Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v19/1999
10/5/1999

Syster/Broder,


Trots att det icke var vad jag hade förväntat mig, och mot bakgrund av att jag inte betraktade mig som kandidat, blev jag i fredags på förmiddagen tillfrågad om att bli en av FN:s Generalsekreterares ”Special Envoys” för Balkan-regionen.

Och när jag dessutom blev uppringd av både Rysslands utrikesminister Igor Ivanov och USA:s dito Madeleine Albright fanns det i realiteten inget moraliskt utrymme för att tacka nej. Och sedan dess befinner jag mig på resande fot i mitt nya uppdrag för fred.

Läsare av dessa brev vet att jag haft åtskilliga synpunkter i detta ärende. Jag har haft svårt att se vare sig en trovärdig militär strategi eller en tydlig politisk strategi i denna konflikt. Och jag har plågats av att dess mänskliga konsekvenser växt och växt för varje dygn.

Säkert var det en och annan i en och annan huvudstad som fick svälja hårt när mitt namn skulle accepteras. Men jag vet att det fanns de som nog trots allt tyckte att en viss självständig vilja till analys kunde vara en tillgång i en process som ingen i dag verkar ha ett fullständigt grepp om. Och även om min position nu gör att ett och annat i mina bedömningar får reserveras för en mer begränsad krets, innebär det på intet sätt att de kommer att upphöra.

Mitt mandat från Kofi Annan är brett. Det handlar om att ställa FN:s möjligheter till förfogande såväl för arbetet att nu få ett slut på den öppna konflikten som för att sedan skapa fred och stabilitet i regionen i dess helhet. Men jag ser det inte som min uppgift att vara annat än en lagarbetare i ett lag med många och kanske t o m skiftande spelare under ett arbete som kommer att gå genom många faser och täcka ett mycket vitt spektrum av problem.

Jag vet dessutom väl att det inte är alla som ser med alldeles blida ögon på att FN får en roll i en situation där det framstår som att NATO hamnat i en återvändsgränd.

I viss utsträckning har vi här att göra med efterdyningarna av inte minst den amerikanska debatten om FN och dess roll i Bosnien. Där har det spelats upp som om det var NATO som räddade FN ur en hopplös situation, och ur den myten följer en betydande ovilja att acceptera att någonting som har med FN att göra kan spela någon roll när det gäller att ta NATO ur en situation som nu gränsar till det hopplösa.

Hur detta kommer att gestalta sig återstår att utreda. Jag tänker koncentrera mig på konfliktens kärnfrågor snarare än på den internationella diplomatins ständiga rivaliteter. Min första uppgift är att nu snabbt etablera kontakt med de ledande huvudstäderna liksom med de ansträngningar som görs av FN-systemet i dess helhet.

I lördags kväll for jag därför så gott som direkt från torgmöte i Europavalrörelsen i Nyköping till möten i Bonn med den ryske förhandlaren Viktor Tjernomyrdin, den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder och den valde kosovoalbanske ledaren Ibrahim Rugova.

Därifrån fortsatte jag i går till Paris för kvällsmöten med president Chirac och utrikesminister Védrine, och dessa rader skrivs på Eurostar-tåget på väg till London där jag under eftermiddagen och kvällen kommer att sammanträffa med bl a utrikesminister Robin Cook och en rad andra företrädare.

När jag träffade Tjernomyrdin i Bonn var han mycket intresserad av att jag som företrädare för FN skulle resa med honom till Belgrad för direkta samtal. Hans plan stod på flygplatsen, redo att lyfta med destination Belgrad. Han ville vi skulle åka redan på söndagen.

Men jag såg inte förutsättningarna på detta tidiga stadium. Ett betydande framsteg hade visserligen gjorts av de s k G8-länderna vid ett möte på Petersberg vid Bonn, men jag framhöll för både Schröder och Tjernomyrdin att jag ansåg att det behövdes avsevärt mer arbete med de riktlinjer som där lagts fast innan det fanns en tillräckligt tydlig gemensam position.

Och till detta kommer, att det måste finnas en struktur för kommande förhandlingar och en tydlig bild av hur övergången från krig till fred skall se ut. Fred är i många avseenden svårare att administrera än krig.

Jag känner inget behov alls av att delta i någon kapplöpning till Belgrad. Jag hoppas i stället kunna bidraga till att skapa förutsättningar för de samtal som olika representanter vid olika tillfällen kommer att föra.

Samma frågor stod i centrum för samtalen i Paris. Vi samlades i Elysée-palatset på söndagskvällen i avspänd stämning. Med utsikt
över den vackra trädgården diskuterade vi en del av konfliktens mer grundläggande problem. Det blev ett kort avbrott när Clinton sökte Chirac, vilket gav Védrine och mig tillfälle att gå in i mer detaljer, innan vi alla försökte att summera situationen. I Paris finns det en tydlig önskan att stärka FN:s roll i konflikthantering.

Utöver dessa möten tillkommer snabba samtal per telefon. Strax innan jag gick in i mötet i Elyséepalatset ringde FN:s generalsekreterare, och strax efter det att jag gick ut ringde NATO:s dito. Just i detta skede är de snabba kontakterna de viktigaste. Nu är det London som står på tur. Agendan kommer med stor sannolikhet att vara densamma som i Bonn och Paris. Möjligen kan jag där också få en bättre bild av de rent militära bedömningarna.

Det snabba mötet i Bonn med Rugova var speciellt. Vi hade
åtskilliga både indirekta kontakter och dessutom telefonkontakter under min tidigare tid i området, men hade aldrig träffats. Nu kom han direkt från Rom efter att bara dygn innan haft möjlighet att lämna ett till betydande delar förstört och öde Pristina.

När vi reste oss upp sade han att han hade några små presenter att ge mig. Ur sin ficka tog han fram några halvädelstenar från Kosovo. En bit onyx. Ett minnesmynt. En annan polerad sten. Jag försökte att stoppa honom. Nej, jag har många i Pristina, sade han. Då måste vi se till att Du så snabbt som möjligt kan komma tillbaka dit, svarade jag.

Det låg en både moralisk och politisk förpliktelse i den lilla gåvan från Kosovos jord.

På kö att träffa honom stod också premiärministern i den äldre av de bägge kosovoalbanska exilregeringar som nu finns, och som haft sin bas under senare år i just Bonn. Denna står nu i allt tydligare konfrontation med den UCK-dominerade regering som alldeles nyligen satts upp, och som Rugova uttalade sig mycket kritiskt om.

Här kommer ett av de stora problemen att ligga längre fram. Medan vi på den serbiska sidan har för mycket av enhetlighet i landets politiska struktur och hållning, är dilemmat på den vidare albanska sidan snarast det motsatta. Om kriget åtminstone temporärt lett till att den serbiska sidan har slutit sig samman, kan det inte uteslutas att dess effekter på den andra sidan blivit de motsatta. När freden väl skall börja att få fast mark under fötterna kommer de problem som flödar ur detta att bli betydande.

Veckan kommer att fortsätta att domineras av olika politiska kontakter med inte minst Ryssland. Till Moskva kommer bl a president Chirac och den biträdande amerikanske utrikesministern Talbott. Och jag kommer att ha löpande kontakter med främst utrikesminister Ivanov i Ryssland.

Men mot slutet av veckan kommer mitt fokus att förskjutas till de mer humanitära frågeställningarna. I Genève kommer jag inte bara att träffa Kofi Annan för att diskutera hur vi skall lägga upp arbetet, utan också alla de humanitära organisationer som nu försöker hjälpa. Här finns både FN:s flyktingorganisation UNHCR och Internationella Röda Korset, ICRC.

Då kanske det också kommer att vara möjligt att få viss struktur på hur arbetet skall läggas upp. Just nu är det rivstart med att etablera kontakter. Många har jag tidigare. Problemen är inte alldeles okända för mig, men det är i alla fall viktigt att resa runt.

Det säger sig självt att bombningen av den kinesiska ambassaden i Belgrad har komplicerat de politiska ansträngningarna i FN:s säkerhetsråd. För mig reser den dessutom allvarliga frågor om hur den process ser ut som leder till beslut om bombmål. Om grava misstag som detta kan göras när man bestämmer vad man anser vara legitima militära mål - hur många andra misstag är det då som vi aldrig kommer att få veta någonting om?

Säkert kommer de humanitära missioner som FN sänder in i Jugoslavien att börja att ge ett svar på detta. De ska också försöka att få en bättre bild av situationen för dem som är kvar i Kosovo. Det kan tragiskt nog vara så att de bilder på människor som vi nu ser på tv från flyktingvågen in i Albanien och Makedonien är bilderna på dem som relativt sett har klarat sig bäst.

Redan nästa vecka hoppas jag att ha möjlighet att komma ner till konfliktområdet för att skaffa mig en mer direkt och personlig bild av situationen.

När jag i lördags lämnade Nyköping skedde det till ackompanjemang av diverse mediaspekulationer om man kunde vara partiordförande samtidigt som man är fredsmäklare. Och jag svarade ärligt, att under den närmaste tiden är det fredsarbetet som kommer att fylla 100% av min tid, och det mer politiska arbetet i Sverige resterande 10%.

Men politiskt ansvarstagande får inte bara vara att syssla med dagens spekulationer. Det innebär också en beredskap att vara med och uträtta det man anser bör uträttas. Oavsett om detta handlar om att ta ett ansvar för sjukvården i någon del av landet eller för att vara med i fredsarbete i någon annan del av Europa, är politiskt engagemang någonting som förpliktar till mer än bara allmänt prat.

Jag hade sett fram mot att resa runt i landet och diskutera inför det viktiga valet till Europaparlamentet den 13 juni. Tala om det europeiska samarbetets betydelse för freden, om att vi måste vara beredda till reformer för den kommande utvidgningen och att vi måste våga ta ställning för att också Sverige skall vara med i den gemensamma eurovalutan.

Inte minst det senare är ju ett aktuellt ämne. Uttalanden av finansminister Bosse Ringholm har lett till ny osäkerhet om det finns någon regeringspolitik över huvud taget i frågan, och för den osäkerheten får vi nu betala med högre räntor och svagare valuta.

Europavalrörelsen kommer jag att sakna - även om jag hoppas kunna ge några bidrag. Men i gengäld hoppas jag i praktiken kunna medverka till att visa att vi moderater inte bara är Europapartiet före andra utan att vi dessutom är fredspartiet i både ord och gärning.

Mina veckobrev kommer jag so oder so att fortsätta med. Jag kommer att försöka ge min bild av hur mitt arbete fortskrider. Och också hinna med att kommentera de vidare politiska frågeställningar vi står inför.

När jag i försommarvärmen i går tog mig med bil från Bonn till Paris slogs jag av hur jag just denna dag - Europadagen, dagen då det andra världskriget slutade - åkte över gamla slagfält.

Forten vid Liège. De blodiga fälten vid Somme. Den berömda skogen vid Compiègne. Här fördes under både förra och detta århundrade det ena kriget efter det andra.

Men nu är det solig försommar och självklar fred i dessa en gång så blodiga bygder. Och det är det europeiska samarbetet som gjort detta möjligt. Gamla fiender har blivit nya vänner.

Min vision och dröm är att detta en dag också skall vara möjligt i sydöstra Europa. Och det finns ingen anledning att det inte skulle kunna gå. Men det som krävs är mycket mer av långsiktig europeisk politik i regionen, och dessutom lite mindre av kortsiktighet i den amerikanska politiken i samma område. Kan mitt arbete ge ett litet bidrag till det stora arbetet kommer jag att känna mig nöjd.

Nu har tåget kommit ut ur tunneln under den Engelska kanalen. Vi saktar ner eftersom engelsmännen inte hunnit bygga om rälsen för snabbtåg på samma sätt som fransmännen gjort. Snart är vi framme vid Waterloo Station. Ett bittert slag mellan europeiska länder har blivit en järnvägsstation som förenar samma länder. När kommer det att vara möjligt på Balkan?

London den 10 maj 1999


Carl Bildt









Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]