Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev 16 februari 2005
16/2/2005

Vänner,

Jag flydde nedsnöade Stockholm till förmån för Berlin, men fick konstatera att vintervädret har återerövrat stora delar av Europa. Ett besök i Barcelona under förra helgen bar dock förebud om den vår som ju förr eller senare bör komma även till oss.

Nere i Barcelona var jag i helt annat sammanhang, men hamnade ändå mitt i arrangemangen för det stormöte som spanske premiärministern Zapatero hade planerat som ett led i kampanjen inför folkomröstningen om det europeiska författningsfördraget nu på söndag den 20 februari.

Tanken var att Silvio Berlusconi från Italien, Gerhard Schröder från Tyskland och Jacques Chirac från Frankrike skulle ha gemensamt möte i ärendet. Men Berlusconi fick influensa, Schröder drabbades av snuva och det blev till slut möte med bara Chirac och Zapatero. Förvisso inte så dåligt det heller.

Opinionsundersökningarna visar ett mycket starkt stöd för författningsfördraget i Spanien. Alla de stora partierna - också det nationalistiska partiet i Baskien - är tydligt för, och motståndet finns egentligen bara hos de allra extremaste nationalisterna och de allra extremaste kommunisterna.

Problemet är inte detta, utan att få den glöd i diskussionen som gör att valdeltagandet kryper upp till en någorlunda anständig nivå. Premiärminister Zapatero gör stort nummer av att Spanien är "först i Europa" också med sitt ställningstagande, och att det därför handlar om att också med ett gott valdeltagande ge det övriga Europa vägledning i denna viktiga fråga.

Om det välregisserade mötet i kongresshallen i Barcelona bidrog till detta återstår att utreda. Jag tillhör väl dem som tycker att de lite stökigare torgmötena ofta är att föredra framför de uppstyltade ceremonierna, men den politiska kulturen i olika länder skiljer sig förvisso åt.

Annars är det annat som dominerar den spanska politiska dagordningen.

Sida efter sida i dagstidningarna handlar om "Lucha Antiterrorista", och med detta avses kampen mot den baskiska terrororganisationen ETA som avses. I förra veckan sprängde ETA en bilbomb i Madrid som skadade ca 40 personer lindrigt, men som sannolikt mest var avsedd som en påminnelse om att ETA finns och fortsätter sin verksamhet. En arresteringsvåg har följt, men med vilken effekt är alltid svårt att veta i fall som dessa.

Den baskiska frågan är på väg in i ett nytt skede i och med att det baskiska regionalparlamentet med knapp majoritet - inkluderande ETA:s politiska parti - godkänd en plan för mycket vittgående frigörelse från Madrid och det övriga Spanien.

I Madrid är motståndet från både regering och opposition kompakt, men samtidigt tvingas den socialistiska regeringen till besvärlig balansgång eftersom den för sin överlevnad är beroende av ett av de allra mest autonomiorienterade vänsterpartierna i Katalonien. Att detta parti i sin tur har haft samtalskontakter med ETA har inte gjort situationen så värst mycket lättare.

Den baskiske regeringschefen Ibarretxe fortsätter dock sitt arbete för en baskisk autonomi på självständighetens gräns. Valet till det baskiska parlamentet har tidigarelagts till den 17 april, och det kommer att bli en viktig vägvisare när det gäller att bedöma hur starkt stöd dessa strävanden faktiskt har i en provins som faktiskt är Spaniens rikaste.

Också i Katalonien pågår den långsamma strävan efter större självständighet från Madrid. Inte minst är det språkfrågan som nu står i centrum. Man förbereder en ny lag som gör kunskap i katalanska - i motsats till den kastilianska som är den klassiska spanska - obligatorisk för alla i provinsen. Och premiärminister Zapatero förkunnade opportunistiskt på mötet i Barcelona att han nu minsann skall se till att kastilianska blir ett officiellt språk i EU.

Det får vi hoppas att han misslyckas med. Ett språk per land leder redan det till en betydande förvirring med bataljoner av tolkar som tvingas springa fram och tillbaka så fort det skall hållas sammanträde. Och får en sin vilja igenom kommer andra snabbt efter. Säkert som amen i kyrkan kommer det enbart inom Spanien att resas krav på att också åtminstone baskiska och galiciska skall bli officiella språk i EU.

Och irländske premiärministern Ahern har redan flaggat för att han tycker att gaeliska skall vara officiellt EU-språk det också.

Men diskussionen visar det nya intresse för autonomi, decentralisering och kulturell identitet som finns runt om i Europa, och i detta ligger också det nya intresset för federalism. Inte som någon centraliserande superstat, utan som en reglerad maktdelning mellan lokal, regional, nationell och europeisk maktutövning.

Nästa söndag är det inte bara folkomröstning i Spanien om författningsfördraget, utan också såväl parlamentsval i Portugal som delstatsval i Schleswig-Holstein i nordligaste Tyskland. I Portugal konkurrerar två tydligt svaga alternativ nu med varandra, men sannolikheten talar nog för att det kommer att bli det socialistiska av dessa som blir det minst svaga och kring vilket regeringsbildningen då kommer att koncentreras.

Och i Schleswig-Holstein ser det just nu ut som om den personligt populära ministerpresidenten Heidi Simonis kommer att kunna sitta kvar. Hon har varit där ett bra tag - jag minns henne i den positionen sedan min tid som statsminister, och det var nu ett tag sedan.

Om så blir fallet handlar det mer om hennes personliga popularitet än om något annat. Hon leder en rödgrön regering som snarast bromsat de ekonomiska möjligheterna för delstaten mellan Öster- och Nordsjön, och som kämpar med en ekonomisk utveckling som tillhör de absolut sämsta i den gamla västliga delen av Tyskland. Arbetslösheten ligger kring 12 %, och i en stad som Lübeck klättrar den öppna arbetslösheten upp till hela 20 %.

En del av förklaringen till detta är att de rödgröna bromsat utvecklingen av nödvändig infrastruktur. Det byggs vindkraftverk i mängder, men eftersom installerad kapacitet där kräver lika mycket installerad kapacitet i mer konventionell elproduktion för att hantera läger när vinden mojnar eller när det blåser så starkt att snurrorna måste stoppas, blir allt både dyrt och krävande. Men vägar, järnvägar och flygplatser släpar efter.

Kontrasten med Hamburg är tydlig. Här har investeringar hjälpt det tydliga uppsving som staden fått efter återföreningen. I dag är denna gamla hansestad vid Elbe en av Tysklands och Europas mest välmående och växande. Inte minst har man lyckats att göra sig till en fokus för de kinesiska investeringar som nu växer snabbt i Europa.

Även i Schleswig-Holstein finns det som bekant minoriteter, och jag tänker då på den danska minoriteten i områden som under lång historisk tid låg under den danska kronan. Invid staden Schleswig går det ju fortfarande att se resterna inte bara av vikingatidens framträdande handelsstad Hedeby, utan också det s k Dannevirke som var den europeiska medeltidens mest betydande befästningsverk, och som i dansk mytologi och t o m försvarsplanering spelade sin roll ända fram till det katastrofala nederlaget mot Preussen 1864.

Dagens gränslinje mellan Danmark och Tyskland drogs efter en internationellt övervakad folkomröstning 1920, omedelbart efter det första världskriget, och därefter har denna urgamla konfliktfråga i grova drag varit löst, även om det var den s k Köpenhamns-Bonn deklarationen för snart exakt 50 år sedan som skapade förutsättningar bl a för det lilla minoritetspartiet SSW att på allvar komma med i den lokala politiken. I dag har det ett väljarstöd på ca 4 %, men även om man representerar de danska och frisiska minoriteterna har man tyska som sitt huvudsakliga arbetsspråk.

Norr om gränsen har det som bekant varit val till Folketinget i Danmark, och det resulterade i att den grundläggande parlamentariska situationen förblev oförändrad. Koalitionen av Venstre och Konservativa sitter kvar med stöd av Dansk Folkeparti, och någon alternativ majoritet där regeringen t ex skulle kunna stödja sig på Radikale Venstre i stället för på Dansk Folkeparti blev inte möjlig.

För socialdemokraterna var redan valet 2001 en katastrof som ledde till partiledarbyte, och när nu detta val ledde till en ytterligare betydande tillbakagång förklarade partiledaren Mogens Lykketoft redan på valnatten att han avsåg att avgå. Senare samma kväll följde inte mindre än tre andra partiledare exemplet och kastade in handduken.

För valets huvudresultat spelade sannolikt inte den omdiskuterade invandrarpolitiken någon avgörande roll, men för socialdemokraterna gjorde den sannolikt det. Av fruktan för ytterligare väljarflykt till Dansk Folkeparti enligt mönster 2001 bestämde man sig för en restriktiv invandringspolitik som accepterade allt vad regeringen gjort och tänkt i frågan. Men eftersom man samtidigt ville bilda regering med det Radikale Venstre som skördade betydande framgångar på att kritisera just denna politik uppstod det enda tvivel om vad en röst på socialdemokratin egentligen skulle innebära. Så blev det så att man förlorade både till ett Radikale Venstre som sade vad många nog tyckte och till Danskt Folkeparti eftersom man inte trodde att socialdemokraterna skulle förmå att stå fast vid sin politik i frågan.

Regeringen Anders Fogh Rasmussen kan under denna vecka lugnt arbeta med sitt program för perioden eftersom det mesta nu handlar om spekulationer om vart socialdemokraterna skall ta vägen. Det talas om en flygelstrid i partiet, och den striden har det pikanta inslaget att antalet flyglar i striden räknas till minst tre. Sedan länge avgångna partiledare i flertal förefaller att göra sitt bästa för att ånga på sina respektive flyglar.

Men åtskilligt står på regeringens dagordning för de kommande åren. Att göra Danmark mer konkurrenskraftigt inför den nya utmaningen från östra Europa och östra Europa var en viktig del av vad Fogh Rasmussen talade om i valrörelsen, men det kan komma att kräva reformer som kräver en bredare majoritet i Folketinget än vad regeringen normalt har tillgång till.

En s k välfärdskommission av olika experter har redan avgivit en rapport som talar långt mer klartext än vad något officiellt dokument i Sverige ännu ens kommit i närheten av. Mot slutet av året kommer kommissionen så att redovisa konkreta förslag, och det är då som det kommer att börja att bli lite mer besvärligt.

Konservative, som för första gången på 21 år (!) vann mandat, vill redan nu se till att toppskatterna sänks. Det är förvisso viktigt för den långsiktiga konkurrenskraften när det gäller att attrahera toppkrafter till landet. Men om det skall göras besparingar och förändringar på utgiftssidan är såväl socialdemokraterna som Dansk Folkeparti tydligt mot, och det framstår inte som alldeles lätt att se hur det skulle kunna manövreras fram till ett samarbete med Radikale Venstre i dessa frågor.

Innan dessa frågor på allvar kommer till beslut skall det dessutom hållas folkomröstning om det europeiska författningsfördraget. Om detta kommer att ske senare i år eller i början av nästa år förefaller än så länge att vara öppet. Om Fogh Rasmussen skall göra det bekvämt för sig inväntar han möjligen hur det går i Storbritannien, och då blir det en väntan som kan komma att sträcka sig fram mot sommaren nästa år.

Europafrågorna var så gott som helt och hållet frånvarande i valdebatten, vilket alltid är bekymmersamt. Även om just författningsfördraget skall avgöras separat finns det ju många andra frågor i det europeiska samarbetet där en regering måste ta ställning.

Vad gäller just författningsfördraget finns dock en bred samsyn mellan de större partierna. Strax före jul kunde det ingås en bred överenskommelse som nu också inkluderade tidigare banerföraren mot EU Socialistiskt Folkeparti. När Holger Nielsen på valnatten tillhörde de partiledare som avgick kunde han konstatera att han under sin tid tagit sitt parti till en proeuropeiskt position. Stödet för författningsfördraget inom partiet säkrades med en medlemsomröstning där ca 60 % röstade för att man skulle ge detta sitt stöd.

Det innebär inte att det inte finns motstånd. Främst på nejsidan står de utlänningsfientliga populisterna i Dansk Folkeparti som ylar på i tongångar vi i Sverige känner igen från Junilistan, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Allianser avslöjar.

Mycket vatten kommer att hinna rinna under broarna mellan den omedelbara spanska och den mer fjärran danska folkomröstningen.

Det skall bli parlamentsval i Storbritannien. Förpostfäktningarna har tydligt börjat. Räkna med de första dagarna av maj.

Därefter skall det till folkomröstning i Frankrike. Slutet av maj eller början av juni förefaller mest sannolikt. Stödet för författningstraktaten är fortfarande starkt, men lite mindre så än för några månader sedan. Socialisterna är splittrade och ultranationalisterna mot. Vi är en del som minns hur hårfint det blev i folkomröstningen om Maastricht-fördraget 1992. En riktig rysare.

Och dessutom kommer det under månaderna fram till sommaren med all sannolikhet att bli folkomröstning i Nederländerna.

Här i Tyskland är frågan knappast kontroversiell. De stora partierna - förvisso inkluderande de gröna - är tydligt för. Den diskussion som förs handlar snarast om att utvecklingen speciellt när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken går för trögt. Och därtill reses frågetecken som följer av den delvis rätt komplicerade interna tyska federala strukturen med dess maktdelning mellan delstaterna och Berlin.

Högerextremisterna i NPD är med all sannolikhet mot, men deras förmåga inskränker sig till en talang för förargelseväckande beteende. Och just detta bekymrar åtskilligt i dessa dagar.

Det är 60 år sedan det andra världskriget gick mot sitt slut. I morgonen tidning läser jag att man denna dag för 60 år sedan kunde höra dånet från det annalkande sovjetiska artilleriet i den till stora delar förstörda rikstyska huvudstaden.

Minnesdagarna kommer tätt. Nyss var det minnet av befrielse av Auschwitz och avslöjandet av det ohyggliga som där skett. Och i söndags kväll var det minnet av den förödande bombningen av Dresden. I staden började alla stadens klockor att ringa klockan kvart i tio i går kväll på den minut då det förödande allierade bombangreppet på den försvarslösa och av flyktingar överfyllda staden började.

Ingen vet riktigt hur många som omkom eftersom ingen vet hur många som fanns i staden när de tre anfallsvågorna kom. Staden var överfull. Några militära mål att tala om fanns inte, och det var kanske därför man vågat hoppas att staden skulle undkomma terrorbombningarnas helvete.

Men så blev det inte. Frågan om Dresden-bombningen plågar fortfarande historiker i både Tyskland och Storbritannien. Kan bekämpande av ondskan rättfärdiga vilken ondska som helst? Ingen vill riktigt ge ett entydigt svar - det är helt enkelt för svårt.

Och den 8 maj är det dags att här i Berlin komma ihåg minnet av Hitlerväldets slutgiltiga krossande. Den 9 maj skall så segerfirandet äga rum i Moskva. Förbundskansler Schröder komma att vara också där.

Här i Berlin är jag huvudsakligen för att diskutera Balkan-frågor i den internationella kommission som skall försöka komma med klokskap i ärendet.

Till mina kollegor i den kommissionen hör den förre tyske presidenten Richard von Weizsäcker, vars tal i den tyska förbundsdagen på 50-årsdagen av Hitlertysklands kapitulation med rätt räknas till ett av den moderna tyska historiens allra största tal.

Vi får se vad vi kommer att komma fram till. Delar av kommissionen reser nu åter till Belgrad och Pristina. Själv har jag Bryssel på programmet för resten av denna vecka.

Där är det inte minst de transatlantiska relationerna som står i fokus.

Det är på tisdag som president Bush landar i NATO- och EU-staden på den viktiga resa som nya utrikesministern Rice med sin resa berett vägen för.

Viljan att förbättra relationerna är mycket tydlig på bägge sidor, och det verkar nu som om man i Washington börjar inse att vägen till bättre relationer med Europa till betydande del går via Jerusalem. Möjligheterna för fredsprocessen i Mellersta Östern kommer att stå överst på dagordningen i alla de samtal som kommer att föras under detta besök.

Och långsamt går det också framåt. Signalerna från både Abu Mazen och Ariel Sharon är positiva, även om vi ser hur mer fundamentalistiska krafter i både Palestina och Israel bjuder ett motstånd som delvis också kan vara våldsamt.

Det stora frågetecknet just nu - och jag har föga att bidraga i ärendet - är självfallet vad attentatet i Beirut betyder. Ett attentat av denna storleksordning tyder på en betydande organisation eller t o m stat i bakgrunden. Och då riskerar konsekvenserna för regionen att bli betydande.

Den amerikanska ambassadören i Damaskus har just kallats hem till Washington.

Berlin den 16 februari 2005


Carl Bildt


PS.
Jag har nu utökat min närvaro i cyberrymden också med en så kallad blog. Den finns än så länge på www.bildt.blogspot.com, men kommer senare att kopplas till www.bildt.net så att allt hänger ihop. Då hoppas jag också att det skall bli möjligt att få lite ordning på prenumerationssystemet på dessa brev.

På bloggen finns snabbare kommentarer och hänvisningar i aktuella frågor. Dessutom är språket där engelska. På webben finns tal, artiklar och annat. Och i dessa brev blir det som bekant lite längre resonemang framförda på det svenska språket.







Monday 
5/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]