Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v17/1999
26/4/1999

Syster/Broder,


Denna helg var det en månad sedan NATO:s luftoperationer mot Serbien inleddes i syfte att, som det sades, förhindra en humanitär katastrof.

Under denna månad torde ca 90% av regionens befolkning antingen ha fördrivits eller av andra skäl tvingats att lämna sina hem. Det handlar nu om en humanitär katastrof som i detta avseende är avsevärt värre än vad hela det långa bosniska kriget lyckades att
åstadkomma.

Flygkriget trappas nu successivt upp. Under de allra närmaste dagarna kommer de första insatserna med de amerikanska attackhelikoptrarna och raketartilleriet från Albanien. Därmed
ökar möjligheterna att faktiskt nå effekt mot den jugoslaviska armén och specialpolisen i Kosovo avsevärt. Samtidigt har flygattackerna mer och mer börjat att få karaktären av strategiska attacker ägnade att förstöra nyckelfunktioner i den samlade serbiska ekonomin och samhällsapparaten.

Men fortfarande kvarstår det grundläggande förhållandet att alla för ett krig som ingen i dag har utsikter att vinna. NATO kommer inte att vinna över regimen i Belgrad så länge man inte på ett eller annat sätt sätter in marktrupp.

Om detta hitintills är ett krig utan vinnare är det i gengäld ett krig med desto fler förlorare. Alla de som fördrivs eller flyr från Kosovo möter vi på TV-bilderna. Om de som är kvar där inne vet vi mycket lite, men har anledning att befara desto mer. Och i allt högre grad kommer vi att se hur Serbien i dess helhet drabbas av en ekonomisk och social kollaps som kommer att bli allt värre. Efter den albanska flyktingvågen kommer vi att få se den serbiska.

Bombningarnas rent militära effekter är ännu relativt begränsade. Men deras ekonomiska effekter är desto mer påtagliga, och sprider sig som ringar på vattnet runt hela regionen. Uppskattningar talar nu om en förstörelse i Serbien i storleksordningen 500 miljarder kr. Och effekterna av det ekonomiska sammanbrott som bombningarna delvis är avsedda att framkalla kommer gradvis att bli allt värre.

Nu talas allt mer om behovet av en politik för hjälp och europeisk integration för regionen i dess helhet. Jag välkomnar detta. Under de senaste åren har jag i olika sammanhang försökt att få olika regeringar att inse betydelsen av detta. Men då vände man ofta områdets problem ryggen med de hemska konsekvenser vi ser i dag.

Från NATO-mötet i Washington talades det om en ekonomisk plan. Men jag misstänker att det blir EU som kommer att få betala notan. Det brukar bli så. På onsdag är jag f ö kort i Bryssel för att med tillträdande kommissionspresidenten Romano Prodi och en grupp experter diskutera vad detta kan komma att innebära.

De belopp som kommer att krävas för att en dag inte bara restaurera ett till krigsfält förvandlat Kosovo, utan också en hel region på sammanbrottets rand, kommer att vara gigantiska. I Bosnien inriktade vi arbetet på ett femårigt hjälpprogram på ca 5 miljarder dollar. Nu kommer de belopp som borde komma att krävas att bli många gånger denna summa.

Och dessa pengar skall fås fram i ekonomier som so oder so kommer att känna av krigets kostnader. De direkta militära kostnaderna för operationerna börjar redan att bli kännbara i olika länder. I t ex Norge diskuteras hur den begränsade del man svarar för omedelbart ca 300 miljoner norska kronor - skall klaras av. De humanitära hjälpkostnaderna har vi bara börjat att se inledningen av. Flyktingmottagning i olika västeuropeiska länder är erfarenhetsmässigt mycket dyrt. Och till allt detta skall läggas
återuppbyggnadshjälpen.

EU har erbjudit sig att svara för en internationell administration av Kosovo efter kriget, men det erbjudandet har inte uppskattats i Washington, som visserligen uppskattar att EU betalar, men inte accepterar att man förlorar inflytandet.

Jag tror knappast att Europakommissionen som den nu är uppbyggd kommer att klara av de gigantiska uppgifter som EU kommer att ställas inför i sydöstra Europa. Svagheterna i deras administrativa strukturer är för påfallande. Jag tycker att det finns skäl att redan nu börja att diskutera särskilda former och särskilda organ för den europeiska politiken och hjälpen i denna region efter kriget. Annars kommer det inte att vara möjligt.

Men där är vi inte än. Jag minns att jag vid den lilla ceremonin i Dayton senhösten 1995, när fredsavtalet om Bosnien var klart, sade att en lärdom vi aldrig fick glömma var att det var långt lättare att starta ett krig än att sluta en fred.

Det var lätt att starta även detta krig. Och den allmänna opinionen i de flesta länderna känner fortfarande entusiasm för det. Det finns på sina håll en krigsentusiasm som jag måste medge att jag har lite svårt för.

När jag sent i torsdags kväll satt i New York med Helmut Kohl och Henry Kissinger och talade om också dessa frågor var just deras reaktion mot krigsretoriken hård. Den kan bara komma från dem som aldrig upplevt vad ett krig egentligen är, sade de.

Och så är det nu. Den första generation av europeiska politiker som växt upp i fred visar nu en plötslig entusiasm för krig. Att det finns de som avviker jag själv bland dem har kanske sin bakgrund i att det finns en och annan som kommit att konkret uppleva vad krig faktiskt innebär.

I helgen kom det att spekuleras om fredsinitiativ från FN med mig själv som en av aktörerna. Att detta skedde mitt uppe i ett NATO-möte där detta var bland det allra sista man ville höra talas om var påtagligt amatörmässigt.

Tyvärr tror jag att utrymmet för initiativ från FN än så länge är snävt och att stödet för ett sådant skulle vara svagt. Det blåser påtagligt kalla vindar från Washington över de tysta samtal som skett och sker i New York i dessa frågor.

Än så länge finns ingen antydan till samlad politik för att få ett slut på detta krig som nu kostar allt mer. Det som krävs är antingen en trovärdig militär strategi för att snabbt besegra Serbien eller en tydlig politisk strategi för någon form av uppgörelse och det jag helst skulle se är en kombination av dessa där den förra tydligt skapar bättre förutsättningar för den senare.

Tillbaka från den snabba utflykten till New York där jag också talade om förutsättningarna för en fredsprocess med FN:s generalsekreterare Kofi Annan är det nu måndag med först partistyrelse för att diskutera vårt valmanifest inför Europavalet 13 juni och därefter måndagsresa till stockholmsförorterna Tensta och Rinkeby för att diskutera politikens alldeles speciella utmaningar i de nya mångkulturella miljöerna i Sverige.

Vårt valmanifest kommer i sinom tid att läsas parallellt med det socialdemokratiska dokument som presenterades i fredags. Det var i sanning remarkabelt genom att det inte med ett enda ord antydde den gemensamma eurovalutan. Jag vågar påstå att inget annat politiskt parti i Europa går till val med ett så gapande stort hål i sitt budskap som detta.

Det talas ibland om att ledamöterna i Europaparlamentet är
överbetalda. Ja, personer som gör anspråk på att sitta i detta parlament utan att ens kunna eller vilja ha någon åsikt i en så central fråga som denna gör sannerligen anspråk på att bli
överbetalda.

Till Tensta och Rinkeby tar jag tunnelbanan för aulamöte i Tensta gymnasium, möte med föreningen Abrahams barn och sedvanligt kvällsmöte på Kulturarenan i Rinkebyskolan. Det brukar bli både annorlunda och spännande.

Jag försummar inget tillfälle att tala om hur viktiga de frågor vi möter i områden som dessa är för framtiden. Vi kan antingen få ett samhälle med tilltagande konfrontation och konflikt eller ett samhälle som utlöser kreativa krafter som kan föra oss framåt. Vårt stela och tillbakablickande samhälle är i dag på väg mot den förra utvecklingen och detta måste brytas.

I riksdagen arbetar vi och andra oppositionspartier nu med vårt alternativa förslag till regeringens ack så tomma vårproposition om den ekonomiska politiken. Min tisdag kommer helt att domineras av möten kring detta.

Reaktionerna på vårpropositionen fortsätter att vara mycket kritiska. När Industriförbundet hade årsmöte i onsdags kom inte ett enda av de åtta olika statsråd som var inbjudna. De ville väl inte höra vad som skulle sägas.

Det var inte heller nådigt. Nye ordföranden Lars Ramqvist förklarade, att man nu inte längre fann det meningsfullt att samtala med regeringen, utan i stället skulle koncentrera sig på riksdagen. Bitterheten mot hur alla samtalsgrupper resulterat i inte var tydlig. ”Vi blev desavouerade av ledande politiker och de som ställde upp i god tro är oerhört besvikna”, sade han bl a.

I veckan som gick publicerades den årliga värdering av länders konkurrenskraft som görs av ansedda Institute for Managment Development (IMD) i Schweiz.

Sverige ligger här på plats nummer 14. 1994 låg vi på plats nummer 9 i världen. Dock innebär detta en bättre siffra än den plats 17 vi hade förra året. Anledningen till förändringen förefaller så gott som uteslutande att vara en statistisk omdefiniering av forskningskostnader. När det gäller den svenska politiken är omdömena allt mer förödande. Där går vi från plats 35 förra året till plats 39 nu och ligger därmed långt efter till och med Mexico när det gäller en politik för tillväxt och jobb.

När läget är som det är med fortsatt utflyttning av företag, stark kritik mot den tomma vårpropositionen och hårda internationella omdömen blir förväntningarna på oss högre. Och på torsdag redovisar vi vårt alternativ till vårpropositionen. Lägre utgifter och lägre skatter ger mer utrymme för företagande, jobb och välfärd.

Säkert kommer det att finnas icke oväsentliga skillnader mellan också partierna inom jobballiansen. Det brukar finnas olika ambitionsnivåer när det gäller förnyelsepolitiken. Men det hindrar inte att rörelseriktningen med all sannolikhet kommer att vara densamma när det gäller våra förslag.

Jag känner i dag en ny optimism när det gäller möjligheterna för att konstruktivt och offensivt regeringssamarbete mellan våra olika partier. Jag tror att vi känner att vi såväl politiskt som personligt står närmare varandra än vad som förefaller att vara fallet inom den socialdemokratiska regeringen.

Den elake kan kanske säga, att det väl inte är att ställa kraven särskilt högt...

När socialdemokraterna på lördag rullar ut sina gamla röda fanor, skakar malen ur vecken och segar sig fram längs gatorna för att på detta sätt försöker att inspirera de redan troende kommer man säkert att ösa sin vredes skålar över oss. Det tillhör deras politiska kultur. De vet vad de är för makten med samma säkerhet som de vet vad de är mot moderaterna.

Kanske kommer Göran Persson att fortsätta sin nya vana att påstå att personer som han på ett eller annat sätt har synpunkter på är
“ur balans”, vilket han under senare tid haft vänligheten att meddela om både Erik Åsbrink och mig.

Allt är ju relativt i denna vår värld. Och upplever man sig själv som alltings både Alfa och Omega är det kanske lätt att se de som tycker eller vill annorlunda som lite ur balans. Men som beskrivning säger därmed uttalandet kanske mer om den som fäller det än om de som det är avsett att beskriva.

Själv har jag svårt att föreställa mig någonting över huvud taget som är så politiskt förlegat som dessa demonstrationer. Maktens män marscherar i stark solidaritet med sig själva. Och gör det under gamla fanor som man med skam har stoppat undan i större delen av det övriga Europa.

Då kommer jag att befinna mig långt från de falnande röda fanornas gamla möten. I närheten av Miami i USA har vi då vårens styrelsesammanträde med International Democrat Union. Höstens möte hölls som den trogne läsaren av dessa brev kanske minns i Taipei, och det är vår vana att alternera mellan olika delar av världen.

Här samlas nu först demokratiska reformpartier från Latin- och Nordamerika inom ramen för vår amerikanska regionala organisation, och därefter IDU för att diskutera inte minst förberedelserna för höstens partiledarmöte i mitten av september i Berlin.

Åtskilligt kommer att stå på agendan.

Situationen i Kina inför inte minst tioårsdagen 4 juni av massakern på Himmelska Fridens Torg. Valrörelsen inför Europaparlamentet, även om situationen i och kring Kosovo alldeles säkert kommer att dominera den europeiska delen av diskussionen. Uppdatering av läget i Ryssland, där våra reformvänner nu har allt större svårigheter i en allt mer rödbrun atmosfär. Och en del av mötet kommer vi att ägna den inrikespolitiska situationen i USA inför nästa års presidentval.

Och det är med detta för ögonen som jag på söndag kväll flyger till Austin i Texas för att på måndagen ha diskussioner med guvernören Georg W Bush, som nu leder alla opinionsundersökningar inför presidentvalet inte bara inom det republikanska partiet utan i opinionen i allmänhet. Också för vårt möte står situationen på Balkan på agendan. Kriget kring Kosovo är en allt viktigare faktor också i den amerikanska inrikespolitiken just nu.

Austin är inte bara huvudstaden i Texas, utan också en av de starkaste tillväxtregionerna i den amerikanska ekonomin just nu. Innan jag lämnar Austin hoppas jag få möjlighet att se lite också på företagsamheten där för att se vad som kan finnas att lära.

Därmed får också mitt kommande måndagsmöte lite annan karaktär. Jag skall försöka att möta de svenska och skandinaviska intressena i den delen av USA. Läsare av detta veckobrev som har kontakter där kan gärna vidarebefordra bud om detta. Tid och plats sätter vi upp på vår websida www.moderat.se som ju är lika tillgänglig i Austin som i Alingsås.

Och som en konsekvens av detta tror jag det kan vara klokt att räkna med att nästa veckas brev blir någon dag försenad. Intryck där bortifrån kan säkert ha sitt intresse.

Stockholm den 26 april 1999


Carl Bildt









Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]