Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev måndag 23 agusti 2004
23/8/2004

Vänner,

Om osäkerheter i den i grunden goda internationella ekonomin, utsikter för oljeproduktionen under kommande år, den nya Europakommissionen och dess utmaningar, stämningar och prioriteter i den aktuella amerikanska debatten och den kommande konfrontationen om Iran.

Åter befinner jag mig på andra sidan Atlanten. I Aspen i Colorado uppe i Klippiga Bergen diskuterar vi vart den globala ekonomin och det internationella systemet kan vara på väg.

Har vi sett nog av finansiella bubblor och har vi lärt oss bättre hur de kan hanteras? Vad händer när Östasiens ekonomier växer samman allt mer?
Kommer diskussionen om utflyttningen av jobb att leda till en politisk reaktion mot den fria handeln? Hur allvarliga är tendenserna till en ny populism i Latinamerika? Hur betydelsefull var egentligen överenskommelsen i Genevé nyligen om att återstarta de internationella handelsförhandlingarna?

Allt mot bakgrund av den geopolitiska osäkerhet som instabiliteten i Mellersta Östern representerar och som reflekteras inte minst i det ständigt stigande oljepriset. Och därtill mitt i upptakten till en amerikansk valrörelse som är mer delande och mer bitter än vad de flesta säger sig ha ett minne av.

Stämningen är trevande. Det går bra för den globala ekonomin - t o m bättre än vad de flesta skulle ha vågat hoppas på för ett år sedan. Ändå finns det i diskussionerna runt bordet en tydlig oro för att vi kanske har passerat tillväxttoppen. Men, frestas man tillägga, ekonomer är nästan alltid oroliga för det som finns bortom hörnet…

För någon vecka sedan stod jag på en oljeplattform ute i Nordsjön. Det var en strålande sommardag i ett hav som inte alltid visar sig på den sidan.
Jag var ute i norra Nordsjön där man runt horisonten ser de stora produktionsplattformerna på såväl den brittiska som den norska delen av kontinentalsockeln.

Siffrorna från juni visar att Storbritannien nu blivit en importör av olja. Efter det att oljeäventyret började i Nordsjön i början av 1970-talet steg landet snabbt upp till att bli exportör med en produktion som nådde toppen i slutet av 1990-talet med ca 2,8 miljoner fat om dagen.
Genom terminalen vid Sullom Voe på Shetlandsöarna passerade ca 2 % av världens totala oljeproduktion.

Men nu minskar produktionen. Årssiffran kommer att ligga kring 2 miljoner fat. Och även om plattformarna från mitten eller slutet av 1970-talet fortfarande sjuder av aktivitet handlar det nu om hur man skall pressa allt mer ur fält som alldeles uppenbart har passerat produktionstoppen.

Jag nämner detta för att det som sker i Nordsjön lär oss åtskilligt om den globala oljesituationen. Det kommer att produceras olja i Nordsjön under mycket lång tid framöver, men varje ytterligare kvantitet blir dyrare, samtidigt som ett ökat pris kommer att göra det lönsammare att investera i att producera allt mindre och allt mer marginella reserver.

De sakkunniga diskuterar om den globala oljeproduktionen kommer att nå sin topp inom fem eller tio år, men få tror annat än att vi kommer till den punkten relativt snart, och att det därefter handlar om att hantera en gradvis minskande och allt dyrare produktion. Redan i dag har produktionen passerat toppen i mer än hälften av världens oljeproducerande länder.
Ytterligare är alldeles säkert på väg. Saudiarabien förblir det stora och det avgörande frågetecknet.

Att ställa om den globala ekonomin till dyrare energi kommer att bli en av de avgörande utmaningarna under de kommande decennierna.

För oss i Europa är det möjligen enklare. Här i USA kommer det att bli svårare. Men den verkliga utmaningen ligger i de energihungriga och snabbväxande asiatiska ekonomierna. Och med det beroende vi har av deras ekonomiska utveckling är det ingen akademisk fråga för oss.

Från plattformarna i norra Nordsjön hastade jag till ett Bryssel där tillträdande kommissionspresidenten Barraso just hade utannonserat sammansättningen av den kommission som kommer att ta över den 1 november.

Barroso har fått pluspoäng för sitt sätt att snabbt och självständigt besluta om fördelningen av poster i kommissionen. Uppgiften var inte lätt
- denna gång handlade det om att 25 nationer skulle ha en kommissionär, och för första gången var det inte heller aktuellt att de stora nationerna skulle ha två kommissionärer.

Signalen från Barroso kommission är att det är ekonomiska reformer som nu ställs i centrum, och att det kommer att ske från en sannolikt än tydligare liberal utgångspunkt än tidigare.

Det var kring fördelningen av de tunga ekonomiska posterna som den stora striden stod. Främst Frankrike och Tyskland krävde ett ökat inflytande, inte minst därför att de ansåg att Prodi-kommissionen tagit en alltför hård inställning mot dem vid ett antal tillfällen. Frankrike skulle gärna se en fransman ta över efter Mario Monti när det gällde konkurrensfrågorna, och Tyskland talade om en tysk ”superkommissionär” för de samlade ekonomiska frågorna.

Så blev det inte. Gunther Verheugen från Tyskland blev visserligen industrikommissionär - en post som Erkki Liikanen från Finland haft under huvuddelen av denna period - liksom ansvarig för samordningen av konkurrenskraftfrågor inom kommissionen och vice ordförande i den interna gruppen för ekonomiska frågor, men Barraso gjorde sig själv till ordförande i denna samtidigt som det blev reforminriktade representanter för mindre länder som fick de mest eftertraktade posterna. Den irländske finansministern Charlie McCreevi fick huvuddelen av den eftertraktade portföljen för den inre marknaden och holländskan Neelie Kroes blev överraskande den som skall axla Montis mantel när det gäller konkurrensfrågorna. Spaniens Joaquin Almunia fortsätter med ansvaret för de ekonomiska frågorna. Att Storbritanniens Peter Mandelsohn kommer att ta över handelsfrågorna kompletterar bilden av en kommission med inriktning på liberala ekonomiska reformer.

Om de ekonomiska reformerna är kommissionens ena ben är utrikesfrågorna det andra, och även här gör sig Barroso till ordförande i den interna gruppen för att samordna politiken.

Österrikes f d utrikesminister Benita Ferrero-Waldner får den inte alldeles enkla uppgiften att ta över efter Chris Patten när det gäller att skapa i alla fall intellektuell respekt för Europa runt om i världen, Belgiens f d utrikesminister Louis Michel degraderas till biståndspolitik medan Finlands Olle Rehn fick det tunga ansvaret inte bara för de pågående och kommande utvidgningsförhandlingarna med Rumänien, Bulgarien, Kroatien och Turkiet utan dessutom för de europeiska insatserna för Balkan i dess helhet

Det var intressant att se hur Estlands och Litauens kommissionärer fick överraskande tunga poster.

Sim Kallas från Estland blev en av kommissionens fem vice ordföranden, och fick det tunga om än utåt föga gloriösa ansvaret kommissionens administrativa affärer och kontrollapparat. Han efterträder Storbritanniens Neil Kinnock i bägge dessa avseenden. Och Litauens Dalia Grybauskaite fick den möjligen än tyngre och än mer besvärliga uppgiften att bli EU:s budgetminister under de kommande åren.

I Bryssel möter man åtskilliga frågetecken om Margot Wallströms post som vice ordförande och ansvarig för det som kallas kommunikationsstrategi.
Med de klassiska mått med vilka saker mäts går det näppeligen att betrakta som en tung post - föga budget, föga administrativ apparat, föga tydligt mandat - men det hindrar inte att jag tror att Margot Wallström är uppriktig när hon säger att hon är nöjd med positionen. Hon skall leda en grupp av kommissionärer som skall svara för just offentlig kommunikation, och mycket kommer att hänga på henne om hon lyckas att göra den positionen till någonting viktigt i ett Bryssel där de klassiska måtten på makt fortfarande är de som dominerar. Det finns all anledning att hoppas att hon lyckas.

Snart måste den nya kommissionen - och enkannerligen Barroso - börja att formulera en strategi för de kommande åren, men inte minst för sin inledning. Han har flaggat upp kommissionens roll när det gäller de ekonomiska reformerna, och därmed ställt betydande krav på hur han hanterar detta.

I början av nästa år kommer det viktiga möte som skall utvärdera den s k Lissabon-processen, och den nya kommissionen kommer att ha mycket kort tid på sig att formulera den politik som man vill lägga fram för regeringarna inför detta. En arbetsgrupp under f d holländska statsministern Wim Kok kommer att presentera ett underlag som - säger de som läst utkasten - knappast kommer att föra saker och ting särdeles mycket framåt.

Barroso har redan sagts att han inte tror att unionen kommer att kunna nå de mål som sattes upp i Lissabon för snart fem år sedan. Det är att säga det uppenbara. Men avgörande blir om han och kommissionen förmår att formulera nya mål som kombinerar realism och ambition på ett sådant sätt att den nödvändiga ekonomiska reformprocessen stimuleras. Och om man förmår att göra det på de korta veckor som står till förfogande handlar det sedan om att kommunicera detta till en europeisk politisk miljö som nog inte är alldeles lättmottaglig för de budskap som kommer att krävas.
Kommissionen Barrosos framtid kan mycket väl komma att avgöras av dess start.

Kommissionen Barroso är mer liberal till sin sammansättning än vad såväl kommissionen Prodi är eller kommissionen Santer var. Vad som möjligen oroar är att det inte är alldeles självklart att den kommer att kunna uppvisa samma intellektuella tyngd på viktiga områden som kommissionen Prodi gjorde.

Om Barroso genom skickligt ledarskap - där har bristerna ju varit påfallande - lyckas att kompensera detta kan han lyckas, men förmår han inte lyfta ledarskapet för kommissionen på ett markant sätt kan vi mycket väl få en utveckling där andra tillkortakommanden kommer att lysa igenom.

So oder so kommer frågan om godkännande av författningsfördraget att stå i centrum för diskussionen i många länder under de närmaste åren. Jag skrev i mitt senaste brev att jag då inte hade haft möjlighet att gå igenom den text som man till slut kom överens om, men nu har jag på www.bildt.net för de intresserade i alla fall lagt ut den utmärkta analys av förslaget som Centre for European Reform i London har producerat. Den rekommenderas till läsning - perspektivet är i sina detaljer brittiskt, men skiljer sig föga för det som jag tror att de flesta i vår del av Europa upplever som naturligt.

Efter diverse problem har www.bildt.net nu förändrats och förnyats. Här ser man nu direkt nyheter från både EU och FN på ett sätt som möjligen kan vara intressant. Och framöver hoppas jag kunna lägga till ytterligare nyhetsinslag som kan vara bra.

Närmare en vecka i USA har gett ytterligare närkontakt med den amerikanska valrörelsen, och även om ekonomin är lite mer av en fråga nu är det fortfarande slående hur det är säkerhetsfrågorna och det internationella perspektivet som dominerar debatten.

I dagarna publicerade det s k Pew Center en omfattande opinionsundersökning som på många sätt är intressant att läsa. I en kommentar konstateras att utrikesfrågor - det var då hanteringen av hotet från Sovjetunionen - dominerade amerikanska valrörelser från 1948 till 1972. Men med början 1976 - ett år efter Saigons fall - började ekonomiska frågeställningar att dominera allt mer med kulmen i valrörelsen 1992 med Clinton-kampanjens berömda order till alla sina kampanjarbetare att ”it’s the economy, stupid.”

Men det var då det. Nu säger fyra av tio amerikaner att säkerhetsfrågor dominerar för dem i detta skede av kampanjen, medan bara en av fyra nämner ekonomiska frågor. Och typiskt är att diskussionen under de senaste dagarna fortsatt att domineras av vad kandidaterna gjorde eller inte gjorde under Vietnamkriget.

På bestsellerlistorna ligger den 567 sidor långa rapporten från 9/11 Commission. Jag hade svårt att få tag i den fullständiga versionen på 567 sidor eftersom den första upplagan på ca en halv miljon exemplar hade sålts slut, och fick först nöja mig med en pocketversion utan fotnötter som New York Times snabbt fick ut. Men så kom i dagarna den andra tryckningen ut på marknaden. Annars kan man notera att mer än fem miljoner människor har laddat ner rapporten i dess helhet över Internet.

Och rapporten är läsvärd. För första gången ges ett försök till bild av hur attacken den 11 september växte fram, planerades och genomfördes. Man ser resultaten av vissa av de ledande al Qaida-personer som nu börjat att i fängelserna ge sin bild av vad som hände.

Det enorma intresset för rapporten visar att traumat från den 11 september
2001 sitter oerhört djupt i detta land.

För den med lite mer djupintresse i de stora strömningarna i den amerikanska politiken rekommenderas rapporten till läsning.
Den finns http://people-pew.org/reports/display.php3?ReportID=222

I Aspen diskuterar vi fram och tillbaka hur den internationella situationen kan komma att utvecklas under året som kommer. Irak är uppenbart av stor betydelse, liksom utvecklingen i relationen mellan Israel och Palestina. I Kina ser vi möjligen de första tecknen på en maktkamp i den politiska ledningen. I Ryssland verkar det mesta just nu gå åt fel håll.

Själv tror jag att det är relationerna till Iran som kan komma att bli det mest brännbara inte minst under de närmaste månaderna.

Det handlar om hur man kan hantera de rätt uppenbara kärnvapenambitioner som ledningen i Teheran har. Under våren lyckades ju de brittiska, franska och tyska regeringarna uppnå en överenskommelse med Iran som innebar att regimen där åtog sig ytterligare internationell inspektion samtidigt som man avbröt sitt program för att ta fram höganrikat uran. Det var ett tydligt steg framåt.

Men under sommaren har detta börjat falla samman. Teheran säger att européerna inte har levt upp till det som lovades i fråga om tillgäng till olika former av teknologi - oklart vad - och har därför åter satt igång med att montera centrifuger för höganrikning av uran. Detta har lett till en lika tyst som stor kris i relationen mellan Iran och Europa, samtidigt som det inneburit att de i Washington som redan tidigare var inställda på en mer konfrontatorisk kurs fått vatten på sin kvarn.

Nu centreras uppmärksamheten på ett möte med styrelsen i kärnenergiorganet IAEA den 13 september. Hur IAEA:s rapportörer kommer att formulera sig till styrelsen kommer att bli viktigt. Trådarna går varma mellan de tre europeiska huvudstäderna och Washington.

Men bortom detta ligger också ett muller i Jerusalem. Nyligen provsköt man en uppdaterad version av sin avancerade försvarsrobot Arrow borta i Kalifornien, men dess fulländning till trots säger man med viss tydlighet att man inte tänker acceptera att Iran skaffar sig kärnvapen. Att Iran nyligen genomförde en simulerad anfallsövning med sin uppdaterade robot
Shahib-3 har inte bättrat på saken.

Ett israeliskt anfall mot de iranska nukleära anläggningarna enligt mönstret från attacken mot den irakiska reaktorn i Osirak 1981 är dock ingen enkel operation. Då handlade det om ett mål på betydande med dock nåbart avstånd. Nu handlar det om ett flertal anläggningar, dessutom mer skyddade och framöver sannolikt dessutom spridda, och på ett mycket betydande avstånd.

Dock är det de politiska konsekvenserna som skulle vara de allvarligaste.
Det är lätt att se en mycket oroande spiral som påverkar betydande delar av regionen - inte minst möjligheterna till stabilitet i Irak - om det inte går att hitta både en transatlantisk kompromiss och därefter någon form av form för engagemang med Iran för att begränsa dess kärnvapenambitioner.

Watch this space, som det brukar formuleras här.

Från Aspen bär färden nu hem till Stockholm. I morgon måndag talar jag tillsammans med Estlands f d premiärminister Mart Laar vid den s k Frihetens Port på Djurgården i Stockholm till minne av alla dem son flydde till friheten över havet. Och på tisdag kommer USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright till Stockholm.

Att det blir några veckor hemma - dock mindre utflykter till Oslo och Helsingfors - skadar sannerligen inte.

Aspen den 22 augusti 2004



Carl Bildt








Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]