Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 29 november 2004
29/11/2004

Vänner,

Att valet i Ukraina skulle resultera i dramatik var knappast oväntat, men hur denna dramatik kommer att sluta är i skrivande stund knappast möjligt att veta. Blir det ingen lösning under de närmaste dagarna, och motsättningarna fortsätter att skräpas, kan vi snabbt stå inför den allvarligaste och farligaste europeiska krisen sedan det jugoslaviska sönderfallsdramat inleddes i början av 1990-talet.

Men nästan oavsett hur det kommer att gå är det sannolikt att dramats allra störste förlorare kommer att bli Rysslands president Vladimir Putin.

Att de existerande s k strukturerna kring presidenten Kuchma i Ukraina skulle göra allt vad de kunde för att bibehålla makten genom att lämna över presidentposten till premiärministern Yanukovich var knappast ägnat att förvåna. Det senaste året har - som återspeglats också i dessa brev -tecknen på det varit alltför tydliga för att kunna missas.

Under de senaste månaderna har det dessutom varit tydligt att Rysslands president Putin beslutat sig för att satsa stort på samma kort. Från Kremls sida har beordrats fram många miljoner i finansiellt stöd, Putins politiska tekniker har rest söderut och därtill gjorde Putin själv två tydliga valframträdanden för Yanukovich under själva valrörelsen. Kreml har investerat tungt i en seger för denne.

De objektiva skälen för detta kan diskuteras. Under sin tid som premiärminister såg oppositionskandidaten Yushenko till att kontakterna med Ryssland var de allra bästa. Och även om det säkert finns de i Moskvas mörkare myller som målar hotbilder vet lugnare själar att något medlemskap i EU knappast är möjligt för Ukraina ens under den åttaårsperiod som en president Yushenko möjligen skulle kunna sitta. Med Nato torde det med betydande sannolikhet förhålla sig på samma sätt.

Hade Putin varit den västinriktade reformator han ofta vill framställa sig som hade han haft allt att vinna på att inta en mer neutral attityd till valet i Ukraina, acceptera en president Yushenko och därefter inrikta sig på ett konstruktivt samarbete med denna. Det finns ingenting som tyder på att detta inte skulle vara möjligt. Såväl Ryssland som Ukraina har mycket starka objektiva skäl för en nära och god relation.

Men att han nu valde den andra vägen säger åtskilligt om politiken i dagens Ryssland.

För ett år sedan arresterades Michael Kordokovsky. Nu kommer kärnan i oljeföretaget Yukos att med all sannolikhet säljas till vrakpris till ryska statsintressen, Yukos i sig sannolikt upplösas och Kordokovsky få inrikta sig på att sitta i fängelse för överskådlig tid framåt.

Sedan dess har ytterligare steg tagits i putiniseringen av det politiska systemet i Ryssland. Efter gisslantragedin i Beslan förkunnades nya initiativ i den successiva centraliseringen av makten i landet. De tidigare direktvalda guvernörerna runt om i landet skall ersättas av personer de facto utsedda av Kreml, och i de kommande dumavalen skall det inte längre finnas några möjligheter för oberoende kandidater. Alla skall tillhöra partier, och med tanke på de väldiga övertag som ges till maktpartiet inser alla vart detta är avsett att leda.

Och därtill har Putin blivit allt tydligare i att markera en rysk särrätt till inflytande i det egna närområdet. I den allt mer komplicerade dialogen med EU har detta kommit att bli en allt större stötestöt. I OSCE i Wien har motsättningarna kring detta skärpts på ett påtagligt sätt.

Atmosfären i dagens Moskva är en atmosfär av stark kritik mot Putin och en påtaglig besvikelse över den kurs han styrt in på. Det förefaller mig som om det missnöjet finns så gott som överallt. Regeringen fungerar inte. Beslutsfattandet i presidentadministrationen är förlamat. Duman har blivit transportkompani. Och på något sätt verkar mycket av detta styras av att Putin är rädd.

För vad? I en längre intervju med några ryska journalister häromveckan - som i sina delar hade rent orwellianska drag - målade han upp bilden av en framvällande muslimsk våg som riskerade att söndra och splittra stora delar av Ryssland. Hans centraliserings- och kontrollpolitik skulle då kunna ses i ljuset av detta hot mot själva Rysslands integritet. I intervjun lät det närmast som om man stod inför en sentida version av mongolhordernas hot.

Så är det självfallet inte. Svårigheterna i norra Kaukasus efter de två i grunden misslyckade Tjetjenien-krigen är visserligen mycket betydande, och den mer konspiratoriskt inriktade skulle möjligen kunna se med misstänksamhet på de muslimska autonoma områdena i Volga-området. Men att Ryssland skulle vara tvingat till auktoritärt styre för att möta en våg av muslimskt inspirerat sönderfall söderifrån är självfallet att alldeles förvrida verkligheten.

Kanske var det dock i ljuset av denna strävan som det för Putin blev viktigt att åstadkomma en putinisering av det politiska systemet också i Ukraina. Kuchma hade visserligen börjat, men dock fanns och finns det en livaktig opposition, och statsapparatens tryck är mindre förlamande i det ukrainska än i det ryska samhället. Putin satsade allt han hade.

Nu sitter han -försiktigt uttryckt - med skägget i brevlådan. Om inte Yanukovich blir Ukrainas näste president är det inte främst Viktor Yanukovich, utan Vladimir Putin, som är den store förloraren. Det hade inte behövt vara så - men han har själv manövrerat situationen dithän.

Det som nu utspelas i Kiev har vi tidigare i viss utsträckning sett i Belgrad och Tbilisi. I de bägge senare fallen handlade det om regimer som överlevt sig själv och som försökte överleva genom olika former av valfusk, ertappades och möttes av en folklig vrede som ledde till internationellt diplomatiskt ingripande och regimskifte. Och i Kiev har man lärt mycket av det som hände i bägge dessa städer.

Skillnaderna finns också - och de är väsentliga. En är att det då handlade om att bli av med en föråldrad regim som egentligen inte hade kvar så mycket av internationellt stöd heller. I Kiev handlar det om ett val mellan två kandidater som bägge har internationell uppbackning. Och i såväl Belgrad som Tbilisi kom det yttersta avgörandet när en emissarie från Kreml -i bägge fallen nuvarande ordföranden i nationella säkerhetsrådet Igor Ivanov -flög in och sade att avgång var det enda alternativ som kunde accepteras både nationellt och internationellt. Milosevic och Sjevardnadze - inga paralleller i övrigt -insåg då att det var slut. Utmanarna tog över.

Att den lösningsmekanismen knappast finns i krisen i Kiev är bara en av faktorerna som gör att denna situation är både svårare och viktigare.

Ett omval framstår som den bästa möjligheten att komma ur krisen, men är inte enkelt för den sakens skull. Yushenko ställer bestämda krav, och betydande delar av dessa kommer säkert att stöta på motstånd. Även under de bästa av omständigheter kommer det att krävas tid för att göra ett omval.

Allt tydligare spelar nu kombinationen av Yanukovich och Kreml på hotet att landets östra och södra delar på ett eller annat sätt skulle bryta sig ur och bilda en egen enhet inom ett svagare samlat Ukraina. Och även om valfusket sannolikt var massivt i dessa områden är det nog sannolikt att det i dessa fanns och möjligen fortfarande finns ett majoritetsstöd för Yanukovich i förening med en misstro mot den linje som de mer västliga delarna av landet står för. Här är Moskva mycket närmare än Warszawa och Wien.

Vid ett massivt möte i Donbass-området i går utlovade Moskvas populistiske borgmästare Yuri Lushkov stöd till de separatiska tongångarna där. Det är inte första gången han fiskar i dessa vatten, men inte mindre farligt för den sakens skull. Det är lätt att sätta bollar som dessa i rullning -inte alltid like enkelt att få stopp på dem när de väl fått upp fart.

Tydligt är, att det som inträffar i Kiev nu inte bara handlar om Ukraina, utan i betydande utsträckning också om Ryssland.

Om en secessionistisk utveckling kommer igång med Kremls mer eller mindre tydliga stöd blir konsekvenserna för Rysslands relationer med EU och USA förödande.

Om putiniseringen av Ukraina misslyckas, och ett mer demokratiskt genombrott sker, blir effekterna på Ryssland betydande. Säkerhetsfalangen där kan möjligen argumentera för nödvändigheten av att gå vidare mot en "vitrysk" lösning för Ryssland, men gör det då utifrån insikten om att landet kan komma att utsättas för ett demokratiskt tryck söderifrån som kan bli svårt att hantera.

Också för EU innebär utvecklingen nya utmaningar. Att Polens och Litauens presidenter satt runt förhandlingsbordet i Kiev tillsammans med EU:s Javier Solana var ingen tillfällighet. En gång var dessa områden som styrdes av den litauisk-polska stat som sträckte sig från Östersjön till Svarta Havet, och som medlemmar av EU har de ett naturligt engagemang för vad som händer här. Inte minst Polen argumenterar starkt och ihärdigt för betydelsen av det som händer i Ukraina.

Men trots att EU:s fana nu vajar i demokratirörelsens demonstrationer runt om i Ukraina är det svårt att se att det finns någon snabb och enkel väg för landet till t ex medlemskap i unionen. I de flesta avseenden ligger landet utvecklingsmässigt en bra bit efter Turkiet, och EU:s utvidgningsagenda är so oder so rätt påtagligt belastad för det närmaste decenniet eller så. Men att ett Ukraina under Yushenko med stor sannolikhet i alla fall kommer att ansöka om medlemskap i EU kommer att ställa krav på att utforma en samlad europeisk politik för landets demokratisering och reformering.

Till allt detta kommer det att finnas all anledning att återkomma. Det handlar om en första klassens utmaning för den europeiska stabilitetspolitiken.

Själv var jag i Moskva under valhelgen i Ukraina. Och dit kom jag efter närmare två veckor på andra sidan Atlanten. Först i Los Angeles och därefter i Washington. Kontrasten mellan sommaren vid stranden i Santa Monica och vintern och snöyrans Moskva var betydande.

I USA är det fortfarande svallvågorna efter presidentvalet som dominerar. I mörkblå Beacon Hill i Boston och Beverly Hills i Los Angeles -i USA är det demokraternas områden som är blå och republikanernas röda - lär tankegångarna inte ha legat långt från det kollektiva självmordet, men i övrigt börjar det bli lugnare. De första analyserna om moralfrågornas avgörande betydelse för valutgången har ersatts av mer nyanserade och mindre sensationella resonemang. Det var ett trygghetsval i en tid av internationell otrygghet, och Georg Bush lyckades bättre än John Kerry förmedla det ledarskap som USA tycker att man behöver.

Världen går vidare. I Los Angeles är perspektiven som vanligt lite annorlunda. På flygplatsen möts man av först spanska och därefter japanska i högtalarna. Engelska talas dock också.

I media diskuteras med stor livlighet hur det går för olika nyproducerade filmer från Hollywoods studios versus nykomlingarna på Pixar Animation eller Dreamworks - nu var det premiärhelgens mindre bra siffror för "Polar Express" i jämförelse med dundersuccén för "The Incredibles" som analyserades. Snart kommer säkert den stora frågan om någon av dessa s k animerade filmer kan vinna någon av de "stora" Oscars. En ny era har redan inletts.

Men lite mer i det dolda diskuteras hur framtiden kommer att gestalta sig för de ca 50 000 personer som arbetar inom det stora främst militära rymdindustriella komplex som ryms i mängden av anonyma kartongliknande lokaler runt om i det stora stadslandskapet.

På flygplatsen står jumboplanen från Japan, Korea, Kina, Malaysia, Singapore och Australien på kö. Att Kalifornien med världens sjätte största ekonomi är Europas främsta handelspartner bland USA:s delstater är ett faktum man inte märker så mycket av. Guvernören Schwarzenegger dominerar stort, och även hans forna motståndare ger honom lite motvilligt betyget godkänt efter det första året.

Washington är i tider som dessa småstaden par excellence. Inget skvaller är så ytligt att det inte förtjänar att vidarebefordras i största förtroende. Med en ny - eller halvny - administration är det många som kommer och går. Korten blandas på nytt. Konsten att spå i kaffesump skulle vara mycket högt uppskattad.

Mina slutsatser om vad detta kommer att betyda för den transatlantiska relationen har jag i viss korthet redovisat i en kolumn i Svenska Dagbladet som dessutom finns på www.bildt.net Inte uteslutande, men till betydande del, grundar den sig på två middagar med betydande delar av den berörda staben i Vita Huset. De söker idéer, öppningar och möjligheter inför den nystart av samarbetet och dialogen som de så tydligt vill se.

Och förutsättningarna är i grunden inte dåliga. Med Yasir Arafats bortgång skapas en ny öppning för en möjlig fredsprocess. Det palestinska presidentvalet den 9 januari blir viktigt. Samtidigt arbetas det intensivt på att få till stånd någon form av anständiga val i Irak. Konferensen om detta i Sharm el-Sheik nyligen hade mycket brett deltagande och stöd. Men avgörande kan bli hur den viktiga fråga om Irans nukleära ambitioner som jag tidigare skrivit åtskilligt om i dessa brev hanteras.

Fortfarande pågår i Wien det styrelsemöte med IAEA som har denna fråga högt upp på dagordningen. Möjligen kommer det i dag måndag till ett resultat. Den överenskommelse som ingicks i Paris mellan Iran och EU den 15 november ifrågasätts nu såväl av mer konservativa krafter i Iran som av en rätt solitt kritisk amerikansk opinion. Och i London, Berlin och Paris är man klok nog att säga att det inte handlar om mer än ett steg i en process vars utgång det inte finns några garantier för.

Om den europeiska dialogen med Teheran således är osäker vad gäller resultat är dilemmat att varje annan väg framstår som relativt säker när det gäller möjligheten att inte uppnå någonting alls. Att tro att sanktionspolitik skulle få större och mer självmedvetna Iran att ge upp ambitioner när ett decennium av den varan i förening med inspektioner inte lyckades klara upp sakförhållandena i Irak framstår som något naivt. Och vad gäller de militära möjligheter som förekommit i spekulationer var det hälsosamt att notera att middagsopinionen i Washington nu motvilligt accepterat att bra sådana knappast finns.

Därmed är det svårt att se annat än att man måste fortsätta på de mödosamma kompromissernas väg också med den föga tilltalande regimen i Teheran. Att den går mot presidentval i juni gör knappast den saken så mycket lättare. I media i Teheran är det alldeles tydligt de hårda tongångarna som är de dominerande. Och för den EU-trojka som förhandlar blir inte saken så mycket lättare av att Washington förefaller att hålla distans till deras insatser.

Men min grundtes förblir dock att när president Bush kommer till Europa i början av februari -efter valet i Palestina, kanske också efter valet i Irak, och säkert efter det att vi vet om det går att komma fram till en ny temporär lösning med Iran - kommer det att finnas förutsättningar för en bättre dialog.

Alldeles säkert kommer då Ryssland och Ukraina att också tillhöra samtalsämnena. Det har blivit en nödvändighet.

Och förhoppningsvis kommer man att vara beredd att i alla fall inleda en dialog om det fortsatta arbetet med den 60-sidiga rapport från FN:s reformpanel som kommer att presenteras i New York på torsdag. Sannolikt kommer dess förslag - de har två alternativ - till utvidgningen av FN:s säkerhetsråd från dagens 15 till i morgon möjligen 24 medlemsstater då att vara det som uppmärksammas och diskuteras mest. Själv hoppas jag att det också blir en fokus på de bättre instrument för stats- och fredsbyggande som vi så tydligt behöver i olika splittrings- och konfrontationszoner runt om i världen.

För i dag en vecka sedan tillträdde så den nya Europakommissionen slutligen och kunde mer officiellt börja sitt arbete. Nu stundar uppmarschen till toppmötet den 17 december med dess viktiga beslut om Turkiet, förslag om ekonomiska reformer inför uppföljningstoppmötet om den s k Lissabon-processen i mars och inte minst det besvärliga beslutsfattandet om långtidsbudgeten för åren 2007 -2013.

Men över hela den europeiska politiken hänger osäkerheten om huruvida det nya författningsfördraget kommer att godkännas eller inte. Och redan denna vecka kommer ett strategiskt avgörande när det franska socialistpartiet i en medlemsomröstning kommer att avgöra om man kommer att säga ja eller nej till fördraget i den folkomröstning som någon gång nästa år kommer att äga rum i Frankrike.

Med tanke på den labila opinionen i övrigt anses ett ja från socialistpartiet vara närmast en förutsättning för ett ja i folkomröstningen. Och utan ett ja från Frankrike kommer författningsfördraget i dess nuvarande form inte att överleva.

Splittringen inom socialistpartiet är ytterst en kamp om vem som skall bli socialistkandidat i det presidentval där den nuvarande majoriteten med största sannolikhet kommer att företrädas av nyblivne UMP-ledaren Nicolas Sarkozy. Och Laurent Fabius försöker nu ta över socialistpartiet genom att på klassiskt manér först säkra vänsterfalangen, och gör det genom att gå mot ett författningsfördrag som han beskriver som alldeles för liberalt och alldeles för lite socialt.

Dock skulle det i slutändan förvåna mig om han kommer att vinna mot den imponerande skara av auktoriteter -inte minst gamle kommissionspresidenten Jacques Delors - som nu mobiliserats för den andra sidan. Viktigt är avgörandet so oder so - vi har all anledning att följa med vad som händer.

Efter ett antal dagar i Stockholm styr jag denna vecka färden först mot Bryssel igen för middag för korandet av årets européer. Jag råkar sedan något år tillbaka sitta i nomineringskommittén för denna måhända väl Bryssel-centrerade tillställning. Den intresserade kan se mer om evenemanget på www.ev50.com.

Men därefter bär det omedelbart vidare till Sarajevo, Mostar och Zagreb nere på Balkan. Det är vår internationella balkankommission som gör sitt sista "studiebesök" innan vi dagarna före jul i Rom skall börja diskutera de slutsatser vi sedan skall vara beredda att presentera i början av det kommande året.

Det innebär att jag kommer att vara i ett sannolikt rätt regnigt Sarajevo på torsdag när NATO:s mission där upphör, och ansvaret för att bidra till Bosniens fortsatta stabilisering övergår till en mer begränsad EU-styrka. Jag minns väl dagarna för nio år sedan när större delen av den dåvarande FN-styrkan i Bosnien, däribland den svenska bataljonen, flaggade om till NATO samtidigt som främst amerikanska trupper, inte utan betydande problem, tog sig in i landet i sin nya fredsuppgift.

Mycket har hänt sedan dess. Då var fredsoperationer någonting helt nytt för NATO, men har nu blivit nästan dess kärnuppgift. Då fanns ingen tanke på att EU någonsin skulle kunna åstadkomma någonting av detta slag, och nu sätts med EUFOR upp den största EU-ledda fredsoperationen hitintills. Och detta har skett utan att behovet av FN på något sätt minskas. I år ökar antalet soldater i olika FN-fredsoperationer från ca 40 000 till ca 70 000 i en av de snabbaste expansionerna någonsin.

Och nu handlar diskussionen om huruvida regionen - Bosnien som en del av den - kan komma att vara reda att inleda en mer seriös process i riktning mot EU under de kommande åren.

Stockholm den 29 november 2004



Carl Bildt


PS.
På www.bildt.net finns dessutom en artikel jag skrev i Dagens Nyheter på tioårsdagen av den svenska folkomröstningen om medlemskap i den Europeiska Unionen. Det finns all anledning att reflektera över vad vi åstadkommit - och inte åstadkommit - under decenniet sedan dess.







Wednesday 
2/3/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]