Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v18/1999
5/5/1999

Syster/Broder,

TV-bilderna från förödelsen av ovädren och virvelstormarna i delar av centrala USA är dramatiska. För min del fick ovädret också vissa konsekvenser när den stora flygplatsen i Dallas/Fort Worth stängdes under en betydande del av gårdagen.

Därmed kollapsade en stor del av det flygtrafiksystem i den del av USA som jag råkar befinna mig i och som är beroende av just denna flygplats. Inte ens den vänligaste av personal på American Airlines i Austin kunde trolla fram nya flygplan när alla hade fastnat i Dallas. Och flygplanet fick gå från Chicago till Stockholm på tisdagskvällen utan mig. Alla möjligheter att komma från Austin i Texas till Europa var stängda. Naturlagarna hade tagit över.

Och så blev det så att jag skriver detta veckobrev i Austin i stället för på planet på väg hem till Stockholm och det mer sedvanliga politiska arbetet som väntar där. Ett möte med partiets veteran förening - före detta moderata riksdagsledamöter
- och en middag med företrädare för näringslivet tillhör de mer omedelbara offren.

Men ytterligare några timmar i detta den amerikanska politikens nya Mecka ger dock möjlighet till ytterligare intryck av värde för framtiden. Middag med guvernör Bushs kampanjchef och snabbesök onsdag morgon på ännu ett av dessa små IT-företag som nu håller på att omvandla också denna del av USA, gör att tiden i alla fall inte behöver gå alldeles till spillo.

En gång bestod Texas mest av bufflar. Sedan blev det gas och olja, och fortfarande räknas Houston som något av en huvudstad för den globala oljeindustrin med dess förgreningar runt om i världen. Men sedan några år är det IT som skapar det nya Texas - och gör det med besked. Varje år skapar IT-företagen lika många nya jobb som det i dag finns totalt i olje- och gasindustrin i denna USA:s näst största delstat. Och delstatshuvudstaden Austin har blivit en av den nya amerikanska Internetekonomins allra hetaste städer.

Men det är inte främst detta som gjort att man ibland lite skämtsamt talar om Austin som ett nytt Mecka i den amerikanska politiken. Utan därför att det är hit som det nu vallfärdas för att knyta kontakter med guvernören George W Bush, vars chanser att bli USA:s näste president i alla fall för ögonblicket ser bättre ut än vad man kan säga om någon annan av de många kandidater som anmält sitt intresse.

Guvernör Bush finns i Austin och avser att förbli i Austin. Medan andra kandidater redan börjat att resa runt i landet och skaka händer koncentrerar sig denne Bush på att sköta Texas samtidigt som han bygger upp sin stab och sin politiska beredskap.

I ett höghus på huvudgatan som leder ner från Texas Capitol i Austin installeras nu hans högkvarter för presidentkampanjen, och härifrån avser man att fortsätta att föra den fram till seger - eller förlust. Det är en fördel i dagens USA att inte vara i, eller att upplevas som förknippad med, Washington. Den tänker man utnyttja.

Det var i fredags i förra veckan som jag lämnade Sverige - tillfälligt. Då hade vi i torsdags presenterat vår motion med vårt förslag till inriktning av den ekonomiska politiken. Och landet i övrigt hade genomlevt medias trauma över Gudrun Schymans personliga problem.

Gudrun Schyman och jag har förvisso olika politiska åsikter i snart sagt alla politiska frågor. Men det hindrar inte att jag har en stor respekt för det sätt som hon försöker att hantera den sjukdom hon har. Och jag tror också att det är av stor betydelse för många människor som sett andra medmänniskor i samma situation.

Media har både rätt och skyldighet att ifrågasätta, gräva i och informera om sådant som rör oss som är politiskt ansvariga. Men det hindrar inte att jag tycker att det mediadrev som mötte Gudrun Schyman efter nyheten om hennes återfall under en flygresa gick en bra bit utöver gränsen för vad som borde vara rimligt.

Jag tror aldrig att jag någonsin tidigare i mitt politiska liv har sett ett sådant uppbåd av media parkerande sina bilar, trailers, vagnar och annat vid Mynttorget utanför riksdagen inför den presskonferens som direktsändes ord för ord, sekund för sekund i såväl radio som TV. Jag har svårt att erinra mig någon annan händelse i vårt politiska liv under senare år som av media så snabbt getts en så extrem prioritering som denna.

Var detta rimligt och riktigt? Knappast, tycker jag. Och då tänker jag på de dimensioner det fick.

På något sätt verkar det som om delar av den politiska journalistiken under senare år kommit att bli mer intresserad av personliga skandaler och spekulationer än av de sakfrågor om landets framtid som vi som på olika sätt är politiskt engagerade faktiskt försöker att ägna oss åt.

När vi två dagar senare presenterade vår ekonomiska politik var det förvisso inte fråga om några direktsändningar i vare sig radio eller TV, och det som senare förmedlades ut till allmänheten var brottstycken av ett politiskt arbete som riksdagsgrupp och medarbetare ägnat veckor av intensivt arbete åt.

Våra förslag fokuserar på företagandets förutsättningar. Vi accepterar inte att Sverige skall dras med en total arbetslöshet på över 10 procent trots att ekonomin på ytan går riktigt bra. Vi accepterar inte att stora delar av landet bokstavligen riskerar att avfolkas. En ny rapport från AMS visar att det i många norrländska kommuner nu bara är kring 40 procent av befolkningen som har arbete.

Våra förslag ligger i allt väsentligt fast i förhållande till den politik vi sökte stöd för i valrörelsen. Och jag tycker att de förslag som samma dag presenterades av de övriga icke-socialistiska partierna visade en bättre samsyn än tidigare. De lägger pengar på sänkning av arbetsgivareavgifter, medan vi vill sänka inkomstskatten och inledningsvis återgå till principen 30/50. Vi ligger varandra närmare nu när det gäller olika företagsfrågor. Och vi har blivit eniga när det gäller de hemnära tjänsterna.

Vi får se hur långt detta håller. Nu hamnar förslagen i riksdagens finansutskott. Och där kommer Lars Tobisson och Bo Lundgren att arbeta för att vi så långt som möjligt kommer fram till gemensamma riktlinjer för den ekonomiska politiken. Det behövs hopp i Sverige!

Från rusket i Stockholm bar det av till solen i Miami, även om det för min del mest blev att titta på den genom fönstret i det konferenshotell där vi under helgen hade styrelsemöte med International Democratic Union.

I Florida möts norra och södra Amerika. Och södra delarna av Florida med dess starka tillväxt är i dag mer en förlängning norrut av Latinamerika än den sydligaste delen av Nordamerika. I stora delar av Miami är spanska ett mer nödvändigt språk att kunna än engelska.

Ingen annan amerikansk delstat har under senare år vuxit så starkt som Florida som nu är fyra på listan över unionens stater. Det är slående när man hör att av delstatens väljare är det bara ca 13 procent som faktiskt är födda och uppväxta inom dess gränser. Resten har flyttat in.

En medel- och affärsklass som Fidel Castro tvingade iväg från sitt kommunistiska Kuba har byggt upp ett nytt Miami. Och till detta har lagts en utveckling som gjort staden till affärscentrum för hela den latinamerikanska marknaden för många både amerikanska och internationella företag.

Utanför hotellet stöter jag på en svensk kille som sökt sin framtid här. Han är en av cirka 7.000 svenskar som finns i södra Florida för att studera eller arbeta. Här finns hur mycket arbete som helst säger han, och ruskar liksom andra oförstående på huvudet när jag frågar om arbetslöshet.

Nere vid waterfront i Miami ligger Ericssons huvudkontor för Latinamerika. Och när jag passerar hamnen med dess världsunika koncentration av jättelika kryssningsfartyg noterar jag att huvuddelen av dem är registrerade i Norge. I den stora containerterminalen lastar och lossar stora traverser märkta
”Bromma” - en svensk företagare som slagit sig ner här och lyckats - danska containers på ett norskt fartyg.

Florida tillhör förnyelsen i den amerikanska politiken. Här valdes den yngre av bröderna Bush - Jebb - till guvernör i höstas, och har just avslutat sin första session med delstatsparlamentet där han lyckats att få igenom sina viktigaste politiska förslag.

Skola och skatt. Det är centralpunkterna i de framgångsrika programmen för såväl guvernören Jebb Bush i Florida som guvernören George W Bush i Texas. Skattesänkningar när den starka utvecklingen av företagsamheten i delstaterna nu gör detta möjligt, och en stenhård satsning på ett kvalitetslyft i det skolsystem som under många år har varit satt på undantag.

Både I Florida och Texas satsas nu nya miljardbelopp på att förbättra skolan. I Texas sätts stora summor av för att rejält lyfta lärarlönerna. Och i Florida har Jebb Bush just fått igenom det första delstatsprogrammet i USA som både kvalitetsgraderar skolorna och ger en möjlighet till skolpeng när skolorna inte klarar rimliga kvalitetskrav.

Jag träffar en avspänd Jebb Bush på söndagslunch hos svenska vänner utanför Miami. Han är intresserad av vad vi i Sverige gjort med friskolor och vad vi nu diskuterar med en nationell skolpeng. Han ser skolfrågorna som alldeles avgörande för att förhindra att det växer fram en ny underklass i USA, och för att landet skall fortsätta att ligga på framkant i den nya globala informationsekonomin. Han hoppas kunna komma till Sverige i sommar - då får vi tillfälle att fortsätta diskussionen.

När man träder in i State Capitol i Austin i Texas möts man omedelbart av denna stolta stats stormiga historia. Här hänger det stora porträttet av Davy Crockett, som i alla fall enligt legenden mötte hjältedöden vid Alamo 1836. En trappa upp tar George W Bush avspänd emot för ett timslångt samtal om politiken på bägge sidor om Atlanten. Det var länge sedan utrikespolitiken spelade någon avgörande roll i upptakten till ett amerikanskt presidentval. Men nu står plötsligt det nya kriget kring Kosovo högt upp på den politiska agendan. Tvärs genom den amerikanska debatten finns en påtaglig osäkerhet och olust inför den situation som man tycker att administrationen har snubblat in i.

Vi diskuterar ingående hur det kunde bli på detta sätt, och vilka möjliga vägar det finns ut ur dilemmat. Jag understryker att den kommande amerikanska administrationen måste vara beredd på ett långsiktigt engagemang för återuppbyggnad, samarbete och försoning i området. Att det är självklart att Europeiska Unionen har huvudansvaret, men att USA måste vara med, och att vi måste bygga nya broar till Ryssland om vi inte skall gå mot en mer osäker framtid.

Han frågar och ifrågasätter. Är orolig för hur opinionen nu håller på att förskjutas i Ryssland. Inrikespolitiken må vara hans huvudområde, men det är tydligt att han börjat att orientera sig med viss säkerhet också på den internationella politikens mer minerade marker, till vilka situationen på Balkan med alla rimliga mått måste räknas. Han ber mig skriva PM på några av de punkter vi diskuterar. Vi kommer överens om att hålla kontakt. En stor del av hans utrikes- och säkerhetspolitiska medarbetare känner jag sedan gammalt.

En allt större del av USA vänder nu sitt utrikespolitiska ansikte mot söder. Bägge guvernörerna Bush talar flytande spanska. Bägge talar med inlevelse om betydelsen av att förbättra relationerna med det latinska Amerika. När vi i Austin talar om internationella resor står Latinamerika med stor sannolikhet först på listan.

För det finns det också solida inrikespolitiska skäl. Strax under 15 procent av den amerikanska befolkningen är i dag ”Hispanic”, och denna del av befolkningen växer fem gånger snabbare än befolkningen i övrigt. I Texas är vartannat barn som börjar i förskolan Hispanic. Och det finns fler spansktalande väljare i Los Angeles än vad det finns väljare totalt i hela Chicago. Ser man på USA i dess helhet är de spansktalande fler än den samlade befolkningen i Canada.

Den amerikanska utrikespolitiken har sina inrikespolitiska ansikten. Det bor fler judar i New York än i Israel. Och i västra USA betyder det asiatiska inflytandet allt mer. Jag träffade i ett annat sammanhang nyligen prefekten för statskunskap på University of California i Berkeley. Han berättade att man nu snart får börja att kvotera in det som kallas ”kaukasier”, d v s personer med i grunden europeiskt ursprung. Den asiatiska framgången håller på att ta över universitetsväsendet i den delen av USA.

I Austin stod också sedvanliga måndagsmöten på programmet. Det visar sig att veckobrevet har en trogen och inte obetydlig skara läsare också i denna del av Texas, och den restaurang vi bokat blir överfylld. Det blir ett möte där gammalt möter nytt.

Två äldre damer vill ge mig böcker och skrifter om det svenska arvet i denna del av USA. Och det finns förvisso. Av de ca 1,2 miljoner människor som emigrerade till Amerika under massutvandringen kom visserligen huvuddelen till helt andra delar av USA, men dock en del till Texas och Austin.

Mitt i en av stadens parker står fortfarande The Swedish Log Cabin, troligen byggd på 1840-talet av Swen Magnus Swensson från Eksjö i Småland. En del av staden kallas fortfarande Swedish Hill och bara en halvtimmes bilresa öster om Austin kommer man till det lilla samhället New Sweden med dess ståtliga kyrka ritad av pastorn från Stavsnäs i västra Värmland.

Men det är de nya kontakterna som är de starkaste.

Att Austin och dess universitet - det största i USA! - sedan något decennium är hem för Sveriges största levande författare i form av Lars Gustafsson ger en speciell kvalitet åt relationen. Guvernören är imponerad när jag informerar honom om detta.

Men till detta kommer nu unga IT-företagare som ser att möjligheterna här är större än vad de är i Sverige. Jag träffar en ung kvinna, som efter att ha lämnar Mälardalens Högskola, hamnat här som marknadschef på ett mycket framgångsrikt IT-företag. Jag talar med en annan ung kvinna som nu kommer att etablera sitt framgångsrika företag med mjukvara för elektronisk handel här och möter sakkunniga frågor som alla visar hur komplicerad arbetsrätt och av avundsjuka driven skattelagstiftning om t ex personaloptioner driver företag från Sverige och förhindrar etableringar som annars säkert skulle kunna komma till stånd.

Och det blir också temat under besöket på ett av ortens mer framgångsrika företag, National Instruments med mycket stark ställning på världsmarknaden och betydande försäljning också i Sverige.

Vi diskuterar hur den nya företagsamheten skapar en ny ekonomi. Texas är visserligen centrum för PC-industrin. I Houston finns världsledaren Compaq. Och strax utanför Austin finns huvudkonkurrenten Dell som startades för lite mer än tio år sedan i ett garage av en 23-årig kille som inte riktigt hade klarat sig på universitetet men som hade en ny idé om hur man skulle sälja PC. På några år har Dell bara här i Austin gått från ingenting till ca 15.000 anställda. Men det handlar inte längre om främst en PC-industri utan om en i grunden ny internetekonomi. Här i Austin-området växer de nya företagen upp som svampar ur jorden med en hastighet som verkar att vara i tilltagande.

En kille vars farfar kom från Sverige berättar om hur företagsklimatet gett honom helt nya möjligheter. En annan som kommit hit från Danmark jämför både lön och sjukvård med det han skulle ha kunnat få om han och hans familj var kvar i Danmark. En ung kvinna har i detalj jämfört reglerna för personaloptioner mellan olika också europeiska länder - och finner att möjligheterna är sämre i Sverige än någon annanstans.

”Varför?”, frågar de. ”Förstår ni inte vad ni missar?”, säger de.
”Vet inte politikerna i Sverige hur den nya ekonomin ser ut?”, undrar de. ”Jo, på lite sikt skall vi nog kunna vrida också Sverige rätt”, säger jag, men undrar för mig själv hur mycket vi kommer att förlora av talanger, vilja och framtidstro innan det blir möjligt.

Från Stockholm har jag nåtts av beskedet att årets marscherande män och kvinnor under sina gamla röda fanor ägnat huvudkraften åt att attackera styrelseordföranden i Ericsson för att han vill förbättra företagandeklimatet i Sverige. LO-chefen Bertil Jonsson har talat om ”gnällhögern”. Sådant går helt enkelt inte att referera utanför landets gränser.

Och i mina papper har jag just hittat ett pressmeddelande från den s k millenniekommitté som under ledning av socialminister Engqvist skall göra Sverige redo för 2000-talet genom olika satsningar. Nu meddelas, att kommittén beslutat att ge rejält statsbidrag till ”århundradets föreställning” där en teatergrupp ”ställer
århundradets två stora politiska ideologier, kapitalismen och socialismen mot varandra med Kubas historia som utgångspunkt.”

Skall man skratta eller gråta? Inte ens en marginellt bildad marxist skulle klassificera kapitalismen som en politisk ideologi som skall ställas mot socialismen. Möjligen menar man att liberal marknadsekonomi skall ställas mot socialistisk planekonomi. Men skall man tala om århundradets stora strid handlar det väl snarare om demokrati mot diktatur.

I Miami hörde jag berättelserna om hur man inte så sällan längs stränderna eller när man är ute med båt möter de eländiga människor som i eländiga båtar flyr den socialistiska diktaturen och söker sig en framtid som de hoppas skall bli bättre. Men millenniekommitténs bidragsstödda teater verkar låst i en förgången tids förlegade föreställningar om kommunismen som framtidsväg.

Kommunismens svarta bok har de säkert inte läst. Och människorna i Miami har de säkert inte mött. Deras av den svenska staten subventionerade projekt låter mera som någonting som skulle ha kommenderats fram av den kubanska staten.

Nu på onsdag hoppas jag att de värsta av tornados har lagt sig, att flygtrafiken kan återgå till det normala och jag kan
återvända till den i förhållande till mycket annat avvikande del av världen som det rödgröna och tillbakablickande Sverige utgör.

Det finns mycket att göra. Sverige kan bättre.

Austin den 5 maj 1999


Carl Bildt









Monday 
12/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]