Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v3/2000
18/1/2000

Vänner,

Hektiska dagar har lett till att veckans brev blivit ett dygn försenat. Tillbaka från olika möten i söndags kväll dök det plötsligt upp personer från Kosovo som jag hade anledning att sätta mig ner med, och i går var det arla iväg till Bryssel och sent tillbaka hit till Geneve från samma stad.

Men i dag lyser solen över alplandet. Dimman över Genevesjön lättar sakta. Alperna tonar majestätiskt fram.

Den stora begivenheten i Sverige under veckan som gick var självfallet att socialdemokraternas verkställande utskott efter mödor av herkulanska dimensioner lyckades samla sig till att rekommendera att Sverige någon gång i framtiden så småningom nog gör bäst i att vara med i den gemensamma eurovalutan.

Jag vet inget annat politiskt parti i Europa, och ingen enda regering, som haft så svårt att komma fram till ställningstagande i denna fråga.

När andra med vision och mod drivit detta samarbetsprojekt, har Sverige med sina socialdemokrater stått vid sidan av och mumlat.

Och i avgörande frågor fortsätter mumlandet.

Det alldeles självklara hade varit att Sverige hade varit med i euron från första början. Den möjligheten hade vi haft, men den avskrev regeringen vid första bästa tillfälle. I en proposition till riksdagen, signerad Erik Åsbrink, radades upp det ena underliga argumentet efter det andra, och bättre har det inte blivit efter det att sagde Åsbrink efter sin spektakulära avgång låtit meddela att alla argument var felaktiga.

Därefter borde det ha varit självklart att inrikta arbetet på i alla fall ett tydligt ställningstagande inför det att Sverige tar
över ansvaret för ordförandeskapet i den Europeiska Unionen under första halvåret 2001.

Allt fler av de allt viktigare ekonomiska frågorna diskuteras och avgörs nu i kretsen av regeringarna från s k Euroland, och ett ordförandeskap som stänger sig självt ute från dessa blir ett självdevalverat ordförandeskap som får finna sig i att viktiga frågeställningar hanteras av andra.

Men icke heller detta förmår denna regering. Statsministern har kommit med det egenartade påståendet att det skulle vara att komplicera förberedelserna för ordförandeskapet om vi t ex hade en folkomröstning i höst. Det förhåller sig självfallet precis tvärt om. Få saker skulle ge oss bättre förutsättningar.

Lägg därtill att detta skulle vara ett alldeles utomordentligt sätt att förankra viktiga europeiska frågeställningar på bredden i vårt samhälle. Också det skulle bidraga till att göra oss bättre skickade att under sex månader leda samarbetet.

Men så blir det nu inte. Vi får inga besked över huvud taget om när socialdemokraterna kan tänka sig ett ställningstagande.

Och därmed kommer Sverige att fortsätta att bli omkört av det ena landet efter det andra. De 11 från Portugal i söder till Finland i norr i dagens Euroland har redan kört om oss.

Under helgen togs ett avgörande steg mot ett grekiskt medlemskap fr.o.m. 2001 i och med att riktvärdet för den grekiska drachman inom ramen för det s.k. ERM2-systemet uppvärderades med 3,5%.

Jag skulle inte bli förvånad om danskarna förlorar tålamodet med Sverige och beslutar att köra på själva med en folkomröstning redan i år för medlemskap fr o m att mynt och sedlar införs på nyåret 2002.

Med Storbritannien är det just nu lite osäkert. Tony Blairs anseende som ledare har fått sig en liten törn genom att han inte har kunnat skissera en klar strategi i frågan. Han har den komplicerande faktorn att ha en opposition som går starkt mot frågan, medan det i Sverige i avgörande avseenden är tvärt om.

Nu säger den konventionella visheten att det blir parlamentsval i Storbritannien senvåren 2001, och att det därmed skulle vara klart för en folkomröstning kanske redan senare samma år.

Därmed blir Sverige sist, sist, sist av alla länder i den Europeiska Unionen. Det förefaller nu som om socialdemokraterna
är inriktade på att skjuta allt till tidigast riksdagsvalet i september 2002, och därmed förefaller det inte att finnas några möjligheter för att vi skulle kunna komma med före början av år 2004, d v s två år efter det att mynt och sedlar införts i praktiskt taget hela övriga EU.

Och det kan bli värre än så. Skulle en folkomröstning läggas t ex hösten 2003 kan vi mycket väl hamna fram i 2005.

Då kommer vi med all sannolikhet att vara omkörda inte bara av samtliga nuvarande medlemmar av EU utan också av de nya medlemsländer som då bör ha haft möjlighet att komma med. Det är fullt möjligt att vi då kommer att vara omkörda av Estland och Polen och några till.

Allt detta handlar i grunden om den bristande viljan och förmågan till politiskt ledarskap. Ty detta är en fråga som kräver ledarskap i den politiska hanteringen och vision när det gäller vad vi vill åstadkomma med vår framtid. Alldeles uppenbart råder det betydande brister i bägge dessa hänseenden.

Det nya året har för min del inletts med en serie av olika möten, först i Rom och därefter i Zürich, där olika grupper försökt att blicka framåt mot det år som nu inletts och de utmaningar som detta kommer att innebära. Inte minst på det säkerhetspolitiska området.

Nu inleds arbetet på allvar att bygga upp strukturerna för den gemensamma europeiska säkerhetspolitiken. I mars är det tänkt att det skall börja att fungera i Bryssel, även om det fortfarande
återstår mycket arbete med att finslipa dess olika detaljer.

Från amerikansk sida har den inledande misstänksamheten mot projektet nu mildrats väsentligt. Alla företrädare från Washington understryker nu hur bra det vore om detta europeiska arbete faktiskt lyckades. Men samtidigt understryker de riskerna för att tendenser till att bygga strukturer som är alltför separata från NATO kan komma att utnyttjas av de krafter i den amerikanska politiska debatten som vill reducera de amerikanska satsningarna för den europeiska säkerheten.

Under detta år med val av ny rysk och ny amerikansk president kommer också avgörande frågor när det gäller relationen mellan de två upp. Och låt mig lite mer ta upp en av dem som jag tror kommer att bli av stor betydelse.

Jag har skrivit tidigare om betydelsen av de amerikanska tankarna om att bygga ett strategiskt försvarssystem för att kunna möta robotanfall från t ex Nordkorea eller Iran mot den amerikanska kontinenten. Och kring dessa går nu diskussionens vågor höga såväl mellan USA och Europa som i relationerna till Ryssland och Kina. Det handlar om ett steg som kan uppfattas som en avgörande förändring i den strategiska globala balansen.

I slutet av 1960-talet fanns omfattande planer i både USA och Sovjet att bygga gigantiska strategiska försvarssystem för att skydda de gigantiska offensiva kärnvapensystemen. Detta var den stora kärnvapenkapplöpningens tidevarv.

Men i stället skedde ett genombrott när det gällde rustningskontroll i och med att man 1972 ingick det s k ABM-avtalet med betydande begränsningar i möjligheten att bygga försvarssystem. Detta avtal har sedan dess varit något av en hörnsten i både den strategiska relationen mellan kärnvapenmakterna och i de allmänna ansträngningarna till rustningskontroll i största allmänhet.

Systemet utmanades på allvar av president Reagan på 1980-talet när han talade om det s k SDI-systemet för att bygga en delvis rymdbaserad strategisk sköld som kunde skydda från ett sovjetiskt anfall. Men efter stormiga debatter inte minst med européerna, och egna tvivel om det verkligen var möjligt att bygga ett tillräckligt fungerande system, växlades det hela ner till ett forsknings- och utvecklingsprogram.

Det som inträffat under senare år, och som förändrat debatten, är de satsningar som skett i tveksamma länder på att bygga strategiska robotsystem som kunde användas för att föra massförstörelsevapen långa avstånd. Först och främst handlar det om den kommunistiska regeringen i Nordkorea, som i rustningar av alla de slag ser sin enda överlevnadsgaranti. Och dessutom tjänar de en betydande del av sina exportinkomster på att sälja delar av robotsystem eller teknologier för massförstörelsevapen till regimer som t ex den i Iran.

Länge trodde man att det skulle ta lång tid innan Nordkorea lyckades att åstadkomma någonting som det fanns anledning att ta på allvar. Stora delar av landets befolkning hotades av svält. Det fanns tecken på instabilitet i den politiska ledningen. Men plötsligt såg man hur det provsköts en robot som landade i havet på andra sidan Japan. Och plötsligt omvärderades det nordkoreanska möjliga hotet från att ha legat ca femton år fram i tiden till att plötsligt ligga ca fem år fram i tiden.

Det handlar inte bara om Nordkorea. Det anses att Iran har ett målmedvetet program för olika långdistansrobotar, och att där också sker ett arbete med massförstörelsevapen. Att Saddam Hussein har gjort allt som står i hans makt för att skaffa sig allt detta är ställt utom tvivel. Ingen kan veta vad som väntar runt hörnet.

USA är en nation som strävar efter den absoluta säkerheten. Kanske har detta att göra med att man lever omgiven av oceaner och därmed ser en möjlighet till isolering och skydd som knappast skulle vara tänkbar för andra mer utsatta nationer. Kanske är det också ett uttryck för den teknologiska optimism som gör att det amerikanska samhället anser att allt i grunden är möjligt att
åstadkomma.

Resultatet är nu att det sker ett omfattande utvecklingsarbete för att ta fram underlag för ett beslut av president Clinton fram mot sommaren om huruvida man skall gå vidare med ett nationellt försvarssystem av denna typ. Tekniska problem har funnits med både stridsledning och robotar, men de anses nu vara övervunna. En viktig robottest är planerad till i dag när man skall försöka att skjuta ner en anfallsrobot i rymden över Stilla Havet.

Det råder ingen tvekan om att man kommer att besluta att utveckla detta system. För Clinton handlar det inte minst om att kunna försvara Gore, eller vem som nu blir demokratisk kandidat, inför höstens valdebatt, där han annars skulle kunna bli sårbar i en fråga som efter olika terrorhot nu börjar att få en politisk laddning i USA.

Problemet är att ett sådant system inte är förenligt med ABM-avtalet från 1972, och att systemet möter högljutt motstånd inte bara från Ryssland utan i än högre grad från Kina. Det senare landet har mer omedelbar anledning till oro eftersom det skulle vara tänkbart att en vidareutveckling av detta system skulle kunna neutralisera de kinesiska kärnvapnen, samtidigt som mer regionala varianter av det skulle kunna bli en skyddsskjöld för Taiwan som man i Beijing inte vill acceptera.

För Ryssland skulle problemet kunna vara mindre. Det föreslagna systemet skulle inte räcka långt när det gällde att möta ett ryskt robotanfall. Det må vara eländigt med delar av den ryska militärapparaten, men de strategiska kärnvapenstyrkorna tillhör dem som det satsas mest på. Men ryssarna tror inte på amerikanska försäkringar, klimatet efter Kosovo är inte det bästa, och dessutom pekar man på att har amerikanarna fått de avancerade satellit-, radar- och stridsledningssystem som krävs på plats är det inget större problem att snabbt utöka antalet robotar på olika ställen i världen. En robotbas skulle t ex räcka för att försvara hela västra Europa.

Därmed har amerikanska försök att få ryssarna att gå med på förändringar i ABM-avtalet som skulle göra det möjligt att bygga upp ett begränsat system hitintills varit resultatlösa. Samtal efter samtal har slutat i schism efter schism. De europeiska regeringar som ser med skepsis på projektet i dess helhet säger med stor kraft att de inte kan acceptera att ABM-avtalet
äventyras. Med de problem som redan råder när det gäller olika rustningskontrollsavtal skulle detta kunna få olika typer av spridningseffekter.

Så där är vi. USA kommer att gå vidare oavsett vad andra säger. Det handlar inte minst om den inrikespolitiska logiken. Ryssland säger nej och antyder allt från ökade kärnvapensatsningar till ett hitintills otänkbart samarbete i frågor som dessa med Kina. Och européerna känner en allt djupare olust över en utveckling som kan få allvarliga konsekvenser. Att den åter illustrerar det teknologiska gapet i frågor som dessa mellan USA och Europa gör inte saken bättre.

Om denna fråga kommer vi att få höra mera under det kommande
året. Under förra året var det i experternas mer begränsade kretsar som den ventilerades. Nu börjar den tränga fram också i politiska kretsar. Men efter det ryska presidentvalet och inför det amerikanska presidentvalet kommer den att vara utomordentligt central i försöken att bygga relationer mellan de bägge makterna.

Det hävdades någon gång på den sovjetiska tiden att landet var som ett Övre Volta försett med kärnvapen. Tragiskt nog har medellivslängden i det som nu heter Burkina Fasso och Ryssland nu kommit på samma nivå. Men fortfarande är Ryssland, som f d USA-överbefälhavaren Colin Powell brukade säga, den enda nation som har förmågan att på 30 minuter förgöra USA. Och det ger relationen dem emellan en alldeles speciell karaktär.

Utvecklingen av de nya europeiska strukturerna, och konflikten mellan USA och Ryssland om ABM-avtalet, förefaller att bli årets viktigaste mer säkerhetspolitiska utvecklingar på det principiella planet. I den mer konkreta hanteringen kommer både Balkan och andra krishärdar, med Kaukasus som stark kandidat, att finnas.

På det ekonomiska området sker nu försiktiga försök att se om det finns förutsättningar att återuppta det arbete på en global handelsförhandling som havererade spektakulärt i Seattle. Men i avsaknaden av mer konkreta tecken på en vilja från de olika sidorna att förändra de hitintills låsta positionerna finns det nog anledning till skepsis om möjligheterna till framsteg detta
år. Inte minst i USA kastar valet sin skugga över det mesta.

1999 var året då den s k nya ekonomin etablerade sig som begrepp mer allmänt. Och detta år har ju inletts med spektakulära affärer som samgåendet mellan America Online och Time Warner.

Tidigare var det Vodafones planerade övertagande av tyska Mannesmann i akt och mening att få en ledande position inför den förväntade utvecklingen av mobilt Internet i Europa som hade beteckningen världens största affär. Utgången av den dragkampen
är f ö fortfarande oviss. Men America Onlines övertagande av Time Warner är betydligt större med ett sammanlagt värde kring 1.300 miljarder kr. Här handlar det om att få en ledande position främst i USA men kanske också globalt inför den bredbandsutveckling som nu förestår.

Och med all säkerhet kommer vi att få se mer dramatik på detta område.

Hur kommer Microsoft att hantera en situation där det är tydligt att man kommer att riskera att förlora mark ordentligt? Hur kommer den europeiska situationen att utvecklas i ljuset av den konvergens mellan företag och teknologier som fusionen mellan AOL och Time Warner innebär? Den tyska mediajätten Bertelsmann har varit och är Time Warners främste globale konkurrent, och måste på ett eller annat sätt göra någonting.

Men det viktiga i den nya ekonomins omvandling handlar inte främst om giganternas olika fusioner och separationer. Dynamiken kommer snarare i innovationsverksamheten och nyföretagandet. Inför det viktiga möte med de sju ledande ländernas finansministrar som kommer att äga rum i Tokyo på lördag, och där den globala ekonomins utveckling i stort står på agendan, har amerikanske finansministern Larry Summers plockat fram statistik som säger att det i genomsnitt tar 12 gånger längre tid att sätta upp ett nytt företag i Europa som det gör i USA.

Det är att reformera på dessa områden som kommer att bli den avgörande europeiska uppgiften. Det portugisiska ordförandeskapet i EU har ju som bekant planerat ett särskilt toppmöte i slutet av mars kring dessa frågor. På sina håll inom EU finns det en medvetenhet om att det är nu som det är avgörande att ta steget mot frigörelse av ekonomierna och förbättring av företagandevillkoren.

I det största EU-landet, Tyskland, ter sig den politiska scenen i dag påtagligt dyster. Med ständigt fortgående acceleration har det ena ekonomiska missförhållandet efter det andra i de ledande politiska partierna kommit att uppmärksammas. En kolumnist i Welt am Sonntag i söndags talade om risken för att det hela utvecklas till en så betydande förtroendekris för det politiska systemet att det finns anledning att tala om en statskris.

Alla är mer eller mindre berörda. Inom socialdemokraterna SPD handlar det om olika affärer där det finns ett obehagligt inslag av personlig vinning över det som uppdagas. Ministerpresidenten i den största delstaten Nordrhein-Westphalen har redan fått avgå. Nu talar tidningsrubrikerna om att den nuvarande tyske förbundspresidenten Rau vid ett 40-tal tillfällen utnyttjat en delstatskontrollerad banks jetflygplan för mer eller mindre privata flygningar.

Inom oppositionen CDU finns ännu inga tecken på att det förekommit något som för tankarna till korruption för personlig vinning eller mottaglighet för påtryckningar i olika sakfrågor. Här handlar det, illa nog, om slarv med och brott mot de lagregler som finns i Tyskland när det gäller att redovisa bidrag till politiska partier. Inte minst är det de bidrag som mottagits av Helmut Kohl för partiets räkning som vänt upp och ned på det politiska livet.

Relativt sett är de summor det handlar om små. De har uppenbarligen använts för att stödja svagare delar av partiet. Att de inte redovisats har samband med att givarna ville förbli anonyma, och därmed heller inte ville utnyttja de möjligheter till skatteavdrag som annars skulle ha funnits. Och Kohl har gett sitt hedersord till dem att de skall förbli anonyma. Jag tror det
är mycket osannolikt att han kommer att bryta detta.

Det är en självklarhet att bidrag som dessa skulle ha redovisats. Finns det regler så finns det. Och i motsats till vad som gäller i vårt land finns sådana i Tyskland.

Hur det hela kommer att utvecklas återstår att se. Att CDU drabbats i den allmänna opinionen är tydligt, medan SPD med sina mer personligt betonade skandaler har kommit att komma något mer i bakgrunden. Efter en serie av mycket bra delstatsval under 1999 står ett avgörande valslag i Schleswig-Holstein den 27 februari, och det är ingen tvekan om att CDU:s möjligheter att efter detta få till stånd ett regeringsskifte i Kiel har blivit sämre.

Helgens viktiga val var dock första omgången i presidentvalet i Finland, där utrikesminister Tarja Halonen hävdade sig en bra bit bättre än väntat, men med en slutomgång den 6 februari mellan henne och f d statsministern Esko Aho.

Hur det kommer att gå är skrivet i stjärnorna. Esko Aho borde på pappret ha det bra förspänt som den borgerlige kandidaten i ett land med betydande borgerlig majoritet, men samtidigt kommer Tarja Halonen sannolikt att göra vad hon kan för att få de olika kvinnokandidaternas röster, och det kan också finnas en och annan i det borgerliga lägret som haft svårt för en och annan av centerpartiets turer under senare år.

So oder so handlar det om två dugliga och bra kandidater som bägge representerar utrikespolitisk kompetens och tydlig vilja inte minst i de viktiga Europafrågorna. Och det är det som är det viktiga.

På www.bildt.net finns en länk till gårdagens ledare i finlandssvenska Hufvudstadsbladet som ger en bedömning av läget.

Balkan lämnar dock ingen ifred. I lördags eftermiddag inträffade ett skottdrama på Hotel Inter-Continental i Belgrad. Några timmar senare avled Zeljko Raznatovic, mer känd som Arkan, på akuten på sjukhuset. Den starkaste personen i Belgrads undre värld, bankrånaren från Sverige och mytomspunna ledaren för de paramilitära s k tigrarna från de olika balkankrigen hade mött det öde som han själv berett vägen för.

Många hade motiv att mörda Arkan, men få skulle förmodligen ha vågat sig på försöket. Att göra det i foajen på Hotel Inter-Continental får nog också anses vara mycket djärvt. Det är inte förvånande att spekulationerna går mot ett så väl organiserat och djärvt attentat att också regimen kan ha legat bakom. Den serbiske oppositionsledaren Vuk Draskovic har sagt att han utgår från att det handlar om statsterrorism av ett eller annat slag.

Det finns många bottnar i den mångfasetterade politiska och kriminella scenen i Belgrad. Det kan inte uteslutas att Arkan plötsligt hade manövrerat sig närmare de som vill se en förändring av regimen på ett eller annat sätt, och att han därför plötsligt kom att uppfattas som ett hot. Och mordet är i så fall inte bara en eliminering av honom utan dessutom en mycket tydlig varning till alla andra. Om Arkan kan drabbas, så kan alla drabbas.

I en vidare bemärkelse visar mordet hur det serbiska samhället håller på att degenereras allt mer och mer. Socialism och sanktioner har skapat ett samhälle för de korrumperade och de kriminella, och ju längre detta fortgår, desto svårare kommer det att bli att bygga en fungerande och stabil demokrati i Serbien.

I dag sitter jag bakom mitt skrivbord i Genever efter gårdagen i Bryssel, men i morgon bär det av över dagen till Wien för samtal om Balkan, och på torsdag är det åter Bryssel på programmet för att gå igenom läget med bl a Chris Patten och Javier Solana.

Den europeiska politiken nystartar. I dag i Moskva har den nyvalda ryska duman haft sin första session. I morgon i Strasbourg möts Europaparlamentet för första gången i år för att bl a diskutera det portugisiska ordförandeskapets arbetsprogram. Och samma dag i Stockholm samlas riksdagen och inleder sedvanligt med partiledardebatt.


Genève den 18 januari 2000

Carl Bildt

PS. På www.bildt.net har jag samlat lite fler bedömningar och kommentarer till effekterna av fusionen mellan AOL och Time Warner.









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]