hur detta mer praktiskt kommer att se ut. Sverige tillhör de länder som talat mycket högt om vikten av en central roll för FN i Irak, men Sverige tillhör också de länder som mycket tyst sagt bestämt nej till att medverka till den säkerhet som är den alldeles avgörande förutsättningen för att detta skall vara möjligt.

Trots att det knappast finns någon anledning att anta att våldet kommer att avta markant ser onekligen den irakiska bilden just nu lite bättre ut än för någon månad sedan. Politiken är i fokus, och det finns en politisk strategi med brett stöd i både Irak och internationellt. Men 2005 kommer att bli avgörandets år för statsbygget i Irak, och då kommer det allra främst att vara de mer konstitutionella frågeställningar och motsättningar jag berört i tidigare brev som kommer att stå i fokus.

Samtidigt som läget i Irak således kan beskrivas i marginellt mer positiva ordalag fortsätter utvecklingen i kritiskt viktiga Saudiarabien att bli allt mer utsatt. Attacken i Khobar ledde till att 22 icke-muslimer dödades samtidigt som tre av de fyra skyldiga på ett eller annat sätt kunde ta sig därifrån innan saudiska säkerhetsstyrkor kunde befria resterande delar av gisslan. Den första som man skar halsen av var en svensk som arbetade i bostadskomplexet, varefter man slängde hans stympade krav i infarten.

Sedan attacken mot bostadskomplexet i Riyadh förra året har antalet terroristattacker blivit ständigt fler. Bara sedan Khobar har vi sett minst två attacker mot västliga personer i den saudiska huvudstaden. Sedan april rekommenderar USA alla sina medborgare att lämna landet. Säkerhetsstyrkorna rapporterar då och då om lyckade tillslag och arresteringar, men samtidigt blir frågetecknen kring deras förmåga att bryta utvecklingen allt större.

Saudiarabien är - milt uttryck - ett mycket annorlunda land. Styrt av en gammal beduinfamilj, säte för två av islams absolut heligaste platser, med världens största oljefält och med en befolkningsökning som gör att arbetslösheten hela tiden ökar är det inte svårt att se utmaningarna. Lägg så till detta en mycket konservativ tolkning av islam som dominerande i samhället och det hela blir inte lättare att hantera.

Hur stort stöd dessa våldsinriktade fundamentalister åtnjuter är inte lätt att veta. Få tror att de skulle ha betydande stöd, men de flesta bedömare ser dock att de finns en resonansbotten för dem i det saudiska samhället som gör situationen svår att förutse. Regimen är inte hotad, men det hindrar inte att landets stabilitet kan vara det med alla de konsekvenser detta i så fall skulle kunna komma att få.

I mitt förra brev skrev jag om utvecklingen på de globala oljemarknaderna. Det kom att bli miljarder i stället för miljoner när jag skrev om dagens produktion på ca 80 miljoner fat om dagen, med något mer än 10 % av detta från Saudiarabien varav hälften från det jättelika Ghawar-fältet med utskeppning från terminalen i Ras Tamura.

Det är inte nog med att störningar i dagens produktion skulle kunna ställa till betydande problem - det är nog trots allt den mindre risken - utan därtill att det knappast under osäkra omständigheter som dessa kommer att vara möjligt att få till stånd den mycket betydande ökning av produktionen i Saudiarabien och det vidare områden som så gott som alla framtidsprognoser på efterfrågan talar om den tvingande nödvändigheten av. Energifrågor rycker snabbt upp på den globala politiska agendan.

De gångna veckorna har varit en tillbakablickandets tid inte minst genom firandet av 60-årsminnet av invasionen i Normandie den 6 juni.

Dess betydelse skall förvisso inte underskattas. Det var det andra världskrigets svåraste och viktigaste drabbning. Slaget vid Stalingrad var förvisso större, men var dock en mer konventionell drabbning än det äventyrliga språng över den Engelska Kanalen som beslutet om att öppna upp en anda front gjorde nödvändigt. Inte sedan Wilhelm Erövraren år 1066 hade en invasionsarmé lyckats ta sig över denna mäktiga vallgrav mellan de brittiska öarna och den europeiska kontinenten.

Att invasionen lyckades berodde inte minst på den tyska politiska och militära ledningens felbedömningar, delvis framlockade av ett raffinerat underrättelsespel på den allierade sidan. Såväl Hitler som Rommel - som kommenderade det direkta försvaret - var länge övertygade om att invasionen skulle komma längre norrut, och det var där de höll den slagkraftiga 15:e armén i beredskap för att snabbt kasta en invasionsarmé tillbaka i havet.

När så invasionen kom i Normandie tvekade man innan två pansardivisioner som fanns i trakten av Paris sattes in, och det dröjde veckor innan man till slut beslutade sig för att sätta in också den 15:e armén. Om man hade haft en bättre bild av det faktiska läget hade man möjligen kunnat koncentrera erfarna stridskrafter till en offensiv som kunnat kasta engelsmän, amerikanare och kanadensare tillbaka. Ett halvår senare kom plötsligt en betydande kraftutveckling i Ardenneroffensiven - hade en motsvarande offensiv skett mot stränderna i Normandie dygnen omedelbart efter landstigningen kunde Europas historia ha sett annorlunda ut.

Inte så att Hitler skulle ha vunnit kriget. Efter Stalingrad maldes de tyska arméerna på östfronten sakta men säkert sönder. Det var en fråga om tid - egentligen ingenting annat. Stalin hade räddat Europa från Hitler, men eftersom invasionen i Normandie lyckades blev det USA som räddade betydande delar av Europa från Stalin. Däri låg dess avgörande betydelse.

Men det är inte bara 60 år sedan invasionen i Normandie med dess reflektioner över vad som hände - och vad som kunde ha hänt. Den 9 juni 1944 klockan 05:55 på morgonen bröt helvetet lös på det Karelska Näset när den sovjetiska storoffensiven mot Finland inleddes. Mer än 50 sovjetiska divisioner sattes in i en stållavin som inledningsvis rullade tillbaka de finländska försvararna från den ena försvarsställningen till den andra. Den 20 juni föll Viborg, och allt såg mycket mörkt ut.

Det som inträffade därefter vid striderna vid Tali-Ihantala och Tienhaara var inte bara den största drabbning som någonsin skett i vår del av världen, utan dessutom en avvärjningsseger för de finländska styrkorna - med vissa tyska förstärkningar - som kom att på ett alldeles avgörande sätt påverka hela Nordens framtid. Efter erövringen av Viborg stod dörren till Helsingfors, och därmed Finland i dess helhet, på vidgavel.

Att hjältemodig försvarskamp under dessa dagar i slutet av juni och början av juli kunde stoppa upp stållavinens framfart kom att rädda Finlands självständighet och därmed det Norden som sedan kom att växa fram. Ett Sverige med ett sovjetiskt Finland som granne under närmare ett halvt århundrade hade varit ett annat Sverige.

När Stalin såg att genombrottet på andra sidan Viborg lät vänta på sig - förr eller senare hade det kommit - samtidigt som de västallierade uppenbarligen började att bryta sig ut ur Normandie gjorde han bedömningen att den i stället behövde sina divisioner för den offensiv i Vitryssland som var början av hans del av den viktiga kapplöpningen till Berlin. Han ville säkert komma till Helsingfors, men inte till priset av att kanske komma för sent till Berlin. Så räddade kombinationen av Tali-Ihantala, Tienhaara och Normandie Norden under dessa avgörande veckor.

Kring dessa minnen samlas inga mängder av statsmän för att fira tal i dessa dagar, men vi har i alla fall anledning att ägna dem en tanke eller två.

Mitt besök i USA blir kort. Redan i kväll bär det hemåt. Och därefter bär det vidare mot mer sydliga delar av Europa för också lite mer av avkoppling bortom sammanträden och plötsliga resor.

Men det kommer att finnas åtskilligt att kommentera.

Det europeiska toppmötet kommer att avgöra om det blir en uppgörelse om det nya författningsfördraget eller inte, och hur den uppgörelsen i så fall kommer att se ut. En ny ordförande för Europakommissionen skall dessutom nomineras, och arbetet med att besätta en ny kommission inledas.

I Istanbul möts NATO:s ledare för att diskutera organisationens framtid. Och på Irland träffas president Bush och EU-ledningen för konsultationer. Juni är de många toppmötenas tid innan sommaren anländer riktigt på allvar.

Så något sommarbrev om detta och annat kanske det trots allt blir.

Baltimore den 11 juni 2004

Carl Bildt

PS. Söndag är sista chansen att rösta. Poströstning fungerar dock redan nu. Och viktigt är det!









Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]