Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 4 november 2004
4/11/2004

Vänner,

Om valresultatet i USA, omvandlingstrycket i de europeiska ekonomierna, utvecklingen i och kring Indien och frågeställningar kring dessa dagars europeiska toppmöte i Bryssel.

Så har då USA träffat sitt avgörande med högre valdeltagande och engagemang än på länge. Med ca 51% av rösterna mot ca 48% för utmanaren John Kerry blev det ett klarare resultat än vad de flesta hade väntat.

Det innebär att Bush gjort ett avsevärt mycket bättre val mot John Kerry i år än vad han gjorde mot Al Gore för fyra år sedan. Då fick vi ju ett resultat där Gore fick ca en halv miljon fler röster totalt än Bush, medan det hårfina och kontroversiella avgörandet i Florida innebar att Bush vann det s k elektorskollegiet och därmed Vita Huset.

Nu fick Bush nästan fyra miljoner fler röster än John Kerry. I Florida vann han nu med 52 % mot 47 % för John Kerry, och lika betydelsefulla Ohio ser det till slut ut att bli 51 % mot 49 %. Och det var dessa segrar tvärs över USA som gjorde det möjligt för honom att kompensera Kerrys tydliga vinster på västkusten med Kalifornien som centrum och i nordöstra USA med New York som den viktigaste staten.

Och till detta skall självfallet läggas att republikanerna ökade sin majoritet såväl i representanthuset som i senaten.

För den som följt valrörelsen via radio och TV i Sverige måste detta framstå som ett modernt mysterium. Men för var och en som tillbringar lite tid i USA är det mindre förvånande. Det var den folkliga, tydliga och trygga Bush som kom att stå mot den lite högdragna, stormrika och vacklande John Kerry. Och i en tid som de flesta amerikaner upplever som otrygg och osäker - också John Kerry talade hela tiden om USA var en nation i krig - var det kanske inte så förvånande att Bush gjorde ett bättre val 2004 än 2002 och därmed säkrade ytterligare fyra år i Vita Huset.

I sak tror jag att skillnaden mellan den nya Bush-administration vi nu kommer att få se och den Kerry-administration det aldrig blev hade varit mindre än vad de flesta trott. Även om Kerry i svenska media ibland framstått som en korsning mellan ledarskribent på Aftonbladet och hemsamarit har den politik han fört till torgs på avgörande punkter varit nog så hårdför som den som Bush står för.

Efter många om och men hamnade han på en linje som kritiserade Bush för vad denne gjort i Irak - men som knappast avvek från Bush när det gäller vad som nu måste göras där. Och den som haft svårt för Bushs alltför tydliga stöd för Israels premiärminister Sharon har fått konstatera att Kerry gjort vad han kunnat för att framstå som än starkare i stöder för den kritiserade israeliska politiken.

På en punkt när det gäller de internationella relationerna blev skillnaden under valrörelsen allt tydligare. Medan Bush stod för en tydlig linje om vikten av fri handel, kom John Kerry och inte minst hans vicepresidentkandidat John Edwards att hänge sig åt en uppvisning i populism och protektionism i dessa frågor som blev allt mer oroande. Jag var i Indien i förra veckan - där var oron för en Kerry-seger som skulle försvåra deras möjligheter till utveckling genom handel och investeringar betydande.

I de flesta europeiska huvudstäderna tror jag - trots allt - att det finns en viss lättnad över resultatet. Bush har förvisso inte mött applåder överallt, men samtidigt fanns en fruktan för vad en längre period av osäkerhet, vacklan och handlingsosäkerhet i samband med ett administrationsskifte skulle kunna innebära i denna rätt utsatta tid.
Många minns också den närmast mardrömsliknande inledningen på Clinton-administrationen när det gällde relationerna över Atlanten - att det blev bättre sedan är en annan sak.

I många kommentarer förfasar man sig över att det amerikanska samhället och den amerikanska politiska traditionen är annorlunda än vad som dominerar i huvuddelen av Europa. Det religiösa inslaget i den amerikanska traditionen utmålas inte sällan som ett faromoment.

Och förvisso finns skillnaderna. För mig finns det lite av en parallell mellan det USA som nu gjort sitt val och vårt eget Gnosjö. Där går frikyrka och företagande hand i hand på ett sätt som är långt vanligare på andra sidan Atlanten än hos oss. Och den tydligare religiositeten i hela det amerikanska samhället - med sina rötter i de som en gång flydde religiös förföljelse till friheten på den nya kontinenten - ger också
värderings- och moralfrågor en starkare ställning i den amerikanska debatten.

Där finns föga av svensk social ingenjörskonst - men åtskilligt av moralbaserad idealism. Den starka ådran i den amerikanska traditionen har republikanerna lyckats att anknyta tydligare till än vad demokraterna trots anmärkningsvärda ansträngningar gjort.

För företagandets USA är valresultatet knappast någonting som det finns anledning att beklaga. Sannolikheten för en fortsatt frihandelslinje har ökat. Kanske kommer den tydliga republikanska majoriteten i senaten och representanthuset att göra det möjligt att ta itu med det elände som kollektiva okynnesåtal innebär för det amerikanska samhället. Och det är ingen tvekan om att åtskilliga av de skatteförändringar som skett gjort det enklare och sundare att driva företag i Amerika. Trots globaliseringens påfrestningar borde det leda till bättre förutsättningar för nya jobb under kommande år.

Men problemen som väntar på avgöranden är enorma.

I Irak säger FN fortfarande att det sannolikt kommer att vara möjligt att genomföra ett demokratiskt val i början av nästa år, men terroristerna och fundamentalisterna har förvisso inte gett upp, och många av de svåraste utmaningarna kommer efter valet. Med Iran måste det komma till någon form av avgörande i frågan om deras sannolika kärnvapenambitioner. Och den möjlighet till öppning mellan Israel och Palestina som nu finns måste utnyttjas snabbt och bestämt.

Det är i denna del av världen som den andra Bush-periodens öde när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att avgöras. Kommer världen mellan Nilen och Indus att vara fredligare och friare om fyra år, eller kommer den att rivas sönder i nya konflikter och ny terrorism? Få frågor är viktigare - inte minst för oss européer.

Och vad gäller ekonomin är de växande underskotten i både statsbudget och utrikeshandel en utmaning som vare sig Bush eller Kerry under de senaste månaderna tagit på tillräckligt allvar.

I statsbudgeten tyder det mesta att man är på väg mot en fiskal version av den perfekta stormen, och när det gäller utrikesbalansen förblir frågan om främst Asiens överskottsekonomier kommer att fortsätta att vara beredda att placera sina gigantöverskott i USA för att på det sättet också något hålla uppe dollarn.

Kommer dollarn att sjunka långsamt, med den anpassning detta kommer att möjliggöra, eller finns det en risk för en dollarkollaps med allvarliga konsekvenser inte minst för den europeiska ekonomin? De kommande åren kan mycket väl komma att bjuda på en del dramatik i dessa avseenden.

USA förblir den dominerande globala makten. I detta kommer ingenting att ändras. Men mitt bestämda intryck från många samtal på de mest skilda nivåer är att det i dag finns en djupare insikt att även om USA är mäktigare än alla andra är USA inte mäktigt nog i förhållande till de globala utmaningar vi står inför under de kommande åren. Uppgiften framöver blir att bygga nya allianser för att kunna möta de nya utmaningarna.

Att Bush vann förvånar kanske de som bara följt retoriken. Att politiken framöver kan komma att innehålla åtskilligt av det som i denna kampanj varit Kerrys linje kommer kanske att förvåna än mer. Men för världen kanske det - trots allt - är det bästa möjliga resultatet.

Till detta kommer jag att ha anledning att återkomma. I början av nästa vecka bär det av först till Los Angeles och därefter Washington för olika sammanträden och samtal under den och den följande veckan. Att USA:s roll i världen kommer att stå i centrum är en självklarhet. Det är i diskussionerna nu som detaljerna i politiken framöver kommer att börja formas.

Diskussioner i Berlin och i Delhi under de senaste veckorna har gett ny relief till hur världsekonomin nu håller på att förändras. Globaliseringen accelererar. Det skapar förvisso nya utmaningar, men innebär också dramatiskt nya möjligheter.

I Tyskland fortsätter behovet av ekonomiska reformer att dominera den politiska debatten. Den SPD-ledda regeringen kämpar med sitt reformprogram Agenda 2010, och oppositionen inom CDU/CSU gör sammalunda.

Just nu är det bilindustrins kris som står i centrum. Även om det är GM-ägda Opel som står i centrum noteras att inte heller Volkswagen just nu klarar av att ha lönsamhet i biltillverkningen. Och det diskuteras om inte Tyskland håller på att utvecklas till en s k bazar-ekonomi där man inhandlar delar i andra länder, monterar samman dem och exporterar dem som Made in Germany.

Så är det till betydande del. Statistiken visar att importandelen i den tyska exporten ökar mycket starkt. Och samtidigt går den tyska exportindustrin för högtryck med inte minst stora framgångar på de snabbt växande asiatiska marknaderna. Bilden av den tyska ekonomin blir därmed splittrad mellan å den ena sidan den mycket starka utvecklingen av exporten och å den andra den ytterligt svaga utvecklingen av nya jobb.

Det vi ser i den tyska ekonomin är en omvandling driven av det dubbla trycket av globaliseringen och av utvidgningen av den europeiska marknaden. Och mycket talar för att den omvandlingen bara befinner sig i sitt inledande skede.

Företrädare för den tyska företagsamheten talade i diskussioner i Berlin om att det nu sker en tydlig förändring från investeringar utomlands för att komma närmare marknaderna till investeringar för att sänka kostnaderna för produktionen och bättre kunna klara konkurrensen. Geografiskt innebär det att de stora investeringsströmmar som tidigare gått i riktning Amerika nu styrs österut i riktning dels östra Europa och dels östra Asien.

Om Kina nu kan blicka tillbaka på ett kvarts sekel av reformpolitik, som producerat en ekonomi som är nästan lika öppen mot omvärlden som den svenska, har de indiska mer avgörande reformerna bara lite mer än ett decennium bakom sig. Det var 1991 som akut kris tvingade den indiska regeringen till ett mer tydligt brott med en politik som tidigare hade haft rätt tydliga socialistiska förtecken.

Resultaten har inte låtit vänta på sig. Medan Kina växer snabbt vad gäller varuproduktion har det i Indien blivit tjänster av olika slag som kommit att dominera.

Inte minst gäller detta inom IT-sektorn. Siffror visar hur den nu växer med ca 50 % om året. Varje dag tillkommer ca 50 000 nya mobiltelefoniabonnemang. Årligen utexamineras 1,2 miljoner ingenjörer. Det talas i Delhi om att den nya medelklassen redan omfattar ca en tredjedel av miljardlandets befolkning. De senaste tre månaderna har det nyanställts ca 28 000 personer i den snabbt växande sektorn av IT-företag som har sina främst kunde i Europa eller i Nordamerika.

Och den expansionen behövs. Landet behöver ca 100 miljoner nya jobb under de kommande två decennierna för att inte arbetslösheten och undersysselsättningen skall stiga. För att det skall vara möjligt krävs en fortsatt snabb expansion av den exportinriktade servicesektorn, men dessutom en expansion av den än så länge mindre imponerande varuproduktionen.

Företag i Europa och Amerika blickar nu allt mer mot Kina och Indien. I det förra landet finns en ofta förnämlig infrastruktur, medan Indien i det avseendet ligger avsevärt efter. Gamla monopol och gammal infrastruktur bromsar t ex nu möjligheterna att snabbt föra gods i containers in och ut ur landets största hamnar.

Men Indien har en legal och en politisk infrastruktur i form av brittisk tradition och fungerande demokrati som har en helt annan pålitlighet än vad som är fallet i Kina. Och därtill skall läggas en förmåga att hantera det engelska språket som Mittens Rike i modern tid inte kommer att kunna komma i närheten av. Kineserna kan lära sig prata engelska, sade en man blygsamt till mig i Delhi, men här i Indien tänker vi på engelska.
Skillnaden är inte betydelselös.

Den nya kongressledda regeringen i Delhi håller fortfarande på att få fotfäste. Delstatsval har visat att den fortfarande har väljarnas gunst, men samtidigt finns lite av frågetecken om huruvida den tillräckligt konsekvent kan föra reformpolitiken vidare. På samma sätt som i Sverige är man beroende av mer vänsterinriktade stödpartier, och dessa fungerar inte sällan som bromsare av det som de allra flesta i övrigt ser som en nödvändighet. Att hålla fast vid gamla statsföretag, värna gamla monopolordningar eller att hålla utlänningar på avstånd i vått och torrt är knappast den moderna politik som Indien behöver om man skall klara av att skapa 100 miljoner nya jobb under de kommande åren.

Att Indien allt mer är i centrum syns inte minst på resandeströmmen till landet. På tisdag är det dessutom toppmöte i Haag mellan Indien och den Europeiska Unionen. EU är Indiens största exportmarknad.

Och landet har numera goda relationer med de flesta. Den alltid komplicerade relationen med Pakistan är just nu inne i ett av sina mindre farliga skeden. Med Kina är relationerna nu goda, och det talas t o m om att det skulle vara möjligt att lösa de gränstvister som ju orsakade krig mellan dem 1962. USA har kommit över chocken när Indien plötsligt skaffade sig kärnvapen och utvecklar nu en allt mer strategisk relation med landet.
Delhi lyckas dessutom med konststycket att ha nära och goda relationer såväl med Iran som med Israel.

Det innebär inte att det inte finns problem. Kashmir är uppenbart. Men till detta kommer en serie andra konflikter. I Nepal i norr håller en maoistisk gerilla på att få fotfäste. På Sri Lanka i söder fortsätter inbördeskriget med de tamiler som ju till den allra största delen finns i Indien. I Nagaland och Assam i öster uppträder olika separatist- och gerillagrupper som med varierande framgång förmår att utmana centralregeringen.

Och till allt detta skall läggas då och då förekommande utbrott av etniska och nationella motsättningar i olika delar av subkontinenten. Pogromerna mot främst muslimer i Gujarat för några år sedan är fortfarande i färskt minne. Indien är en mångfaldens kontinent, och det återspeglas också i dess mångfald av oftast mindre konflikter.

De gångna veckorna har förvisso inte saknat sin dramatik på den europeiska scenen. När EU:s stats- och regeringschefer samlas till hösttoppmöte i Bryssel i kväll har Baroso kommit fram med ett nytt förslag till sammansättning av kommissionen efter sin kollision med Europaparlamentet.

En ny politisk realitet har demonstrerats i och med att regeringarnas monopol på makt över kommissionens sammansättning nu brutits av ett mer självmedvetet parlament. Även om det finns anledning att värja sig mot en utveckling mot en fullfjädrad europeisk parlamentarism tror jag att det vi nu ser är en i grund och botten sund utveckling. Parlamentet framträder med ny styrka, de slutna rummens politik bryts, och vi kommer att få se en process i dessa frågor som i framtiden kommer att vara mycket annorlunda.
Jag såg att Göran Persson beklagade sig å det livligaste över det inträffade, men han har ju en rätt osviklig förmåga att befinna sig på historiens skuggsida i frågor som dessa.

Toppmötets viktiga diskussioner blir dock knappast om detta. Det blir i stället den rapport om behovet av reformer i de europeiska ekonomierna som en arbetsgrupp under ledning av Nederländernas f d premiärminister Wim Kok presenterade i går som kommer att diskuteras, och till det kommer så fredagens möte med Iraks interimsregerings premiärminister Alawi.
Åtskilliga kommer nog att känna sig besvärade av dessa diskussioner. Många gör alldeles för lite för att reformera sina ekonomier inte minst i ljuset av vad jag skrivit ovan, och många har dessutom en inställning till utvecklingen i Irak som gränsar till det destruktiva.

Varje rimlig europeisk ansvarskännande politik borde sätta reformbehovet högt, och borde satsa mycket på att stats- och demokratibyggandet i Irak faktiskt lyckas. Skulle vi fortsätta att misslyckas med ekonomiska reformer, och skulle tvåflodslandet vid Europas dörr falla ner i fraktionsstrider, fundamentalism och terror kommer den europeiska framtiden att bli allt mer bekymmersam.
Själv är jag som hastigast också i Bryssel i morgon för styrelsesammanträde med European Policy Centre och en del andra diskussioner. Men sedan bär det i början av den kommande veckan av för Los Angeles, Washington, New York och Moskva i en kombination som väl illustrerar den förändrade världen.

Stockholm den 4 november 2004


Carl Bildt








Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]