Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v15/1999
12/4/1999

Syster/Broder

Just när detta veckobrev skulle sändas ut meddelar Erik Åsbrink att han avgår i protest mot Göran Persson. Sverige har drabbats av en rödgrön härdsmälta bara timmar innan den avgörande vårpropositionen skulle läggas fram.

För några veckor sedan skrev jag i ett av dessa brev att jag tyckte att det verkade som om Åsbrink började att falna inför den samlade röran. Och det visade sig vara sant.

Nu avgår han vid en spektakulär tidpunkt och på ett spektakulärt sätt.

När 1990-talet inleddes för socialdemokratin skedde det genom att den dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt avgick i protest mot den ekonomiska politik som dikterats av statsministern Ingvar Carlsson. Men han var tillfälligt hygglig genom att inte omedelbart peka finger mot statsministern.

Nu avslutas socialdemokratins 1990-tal med en än mer spektakulär härdsmälta. Men nu pekar den avgående finansministern tydligt, öppet och direkt pekfingret på statsminister Göran Persson. Han delar inte statsministerns bedömning av det ekonomiska läget. Han anklagar honom för lättsinne, amatörism och rödgrönt taktiserande utan hänsynstagande till Sveriges bästa, även om de ord han använder är annorlunda.

Han dömer i praktiken ut inte bara Göran Persson som statsminister utan också den rödgröna röran som möjlig regeringspolitik. Den personliga bitterheten blandades med det politiska fördömandet i de åsbrinkska avskedsorden.

Vad som händer nu återstår att se. Jag är just nu i Linköping, men
återvänder till Stockholm för att ta ställning till fortsättningen. Möjligen återvänder jag till Linköping för det aviserade Europamötet på universitetet senare i kväll om det skulle vara möjligt.

Att det skulle komma ett rödgrönt sammanbrott förr eller senare var givet. Att Åsbrink var på väg att ta sin Mats ur skolan har det också funnits tecken på. Men att det skulle komma så snabbt och så spektakulärt var trots detta oväntat.

Detta veckobrev skrevs i allt väsentligt på förmiddagen innan härdsmältan blev känd. Men jag tyckte detta tillägg var viktigt. Men från och med detta
återgår jag till den text som blev färdig timmarna innan:


I lördags kväll lyckades den afton som ordnades gemensamt av TV4 och Röda Korset samla in närmare 30 miljoner kronor till omedelbar hjälp till dem som nu drabbats av konflikten i Kosovo.

Det var det bästa insamlingsresultat av detta slag som noterats i Sverige. Jag deltog själv i kvällen i TV4, och resultatet gladde mig både för de möjligheter de ger Röda Korset och för det engagemang för lidande människor i sydöstra Europa som det visade.

Under tiden fortsätter konflikten kring Kosovo utan minsta tecken på politisk öppning. När NATO:s utrikesministrar i dag möts i Bryssel kommer tyngdpunkten snarare att ligga på att skärpa det militära trycket. Och det
är nog inte att vänta några större framsteg heller av mötet i morgon tisdag i Oslo mellan USA:s utrikesminister Albright och den ryske utrikesministern Ivanov.

I USA rasar debatten som bäst om hur det kunde bli på detta sättet. Debatten är det inget fel på. Så här sammanfattar Thomas Friedman i New York Times läget just nu:

"Reading the front pages, one finds that the Joint Chiefs blame the Secretary of State Madeleine Albright for dragging them into a morass. The State Departement blames Pentagon and the NATO allies, the CIA says it predicted the war would go badly, the Vice Presiedent is worried that it's gtoing to sink his election chances, the Congressional Democrats want to sink the whole Clinton foreign policy team for failing to anticipate Serb behaviour, and the Republicans don't know what they want but they all agree it's Bill Clintons fault."

Kring detta kommer det säkert att skrivas mycken historia. Det är tydligt att man inser att en felbedömning gjorts. Men nu är man där man är, och den avgörande frågan just nu måste vara hur man tar sig ur det krig man snubblat in i, och gör det på ett sätt som gör att man trots allt är vinnare.

Uppenbart var NATO inte riktigt berett på det som skulle inträffa. Flygoffensiven lät länge mer imponerande på presskonferenserna än vad den faktiskt var i verkligheten. Det var inte bara vädret som lade hinder i vägen, utan dessutom brist på flygplan och robotar att verkligen sätta in på det sätt man hade hotat med.

Och allt medan den inte alltför starka NATO-operationen i luften pågick, kunde den jugoslaviska armén VJ och de olika paramilitära styrkorna köra igång sin sedan länge förberedda offensiv både mot UCK-gerillan och mot den civila befolkningen. Uppladdningen hade pågått ett bra tag. Och alla internationella övervakare hade frivilligt gett sig av.

Flygoperationernas effekt överdrivs ofta. En bedömning av experter vid Center for Strategic and International Studies i Washington försökte förra veckan lägga ihop olika fakta om NATO:s flygoperation, och kom fram till slutsatsen, att "we have probably inflicted 3-6 percent damage to Serbian ground forces, at most, as of April 5." Icke mer, än så länge.

Nu sker en successiv upptrappning av flygoperationerna. General Wes Clark begär ständigt mera i ett försök att kunna åstadkomma tydligare resultat. Men samtidigt blir misslyckandet när det gäller den proklamerade huvuduppgiften att förhindra en humanitär katastrof allt tydligare.

Efter snart tre veckor av NATO:s luftkrig är det tydligt att Milosevic nått betydande delar av sina mål, medan NATO ännu inte nått något av sina. Situationen är, från såväl allmänna politiska som uppenbara humanitära utgångspunkt, tydligt prekär.

Det mänskliga lidande som denna upptrappning av konflikten lett till är hjärtskärande. Och det gäller inte minst för den som under nästan två år bott med och mitt uppe i just flykting- och krigsproblemen i denna del av Europa. När jag ser de fördrivnas förtvivlade ansikten på TV tycker jag att jag mött just dessa människor förr.

Det enda moraliskt anständiga nu är en politik som gör det möjligt för dessa människor att flytta tillbaka. De vill inte till Sverige eller till andra lände. De vill i grunden föga annat än att få en möjlighet att flytta hem igen. Det är naturligt. Vi skulle själva alldeles säkert ha reagerat på samma sätt.

Men detta kommer inte att vara möjligt om det inte snabbt etableras någon form av internationellt protektorat över Kosovo. Och jag framhärdar i min sedan länge framförda uppfattning att detta kräver en militär markoperation in i Kosovo för att skaffa sig fullständig kontroll på marken. Allt annat kommer på ett eller annat sätt att leda till inte bara ett temporärt utan också ett permanent nederlag för det som NATO och vi vill åstadkomma.

För denna uppfattning - för några veckor sedan ytterligt sällan förekommande - växer nu snabbt det politiska stödet i olika länder. Om detta beror på att man till fullo inser de svårigheter ett sådant företag skulle innebära är väl högst tveksamt, utan stödet skall väl snarare ses som en kombination av indignation över den humanitära katastrof som utlösts och resignation över flygkrigets möjligheter att leverera vad det lovat.

Men ledande NATO-regeringar håller fast vid flygkriget. Man är rädd för vad ett landkrig skulle komma att innebära. Och man pekar - med all rätt - på de svårigheter en landoperation skulle innebära. Det skulle ta minst en månad att på bräckliga vägar och över skröpliga hamnar samla ihop de styrkor som skulle krävas. Och man skulle genom minfält och motståndsnästen ta sig in i ett fientligt sinnat område. Riskerna skulle vara stora.

Förvisso. Men är man inte beredd till detta kommer man bara att upprepa det bosniska krigets plågsamma misstag med högtflygande retorik i avlägsna huvudstäder, förenat med en ofullständig politik på marken. Och i Bosnien fanns det dock regeringar som inte tvekade att sätta sina soldater i farliga situationer mitt inne i ett land i krig därför att det handlade om att efter bästa förmåga hjälpa lidande människor.

Man hoppas att flygkriget kommer att knäcka Milosevic. Men tecknen på att det skulle komma att ske är få om ens några. Snarare har de senaste veckorna inneburit en dramatisk förstärkning av det interna stödet för Milosevic. Den serbiska nationen har allt mer enats i uppfattningen att den
är utsatt för en orättfärdig aggression från NATO-ländernas sida. Det gryr ett hat mot omvärlden som inte låter sig knäckas med bomber.

Upptrappade flygoperationer mot infrastruktur i Serbien är kontraproduktivt såväl kort- som långsiktigt. En del av de bombmål som valts tyder på en militär process utan större politiska insikter. Och vi måste ha klart för oss att det inte ligger i den långsiktiga fredens och försoningens intresse att bomba sönder och samman en serbisk ekonomi som redan drabbats hårt av såväl socialism som sanktioner.

Bara för att ta ett exempel. Nu bombar NATO drivmedelsförsörjningen i Serbien. De militära skälen för detta är uppenbara. Men samtidigt förefaller det sannolikt att drivmedel kommer att försvinna från den civila ekonomin långt före de försvinner från de militära operationerna. Det finns med stor sannolikhet skyddade krigsförråd för sådant. Och finns det inte längre diesel till traktorerna kommer jordbruket att drabbas hårt och Serbien i dess helhet med största sannolikhet att gå mot en allvarlig försörjnings- eller till och med svältkris efter det att detta krig är avslutat.

Det kloka vore nu att koncentrera luftoperationerna till de militära målen i Kosovo och dess omedelbara närhet. Vi är i krig med den serbiska politiken i Kosovo - inte med Serbien och det serbiska folket. Och en sådan koncentration skulle dessutom allt tydligare kunna vara en del i förberedelserna för en landoffensiv.

Nu kommer inom kort ny militär kapacitet att tillföras norra Albanien. Det handlar om amerikanska attackhelikoptrar och modernt långtskjutande raketartilleri. Det kommer sannolikt att ta några veckor innan dessa finns på plats. Flygtransport kräver mer än 100 flygningar med de modernaste amerikanska transportflygplanen in till flygplatsen i Tirana, som redan är alldeles överbelastad av hjälpflygningar, och som hitintills saknat möjligheter för att fungera i mörker.

Här handlar det om moderna och mycket kapabla militära förband. Jag arbetade i Bosnien en hel del tillsammans med den bataljon av attackhelikoptrar som fanns och fortfarande finns där. Det är ett formidabelt system med många olika möjligheter. Och det moderna raketartilleriet har förmågan till förödande insatser på långt håll och med stor precision i alla väder.

Men hur dessa förband kommer att utnyttjas är oklart i de officiella uttalandena. Och deras ankomst till norra Albanien, som i allt högre grad kommer att bilda basområde och träningsläger för UCK, leder till en rad politiska frågor. NATO måste göra klart för sig om man är beredd att fungera parallellt med eller rent av i samverkan med UCK i militära operationer från norra Albanien och in i Kosovo.

Här kommer en ny vattendelare i den internationella politiken i denna kris att passeras. Frågan om det blir ett snubblande eller ett medvetet ställningstagande är svår att bedöma. Hitintills i detta skeende har de snubblande ställningstagandena varit märkbart fler än de medvetna.

Jag har sedan snart ett år tillbaka argumenterat för att NATO skulle gå in i norra Albanien. Det strategiska sammanhanget och uppgifterna var då något annorlunda. Men de möjligheter som då hade funnits att hantera situationen nu hade varit vida större. Kortsiktigheten i den internationella politiken har bäddat för katastrofen i Kosovo.

Förr eller senare kommer en NATO-inmarsch i Kosovo att bli ofrånkomlig. Alternativet är att Milosevic vinner i kraftmätningen med omvärlden. Och att vi de facto accepterar den etniska resning som nu så tydligt skett.

Det som smärtar mig är det mänskliga priset för den politik som trodde att allt kunde göras så lätt från luften. Det är det pris som nu betalas av alla de förtvivlade människorna i flyktinglägren och av alla de som fått mista livet inne i Kosovo.

Jag tänker på Srebrenica i juli 1995. Då hävdades ofta i debatten, att hade bara FN bett NATO om hjälp med flyganfall så hade de serbiska soldaternas inmarsch i den muslimska enklaven kunnat stoppas, och massakrerna förhindras. Det går fortfarande att läsa olika konspiratoriska teorier om varför FN blockerade NATO och därmed blev moraliskt medansvarigt för de krigsförbrytelser som begicks.

Men Kosovo riskerar nu att bli ett nytt Srebrenica. Och nu är det så tydligt att bara flygkrig inte hjälper. De som i debatten kring Srebrenica talat flygoperationernas förlösande effekt är i hög grad de som styrt politiken kring Kosovo. Men det som nu sker inne i det mörklagda Kosovo kommer med största sannolikhet att framstå som än värre än det som skedde vid Srebrenica.

Och tragedin har många bottnar. I Srebrenica har de som efter fredsslutet nu arbetar med fredsarbetet i Bosnien gjort herkulanska ansträngningar att få till stånd någon form av försoning. Att påstå att framstegen varit stora
är att överdriva. Men i samband med att flygkriget med Serbien om Kosovo inleddes drogs hela den internationella närvaron i och kring Srebrenica i
östra Bosnien in. Offren för det som nu händer i och kring Kosovo är många.

Inget vet i dag hur länge detta krig kommer att pågå. Jag ser i den amerikanska pressen att källor i Vita Huset nu gått över till att tala om flygangrepp under ytterligare ca 20 veckor. Det är till slutet av sommaren.


Då är Kosovo öde och förstört, och ett förbittrat Serbien försatt i förfall och desperation. Den som utropar seger efter ett sådant krig vet inte vad han talar om. Det kommer bara att finnas förlorare - och de kommer att finnas i tiotals miljoner, där sorten kommer att vara människor.

Det kommer att krävas en massiv internationell närvaro och massiva internationella satsningar efter detta krig. Innan det bröt ut talade och skrev jag om en större europeisk plan för dessa länder. Om det som jag skisserade då kommer att vara möjligt är en öppen fråga. Det militära inslaget måste vara långt större i ljuset av de motsättningar och spänningar som byggts upp. Och de ekonomiska och politiska utmaningarna framstår som närmast oövervinneliga.

Bara ett litet exempel. NATO begär nu att all serbisk polis skall lämna Kosovo. Det är lätt att förstå varför. Men hur kommer det att fungera med ett krigshärjat område helt utan polis? Skall internationella poliser ta
över? Eller skall man helt sonika lämna över till det UCK som förvisso kommer att göra anspråk på det, men vars ambitioner sträcker sig långt längre, och också har sin udd riktad mot andra mer moderata kosovoalbanska företrädare?

Problemen efter detta krig kommer att vara gigantiska. Och på samma sätt som det är tragiskt tydligt att få hade tänkt igenom konsekvenserna av det krig de startade, fruktar jag att beredskapen för att rationellt och klokt hantera vad som kommer därefter är stapplande och svag.

Politiken kring Kosovo har hitintills förts bakåt vad gäller just Kosovo, och har därtill skärpt konfrontationen med Ryssland. Jag skrev en del om detta förra veckan, och kan bara inskärpa det ytterligare nu. Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att söka vägar för att förankra ett de facto protektorat över Kosovo i FN och dess säkerhetsråd, för att den vägen försöka att återuppbygga den relation med Ryssland som nu drabbas så hårt av det sätt på vilket denna konflikt skötts.

När jag i lördags var i Habo i Jönköpings län och Mariestad i det som kallas Västra Götalands län - Skaraborg, för vanliga människor i detta fall
- handlade det också mycket om situationen på Balkan. Och när jag i kväll har Europamöte på universitetet i Linköping som ett led i mina måndagsresor
är jag alldeles övertygad om att de europeiska fredsfrågorna kommer att stå i centrum.

Men denna vecka återvänder inrikespolitiken efter påsken och allt annat som tagit uppmärksamhet. Efter den förlorade hösten och den förvirrade vintern skall den rödgröna halvkoalitionen på onsdag i den ekonomiska vårpropositionen visa vad den vill och vad den kan.

Allt vi vet tyder på att pratparet Rosengren och Sahlin fått bita rejält i gräset i den interna rödgröna budgetbrottningen. Beslut om skattesänkningar skjuts på framtiden. Rejäla insatser för företagandet, till exempel avskaffande av dubbelbeskattningen, blir det inte. Någon tidtabell för eurobeslutet kommer man inte att våga. Vi kommer att få sedvanligt soliga vårprognoser men sedvanlig tomhet vad gäller konkret politik för jobb och tillväxt.

Göran Persson utlovar traditionell socialdemokratisk politik. Jo, det blir det säkert. Men lite miljöpartistiska markeringar och en och annan vänsterpartistisk saltomortal. Men det är inte den politik Sverige behöver i denna tid av den nya informationsekonomin och av företagsflytten från Sverige.

Beskeden om skattepolitiken fortsätter att vara motstridiga och mångtydiga. Man kommer att säga, att uppkommer det överskott längre fram, möjligen till och med år 2000, så skulle dessa komma att användas. Men man verkar bortse från att Ekonomistyrningsverket ju i sin senaste budgetprognos visar att det är olika typer av tillfälliga åtgärder och effekter som under 1998 och 1999 vänt statsbudgeten till överskott, men att det så kallande underliggande saldot faktiskt innebär inte bara fortsatta underskott utan därtill faktiskt ökande sådant mellan dessa år.

När jag i onsdags i förra veckan återkom till Stockholm och riksdagshuset steg jag från taxin direkt ut till den demonstration som företrädare för Sveriges bönder hade. "Flagga inte ut svenskt jordbruk", stod det på en bred banderoll. Det var dagen efter att Astra haft sin sista bolagsstämma och beslutat att flytta huvudkontoret till London.

Livsmedelssektorn är Sveriges näst största. Den är av avgörande betydelse för sysselsättning runt om i landet. Men den lider under ett skatte- och regleringstryck som gör att den har sämre förutsättningar än kollegor i till exempel Danmark och Finland. Och vi moderater har sedan länge krävt att också denna viktiga del av vår företagsamhet får rimligare förutsättningar.

Om det blir något av detta i vårpropositionen är oklart. Tecken tyder på att glesbygden kommer att svikas av socialdemokraterna ännu en gång.

Utflaggningen från Sverige fortsätter. Förra veckan noterade jag att huvudtillverkaren av den svenska flaggan blivit finsk. Nu tvingas jag notera att även den ledande tillverkaren av flaggstänger går åt samma håll i och med att företaget säljs till Finland.

Och nästan dagligen ser man nu i tidningarna nya exempel. Nu skulle Öbergs korttillverkare övergå i belgisk ägo. Kanske ingen hörnsten i det svenska välfärdsbygget, men när kort läggs till kort, blir det förr eller senare en betydande hög.

Intet av detta bekymrar regeringen. LO lägger ner jättebelopp på kampanjer mot miljöpartiet för att bromsa de rätt begränsade uppmjukningar av de arbetsrättsliga reglerna för småföretagare som de nu tillsammans med oss borgerliga vill driva igenom. Och det viktigaste för socialdemokraterna förefaller att vara att försöka gå framåt mot den maxtaxa i barnomsorgen man talade om i valet. De flesta socialdemokrater tycker i och för sig att idén är tokig, men har man nu sagt det så gäller det att plocka fram miljarderna för att göra det.

Någon typ av skatterabatt för att stimulera företag att anställa långtidsarbetslösa blir det. Effekten av en så begränsad åtgärd kan säkert diskuteras. Den har dock sitt intresse som ett uttryck för att även regeringen nu tydligen anser att sänkta skatter är bra för jobben.

I morgon tisdag har vi vårt seminarium i riksdagshuset om kommunismens offer med bland annat Estlands president Lennart Meri. Då kommer fokus att ligga på det som hände i Estland, Lettland och Litauen. Men jag tror att det kan finnas skäl att i denna månad av nya massakrer i Europa påminna om att Slobodan Milosevic är en av Europas allra sista kvarvarande kommunistiska härskare.

På onsdag kommer så vårpropositionen med snabb debatt i riksdagen där vi företräds av Bo Lundgren.

Samma dag är det extra möte mellan EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel för att diskutera med den nominerade nye ordföranden i Europakommissionen Romano Prodi. Jag ser i tidningarna dels att Prodi är fast besluten att få bra politiker som befinner sig i den uppåtgående delen av sin politiska karriär snarare än i den nedåtgående till sin kommission, samtidigt som det spekuleras i att Göran Persson kommer att försöka att föra fram Margareta Winbergs namn till honom som svensk kommissionär. Jo, jo...

På lördag och söndag samlas moderata föreningsordföranden från hela landet på Arlanda Sky City för att dra upp riktlinjerna inte minst inför Europavalet.

Den helgen är det också dags för slutstrid i en av de stora bataljerna inom socialdemokratin just nu. Då skall det avgöras vem som skall bli ny ordförande i det socialdemokratiska partidistrikt i Norrbotten som fått vidkännas större förluster och mer bråk än något annat. Rosengren står mot Nordström.

Upptakten lovar spänning. Ännu har valberedningen inte ens vågat att publicera ett förslag. Och tidningen Norrländska Socialdemokraten, vars lojalitet mot partiet inte brukar lämna mycket övrigt att önska, utgjöt sig i lördags över de allmänna sakernas tillstånd i partiet:

"Var är ärligheten? Var är det socialdemokratiska parti som vi var så stolta över att tillhöra? Var är kampen för demokrati och öppenhet? Var är debatterna och livsluften? Var är rörelsens idéer, de som burit oss i samhörighet och solidaritet genom århundradet? Var är gräsrotens röst? Vad
är socialdemokraterna???"

Tja, inte vet jag. Det verkar mest vara skrutt med den saken. Som man bäddar får man ligga.

Stockholm den 12 april 1999


Carl Bildt









Saturday 
3/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]