Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 24 januari 2005
24/1/2005

Vänner,

Så är jag åter i Stockholm efter en resa som tog mig till valet i Palestina, politiska samtal i bland annat Bryssel och ett antal dagar med arbete i södra Kaliforniens sköna sommar.

Det palestinska presidentvalet den 9 januari var det friaste presidentval som någonsin hållits i ett arabiskt land. Och den prestation som valet innebar var desto mer imponerande som det handlade om ett försök att bygga demokrati i en situation där man vare sig har fred eller frihet.

Vi var ett relativt stort antal internationella observatörer som skärskådade valet från alla tänkbara utgångspunkter. I den delegation från National Democratic Institute som jag tillhörde ledningen av ingick ett 80-tal personer från ett 15-tal olika länder, men till detta kom den betydligt större gruppen från EU med mer än 300 kvalificerade observatörer. Vi samarbetade alla nära med varandra, och kom också fram till närmast identiska bedömningar.

Vår rapport - liksom bilder och annan information från valet - finns på www.ndi.org

När vi gå och röster här hemma i Sverige eller annorstädes tänker vi sällan på den apparat som ett fungerande demokratiskt val är. Vi är vana att det finns lagar och bestämmelser om valet som accepteras av alla, att det finns personal för att bemanna vallokaler och fungerande system för att på ett korrekt sätt räkna och kontrollräkna rösterna. Vi ägnar knappt en tanke åt de möjligheter till olika typer av valfusk som ständigt måste förebyggas för att ett system skall uppfattas som trovärdigt.

Men det som för oss är självklarheter måste i situationer som den i Palestina skapas på nytt. Visserligen hade man en form av presidentval 1996, men sedan dess hade Yasser Arafat ansett att det mesta annat var viktigare än att tänka på och förbereda nya demokratiska val. När han dog blev därför det viktigaste omedelbara beslut som den palestinska ledningen hade att fatta att utlysa ett presidentval inom 60 dagar på det sätt som föreskrevs i deras s k Basic Law.

Två månader är en kort tid att stampa en hel valorganisation ur marken, men när vi rörde oss runt i byar, skollokaler och städer var det svårt att inte bli imponerad över den hängivenhet och noggrannhet som man hade tagit sig an uppgiften med. Inte sällan var det lärarinnor som hade tagit kommandot, och den som möjligen trodde att kvinnan i den islamska världen saknar varje form av auktoritet fann sig snabbt tagen ur den illusionen.

Mönstret var inte sällan att det var männen som var partiobservatörer som kontrollerade valproceduren, men det var kvinnor som bemannade och skötte valorganisationen, och det var inte sällan också dessa som med betydande auktoritet såg till att allt gick till som det skulle.

När vi dagen efter valet i Jerusalem från både NDI och EU sammanfattade våra observationer från valet kunde det inte bli annat än ett mycket högt betyg. Det var ett väl genomfört demokratiskt val.

Visst fanns det problem. I östra Jerusalem, som med sina ca 250 000 palestinier av Israel inkorporerats i den egna staten, var myndigheternas entusiasm över att palestinier skulle delta i valen mycket begränsad. Dock hade det efter mönstret från 1996 ingåtts en överenskommelse som gav ca 6 000 av de som registrerat sig för att rösta möjlighet att göra det i själva Jerusalem, medan alla andra förväntades att ta sig ut ur Jerusalem och in i olika närbelägna delar av Västbanken för att rösta med de svårigheter som detta är förknippat med.

Av röstningen i östra Jerusalem blev det dock inte mycket. Utan att öppet obstruera den ytterligt restriktiva överenskommelsen var det dock tydligt att de israeliska myndigheterna var böjda till snävast möjliga tolkning. Att fel röstlängder kom att levereras till fel lokaler gjorde inte saken bättre, men i skrivande stund vet jag fortfarande inte om det skall ges annan tolkning än administrativt sjabbel.

På Västbanken var det då bättre. Här hade de israeliska myndigheterna lovat att under valdagen avsevärt lätta på de hårda restriktioner på möjligheterna att röra sig runt som annars är en del av ockupationens vardag, och i allt väsentligt levde de också upp till det löftet. Palestinier häpnade över hur de plötsligt kunde köra från en stad till en annan, och israeliska soldater vinkade snabbt förbi bilarna i de olika kontrollstationer som finns över hela området.

Även om det således var en harmonisk dag var det svårt att inte se ockupationens hårdare realiteter. Medan vägar för palestinier sprängts och blockerats, har nya snabbvägar för israeliska bosättare dragits rakt genom landskapet. Själv tillbringade jag betydande tid i och kring staden Hebron, och det var inte svårt att känna spänningen i luften så fort man närmade sig de områden där ofta religiöst fundamentalistiska judar hade slagit upp sina starkt befästa bosättningar.

På sikt kommer detta aldrig att fungera. Den första person jag träffade när jag landade på den nya flygplatsen i Tel Aviv utgöt sig ty följande över eländet att regelbundet kallas in i armén för att bevaka vad han närmast betraktade som religiösa galningar som hade etablerat en del av dessa bosättningar långt inne på ockuperad palestinsk mark.

På sikt skulle man möjligen kunna hoppas att det skulle vara möjligt för judar att leva i ett fritt och demokratiskt Palestina på samma sätt som cirka en femtedel av Israels befolkning är palestinier. Men problemet är att dessa bosättare aldrig skulle acceptera detta, och att det därtill kommit att etableras en spänning mellan dem och den lokala befolkningen som bara kan hanteras genom en massiv militär närvaro. Bosättarna träffar i princip aldrig en palestinier - och förefaller heller aldrig att vilja göra det.

Det är i områden som dessa som fundamentalismen gror på bägge sidor. Kring patriarken Abrahams grav mitt inne i Hebron möts erkänt fundamentalistiska judiska bosättningar med ett tilltagande stöd för fundamentalistiska muslimska Hamas. Det var tydligt att valdeltagandet sjönk i just dessa områden, och det var en direkt konsekvens av att Hamas hade uppmanat till röstbojkott. För dem framstår våld som enda lösningen på den situation som de upplever att de har försatts igenom ockupationen och bosättningarna.

Tillsammans med Jimmy Carter hade jag möjlighet att föra också längre samtal med valvinnaren Abu Mazen. Hans ställningstagande mot våld och mot de väpnade grupperna kan det inte råda någon tvekan om. Han redovisade en tydlig strategi för hur han efter valet avsåg att hantera denna fråga, och det jag sedan på avstånd kunnat följa visar att han nu börjat genomföra den strategi han skisserade för oss.

Att under några dygn sparkas ut i den palestinska vardagsverkligheten gav en möjlighet att lyssna och känna av stämningar på ett sätt som man sällan har möjlighet till. Och det var ingen tvekan om att det fanns starka förhoppningar om att valet av Abu Mazen skulle leda inte bara till ett palestinskt statsbyggande mer fritt från korruption och nepotism, utan också en genuin fredsprocess med Israel. Hat mot Israel kunde märkas när man kom nära de mer provocerande bosättningarna - främst i och kring Hebron - men inte på samma sätt i övriga områden.

Inför valet visade olika opinionsundersökningar ett tydligt minskat stöd för Hamas och andra mer våldsinriktade grupperingar. Skälet var inte svårt att se. Människor tyckte sig se en möjlighet till en politisk fredsprocess, och då var det till denna långt hellre än till våldet som man knöt sina förhoppningar. Men i detta ligger också konstaterandet att denna opinionssvängning är skör, och fortsättningen kommer att avgöras av om huruvida man uppfattar att Abu Mazen verkligen förmår att få till stånd en fredsprocess eller ej.

Självfallet ligger detta inte enbart i Abu Mazens händer, även om hans ingripanden för att begränsa och stoppa våldet mot Israel är av alldeles avgörande betydelse. En mycket stor del av ansvaret ligger på premiärminister Ariel Sharon och den koalitionsregering han den 11 januari bildade med Labour-partiet.

Paradoxalt nog står Abu Mazen och Ariel Sharon i dag inför samma grundläggande utmaning. De måste bägge ta strid med de religiöst och nationellt fundamentalistiska krafterna i sina bägge samhällen eftersom dessa håller på att driva in såväl Palestinska som Israel i situationer som kan hota själva kärnan i det egna statsbyggandet.

För Sharon handlar det nu om att genomföra avvecklingen av ca 7 000 bosättare i Gaza-området. Men med detta tar han en politisk strid med de bosättare-intressen som tidigare sett honom som sin främste beskyddare, och han tvingas också markera tydlig gräns mot de religiösa drömmare som med bosättningspolitiken vill bygga ett Israel inom gränser som de anser att Bibeln gett dem rätt till. Därmed inleds ett återtåg till ett Israel som sannolikt kommer att sträcka sig något utöver 1967 års gränser, men som på sikt ger upp anspråken på Judéen och Samarien.

Och för Abu Mazen är uppgiften snarlik. Det handlar om att konfrontera Hamas och andra som har drömmen om ett Palestina där Israel icke längre finns, och i stället få en genuin acceptans för en tvåstatslösning som uppnås med fredliga medel. Bägge tvingas de till en hård och delvis oförsonlig strid mot den religiösa och nationella fundamentalismens förödande krafter.

Vare sig Abu Mazen eller Ariel Sharon kan förväntas leverera omedelbar och total seger i sina respektive strider. Tron på våldet finns långt inne i Abu Mazens eget Fatah-parti, och inom Sharons Likud-parti är bosättartron så stark att partiet redan ligger partisprängningen ytterligt nära. De bägge herrarna gör klokt i att inte ställa alltför absoluta krav på varandra under den känsliga process som förestår. De kommer att lyckas eller misslyckas tillsammans.

Till bilden hör också den väldiga mur som nu börjar att dra fram genom landskapet. Dess tekniska utformning varierar visserligen över de områden där den dras fram, men i sin mera extrema form är den en gigantisk mur som får mönstret i Berlin att framstå som blygsamt, medan den i andra delar mer än barriärer, stängslar och spärrområden som mer påminner om den gamla järnridån genom övriga delar av Tyskland.

Motivet är att öka Israels säkerhet genom att göra det svårare för självmordsbombare och andra att komma fram. Omedelbart förefaller den också att ha gett det resultatet.

Men muren/barriären utformas alldeles uppenbart med andra motiv som väl så viktiga. Den skiljer inte främst Israel från Palestina, utan palestinier från palestinier. Ingenstans är den byggd på israeliskt område, utan går överallt mer eller mindre långt in på palestinskt område, och är därmed en uppenbar utmaning mot den internationella rätten. I två områden kommer den att gå så långt in att den i realiteten skär av hela Palestina och gör en sammanhängande palestinsk stat utomordentligt svår att föreställa sig.

Trots detta kan inte ens denna mur skydda alla bosättningar, och dess dragning måste rimligen av dessa uppfattas som att de förr eller senare kommer att överges.

Om muren/barriären på sikt kan ge säkerhet är tveksamt. Kring Gaza har byggts allt som går att byggas i dessa avseenden utan att det hjälpt. Det visar sig att det går att skjuta raketer över och bygga tunnlar under dessa barriärer om hatet sitter tillräckligt djupt.

Nu diskuteras att längs gränsen mellan Gaza och Egypten också gräva ett jättelikt djupt dike för att tvinga tunnelbyggarna att bygga allt djupare. Men tanken att dagens mur/barriär upp och ner över kullar och dalar i Judéen och Samarien också en dag skall kompletteras med en jättelik vallgrav torde nog vara för mycket även för dem som försöker tro att säkerhet åstadkoms bättre genom fästningar än genom förtroende.

Nu återstår att se vad som skall hända. De kommande månaderna blir viktiga. Det handlar om ett av dessa alltför sällsynta tillfällen då möjligheter plötsligt öppnas i denna så djupa konflikt.

Till sommaren måste Sharon genomföra sin evakuering av Gaza, och den 17 juli kommer Palestinska att gå till ett parlamentsval som i flera avseenden kommer att bli än vikigare än presidentvalet inte minst därför att Hamas med all sannolikhet kommer att delta i det.

Valen i Palestina måste självfallet ses som en del av de omdiskuterade ansträngningarna att få mer av demokrati, frihet och fungerande rättsordning i den vidare regionen av Mellersta Östern. Under året kommer vi också att få se försiktiga försök med lokala val i Saudiarabien liksom i ofta tongivande Egypten såväl president- som parlamentsval.

Men omedelbart handlar det självklart om Irak. Kommande söndag går man till ett val som ju kommer att vara mer komplicerat i snart sagt alla hänseenden än vad det palestinska valet är. Ett första skäl till detta är att medan det i fallet Palestina enbart var ett presidentval, är det i Irak först och främst ett val av de 275 medlemmarna av den irakiska nationalförsamlingen, men därtill i 15 av landets 18 provinser ett lokalval, och i de tre kurdiska provinserna i norr dessutom ett val av en kurdisk församling.

I betydande delar av landet tyder det mesta på att valet kommer att kunna genomföras på ett ordnat sätt. Det är främst i de sunni-dominerade områdena som de allt mer upprorsliknande förhållandena gör att det är svårt att se att valet kommer att få ett särskilt högt deltagande. I olika upprop har ju olika terroristiska organisationerna - anförda av Abu Musab al-Zarqawi - förklarat att de kommer att göra allt de kan för att stoppa och störa valprocessen, och därmed är en upptrappning av våldet under den kommande veckan med all sannolikhet att räkna med.

Det är väl att märka att det då handlar om ett våld riktat mot de irakier som på ett eller annat sätt bidrar till eller deltar i själva valprocessen.

I valprocessen i Irak kommer man, på samma sätt som i Palestina, att tillämpa ett system där den som röstar får ett bläck på ena fingret som inte går att ta bort på några dygn. Skälet är blockera de möjligheter till dubbel röstning som annars möjligen kan finnas.

I Irak hotar nu terroristerna i flygblad med att de som ertappas med bläck på handen kommer att halshuggas. Det skall dessvärre inte uteslutas att den typen av hot kommer att ha effekt. Möjligen skulle det finnas skäl att mot den bakgrunden t o m ompröva beslutet att använda detta bläck.

Trots allt detta är det efter valet som de svåraste frågorna kommer. En nationalförsamling blir det, och ur denna skall komma dels en regering och dels ett arbete med att träffa slutuppgörelse om en konstitutionell ordning för det kommande Irak. I bägge fallet krävs ju att de beslut som fattas åtnjuter viss legitimitet också i sunni-områdena, och det blir att efter valet åstadkomma detta som kommer att bli den svåra och avgörande uppgiften. Om det lyckas finns förutsättningar att föra processen vidare - annars kommer risken för inbördeskrigsliknande utvecklingar att bli allt mer överhängande.

När president Bush den 22 februari kommer till Europa kommer diskussionerna att domineras av de olika utmaningarna i den vidare region som Mellersta Östern utgör.

Det blir ett besök som blir annorlunda både därför att utomeuropeiska frågeställningar kommer att dominera agendan och därför att tyngdpunkten snarare kommer att ligga på relationerna till EU än samarbetet inom NATO. Han blir den förste amerikanske president som besöker Europakommissionens byggnad i Bryssel, och i detta ligger en betydande symbolik.

Efter samtal med både NATO:s och EU:s ledare i Bryssel bär det av till Mainz i Tyskland, och därefter till Bratislava i Slovakien för samtal först med premiärminister Dzurinda och därefter med Rysslands president Putin.

Vilket humör Vladimir Putin kommer att vara på då återstår att se. Han torde ha läst Bushs installationstal med dess starka ord om stödet för var och en som kämpar för frihet varhelst i världen med distinkt blandade känslor, och han kommer då dessutom bakom sig att ha dagens möte i Moskva med Ukrainas nytillträdde president Viktor Yushenko. I Moskva är man mindre förtjust över möjligheterna till en frihetsrevolution som leder till förändrade regimer i den ena delen av det egna närområdet efter den andra.

Men sannolikt är trots allt att han kommer att vilja fortsätta att bygga goda relationer till USA. Han är angelägen om det toppmöte som planeras i samband med firandet av 60-årsminnet av segern över Hitler i Moskva den 9 maj, och han vill dessutom inte medverka till att sända fler negativa signaler om den ryska utvecklingen än vad han redan har gjort. Och Bush kommer att lyssna, samtidigt som de kritiska synpunkterna från honom kommer att vara fler än vid något tidigare möte.

Mycket av detta tillhör det som det talas om i Bryssel i dessa dagar. Ändå kunde jag i samband med två dagar av olika samtal där för någon vecka sedan inte undvika intrycket av att man inte riktigt vet vart man är på väg. Den nya ledningen där har ännu inte med tillräcklig auktoritet gett sin inriktning, och därtill kommer att man står inför en rad nya och stora utmaningar.

Viktigt blir att få den transatlantiska förbindelsen att fungera bättre. Man hoppas kunna fortsätta sin dialog med Iran, vill inte gärna engagera sig mer än minimalt i Irak, sätter stora förhoppningar till de nya möjligheterna i Mellersta Östern, brottas diskret med frågan vad man skall göra med Ukraina, famlar fortfarande om Balkan och håller dessutom på att bli allt mer oroad för vilka konsekvenser ett beslut om gradvis hävande av vapenembargot för Kina kommer att få.

Mer över allt detta hänger en mer grundläggande fråga om vart det europeiska samarbetsprojektet är på väg. En utvidgning med såväl Turkiet som de balkanska länderna som, i en förlängning, Ukraina kommer utan tvekan att innebära betydande förändringar. Jag skulle tro att vi under de närmaste åren kommer att se en helt ny diskussion om hur dessa långt större utmaningar skall hanteras.

Och till detta kommer osäkerheten om författningsfördragets framtid. Kommer en Tony Blair som fått se sin auktoritet kraftigt naggad i kanten av Irak-kriget att klara av att möta den skepsis som just nu förefaller att dominera den brittiska opinionen? Och vilka blir konsekvenserna om han inte lyckas?

Frågorna hänger i luften. Just nu finns mest en gnagande osäkerhet om vart det hela är på väg.

På lite närmare håll har Danmark just kastat sig in i en valrörelse. Den 8 februari skall folketinget få en ny sammansättning och framtiden för Anders Fogh Rasmussens borgerliga koalitionsregering avgöras.

Den första valrörelseveckan har gett ett lite spretigt intryck med en del av klassisk löftespolitik från ömse håll. För den utomstående är det inte alldeles lätt att få ett grepp om vart debatten är på väg. I morgon kväll är det dags för den första duellen mellan Fogh Rasmussen och den socialdemokratiske utmanaren Mogens Lykketoft, och kanske ger det lite bättre besked.

Opinionsundersökningarna ger det dominerande borgerliga partiet Venstre och regeringen goda möjligheter, medan oppositionen tyngs ner inte minst av splittringen mellan socialdemokraterna och tilltänkta koalitionspartnern Radikale Venstre.

Valrörelsen går alldeles självklart att följa på nätet. På www.venstre.dk och www.konservative.dk presenterar de ledande regeringspartierna sin politik inför avgörandet.

Vänder vi blicken mot öster möter vi diskussionen i de tre baltiska länderna om hur man skall hantera inbjudningarna att komma till Moskva för att den 9 maj fira segern över Hitler i andra världskriget. För dessa länder innebar den segern ju att ockupationen av dem befästes och de gick in i en generation av terror, förtryck och mörker. Att i Berlin fira att Hitler besegrades skulle de säkert inte ha några problem med, men i Moskva får saken en annan och mer besvärlig betydelse.

Efter viss tvekan lät dock Lettlands president Vaira Vike-Freiberga meddela att hon trots allt kommer att åka till Moskva. Hon ansåg - med all rätt- att det ligger i Lettlands intresse att hon är närvarande när och där internationella ledare möts.

Men i Vilnius och Tallinn tvekar man fortfarande. Den estniske presidenten Arnold Ruutel var nyligen på privat besök i Moskva och träffade i det sammanhanget Putin, varefter Ruutel lät meddela att den senare visat sig beredd att också officiellt ta avstånd från den pakt mellan Stalin och Hitler av den 23 augusti 1939 som ju beredde vägen för den sovjetiska ockupationen.

Det lät bra. Och avsikten var självklart att med detta i bagaget göra det möjligt för även Ruutel att säga ja till inbjudan till festligheterna. Men i går lät Kreml strävt meddela att pakten bara kunde värderas historiskt, medan en juridisk omprövning av den förklarades som utesluten, och hällde därmed en rejäl spann kallt vatten över president Ruutels och andras förhoppningar om en omprövning.

Jag hoppas att såväl Estlands som Litauens presidenter detta till trots kommer att hörsamma inbjudan från Moskva. De har långt bättre möjligheter att där argumentera för sin sak än att få förståelse för ett beslut att stanna hemma.

Även till detta kommer det alldeles säkert att finnas anledning att återkomma under de närmaste månaderna.

Själv sitter jag i snön i Stockholm. Och med undantag för en utflykt till Oslo och nya norska tankesmedjan Civita - www.civita.no - stannar jag här under veckan innan det kommande vecka blir dags för möten med bland annat några ledande europeiska och atlantiska tankesmedjor i London följt av diskussioner i Prag med bland annat Microsofts Bill Gates om den framtida europeiska konkurrenskraften.

Stockholm den 24 januari 2005

Carl Bildt








Sunday 
4/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]