Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v14/1999
6/4/1999

Syster/Broder,

Ytterligare en vecka av tilltagande tragedi i sydöstra Europa. Fortsatta bombningar, fortsatta flyktingflöden, fortsatt internationell förvirring om vad som håller på att hända och vad som måste göras.


Medan ett lågtryck legat parkerat över Balkanhalvön har ett högtryck haft vänligheten att förgylla påskveckan för såväl Sverige som norra Italien där jag befunnit mig. Men stämningen av semester och avkoppling har vägrat att infinna sig. Tragedin har trängt på dag efter dag allt eftersom rapporterna blivit allt värre och värre.

Det tjänar inte mycket till att säga, att det gått på det sätt jag och andra kännare av regionen varnade för när vi för snart ett år sedan försökte att få olika regeringar att vidta tydliga åtgärder för att dämpa konflikten eller när vi för några veckor sedan varnade för att en strategi med bara luftangrepp skulle leda till en humanitär katastrof.

Men NATO inledde luftoperationer, och luftoperationer allena, med envisa uttalanden om att syftet med dessa var att "förhindra en humanitär katastrof". Det snällaste som kan sägas om det som hänt sedan dess är att man inte lyckats med att uppnå det deklarerade målet för operationen.

Nu drivs albaner ut ur Kosovo i en exodus som börjar att anta bibliska dimensioner. De serbiska friskarorna har uppenbarligen getts fri hand att förfölja och fördriva samtidigt som den jugoslaviska armén med all kraft försöker att förinta UCK-gerillans stödområden. Jag varnade innan allt började för att vi skulle kunna få en miljon flyktingar inom loppet av den kommande månaden. Ett ansvarigt statsråd avfärdade i TV den prognosen som ett uttryckt för bristande verklighetskontakt och tonade ned det hela. Nu har flodvågen av fördrivna och förföljda nått närmare 400 000 människor som lyckats att ta sig ut ur landet och ytterligare säkert minst 200 000 som fördrivits inne i Kosovo och än så länge är flyktingar i sitt eget land.

Det verkar som om man i NATO under det kalla krigets decennier slutat att läsa Clausewitz, eller som om Västeuropas politiska ledningar plötsligt glömt bort att ett beslut att starta krig snabbt leder till att en annan logik tar över. I tyska tidningar ser jag nu hur tänkare som haft anledning att fundera över krigets problematik framträder med citat av Moltke och Clausewitz som en tidigare generation av politiker kände väl, men som den nuvarande sannolikt aldrig kommit i kontakt med.

I dagens Die Zeit skriver den erfarne tyske numera pensionerade generalen Gunter Kiessling, att det enklaste svaret på frågan hur man avslutar ett krig är att man inte bör påbörja dem. Efter det att ett krig påbörjats är allt med en gång mycket osäkert.

Till det häpnadsväckande i det som nu sker hör att beredskapen för krigets alla konsekvenser verkar ha varit ytterligt bristfällig. Man har snubblat in i ett krig man uppenbarligen inte var förberedd för. I NATO-högkvarteret i Bryssel verkar man ha tagits på sängen. Och hjälporganisationer, som ju inte var delaktiga i NATO:s militära planering eller hade insikt i det politiska spelet, stod alldeles handfallna inför den snabba och dramatiska händelseutvecklingen.

Nu är det avgörande att koncentrera insatserna till att hjälpa de människor som tvingats på flykt av den brutala serbiska rensningsaktion som var deras relativt väntade motdrag mot NATO:s flygoperationer.

Det är den omedelbara och den avgörande uppgiften nu. Och för den måste alla de militära resurser som finns att tillgå användas. I Albanien har nu den italienska armén och tyska enheter börjat att fungera. I Makedonien tillkommer nu de mycket påtagliga politiska spänningar som utgör ett direkt hot mot det sköra landets möjligheter till överlevnad på sikt.

De politiska avgörandena kommer att bli mycket stora. Det rimligaste vore givetvis att se till att flyktingarna fick en god fristad i Kosovos omedelbara närhet så att de därefter kunde återflytta när förutsättningarna för detta skapats. Men för det saknas såväl den fysiska infrastrukturen som den politiska viljan i regionen.

Medan regeringen i Makedonien egentligen inte vill ta emot några albanska flyktingar alls, eftersom de fruktar att deras eget land då kommer att gå under i en allt starkare strävan efter att skapa ett Storalbanien, vill nu den albanska regeringen att inga flyktingar skall lämna regionen, och det av skäl som delvis är en spegelbild av den makedonska regeringens inställning. Precis på det sätt som varit mönstret i dessa hemska krig förvandlas de flyende människorna snabbt till vapen i en konflikt med långt fler dimensioner än vad de flesta förefaller att ha förstått.

Till dessa svårigheter kommer att de ständigt skiftande förklaringarna från NATO om vilka krigsmålen är ännu inte lett till klarhet om en strategi som kan leda till att flyktingarna faktiskt kan komma tillbaka.

Då blir det i stället en nödvändighet att börja att fördela alla dessa flyktingar på olika länder och att inleda en luftbro. Jag har svårt att se annat än att huvudansvaret för detta flyktingmottagande bör ligga på NATO-länderna, även om det är självklart att Sverige inte kan eller bör ställa sig utanför. Jag har förstått att regeringen nu efterlyst en europeisk och internationell samordning som grund också för Sveriges ställningstagande. Det är en rimlig och riktig linje.

I den bosniska konflikten kom Sverige genom en rad omständigheter att bli det enstaka land i Europa utanför regionen som tog emot flest flyktingar sett i relation till sin storlek. Jag var statsminister då. Problemen var betydande, men jag känner stolthet över det som också jag kunde medverka till att Sverige då gjorde.

Men detta innebär inte att det kan bli samma sak i konflikt efter konflikt. Nu måste det till en europeisk och internationell samordning där de stora länder som varit pådrivande vad gäller politiken i övrigt också måste vara beredda att ta sin del av ansvaret.

Nu sägs - alldeles riktigt - att flyktingarna måste ges rätten att
återvända hem. Men då måste man också inse att det inte finns någon möjlig strategi för att få flyktingarna att återvända som inte innebär en markoffensiv av NATO in i Kosovo och etablerandet av ett NATO-protektorat i provinsen för relativt lång tid framåt.

Visserligen sägs det nu från Belgrad att man är beredd att låta alla som fredligt vill återvända också göra det, men dessa förklaringar har med all säkerhet samma värde som motsvarande förklaringar från Zagreb efter det att så gott som alla serber drevs ut ur Krajina-regionen genom den kroatiska arméoperationen i augusti 1995.

Någon gamling har fått komma tillbaka, men i övrigt reses det ena byråkratiska hindret efter det andra. Så skulle det med all sannolikhet komma att bli också i Kosovo. Det kan inte accepteras - på samma sätt som vi aldrig borde ha accepterat det när det hände i Krajina.

Enligt min mening är det nu ett moraliskt imperativ att NATO-länderna fattar beslut om en markoffensiv med detta syfte och denna inriktning. Och diskussionen har nu också börjat att komma igång efter att tidigare ha varit i stort sett förbjuden.

Men svårigheterna är stora. Det kommer sannolikt att ta upp till en månad att förbereda en sådan operation, eftersom några förberedelser värda namnet tydligen ännu inte gjorts. Under den tiden kommer den humanitära katastrofen bara att växa i omfattning. Till detta kommer en lång rad utomordentligt tungt vägande politiska problem med en sådan operation. Men har man sagt A, med alla de konsekvenser detta nu lett till, måste man faktiskt vara beredd att säga B.

Jag är djupt oroad för vad detta kommer att betyda för den långsiktiga stabiliteten i denna del av Europa.

Den serbiska nationen har nu enats kring Milosevic på ett sätt som annars aldrig hade varit möjligt. Under veckan som gick stängdes till och med sändningarna via Internet från den oberoende radiostationen B92. Personer som tidigare såg avsättandet av Milosevic som det viktigaste som kunde göras för sitt land har nu fallit ner antingen i tystnad eller i uttalat stöd för landets ledare när Serbien utsätts för en aggression som man har genuint svårt att förstå.

Nu fortsätter bombanfallen med allt tydligare också civila konsekvenser. De militära målen är logiska och nödvändiga i den situation som uppstått. Vilken effekt dessa insatser får är däremot en fråga för senare och mer seriösa utvärderingar.

Men jag har svårt att förstå hur NATO:s politiska ledning gett klartecken till operationer som till exempel de mot broarna vid Novi Sad eller värmeverket i Belgrad. Med broarna bröts telefonförbindelser mellan Serbien och omvärlden av samtidigt som den för många europeiska länders ekonomi viktiga flodtrafiken längs Donau nu tydligen måste stoppas eftersom sönderbombade broar nu blockerar denna europeiska pulsåder.

Det är i dag svårt att se något slut på dessa bombningar. De kommer att accelereras. Dels har det med vädret att göra, dels med att man börjar att tillföra fler flygplan. Men ju längre bombningarna fortsätter, desto svårare är det att se att de uppnår de politiska mål som ställts upp.

Det deklarerade målet med flygoperationerna - "förhindra en humanitär katastrof" - har alldeles uppenbart inte uppnåtts. Det också deklarerade målet att förmå Milosevic att skriva på Rambouillet-avtalet tror jag knappast att det längre finns så många som tror på möjligheten av. Det därtill tillkomna målet att straffa Milosevic för det som nu sker i Kosovo kommer att leda till att serbisk ekonomi, som redan är hårt drabbad av socialism och sanktioner, förstörs än mer. Det får större direkta effekter för den vanlige medborgaren än för Milosevic och de kring honom som bär det politiska ansvaret för det som nu sker. Och fanns det ett politiskt mål att bomba fram en intern revolt mot Milosevic finns nu färre tecken på en sådan
än någonsin tidigare.

Ändå förefaller det i dag inte rimligt att kräva att bombningarna skall upphöra omedelbart. Jag skulle helst se att flygoperationerna allt mer koncentrerades till insatser som var en direkt del av förberedelserna för den kommande markoffensiven. Att USA nu är berett att sätta in en bataljon av attackhelikoptrar i norra Albanien är i det sammanhanget ett gott tecken.

Och i det sammanhanget skulle jag hoppas att de flygoperationer över Serbien i dess helhet som nu leder till att vanliga serber sluter upp allt starkare kring Milosevic skulle kunna begränsas allt mer. Det är den serbiska politiken i Kosovo - inte Serbien i sig - som skall vara målet för fortsatta operationer.

Om den svenska politiken i denna konflikt finns inte mycket att säga. Vårt land har knappast varit någon aktör i vare sig den ena eller den andra riktningen.

När jag skriver detta på färjan mellan Puttgarden i Tyskland och Rödby i Danmark har regeringen just låtit meddela att man vill ha utrikesnämnd i morgon klockan nio om detta. Jag framförde en förfrågan om det skulle vara möjligt att skjuta på det sammanträdet tre eller fyra timmar för att göra det möjligt för mig att hinna köra hem till Stockholm. En tjänsteman avvisade bryskt den möjligheten. Nu kommer tyvärr ingen moderat att vara närvarande.

Det är beklagligt. I situationer som dessa skulle det inte skada med en dialog mellan regering och opposition. Det skulle sannolikt stärka Sverige. Nu får socialdemokraterna hålla utrikesnämnd i huvudsak med sig själv och sina närmaste stödpartier bara därför att man vägrar att rucka på mötet några enstaka timmar. Regeringsformens krav på att höra utrikesnämnden före beslut i utrikes ärende av större vikt kan knappast hanteras på detta sätt.

Läget är allvarligt i många avseenden. Till det som oroar mig allra mest i hela denna utomordentligt komplicerade situation hör de långsiktiga effekterna på relationerna till Ryssland. Jag blev i går uppringd av före detta ryske premiärministern Jegor Gaidar, som ledde en fredsmission till Belgrad nyligen, och som ville uttrycka sin oro för vart vi är på väg.

Sannolikheten för att Ryssland i det korta perspektivet skulle göra någonting som allvarligt påverkar den akuta konflikten tror jag är relativt låg. Det krävs visserligen högljutt olika sådana åtgärder i den allt mer upphetsade politiska miljön i Moskva, men kallare huvuden kommer sannolikt att se till att vad som kommer ut ur detta kommer att vara relativt begränsat.

Nej, farorna ligger i det längre perspektivet. Gaidar befarade att vi nu snabbt är på väg mot en utveckling där den ryska politiska miljön kommer att vara starkt anti-västlig och tydligt xenofobisk. Framtiden för de ryska politiska krafter som vill ha samarbete med västvärlden och liberala ekonomiska och politiska reformer ser nu allt dystrare ut. Och ett Ryssland allt mer dominerat av rödbruna krafter innebär en annan säkerhetspolitisk situation i betydande delar av Europa än vad vi tidigare hade anledning att hoppas på och utgå från.

Så finns det då dessvärre en betydande sannolikhet för att det 1990-tal, som inleddes som det stora hoppets årtionde i Europa, kommer att avslutas med allt grymmare krig på Balkan och en allt tydligare konfrontationskurs mellan Ryssland och det övriga Europa.

För ett decennium sedan tillhörde jag dem som ansåg att det ljusnade vid horisonten för Europa. Våren 1989 var förhoppningarnas vår i ett Europa som höll på att bryta upp från det gamla. Påsken 1999 skulle jag inte komma på tanken att formulera mig på det sättet. Molnen tornar nu upp sig. Framtiden har blivit långt mer osäker. Och det kan under kommande år komma att påverka också vår egen del av Europa.

Under påskhelgen har det varit relativt lugnt i inrikespolitiken. Åsbrink säger att det inte finns pengar till skattesänkningar nu trots att Konjunkturinstitutet talar om ett utrymme på upp mot 18 miljarder kronor för omedelbara skattesänkningar. Mörkt muller från de till synes ändlösa budgetsamtalen mellan de samverkande rödgröna partierna. Trots att vårpropositionen skall läggas på riksdagens bord på onsdag i nästa vecka förefaller dispyterna fortsätta. Men det är samtidigt tydligt att socialdemokraterna kommer att satsa på en sedvanlig skrytvals om hur bra allt är i den svenska ekonomin. Så brukar det vara varje vår - och denna lär inte bli något undantag.

EU-kommissionen har parallellt med budgetbekymren inom den svenska rödgröna röran publicerat sin ekonomiska årsprognos och sina rekommendationer om den ekonomiska politiken i de olika länderna. För svensk del innebär det fortsatta starka internationella rekommendationer att göra allt det som vi argumenterar för och som de rödgröna partierna så tydligt motsätter sig.

Rekommendationen, som nu går vidare till EU:s ministerråd för diskussion, säger tydligt, att "regeringen bör inrikta sig på att minska den höga bördan av skatter", med en inriktning som ger viss prioritet inte minst för dem med lägre inkomster. En större översyn av bidrags- och understödssystem föreslås också med syfte att dels begränsa kostnader och dels se till att dessa inte bromsar den viktiga omställningen i ekonomin.

Hur regeringen kommer att reagera på dessa rekommendationer återstår att se. Förra året ledde de till en dispyt mellan kommissionen och finansminister Åsbrink. Han hävdade då den sedvanliga socialdemokratiska valrörelseuppfattningen att det alls inte behövdes några sänkta skatter. Gör han fortfarande det? Jag tvivlar - samtidigt som jag allvarligt tvivlar på regeringens förmåga att göra någonting åt saken.

Nu återupptas det politiska livet så långsamt. Förutom konflikten kring Kosovo och allt det som denna kommer att leda till kommer förspelet till regeringens vårproposition att stå i fokus.

Men annat får inte glömmas. I höstas drev jag hårt på för att regeringen skulle gå med på att komplettera det stora informationsprojektet "Levande Historia" med information också om kommunismens och socialismens brott under detta sekel. Men efter en del manövrerande fram och tillbaka blev det ett tydligt socialdemokratiskt nej till detta. Man vågade inte tydligt ta itu med sina egna ideologiska släktingars brott.

I nästa vecka utkommer på svenska den så kallade svartbok om kommunismens brott som jag förra sommaren berättade ganska utförligt om i dessa veckobrev. Den har redan lett till stor uppmärksamhet i både Frankrike och Tyskland och trots sitt massiva omfång blivit en bestseller av betydelse.

Men boken säger inte allt. Inte minst därför har vår Jarl Hjalmarson-stiftelse tagit initiativ till ett seminarium i riksdagshuset i Stockholm tisdagen den 13 april där för det första bokens huvudförfattare Stéphane Courtois kommer att presentera den, men där vi också vill komplettera den med en beskrivning av kommunismens brott i vår del av Europa. Till det syftet har Estlands president Lennart Meri lovat att komma för att mot bakgrund av sin både personliga och politiska erfarenhet ge denna för oss så viktiga del av vår samtidshistoria. Vi har också tagit fram en skriftlig komplettering till boken som handlar om just detta.

Socialdemokraterna skulle självfallet aldrig komma på tanken att på detta sätt lyfta fram det som de så länge valde att tiga om. Jag är stolt över att vi både vill det och kan det. Jag är övertygad om att det blir ett viktigt seminarium.

Puttgarden-Rödby den 6 april 1999


Carl Bildt

PS. Bara Sverige svenska flaggor har skulle man kunna tro, men så är inte längre fallet. Jag noterar i dagens tidningar att den svenska flaggan numera är finsk då Sveriges ledande flaggförsäljare har sålt hela verksamheten till Finland. Tala om utflaggning.









Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]