Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v16/1999
19/4/1999

Syster/Broder,

Åter är jag på väg till Linköping på måndagsresa. Förra måndagen fick jag snabbt återvända till Stockholm för att kommentera den
åsbrinska frontalattacken på statsministern, för att sedan
återvända till Linköping på kvällsmöte, och därefter åter hasta till Stockholm för en extra TV-debatt om krisen.

Nu bär det av till Linköping och besök på Saab och därifrån vidare till sedvanligt öppet kvällsmöte i lilla Gränna. Och efter
övernattning där tillbaka till Stockholm tisdag morgon.

Det är förvisso en dramatisk vecka som ligger bakom oss. Den skulle genom vårpropositionen äntligen visa att denna regering och denna rödgröna samarbetskonstellation hade handlingskraft, men kom i stället att bli en dyster demonstration av den raka motsatsen.

Den åsbrinska avgången var dramatisk. Det kommer nog att dröja till en kommande bok innan vi får den fulla historien. Jag hörde att inte mindre än sju bokförlag hade hört av sig till honom. Men det var alldeles unikt i vår politiska historia att se en avgång med så mycket av både personlig och politisk bitterhet vid en så känslig tidpunkt.

Hans synpunkter på statsministerns ledarstil lämnar jag därhän. Att denna nu blivit föremål för en omfattande debatt främst bland socialdemokrater är mer ett internt problem för dem än ett reellt problem för landet. Det är de politiska problemen som är långt allvarligare än de personliga.

Att det som skedde var ett resultat av lång och varaktig söndring i regeringsarbetet är tydligt. Åsbrink angav själv hela den process som lett fram till vårpropositionen som ett av de viktigaste skälen till den dramatiska avgången. Och det han syftade på var då inte bara de spända relationerna med de rödgröna partnerpartierna utan snarare de tydligen än mer spända relationerna inom den socialdemokratiska regeringen.

När så vårpropositionen i onsdags presenterades av den i många avseenden gråa nya finansministern Bosse Ringholm förstod man snabbt både varför Erik Åsbrink avgick och varför Björn Rosengren tystnade. Det var ett dokument utan varje form av politisk kraft i någon av de frågor som stått i centrum för debatten under de senaste månaderna. Det var ett liknöjdhetens dokument.

De ekonomiska prognoserna justeras nu ned i förhållande till förra våren. I någon mån har detta sin bakgrund i den svagare internationella utvecklingen. Men nu tvingades regeringen att skriva svart på vitt att den inte ens kommer att få tavelträff när det gäller det viktiga målet att få ner den öppna arbetslösheten till 4 procent år 2000. Den siffra som nu anges är 5,4 procent.

Och inte heller det i höstas uppsatta nya målet med en sysselsättningsgrad på 80 procent år 2004 kommer att uppnås med denna politik. Med samma takt i sysselsättningsökningen som under den föregående mandatperioden skulle det ta till år 2053 att nå det målet.

Misslyckandena med att nå de uppsatta målen för arbetslöshet och sysselsättning konstateras lakoniskt. Några krav på en omläggning av politiken för att skapa större utrymme för företagande, tillväxt och nya jobb anses det inte alls leda till.

På samma sätt som hittills vartit utmärkande för denna regering under denna mandatperiod väljer man även fortsättningsvis att skjuta det mesta in i en osäkerhet framtid. Inte nu - senare, kanske. Så ser den möjliga huvudlinje som går genom regeringens försök att regera ut.

Den nya informationsteknologin har många möjligheter. Det går att mäta frekvensen på ord i texter, som bekant. Och tar man på detta sätt reda på hur många gånger regeringen i vårpropositionen ber att få “återkomma” i en fråga - den mera byråkratiska beteckningen för att man skjuter det hela framför sig eftersom man inte haft tid eller kraft att fatta beslut - finner man att det sker inte mindre än åttio (80) gånger.

Recensionerna av vårpropositionen har ty följande inte blivit särskilt nådiga.

I ett gemensamt uttalande sade företrädare för företagsamhetens olika organisationer, att “ur ett tillväxt- och utvecklingsperspektiv är vårpropositionen ett beklagansvärt politiskt fattigdomsbevis”, och lade efter de olika samtalsgrupperna med regeringen till, att “känslan av svek och lurendrejeri är stark.”

Aftonbladet lade på den andra politiska kanten till, att “det är synd att regeringen inte visar större handlingskraft i tillväxt- och sysselsättningsfrågan”, och att “oppositionen har rätt i att det är för mycket prat och för lite beslut.”

Och utanför landets gränser gav Financial Times rubriken “Sweden wobbles” på sin syrliga ledarkommentar till den fattiga budgeten.

Efter den förlorade hösten och den förvirrade vintern var det vårpropositionen som kunde visa att regeringen hade förmågan att regera. Men så blev nu inte fallet. Och det är kombinationen av de spänningar som finansministerns avgång visade som den politiska oförmåga som vårpropositionen avslöjar som gjort att Lars Leijonborg för folkpartiet, Alf Svensson för kristdemokraterna och jag själv ansett att ett nyval till riksdagen vore det bästa.

Ett nyval skulle ge oss en ny riksdag med förändrade förutsättningar för politisk stabilitet. Förhoppningsvis skulle det ge en ny politisk majoritet som skulle ge oss möjlighet att bilda regering. Men nyval kommer det med stor sannolikhet inte att bli. Socialdemokraterna fruktar väljarnas dom. Och deras stödpartier ser i och med skiftet på finansministerposten ökade möjligheter till att vrida den samlade regeringspolitik mer mot vänster och mer mot traditionalism.

I början av denna mandatperiod sade och skrev jag, att jag knappast trodde att regeringen skulle kunna klara sig under hela perioden fram till riksdagsvalet i september 2002. Jag såg en möjlighet för ett nyval till riksdagen kring eller strax efter mitten av år 2000.

Men det som hänt sedan dess har visat mer av famlande i regeringen och mer av splittring i regeringsunderlaget än vad jag hade trott på. Vi ser en sönderfallsprocess i politiken som sätter in tidigare och tydligare än vad det fanns anledning att utgå från. Och vi ser den lite paradoxala situationen att, med Gudrun Schymans ord, det är socialdemokraterna som håller på att utvecklas till det rödgröna samarbetets svaga länk.

Hur denna utveckling kommer att fortsätta är inte lätt att veta. En regering eller regeringskonstellation som förlorar styrfart så tidigt under en mandatperiod kan snabbt hamna i en tydligt nedåtgående spiral. Efterchockerna efter den politiska jordbävning som Erik Åsbrinks politiskt och personligt bittra avgång innebar kommer att gå genom inte minst socialdemokratin under lång tid ännu. Effekterna är svåra att fullt ut förutse.

På onsdag blir det en extra partiledardebatt i riksdagen kring dessa frågor. Den debatten är ett resultat av en gemensam begäran från mig, Alf Svensson, Lennart Daléus och Lars Leijonborg. Då står valet mellan antingen ett nyval i juni eller ett allt mer påtagligt regeringsmaktens förfall. Vi kommer att välja det förra
- och socialdemokraterna kommer att hamna i det senare. Sverige förtjänar bättre.

När vi i helgen hade konferens med moderata föreningsledare från hela Sverige på Sky City på Arlanda var det Europafrågorna som stod i fokus. Det handlar om upptakten inför valet till Europaparlamentet.

Och den viktigaste europafrågan just nu är utan tvekan freden. Jag uttryckte min besvikelse med ett europeiskt ledarskap just nu som ägnat mer tid åt att diskutera skattefri sprit på flygplatserna än åt att försöka förhindra krig och säkra fred i vår del av världen.

Nu är det viktigare än någonsin att börja att diskutera hur en gemensam europeisk fredspolitik för framtiden kan komma att se ut. Men på samma sätt som socialdemokraterna inte vill ha någon
åsikt om den gemensamma valutan, och inte har någon större kraft när det gäller det som krävs för den viktiga utvidgningen, har de någonting att säga om den gemensamma fredspolitiken.

Svensk utrikespolitik har under dessa veckor inskränkts till att i efterhand säga det som NATO redan sagt. Det var länge sedan den gav ett så passivt och kraftlöst intryck. Och ändå står vi inför avgörande utmaningar när det gäller hela den europeiska situationen.

Under veckan som gått har kriget i och kring Kosovo fortsatt att trappas upp. FN-chefen Kofi Annan gjorde en resa i Europa, och deltog i det informella toppmötet i Bryssel i onsdags kväll, men kunde bara konstatera att några förutsättningar för fredsinitiativ ännu inte föreligger. Fem punkter han presenterat fick ett visst stöd av olika europeiska regeringar, men därefter en kalldusch från Belgrad, som nu snarast förefaller att ha skärpt sin avvisande inställning.

Nu kommer upptrappningen att pågå i alla fall till efter NATO:s toppmöte i Washington under veckan efter denna. Ingen av regeringarna vill nu ge intryck av att de seriöst överväger något alternativ till den nuvarande flygkrigföringen. Det gäller både markoperationer och politiska initiativ, trots att det finns en gryende om än motvillig insikt om att det därefter kommer att bli alldeles nödvändigt att pröva bägge dessa vägar, med ett indirekt samband mellan dem.

Kostnaden för kriget har nu börjat att komma i fokus. Den amerikanska administrationen har begärt ett tilläggsanslag av kongressen på 6 miljarder dollar, d v s närmare 50 miljarder kr, vilket är avsevärt mer än en samlad svensk försvarsbudget. Kongressens budgetkontor talar dock om kostnader fram mot hösten i storleksordningen 15 miljarder dollar, vilket då för USA:s vidkommande innebär en kostnad som börjar att bli den dubbla i förhållande till den för Gulf-kriget mot Saddam Hussein i början av 1990-talet.

Att kostnaderna är höga har samband med att det handlar om insatser med mycket avancerade och dyrbara vapensystem. Och att insatserna är mycket omfattande. De samlade förråden av flygburna kryssningsrobotar håller t ex på att ta slut. I början av Kosovo-kriget var det vanligt med bilder från B52-bombare som lyfte från baser i Storbritannien. Att vi inte ser den längre har ett samband med att deras robotar nu börjar att ta slut.

Men de verkligt stora kostnaderna kommer längre fram.

Snart måste det börjas att formas en mer sammanhängande politik vad gäller hur den väldiga flyktingströmmen skall hanteras. Att bygga nya städer nere i området kan mycket väl vara en möjlighet. Men det arbetet måste i så fall påbörjas snabbt, eftersom tiden till dess att det åter börjar att bli vinter i de balkanska bergen är kort. Och intill dess måste alla dessa människor på ett eller annat sätt och på ett eller annat ställe ha tak över huvudet och mat för dagen.

Och därefter kommer förr eller senare återuppbyggnaden av förstörda ekonomier i hela regionen. Att göra uppskattningar i dag är inte meningsfullt, men det kommer att handla om krav på insatser som går vida över vad som var aktuellt efter kriget i Bosnien, och som då skall betalas samtidigt som man måste finansiera fortsatta militära insatser av olika slag i regionen. Det finns redan i dag fler amerikanska soldater i Albanien än i Bosnien.

I onsdags i förra veckan öppnade EU-ledarna för att EU skulle kunna ta ansvaret för en internationell administration av Kosovo under de kommande åren. En viss logik ligger det i detta. Erfarenheten visar att det so oder so blir EU som får plocka upp räkningen efter krig som dessa, och då är det lika bra att också få en tydlig ledning för arbetet i dess helhet. Att USA bestämmer och Europa betalar är i längden inte en arbetsfördelning som kan accepteras.

Men detta kommer att ställa stora krav på EU. I den finansieringsöverenskommelse som ingicks vid mötet i Berlin finns inte utrymme för detta. Innan detta år är ute kommer det att bli nödvändigt att se dessa realiteter i vitögat. Sannolikt blir det under det finska ordförandeskapet under andra halvåret i år som alla de komplexa problemen med efterkrigspolitiken i sydöstra Europa på allvar kommer upp på den europeiska dagordningen. Jag utgår från att man redan börjat att fundera på dessa frågor i Helsingfors.

Där har valet i mars nu resulterat i en nybildning av den finska regeringen som innebar ett ökat inflytande för det finska samlingspartiet. Som utrikeshandelsminister får Kimmo Sassi en viktig roll inte minst i europapolitiken inför det finska ordförandeskapet.

Värt att notera i den finska regeringsförklaringen är en inriktning på förnyelse både i säkerhetspolitiken och den ekonomiska politiken som vi inte ser någonting alls av på denna sida Ålands Hav.

Man skriver, att “regeringen arbetar för att effektivisera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom Europeiska Unionen”, och nämner alliansfriheten endast som den “under rådande förhållanden” gällande linjen. Formuleringar som dessa har ännu inte setts i en svensk regeringsförklaring. Och inte heller formuleringen, att “grunden för Finlands säkerhetspolitik
är en trovärdig försvarsförmåga” skulle låta sig importeras till det av försvarstumult kännetecknade Sverige.

Och på den ekonomiska politikens område är inriktningen på fortsatta strukturella reformer tydlig. Man kommer att “vidta strukturella reformer som får nyttighets-, kapital- och arbetsmarknaden att fungera bättre samt reviderar beskattningen och de sociala förmånerna i en riktning som förbättrar sysselsättning och sporrar till egna initiativ.”

I en annan del av vår del av världen - Turkiet - har valen i helgen ett resultat som i viss mån överraskar. Medan det allmänt befarades att det islamskt politiska partiet skulle gå fram, har det i stället blivit ett mer nationalistiskt radikalt parti som gjort oväntade framgångar, medan mer moderata grupperingar haft större svårigheter att hävda sig. Med stor sannolikhet kan detta förklaras med den tendens till nationalistiska polarisering som följt av att den kurdiska frågan fått ny aktualitet under de senaste månaderna.

Det finns all anledning att återkomma till den turkiska utvecklingen. Hela detta stora område som en gång dominerades av det ottomanska imperiet befinner sig i dag i en situation där det finns anledning att befara ökade spänningar under kommande år.

I bil fortsätter jag nu till Linköping och Gränna, och därefter blir det sedvanliga sammanträden i Stockholm i morgon och den stora riksdagsdebatten om det politiska läget i Sverige på onsdag.

Därefter blir det en snabb utflykt till New York. Anledningen är en större middag på torsdag kväll där f d förbundskanslern Helmuth Kohl kommer att förses med utmärkelsen Statesmen of the Decade av ansedda EastWest Institute och där också jag ombetts att säga några ord. Före det kommer Helmuth Kohl på tisdagen att av President Clinton tilldelas den amerikanska frihetsmedaljen.

Men på fredagseftermiddagen bär det åter tillbaka till Sverige för att på lördagen bl a tala vid Stockholmsmoderaternas
årsstämma. Och nästa måndag blir det, efter sammanträde med partistyrelsen för diskussion om bl a valmanifestet inför Europavalet, måndagsresa till Tensta och Rinkeby. Den resan är en del i den nysatsning på integrationsfrågorna som jag har angett som en av våra viktigaste framtidssatsningar inför kommande år.

På vägen till Linköping den 19 april 1999


Carl Bildt









Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]