Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev måndag 18 oktober 2004
18/10/2004

Vänner,

Valen står nu tätt. Förrförra helgen var viktig valhelg i Australien, Afghanistan och Litauen. Om 13 dagar fälls avgörandet i Ukraina, och två dagar senare är det så dags för USA. Vid horisonten syns det lika viktiga som svåra val som planeras i Irak mot slutet av januari nästa år.

För Afghanistan var det första direkta presidentvalet under nationens ca 5000-åriga historia, och en avgörande byggsten i det statsbyggande som pågått i landet ända sedan Talibanregimen vältes över ända i början av 2002.

Det var vid överläggningar på Petersberg utanför Bonn som riktlinjerna för den politiska processen drogs upp, och hitintills har den processen, inklusive inte minst överenskommelsen om en ny författning, fungerat ungefär enligt den plan som där drogs upp. Att så blivit fallet har nog i betydande utsträckning berott på att samtalen i Bonn inkluderade samtliga olika intressenter i, kring och med avgörande intresse i områdets fortsatta utveckling.

Detta innebär förvisso inte att allt är frid och fröjd i Afghanistan. I landets södra delar är det tydligt att talibananknutna element gör vad de kan för att komma tillbaka, och de amerikanska stridskrafter som finns där förefaller än så länge alldeles oundvikliga när det gäller att värna ett minimum av säkerhet. I såväl dessa som andra delar av landet frodas produktionen av opium, och landet har nu alldeles definitivt kommit tillbaka som världens ledande leverantör av heroin.

Man räknar i år med en produktion av inte mindre än 4 000 ton råopium, och de pengar detta genererar i den afghanska ekonomin kommer säkert till synnerligen varierande användning.

Den internationella insatsen är relativt sett begränsad. Det är NATO som har det direkta ansvaret för säkerhetsstyrkan ISAF, men denna är i allt väsentligt begränsad till huvudstaden Kabul och den omedelbara närheten.

Just nu leds den femte ISAF-styrkan på ca 9 000 man av staben från den s k Eurocorps i Strasbourg, och har därmed en mycket påtaglig europeisk prägel. Vissa kombinerade återuppbyggnads- och säkerhetsteam har etablerats, men än så länge i rätt blygsam skala och företrädesvis i områden där säkerhetssituationen är mindre krävande.

Med all sannolikhet har valprocessen inte varit perfekt i alla delar, men de FN-observatörer som följer det säger att det med hänsyn till omständigheterna gått mycket bra. Med alla problem som återstår i detta land finns det anledning att notera inte bara valet, utan också saker som att miljoner barn - inte minst flickor - har kunnat återvända till skolor, att mer än tre miljoner flyktingar återvänt till landet och att en återuppbyggnad av förstörda vägar och hus efter alla år av krig dock pågår.

Noteras bör kanske dessutom, att detta förefaller att vara ett land där USA i grunden är populärt.

Inställningen till USA var en av många frågor som diskuterades i den australiensiska valrörelsen som kom till avgörande i parlamentsvalet i lördags. Premiärminister John Howard har tillhört Vita Husets allra trognaste bundsförvanter under de senare åren, och då inte minst när det gäller Irak.

Men att premiärminister John Howard nu vann en fjärde mandatperiod och dessutom lyckades att få ett ökat röststöd för sitt liberala parti - upp till 41 % - hade inte med detta att göra. I stället förefaller det att ha varit tilltron till hans förmåga att klara ekonomin, och rädslan för att en seger för arbetarpartiet skulle leda till bl a höjda räntor, som kom att fälla avgörandet.

I Litauen ser situationen efter söndagens första valomgång nu åter rätt komplicerad ut. Det gångna året har ju visat på en viss politisk instabilitet samtidigt som landet har en av de högsta ekonomiska tillväxttakterna i Europa i dag.

Nu är det ryskfödde Viktor Uspaskichs nybildade s k Arbetareparti som plötsligt uppträder som valets vinnare. Preliminära siffror tyder på att man fick ca 29 % av rösterna, vilket skall jämföras med den regerande socialdemokratiska koalitionens ca 20 %.

Valsystemet i Litauen innebär att 70 av parlamentets 141 platser väljs i detta direktval, medan resterande 71 väljs i enmansvalkretsar. Och det är först efter den andra valomgång den 24 oktober när det sker val mellan de två ledande kandidaterna i de av dessa där ingen omedelbart fått egen majoritet som det går att överblicka hur den politiska situationen kommer att utvecklas.

Dock har valet i Litauen åter visat den tid det tar för de nya demokraterna i Baltikum och Centraleuropa att få ett tillräckligt stabilt politiskt system. Det är fortfarande alltför lätt för plötsliga populister att uppträda med löften om att allt omedelbart skall bli mycket bättre. Att de mycket sällan förmår att leverera någonting av det som de lovar innebär att de relativt snabbt försvinner, men samtidigt blir ländernas politiska stabilitet lidande.

Hade det inte varit så att Litauen sedan tidigare i år är medlem i både EU och NATO hade detta varit någonting vi nog hade haft lite större anledning att oroad oss för. Nu sker instabiliteten inom en fast ram av stabilitet. Det är tryggt för både Litauen och dess omgivning.

I Ukraina fortsätter dramatiken inför presidentvalet den 31 oktober. Det torde vara ställt utom tvivel att den mer västligt inriktade kandidaten Viktor Yushenko drabbats av någon form av förgiftning, och misstankarna är starka att det på ett eller annat sätt är krafter bakom den nuvarande makten som står bakom attentatet.

Mycket står på spel, inte minst för Ryssland. Att Putin tydligt visat stöd för regimkandidaten Yanukovich är mot denna bakgrund näppeligen ägnat att förvåna. Det handlar både om att förhindra den inspiration för mer liberala krafter i Ryssland som en seger för Yushenko skulle innebära och att säkra det inflytande för Moskva i Ukraina som många ser som en förutsättning för i alla fall någon form av rysk stormaktsstatus.

Ukraina är en starkt delad nation. Skillnaderna i orientering är betydande mellan de västliga och västorienterade delar som en gång var en del av det Galizien som ytterst styrdes från Wien och den tunga ryska industri som mot slutet av 1800-talet började växa fram i Donbass-området i öster och som befolkningsmässigt i dag är tyngdpunkten i landet. Däremellan ligger det Kiev vars avgörande mycket väl kan komma att bli det som tippar balansen åt det ena eller det andra hållet.

Att Yushenko i går samlade 100 000 anhängare till ett valmöte i västliga Lvov är mindre förvånande. Här ligger kärnan i den klassiska ukrainska nationalismen. Men det är i Kiev och landet öster om Dnjepr som det verkliga avgörandet kommer att ske.

Det är viktigt att valet i Ukraina uppmärksammas av oss i det övriga Europa. Att Lukasjenko kan stjäla ett val och en folkomröstning i Vitryssland på det sätt han gjorde i går är föga förvånande, men i Ukraina är spärrarna mot den typen av beteende avsevärt mycket högre. Den högst sannolika giftattacken mot Yushenko visar dock de påtagliga faror som finns, och ju mer det skapas ett intryck av att omvärlden tittar åt ett annat håll desto större är sannolikheten för att de etablerade intressena kommer att försöka att stjäla detta val.

Det vore illa. Den ukrainska ekonomin går nu framåt mycket starkt. Medan den har en tillväxt på kanske upp mot 14 % är det tveksamt om den ryska ekonomin under den semiauktoritära stagnation som Putin-regimen nu lett till skulle kunna leverera någon tillväxt alls utan de kraftigs höjningar av olje- och gaspriser vi sett under detta år.

I tidigare brev nämnde jag det öppna brev om utvecklingen i Ryssland som undertecknats av 115 personligheter i Europa och USA, och som när det publicerades fick en mycket betydande uppmärksamhet. Den diskussion det brevet utlöstes har fortsatt under de veckor som gått.

Jag har blivit förvånad över det positiva gensvar brevet fått i vida kretsar i Ryssland. Jag har mött både regimen relativt närstående personer, liberala demokrater och affärsmän som tackat och sagt att detta var vad som behövdes för att rikta strålkastarna på en utveckling som just nu mycket tydligt är på väg åt fel håll.

När jag skriver dessa rader är jag åter tillbaka i USA. Jag kom till Washington på i går söndag efter firandet av moderaternas 100-årsjubileum i Stockholm på lördagen, och vaknade denna morgon med utsikt över den vackra hamnmiljön i Baltimore.

Valrörelser går genom olika skeden, och det skede som nu avslutats i presidentvalsrörelsen är det som helt domineras av de tre TV-debatterna mellan George Bush och John Kerry samt debatten mellan Dick Cheney och John Edwards. Medan Bush för fyra år sedan mycket tydligt vann TV-kampen mot Al Gore, är det i år ingen tvekan om att det snarast är John Kerry som stärkt sin ställning.

Opinionsinstituten meddelar att Kerry vann samtliga dessa tre debatter, och då i all synnerhet den första.

När jag var i New York för tio dagar sedan talade alla om att Kerry nu hade räddat sin kampanj, kommit ur en del av de bilder som Bush hade försökt att klistra på honom och nu etablerat ett momentum som möjligen skulle kunna bära fram till valdagen. Personer som tidigare varit övertygade om att Bush skulle vinna talade plötsligt om att det nu såg ut att gå åt andra hållet.

Men valrörelser förändras snabbt. När jag hämtar USA Today utanför hotellrumsdörren meddelas plötsligt att Bush leder med åtta procentenheter, och TV-kanalernas morgonprogram rapportar andra mätningar som förefaller att svänga åt samma håll. Kerry vann debatterna, men därmed inte nödvändigtvis hans politik, och möjligen är det så att många trots allt har lättare ett identifiera sig med den mer folklige Bush än den något mer aristokratiske Kerry. Förklaringsförsöken haglar.

Nu kastar sig kandidaterna ut i de två slutveckorna. John Kerry är hela denna dag runt om i Florida, medan Bush börjat i Washington, nu är uppe i New Jersey och i eftermiddag flyger ner till Florida. Allt mer koncentreras på de stater där kampen fortfarande anses öppen.

Marginalerna är mycket små. Undersökningen i USA Today visar visserligen åtta procentenheters ledning, men tittar man på den mer i detalj ser man att Bushs ledning ligger bara precis utanför den statistiska felmarginalens territorium. Och alldeles säkert finns rätt betydande grupper som kan svänga fram och tillbaka och som ännu inte riktigt bestämt sig. Att det vi skulle kalla poströstning inleds i dag i Florida visar dock att valet tydligt nu närmar sig.

I sak fortsätter jag att hävda att skillnaderna mellan de bägge kandidaterna vad gäller utrikespolitiken är mer begränsade än vad retoriken ibland låter antyda. När de ägnade 70 av de 90 minuterna av den första TV-debatten åt Irak gjorde de bägge det utan att egentligen ge så mycket mer än mycket allmänna svar på frågan om hur vägen skulle gå vidare.

I fredags kväll satt jag på en middag i Bryssel med personer med tämligen central förankring i NATO:s arbete och relationerna över Atlanten. Också där var man rätt övertygad om att det vi kommer att få se efter valet - oavsett vem som vinner - är en översyn av politiken som kommer att leda till att man på ett helt annat sätt söker internationellt stöd och lyssnar på internationella synpunkter. Den omsvängningen kan t o m komma tidigare under Bush än under Kerry av den enkla anledningen att det ju inte är förrän i slutet av januari som det formella skiftet mellan de bägge administrationerna sker.

Irakkriget är fortfarande en mycket känslig fråga runt om i Europa, men jag tycker att det finns en gryende insikt om att man inte hur länge som helst kan sitta på åskådarläktaren till ett drama vars utgång kommer att vara av mycket stor betydelse inte minst för oss själva. Vi kan paradoxalt nog hamna i en situation där amerikanerna plötsligt vill lämna och ge sig av, medan vi européer tvingas att vädja till dem att stanna och att fullborda det statsbyggande som är en absolut nödvändighet för stabilitet i regionen.

Skulle det statsbyggandet misslyckas och de fundamentalistiska terrorgrupper som nu frodas i osäkerhetens Irak på ett eller annat sätt vinna skulle konsekvenserna bli förödande. Landet skulle sannolikt rätt snabbt sjunka ner i ett inbördeskrig som lika snabbt skulle börja att få konsekvenser bortom dess gränser.

Och inte långt därefter skulle både regionen och västvärlden tvingas inse att en ny stridsvan generation av Irak-veteraner tillförts de terrorgrupper vars operativa kärna ju fortfarande oftast är veteranerna från kampen mot Sovjet i Afghanistan. Sannolikt skulle de i första hand försöka välta regimer som de i Riyadh, Amman och Kairo över ända, men deras korståg mot kristna och judar skulle sträckas ut över alla de delar av världen de skulle kunna nå.

Utvecklingen i Irak är - som vanligt - mångfasetterad. Å ena sidan är säkerhetsläget inte minst i de sunnidominerade områdena mycket besvärligt. Å den andra sidan går valförberedelserna faktiskt framåt - FN-experterna anser fortfarande att den tekniska tidtabellen håller - och konfrontationen i shiaområdena har minskat avsevärt efter först lösningen av dramat i Najaf och nu överenskommelsen med al-Sadrs milis i östra Baghdad om att lämna in sina tunga vapen och på ett eller annat sätt engagera sig i den politiska processen.

Mycket återstår. På en middag för två veckor sedan hamnade jag bredvid president Barzani från de kurdiska områdena i norr. Han hade förvisso sina starka synpunkter vad gällde framtiden inte minst för de ytterligt känsliga områdena runt staden Kirkuk och dess oljefält, men kastade alls inte in handduken när det gällde den irakiska politiska processen i stort. Han tyckte förvisso att amerikanarna i olika avseenden hade rört till saker och ting, men inte så att det inte skulle vara möjligt att ställa till rätta igen.

Vi får se. I slutet av november är en stor internationell konferens inkallad i Kairo för att diskutera vad som kan göras för att underlätta valet och den politiska processen. Iran och USA kommer, av allt att döma, att sitta vid samma bord. Förhoppningsvis kommer de att företräda i grunden samma intresse. Europa har allt intresse av att också vara med i den processen.

I Bryssel och Washington är det nog annars Iran som man funderar mest över just nu. Den 25 november sammanträder IAEA:s styrelse åter i Wien, och då måste det till ett eller annat beslut om hur man skall se på den iranska nukleära utvecklingen.

Frågan är inte enkel. Iran samarbetar nu väl med IAEA, och åtskilliga frågetecken som fanns förut har genom den dialogen kunnat rätas ut, även om vissa fortfarande återstår. Inspektörsteam förefaller att ha i stort sett allt det tillträda som de anser att de behöver. Och hitintills förefaller det som om allt de kunnat konstatera går att ges rimliga förklaringar inom ramen för det i grunden civilt inriktade kärnkraftsprogram som Iran säger att man har. Ingenting av det man gör förefaller att vara sådant som strider mot internationella avtal och åtaganden.

Dock innebär detta att man successivt skaffar sig kapacitet som gör att man relativt snabbt kan gå över också till ett vapenprogram, och det är svårt att tänka sig att inte denna möjlighet finns med i den ambitiösa uppläggningen av hela programmet. Nu koncentreras uppmärksamheten till de gascentrifuger för anrikning av uran som man åter håller på att montera. De kan ha sin roll i ett civilt program, men kan förvisso användas också för den höganrikning som ett vapenprogram kräver.

Rysslands utrikesminister Lavrov drog i veckan som gick sitt strå till stacken när det gäller att försöka att få iranierna att, som en förtroendeskapande åtgärd, avstå från denna teknologi, men det förefaller knappast som om han lyckades. EU:s utrikesministrar vill försöka få fram ett paket av morötter för att få in Teheran på samma väg, men även här är utgången oviss. I fredags satt företrädare för den s k G8-kretsen i Washington och försökte i tysthet resonera om hur man skulle kunna komma framåt i frågan efter amerikanska valet och före IAEA:s sammanträde.

Ingen vill ha ett nytt Irak med dess splittring både över Atlanten och internt i Europa. Ingen vill utsätta sig för risken av ett nytt underrättelsedebakel av den dignitet vi sett i Irak. Men ingen förefaller heller ännu ha kommit på den formel som kan få den klerikala ledningen i Teheran, med ett av konservativa stämningar kommande presidentval nästa vår i faggorna, att acceptera en uppgörelse. Och i bakgrunden finns den mullrande israeliske premiärministern Sharon med ett möjligt behov av att visa styrka i andra riktningar om han skall kunna genomföra det tillbakadragande från Gaza som nu håller på att splittra den redan splittrade israelska politiska opinionen.

Ekvationen är inte enkel, men den måste lösas. Det brinner redan tillräckligt mycket i Mellersta Östern.

För min del blir det ett kort besök här i USA även denna gång. Snart är jag åter i Stockholm. Men till helgen bär det av till Berlin, och nästa vecka dessutom ett besök i Indien. Kanske finns det ett och annat att säga också därifrån.

Baltimore den 18 november 2004

Carl Bildt

PS. Till det moderata hundraårsjubileet utkom ett antal böcker av värde. Olof Ehrenkrona kom ut med studien "Att lyckas i politik" som fick betydande uppmärksamhet vid jubileumsseminariet i lördags. Jag hade ombetts att tala om regeringsskiftet 1976, och det anförandet finns som vanligt på www.bildt.net .

DS.







Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]