Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v21/1999
25/5/1999

Syster/Broder,


Det går långsamt, långsamt i arbetet för att skapa förutsättningar för ett slut på den öppna konflikten kring Kosovo. Trots intensiv mötesaktivitet är framstegen i de grundläggande frågorna än så länge begränsad. Fototillfällena är ännu så länge fler än framstegen.

Mycket av det politiska arbetet koncentreras nu på dialogen med Moskva och på att också skapa förutsättningar för en resolution i FN:s säkerhetsråd.

Det ligger onekligen något av en ironi i att det i konfliktens inledning ansågs som närmast självklart att Moskva och FN:s säkerhetsråd skulle sopas åt sidan, medan det nu allmänt anses att framsteg för att lösa konflikten är beroende av förbättrade kontakter med Ryssland och en resolution i FN:s säkerhetsråd.

Själv var jag på snabbesök i Moskva i fredags. Och snabbt blev det sannerligen, eftersom det föga serviceinriktade belgiska flygbolaget Sabena hade rört till mitt relativt pressade reseprogram med besked. Men det var i alla fall viktigt att kunna känna av atmosfären i den ryska huvudstaden.

Under de senaste månaderna har intrigerna duggat tätt över Moskva. Det har varit tydligt att president Jeltsin velat bli av med premiärminister Primakov. Det var också ytterst detta som ledde till att Jeltsin tillsatte f d premiärministern Tjernomyrdin som särskild representant till konflikten i Kosovo.

Nu har Jeltsins operation lyckats. Och även om den ryska presidentmakten är försvagad, har det visat sig att oppositionen
är ännu svagare. Ett försök till riksrätt mot presidenten - mönstret i stormakter i dessa dagar - misslyckades, vilket beredde vägen för presidenten att överraskande enkelt få sin kandidat Stepasjin godkänd som ny rysk premiärminister.

Bland dem jag betraktar som mina vänner i det ryska politiska livet har man hälsat detta med tillfredsställelse. Det finns allvarliga fläckar i Stepasjins karriär - inte minst hans ansvar för de fatala felstegen i Tjetjenien - men man ser honom trots allt som en person som under den närmaste tiden kan undvika alltför allvarliga felsteg i främst den ekonomiska politiken. Och i upptakten till duma-valet i december och presidentvalet i juni nästa år är det ungefär så mycket som man kan begära, resonerar de.

Att det skett en opinionsförskjutning i Ryssland under de senaste månaderna är nog dessvärre nödvändigt att konstatera. Begreppet NATO hade aldrig en påfallande positiv klang, men det fanns dock en långsiktig trend i riktning mot en psykologisk normalisering som kunde bli av betydelse inte minst för de baltiska staternas strävande efter medlemskap.

Men nu är det annorlunda. Fientligheten och misstron är påfallande, och på ett eller annat sätt kommer denna att fortsätta att ha inflytande på den ryska politiken. Utvecklingen i Kosovo kommer också att göra situationen i vår egen mer omedelbara del av Europa mindre lätt att hantera under kommande
år.

Den fråga som står i centrum för dialogen med Ryssland just nu är utformningen av den internationella militära styrka som måste komma in i Kosovo för att göra det möjligt för flyktingarna att
återvända.

Här vill NATO ha en styrka som ytterst står under NATO:s kommando, även om man kan tänka sig olika varianter vad gäller såväl namn som sammansättning. Den ryska förtjusningen över detta efter det som hänt är mindre uttalad, och man företräder samtidigt uppfattningen att varje styrka måste grundas på en
överenskommelse med Belgrad. Från Moskvas utgångspunkt ter det sig mer naturligt med en i betydande grad integrerad civil och militär insats i Kosovo.

Två veckor av olika samtal har inte brutit denna motsättning. I dag tisdag återvänder den biträdande amerikanske utrikesministern Talbott till Moskva för fortsatta samtal, och det förefaller rimligt att utgå från att det då finns åtminstone antydan till tankar som kan bryta detta dödläge.

Säkert är det dock på intet sätt. Jag har ett intryck av att det finns starkt delade meningar på andra sidan Atlanten om vad som
är den riktiga politiken.

Men arbetet med att återuppbygga någon form av relation mellan västländerna och Ryssland är ändå bara den första förberedelsen för fredsprocessen. Förr eller senare kommer det att bli nödvändigt med direktkontakt med president Milosevic.

Och den kontakten kommer snabbt att leda vidare in i en konkret förhandling. Mitt starka intryck är att det är just detta som Milosevic nu sitter och väntar på. Han vill ha en politisk lösning - på sina villkor.

President Ahtisaari har förklarat sig beredd att vid en viss tidpunkt etablera den mer direkta kontakten med Milosevic, och har i denna strävan också EU:s stöd. Uppgiften är inte avundsvärd av såväl politiska som moraliska skäl.

Skulle samtalen i Moskva under dagen och morgondagen leda till ett genombrott finns det starka skäl för att snabbt etablera den direkta kontakten med Belgrad. Om så inte blir fallet, och i skrivande stund är det inte lätt att se hur det skulle vara möjligt, är situationen i detta avseende mer besvärlig.

Det är inte minst för att bedöma just det läget som jag kommer att återvända till Stockholm redan i morgon för att träffa Generalsekreterare Kofi Annan med flera. Efter bland annat mina samtal i Moskva i fredags har vi velat inbjuda även den ryske utikesministern Ivanov till dessa möten. Till Stockholm kommer också min kollega i detta FN-uppdrag, den slovakiske utrikesministern Eduard Kukan.

Under tiden fortsätter situationen för enskilda människor att förvärras. Den FN-mission som under mer än tio dagar varit i landet kommer att visa en mycket dyster bild inte bara av Kosovo utan även av Serbien. De underhandsrapporter jag fått visar ett mycket allvarligt läge både med tanke på fördrivningarna och
övergreppen i Kosovo och effekterna av flygoperationerna i Jugoslavien i dess helhet.

Och jag är särskilt oroad över det faktum att även om kriget skulle upphöra i morgon kommer den ekonomiska och sociala situationen i regionen att fortsätta att försämras under lång tid framöver. Utslagningen av olika former av infrastruktur kommer gradvis att få allt allvarligare inverkan på ekonomierna i regionen i dess helhet.

I måndags i förra veckan var jag på ett kort besök i Banja Luka i den serbiskdominerade delen av Bosnien för olika samtal. Jag vandrade lugnt omkring på gatorna och hälsade på människor, men under ytan är spänningen total.

Omkring 80% av utrikeshandeln i de serbiska delarna av Bosnien sker med Serbien, och har nu så gott som upphört. Med en arbetslöshet kring 50-60% i dagsläget står nu en rätt dramatisk försämring av den ekonomiska situationen i denna del av Bosnien för dörren. Och det kommer med stor sannolikhet att få politiska konsekvenser.

Det var lite av ett nostalgiskt återseende för mig. Jag åkte iväg med bil till den lilla orten Kozarac - de som läst min bok kanske minns dess historia - för att se vad som förändrats.

Jo, en och annan muslimsk familj har börjat återvända. De skyddas nu av en permanent postering av tjeckiska trupper mitt i ruinstaden. Men när en äldre dam bjuder in mig på kaffe berättar hon om hur det är de äldre som försöker återvända, medan de yngre söker sig en framtid någon annanstans. Från Tyskland har hon fått med sig ett stort skåp. Allt annat är provisoriskt och eländigt.

Och lite längre upp på det som en gång var huvudgatan känner en familj igen mig eftersom jag varit här flera gånger förr. De har hört om mitt nya uppdrag på radio.

De är serbiska flyktingar som fördrivits från Kroatien och nu bor i ruinerna av ett muslimskt hus. Jo, dess ägare var här nyligen, berättar de, och satt och drack hemgjord rakija på samma sätt som vi nu gjorde. Men han levde bättre i Tyskland och hade egentligen inga planer på att återvända.

I blixtbelysning ger detta dramat i dessa länder. Sker inte
återvändande mer eller mindre omedelbart, kommer situationen snabbt att förändras. De äldre återvänder, medan de yngre väljer att gå andra vägar. Och kartan ritas successivt om.

Det är detta som också gör att det är så bråttom i Kosovo. Jag ser i Washington Post att den general som i Vicenza i Italien för det operativa kommandot över NATO:s luftoperationer säger att om två månader kommer det hela att vara över.

Två månader? Har vi verkligen tid att vänta så länge? Och hur kommer det land som flyktingarna skall återvända till att då se ut? Var finns då möjligheterna till försörjning och framtid? Hur mycket längre kommer vägen tillbaka för regionen att vara då?

Att organisera freden är i dag den fråga som står i centrum för mitt arbete. Och i det längre perspektivet kommer det att handla om både den demokratisering som är nödvändig i regionen och den ekonomiska liberalisering som är oundgängligen nödvändig för att det skall vara möjligt att få utveckling till stånd. I bägge fallen kommer att krävas mycket betydande internationella insatser.

I stor utsträckning handlar det om vad den Europeiska Unionen kan göra. I förra veckan förde jag en rad samtal om det med både tillträdande kommissionsordföranden Romano Prodi och den tyske utrikesministern Joschka Fischer, som nu innehar EU:s ordförandeskap.

Nu går mitt arbete vidare. När detta skrivs sitter jag redan i Genève för en serie av möten under tisdagen för att planera för de fortsatta aktiviteterna. Att brottas med den särpräglade byråkrati som FN utrustats med tar också sin tid. Jag och mina medarbetare försöker att få så mycket tid som möjligt till det som faktiskt är vår huvuduppgift - att förbereda freden.

Tidigt i morgon bär det av till Stockholm för möten. Kanske hinner jag då också - för säkerhets skull! - poströsta i valet till Europaparlamentet. Det är första dagen för poströstningen, och det kan vara klokt att ha det gjort.

Detta kan vara ett tips till oss alla. Europavalet är viktigt, och vi har alla möjlighet att rösta varje dag på posten mellan i morgon och den 13 juni. Lämna inte walk-over när det gäller Dina möjligheter till inflytande!

Förhoppningsvis kommer detta att medföra att valrörelsen kommer igång tydligare.

På lördag har vi moderater ett valmöte i Vaxholm utanför Stockholm, och det ligger inlagt i min planering att jag skall komma dit. Det är bara att hålla tummarna för flygförbindelserna
över Europa. Jag lovar att inte vara beroende av några bokningar på Sabena.

Då tänker jag tala om freden och dess förutsättningar i Europa. Och det är mycket mer än bara kriget på Balkan som står på den dagordningen.

Inför det europeiska toppmötet i Köln den 4-5 juni har det tyska ordförandeskapet lagt fram ett papper om ett samgående mellan EU och den Västeuropeiska unionen VEU, som utgår från att detta kommer att fullbordas hösten 2000, d v s strax före det svenska ordförandeskapet.

Självfallet kommer detta att resa frågor om den svenska alliansfriheten. Men jag ser ingen anledning att vi a priori skulle avvisa möjligheten att fullt ut vara med. För varje dag blir jag mer och mer övertygad om den långsiktiga nödvändigheten av en starkare gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Konflikten kring Kosovo illustrerar detta. Att det är den amerikanska politiken som drev fram den situation vi nu befinner oss mitt uppe i är tveklöst. Och den militära operation som nu pågår i 19 nationers namn är en operation som i alla sina avgörande delar formas utifrån amerikanska utgångspunkter.

Detta behöver i varje läge inte vara fel. Men jag ser det som i längden förödmjukande för Europa att det skall vara på detta sätt. Om vi bara ville mer så skulle vi också kunna åstadkomma mer. Och kanske göra det med en långsiktighet i insatser och engagemang som naturligt kommer av att det handlar om vårt eget Europa.

I förra veckan kom ÖB:s redovisning av konsekvenserna av uppgörelsen mellan centern och socialdemokraterna om försvaret. Det är en läsning som blandar dramatik och tragedi. Sverige ger i sak och i form upp möjligheten till ett självständigt försvar.

Armén reduceras till fyra brigader med en möjlighet att sätta ytterligare två på benen inom viss tid. Det blir en svensk armé som i storlek blir ungefär hälften av den finska armén, och det trots att Sverige i befolkning är ett dubbelt så stort land. Det
är en dramatisk försvagning och förändring av Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter som ligger i detta.

Militärledningen är medveten om detta. På goda grunder kräver den en omprövning av det säkerhetspolitiska underlaget för centerns och socialdemokraternas beslut.

Och medan statsministern och andra talar alliansfrihetens värde talar försvarsplaneringen nu ett annat språk. Det sägs att under det s k högkvarteret - som är landets militära ledning i krig - kommer det nu att inrättas en s k operativ insatsledning som ”vid behov skall kunna leda multinationella styrkor”.

Det handlar med andra ord om förberedelser för att utländska militära förband skall delta i försvarsoperationer på svenskt territorium. Realismen i detta tror jag att man kan ha synpunkter på - jag har alltid föredragit att vi i första hand skall lita på oss själva - men som politisk signal om en fundamental förändring går det inte att ta miste på.

Inget av detta kommer socialdemokraterna att vara villiga att diskutera. På samma sätt som den gemensamma eurovalutan etablerar en ny europeisk verklighet som man inte vill tala om etableras nu en ny säkerhetspolitisk verklighet som man intensivt försöker att förneka.

Det är denna fattigdom när det gäller förnyelse som jag tycker är det mest pinsamma med dagens socialdemokrati. De verkar inte vilja någonting - och de förnekar det som faktiskt håller på att ske.

Nu på fredag skulle de långt ifrån jäktade skattesamtal som aviserades i slutskedet av förra årets valrörelse fortsätta. Men finansminister Bosse Ringholm har låtit meddela att de nu skjutits upp på obestämd tid. Det behövs ytterligare beredning, sägs det.

Tempot i samtalen hitintills skulle få en snigel att framstå som jäktad. Men när Bosse Ringholm tillträdde talade han faktiskt om att accelerera dem. Efter ett sammanträde lika tomt som de tidigare ställs nu det sammanträde som skulle föra det hela framåt plötsligt in.

Sanningen är alldeles säkert att socialdemokraterna inte riktigt vet vad de vill i denna fråga heller. De sitter i skruvstädet mellan sin egen gamla retorik och den nya verklighetens krav. Sverige är ett land som alldeles entydigt skulle må bättre av lägre skatter.

Och de ekonomiska förutsättningarna förefaller goda. En rad positiva konjunkturbedömningar har kommit under den senaste tiden. Det förefaller som om de faktiska förutsättningarna för att genomföra de strukturella förändringar som Sverige behöver nu
är bättre än vad de varit någon gång tidigare under 1990-talet.

Inte nog med att de kommer att vara lättare att genomföra - de har dessutom förutsättningar att snabbare ge utväxling i form av ett tydligt omslag inte minst i företagsamhetens inställning och därmed i den ekonomiska utvecklingen i sig.

Jag hoppas att vi skall ha möjligheten att driva på. I riksdagens finansutskott har vi arbetat med främst kristdemokraterna och folkpartiet på gemensamma riktlinjer för det som behöver göras. I vissa frågor borde det vara möjligt att också få centern att deltaga. Resultatet kommer att kunna redovisas redan denna vecka. Och jag
är alldeles övertygad om att de riktlinjerna kommer att bedömas som betydligt starkare än vad socialdemokratin i sin för stunden sorgliga skepnad förmått att åstadkomma.

Debattören Stig-Björn Ljunggren noterade i Finanstidningen inför helgen, att ”ett statsbärande parti som saknar en förkunnelse som står i samklang med tidsandan kommer förr eller senare att gå åt pipsvängen.”

Just så. Och när nu även vårriksdagen börjar att lida mot sitt slut kan inte ens socialdemokratiska debattörer undvika slutsatsen att ännu en period har förlorats när det gäller möjligheter att regera. Vi har en regering som då och då agerar - men som intill ytterlighet sällan vågar sig på uppgiften att regera. Och det har sin enkla grund i att de faktiskt inte riktigt vet vad de vill.

Det enda de riktigt ordentligt vet är att de vill sitta kvar vid makten. Fördela poster och pensioner. Nyttja maktens möjligheter att gynna och att skrämma.

Sverige borde kunna långt bättre!

Åter är det en vacker dag vid Genève-sjön. Bortom sjön tornar Alperna upp sig. Jag ser Mont Blancs snöklädda majestät resa sig mot skyn.

Men på mitt skrivbord hopas pappren där fördrivna människors lidande och krossade livsdrömmar blir siffror i kolumner från sammanställningarna från flyktinglägren. Snart skall jag gå igenom läget mer i detalj med UNHCR tvärs över gatan.

Genève den 25 maj 1999



Carl Bildt









Saturday 
3/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]