Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 3 januari 2005
3/1/2005

Vänner,

Om katastrofen kring Indiska Oceanen, återblick på året som gått, konsekvenser av valet i Ukraina, det nya årets val och folkomröstningar, början på en ny Europadebatt, 2005 som året då vi ser om Mellersta Östern går mot krig eller fred, min resa med Jimmy Carter till Palestina, några reflektioner också om Sverige.

Plötsligt förändrades allt. När de kontinentala plattorna skälvde till under Indiska Oceanen strax väster om Sumatra skälvde snart stora delar av världen under trycket av en katastrof som omedelbart drabbade tolv stater men som också kom att drabba individer från nationer långt borta. Och värst av dessa drabbades vårt Sverige.

I skrivande stund säger FN att det antalet omedelbara dödsoffer nu uppskattas kring 150 000, men man tillägger att det sannolikt kommer att bli fler, att hur många det slutgiltigt blir i hög grad avgörs av hur snabb hjälp nu kan komma fram till de mest drabbade områdena och att vi förmodligen aldrig kommer att få en absolut och korrekt siffra på antalet drabbade.

Det sker nu en imponerande internationell mobilisering av olika insatser. En kärngrupp bestående av FN, USA, Japan, Australien och Indien har redan börjat försöka koordinera hjälpflödet till de olika länderna. Också EU tillhör självklart denna krets.

För stunden förefaller det att finnas resurser för de allra mest omedelbara behoven. Redan har mer än två miljarder dollar anslagits, och till detta skall läggas de imponerande flödena från privata gåvor också från vårt eget land. Men mer kommer självfallet att behövas längre fram.

Just nu är den största svårigheten att nå fram till de områden som drabbas hårdast. Längs stora delar av Sumatras västra kust har man inte hittat några tecken på kvarvarande liv alls, och i den ytterligt hårt drabbade Aceh-provinsen är infrastrukturen för hjälp ytterligt bristfällig.

Militära resurser sätts nu in i stor skala.

En amerikansk hangarfartygsgrupp anlände på nyårsafton till Aceh-området och dess helikoptrar spelar nu en viktig roll i arbetet. Ännu en amerikansk hangarfartygsgrupp med vida större antal helikoptrar är på väg mot Malacka-sundet för att sedan gå mot antingen Aceh eller Sri Lanka. Amerikanska militära förrådsfartyg är på väg från Guam och Diego Garcia. I Tyskland förbereder man att sända ett fältsjukhus till Aceh så snart möjligheterna finns. Ett franskt helikopterhangarfartyg är med högsta fart på väg mot Sumatra.

På flygbasen Utapao i Thailand etableras nu samordning mellan FN och den amerikanska militära samordningen. För det amerikanska försvaret handlar det om den största insatsen i Sydostasien sedan Vietnam-kriget.

Och på torsdag samlas ledare för de större hjälpnationerna till toppmöte i Jakarta i Indonesien för att samordna insatserna i hela området. FN:s Kofi Annan, USA:s utrikesminister Powell liksom Floridas guvernör Jeb Bush och Japans och Australiens premiärministrar Koizumi och Howard kommer att tillhöra dem som är där.

Nu står det omedelbara hjälparbetet i fokus. Inte minst handlar det om att förhindra epidemier. Men snart måste fokus förskjutas till insatser för återuppbyggnad i dessa regioner och länder, och då kommer ofrånkomligen olika politiska faktorer in. I två av de drabbade områdena - Aceh och norra Sri Lanka - pågår svårlösta konflikter som på ett eller annat sätt måste hanteras om det skall finnas rimliga förutsättningar för att kraftfullt program för återuppbyggnadshjälp.

Det finns alla skäl att hoppas att katastrofen kommer att leda till ett förstärkt samarbete inom regionens länder och mellan dem. Inför en katastrof av denna omfattning måste man samarbeta. Och det finns likaledes alla skäl att hoppas att den också kommer att leda till ett förstärkt internationellt samarbete för att hantera katastrofer som denna. Nu ser vi t ex en unik användning av militära resurser och en unikt nära samordning mellan FN och USA.

Mot naturens krafter förmår människan föga. Gång efter gång genom historien finner vi exempel på katastrofer av en omfattning som samtiden haft svårt att riktigt komma till rätta med. Men kanske är dock denna den första i genuin mening globala naturkatastrofen dels genom att så många drabbats och berörts och dels genom att hela världen kunnat följa tragedin i många av dess detaljer.

Historien ger åtskilliga exempel på förödande katastrofer som fått stor betydelse för sin samtid.

När staden Pompeji begravdes av Vesuvius utbrott sågs det som ett gudarnas straff, och ty följande återuppbyggdes inte staden, utan kom att lämnas till vår tids arkeologer. När Lissabon på Alla Helgons Dag 1755 drabbades av först det förödande skalvet och därefter den lika förödande flodvågen - med mellan 60 000 och 90 000 döda bara i den staden; siffror för resten av den Iberiska halvön och Nordafrika tror jag knappt finns - blev det en händelse som skakade om samtidens Europa. Upplysningstidens filosofer frågade hur den Gud som ansetts ha makten över allt kunde bära ansvaret för denna ohyggliga tragedi.

Nu samlas säkert kristna, buddhister, muslimer och hinduer i motsvarande frågor. Många lever i länder och regioner där svält och död är långt närmare än vad som är fallet hos oss, men det betyder inte att det individuella lidandet när katastrofen kommer är mindre.

Tyvärr är det många katastrofer av större omfattning som gått oss närmast spårlöst förbi. Jag måste medge att jag själv var närmast totalt ovetande om den jordbävning som den 27 juni 1976 drabbade Tangshan-området i Kina. Den officiella siffran på antalet offer är 250 000, men mer informella beräkningar tyder på att mer än 600 000 människor förlorade livet.

Och det handlar inte bara om länder i Asien. Katastrofen 1755 har jag redan nämnt. Den största jordbävningskatastrofen i Europas moderna historia var den 28 december 1908 när Messina-sundet skakade. De bägge städerna Messina och Reggio Calabria liksom ett dussintal mindre städer nästan totalförstördes av skalvet och flodvågen. Antalet dödsoffer uppskattas till minst 100 000 och möjligen 200 000.

Men om allt detta - oavsett om det var i Kina eller Italien - visste vi då föga och brydde oss förmodligen än mindre.

Men nu lever vi i globaliseringens tidsålder. På bara något decennium har vi svenskar med hjälp av en ny generation av flygplan spritt ut vårt sökande efter solen över områden av världen som tidigare till stor del var oss okända. Om Mallorca var den nya världen för en tidigare generation, var Phuket på väg att bli det för en ny. Här finns inte bara solen och sanden utan dessutom en kultur av generositet och vänlighet som inte kan annat än locka.

Så drabbade då katastrofen även dessa stränder och dess lekande barn. På samma sätt som när Estonia gick till botten den mörka och stormiga natten för bara lite mer än ett decennium sedan gick det fort, utan återvändo och med slumpen sorterande människors öden på ett sätt som aldrig kan förstås.

Jag skall i detta brev inte ge mig djupare in i den pågående diskussionen om hur den svenska regeringen hanterade den omedelbara situationen, även om det finns det som i sinom tid bör sägas i den saken.

Varje regering hade i viss utsträckning stått överväldigad inför katastrofens omfattning, och varje regering i omvärlden har i varierande grad också visat att den gjorde det. Ingen av oss som var med för ett decennium sedan kunde tänka oss att Estonia på bara några minuter skulle sjunka i djupet. Men när det otänkbara trots allt inträffar gäller det att så snabbt som det bara är möjligt göra allt det som mänskligt går att göra för att rädda och för att hjälpa. Att det denna gång brustit i det hänseendet är tyvärr plågsamt tydligt.

Nu är det viktiga att hjälpa dem som överlevt i vårt eget lika väl som i regionens olika länder. Det ena måste gå hand i hand med det andra. Och i det arbetet kanske det kommer att knytas nya band för framtiden. Många talar om den hjälp som de fått i Thailand och den mänskliga värme de mött mitt i den personliga och nationella tragedin.

Omedelbart kommer det nu säkert att byggas upp ett system för tsumai-varningar i Indiska Oceanen på samma sätt som det redan finns i Stilla Havet. Thailands premiärminister Thaksin Shinawatra har redan utnämnt en vetenskapsman till vice premiärminister med just den uppgiften, och det finns all anledning att anta att ett fungerande sådant system i alla fall för olika turistorter kommer att vara på plats under detta år. Det handlar mindre om att få varningen än att ha ett system som säkerställer att denna varning snabbt når ut till alla dem som behöver varnas.

Det är bara att hoppas att Thailand kommer att hämta sig relativt snabbt från tragedin. Turismen svarar för ca 6 % av landets ekonomi, men de sex drabbade provinserna är direkt betydligt mindre än hälften av detta. Med sin demokrati och expanderade ekonomi är man en viktig faktor i stabiliteten i en allt viktigare del av världen.

Säkert kommer vi svenskar att på olika sätt fortsätta att söka oss till detta vänliga land som nu tragedin på ett nytt sätt förenar oss med. Och förhoppningsvis kommer det engagemang vi nu ser för omedelbar hjälp att kunna föras vidare i ett engagemang för återuppbyggnad i och närmare relationer med dessa länder. Vår värld krymper allt mer.

Det gångna året - inte minst som det spelats i dessa brev - var dels de stora valens viktiga år och dels det år då ett nytt Europa växte fram genom utvidgningen av såväl den Europeiska Unionen som Nato.

Vi hade presidentval i såväl Ryssand som i USA, och vi hade de två största demokratierna gå till val i Indien och i valet till Europaparlamentet. Och som ett resultat har vi nu klarhet om ledningen i såväl Ryssland som USA för de kommande fyra åren, liksom vi har en ny ledning i delar av det europeiska samarbetet.

Förra årets viktigaste val var trots allt det som blev trippelvalet i Ukraina. I omvalet av den andra valomgången den 26 december fick Viktor Yushenko 51,99 % av rösterna och kommer därmed att bli landets nye president. Mer eller mindre medvetet och tydligt valde detta stora europeiska land en politisk inriktning som markerade en självständighet gentemot Ryssland och ett gradvis närmande till den Europeiska Unionen.

Ingenting av detta kommer att vara enkelt och snabbt. Först och främst gäller det för Viktor Yushenko att konsolidera sin politiska situation och att utse en premiärminister, vilket kommer att bli ett viktigt ställningstagande mellan de olika grupper som förenats i strävan efter en politisk förändring. D

Mot slutet av året kommer så maktfördelningen mellan presidenten och parlamentet att förändras på ett sätt som skapar bättre garantier mot en putinisering av landets politiska liv, men samtidigt kommer att göra reformprocessen mer komplicerad.

I dagens Verkhovna Rada - det ukrainska parlamentet - har Yushenkos koalition omedelbart bara stöd av ca 150 av de 450 ledamöterna. Även om han säkert kan räkna med viss förstärkning efter sin seger finns knappast någon enkel och säker majoritet för den politik han vill föra. Och redan i mars 2006 är det dags för nytt val till Verkhovna Rada.

Yushenko har sagt att hans första besök kommer att gå till Moskva. Där tvingas nu president Putin acceptera det han hade bestämt sig för att inte acceptera, och det kommer att bli intressant att se hur man då beslutar sig för att gå vidare med de viktiga relationerna.

Viktiga frågor står på den dagordningen. Moskva har som ambition att samla inte minst Ukraina och Kazakstan i ett "gemensamt ekonomiskt område", men om detta skall vara mer än retorik kan det snabbt komma i konflikt med de ambitioner som finns i Kiev om ett handelspolitiskt närmande till EU. Till detta kommer olika frågor som har att göra med att ca 90 % av Rysslands viktiga gasexport till Västeuropa sker via pipelines som går genom Ukraina, och för vilka det dels måste betalas avgifter i största allmänhet och dels träffas överenskommelser om rätt betydande investeringar för att se till att de fortsätter att fungera klanderfritt.

Men det är inte bara Moskva som har anledning att tänka igenom den nya situationen och dess konsekvenser. Också i Bryssel måste nu tankeverksamheten intensifieras, och stats- och regeringscheferna gav på sitt möte strax före jul Javier Solana och nya utrikeskommissionären Benita Ferrero-Waldner i uppdrag att komma med förslag i frågan. Den hittillsvarande s k grannskapspolitiken är knappast tillräcklig i denna nya situation, och inom EU kommer en rad länder, inte minst Polen, att pressa för en betydligt mer ambitiös ansats.

På andra sidan Atlanten tänks det också en hel del på vad utvecklingen kommer att betyda långsiktigt. Här har man under den senaste månaden allt tydligare givet uttryck för sin oro över vart Putin håller på att föra Ryssland såväl politiskt som ekonomiskt.

Traditionellt finns det en grupp som gärna skulle se att man erbjöd Ukraina ett medlemskap i NATO under de kommande åren, medan andra nog skulle säga att det kunde komma att bli en bro för mycket för Kreml. Kanske blir då kompromissen att försöka uppmuntra EU att sträcka ut sina armar snabbare och tydligare i förhoppningen om att frågan om NATO därmed inte får riktigt samma brännande aktualitet.

Omedelbart efter det att president Bush i Bryssel den 22 februari träffar Europas ledare kommer han i Bratislava den 24 februari att träffa president Putin. Den stora frågan - mig veterligt ännu inte avgjord - är när han kommer att träffa president Yushenko.

För EU kommer den ukrainska utmaningen omedelbart efter det att man i Bryssel den 17 december fattat det historiska men alls inte okontroversiella beslutet att den 3 oktober inleda medlemskapsförhandlingar med Turkiet.

Att Bulgarien och Rumänien nu med all sannolikhet kommer att bli medlemmar 2007, och att förhandlingar kan komma att inledas redan i mars med Kroatien med ett möjligt medlemskap 2009 eller 2010, liksom att det finns ett allmänt löfte till alla Balkans länder, tillhör självfallet samma bild. Unionen står inför en gigantisk utmaning under det kommande decenniet - enligt min mening långt större än vad de flesta ännu förefaller att inse.

Och på ett eller annat sätt måste nu också Ukraina fogas in i detta nya europeiska mönster.

Till dessa frågor kommer jag med all säkerhet att återkomma under det kommande året. Kiev står redan nu på min reselista för de närmaste månaderna. Diskussionen om Turkiet har egentligen bara börjat. Och få har egentligen tagit till sig vad det allmänna löftet om att hela området söder om Slovenien och norr om Grekland skall helt och fullt ges plats i det europeiska samarbetet egentligen innebär. När den internationella Balkan-kommissionen presenterar sina slutsatser i mitten av mars kommer den frågan att stå i fokus.

Jag tror att vi står i inledningen till en ny och mer djupgående diskussion om vart det europeiska samarbetet är på väg. Kanske kommer diskussionen att nå full kraft först efter det att vi fått ett avslut om det nya författningsfördraget, men på ett eller annat sätt måste den komma.

Det kommande året kommer alldeles självklart också att innebära viktiga val i viktiga länder.

Alt tyder på att Storbritannien kommer att få till valurnorna före sommaren, med ett nytt om än försvagat mandat för Tony Blair som det sannolikaste resultatet. Innan dess blir det val i Portugal med regeringsskifte riktning vänster som det för dagen mest sannolika. Och i vår egen del av Europa blir det val i såväl Danmark som Norge och Polen.

Danmark kommer sannolikt att välja först - upplösningen av folketinget kan komma tidigt - och här förefaller statsministern Fogh Rasmussens borgerliga koalitionsregering att ha goda möjligheter att få ett förnyat mandat. På många sätt förefaller den i dag att vara den piggaste och intressantaste regeringen i Norden.

I Norge är situationen mer komplicerad inför stortingsvalet i september. Att såväl Höyre som Arbeiderpartiet egentligen vill ta upp frågan om medlemskap i EU betyder föga eftersom de bägge vet att de för sin regeringsbildning kommer att vara beroende av partier som alls inte vill detta. I opinionen finns det nu en klar Ja-majoritet, även om negativisterna säkert kommer att göra vad de kan för att rida på 100-årsfirandet av upplösningen av unionen med Sverige 1905.

Det polska valet borde komma mot slutet av våren. Även om ekonomin just nu går bra och EU-medlemskapet gett en ny optimism talar det mesta för att det blir ett skifte från den nu regerande vänstern till en borgerlig koalition. Avgörande blir dock att den får en sådan sammansättning att den har kraften att återuppta den reformpolitik som gått i stå under de senaste åren. Valet blir viktigt, och möjligen stilbildande för de kommande årens val i Centraleuropa.

Till dessa val kommer så de viktiga folkomröstningarna om författningsfördraget.

Först ut blir Spanien redan den 20 februari, och därefter Portugal och Luxembourg, men sedan kommer fokus snabbt att förskjutas till Nederländerna och Frankrike som bägge förväntas rösta under våren. I bägge finns det en fara för att Turkiet-frågan kommer att spela en negativ roll. I det senare landet har den sannolike kommande borgerlige presidentkandidaten Sarkozy sällat sig till de explicita kritikerna av Turkiet-beslutet.

Sannolikt blir det dessa folkomröstningar i förening med den fortsatta utvidgningsdebatten som kommer att dominera den europeiska politiken framöver.

Luxembourg har nu övertagit ordförandeskapet i EU-samarbetet - dess webbsida är www.eu2005.lu - och har både halvtidsuppföljningen av Lissabon-processen och försöken att åstadkomma en långtidsbudget för 2007 - 2013 på sitt program för det kommande halvåret.

Det finns en påtaglig risk för att bägge uppgifterna kommer att leda till besvikelse. Den s k Kok-rapporten om ekonomiska reformer imponerade föga, och risk finns ju för att det vattnas ur ytterligare. Och vad gäller långtidsbudgeten kan det mycket väl bli så att allt skjuts in på 2005 - det brittiska ordförandeskapet under andra halvåret 2004 kommer i alla händelser knappast att ha förutsättningar att klara den uppgiften.

För det andra halvårets brittiska ordförandeskapet kommer det med all sannolikhet att i stället bli de utrikespolitiska frågorna som dominerar. Dels kommer Balkan att komma tillbaka på agendan med betydande kraft efter sommaren, och dels är det då som det mer på allvar kommer att vara möjligt att diskutera förutsättningarna för en genuin fredsprocess i Mellersta Östern.

Om 2004 var de stora valens och den stora europeiska utvidgningens år tror jag att 2005 kommer att bli året då vi kommer att se om vi går mot en ny fred eller mot nya krig i Mellersta Östern.

Det handlar både om Irak och situationen mellan Israel och Palestina. På ett eller annat sätt blir det val i Irak den 30 januari, och det är efter det som de verkligt svåra uppgifterna måste lösas.

Det handlar om en fungerande regering och en författning som kan lösas konflikter inte minst om hur makten skall fördelas mellan de olika regionerna. 2005 kan komma att bli det avgörande året för Irak - 2004 var på många sätt mest en transportsträcka där förutsättningar på olika sätt skulle skapas.

Hur det kommer att gå vet vi inte i dag. Alltför många har alltför lätt att tro att allt kommer att misslyckas. Jag tror att förutsättningarna trots allt är något bättre än så.

Under de senaste månaderna har på en rad punkter förutsättningarna för en fredsprocess mellan Israel och Palestina förändrats till det bättre. Försiktigt, försiktigt tas nu steg som kan öppna dörrar som tidigare var alldeles stängda och låsta.

I Israel har premiärminister Sharon sagt att 2005 kommer att vara möjligheternas år, och han bildar nu en koalitionsregering med Labour och Simon Peres för att klara utrymningen av de judiska bosättningarna främst i Gaza. I Palestina kommer det först att väljas efterträdare till Yasir Arafat och därefter ett nytt palestinskt parlament. Och i Washington är det uppenbart att president Bush i Washington är inriktad på att göra en kraftansträngning för att få till stånd en fredsprocess.

Själv reser jag till Jerusalem redan på onsdag för att tillsammans med USA:s f d president Jimmy Carter leda en oberoende delegation för att observera valet av ny palestinsk president den 9 januari. Vi kommer att leda en internationellt sammansatt grupp som kommer att finnas i Västbankens olika delar samt Gaza, och avsikten är att vi den 10 januari skall kunna redovisa vår gemensamma bedömning av dessa val.

Pressreleasen i Washington om delegationen finns för den intresserade på www.accessdemocracy.org/library/1785_webz_press_122704.tml.

Förutom den rena valobservationen handlar delegationen självfallet om ett försök att ta temperaturen på den nya situationen. Vi kommer att ha samtal med de flesta av de politiska aktörerna i området. Det är en mycket god inledning på ett år då dessa frågor alldeles säkert kommer att stå i centrum.

Mycket kan sägas om detta, men jag tror att det är bättre om jag sparar mina kommentarer till efter mina dagar i Palestina.

Normalt brukar jag hålla den svenska situationen utanför dessa betraktelser, och i allt väsentligt kommer jag att fortsätta att hålla på den principen. Men när vi nu blickar tillbaka på det gångna året i Sverige vill jag ändå peka på dels två rapporter om två utvecklingar som enligt min mening borde ha fått långt större uppmärksamhet än vad som blev fallet och dels en bekymmersam utveckling i övrigt.

Den första rapporten var resultaten av den stora internationella utvärderingen av olika länders utbildningssystem när det gäller främst matematik, där Sverige trots allt tal om sina skatter och offentliga satsningar hamnade tämligen medelmåttigt, medan Finland i sedvanlig ordning kom i internationell topposition.

I början av 1990-talet hade den regering jag då ledde som uttalad ambition att vårt land skulle ha Europas bästa skola. I dag kan vi konstatera att vi alldeles tydligt inte har det, och att det t o m finns tecken som tyder på att vi förlorar position.

Det är ett stort och allvarligt misslyckande. Vi sviker våra barns och vårt lands framtid.

Rapporten finns att läsa på www.pisa.oecd.org . Att andra är ännu sämre är ingen ursäkt. Vi borde självklart ha ambitionen att ha Europas bästa skola.

Den andra var en rapport som folkpartiet presenterade mot slutet av hösten och som i grunden handlade om integrationspolitikens allt mer katastrofala misslyckande. I tabeller och kartor visades ett Sverige där segregation, utanförskap och social desperation växer i allt fler delar av vårt land.

I en valrörelse i slutet av 1980-talet blev vi moderater grundligt utskällda för att vi presenterat en rapport som varnade för att en sådan utveckling skulle kunna komma. Det hävdades att vi förtalade den svenska välfärdsmodellen. Och debatten dog snabbt undan. Ett decennium senare försökte jag ta upp saken på nytt i en valrörelse men utan större framgång.

Nu ger folkpartirapporten svart på vitt om en utveckling som borde oroa och alarmera. Man definierar s k utanförskapsområden med vissa kriterier, och ser då hur antalet sådana ökat från tre stycken 1990 till inte mindre än 136 i dag. Man visar hur det finns delar av Rosengård i Malmö där nästan ingen arbetar och skolor där över hälften av barnen misslyckas med sina studier, men man visar också hur denna situation sakta men säkert sprider sig till en lång rad områden i andra delar av landet.

Utvecklingen är inte oroande - den är alarmerande.

Rapporten förtjänar att läsas. Och den förtjänar att leda till politiska slutsatser. Det är inte i dessa som rapportens största förtjänster ligger.

Skall till dessa två alldeles för lite uppmärksammade rapporten läggas en ytterligare sak skulle det vara den tilltagande förslumningen av också säkerhets- och försvarspolitiken i Sverige. Seriös säkerhetspolitik tycker jag knappast att vi längre har - kvar finns på sin höjd en ritual - och försvarspolitik inriktas nu på en omstrukturering vars mål åtminstone för mig framstår som lika diffusa som långsiktigt otillräckliga.

Men med detta reflektioner lägger jag den svenska utvecklingen åt sidan. Kontinuerliga besök på den nya webbsidan www.maktskifte06.se rekommenderas dock.

För min egen del börjar således detta år med att jag beger mig till Jerusalem för att tillbringa en vecka i Palestina.

Därifrån bär det av för två dagar av samtal i Bryssel, därifrån till en traditionell samling av några internationella bedömare i Schweiz och därifrån till ett styrelsemöte i förening med en del andra diskussioner i Pasadena borta i Kalifornien. Det blir som vanligt snabba hopp - från Det Heliga Landets konflikter till utvecklingen på de globala finansmarknaderna.

Men allt kommer ändå att ske i skuggan av den stora tragedin runt Indiska Oceanen.

Stockholm den 3 januari 2005



Carl Bildt

PS. Självfallet är det viktigt att ge ett bidrag till tragedins offer. Internet är det bästa sättet och www.redcross.se den kanske bästa kanalen. Pengarna kommer att behövas!









Saturday 
10/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]