Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v22/1999
31/5/1999

Syster/Broder,

Det var skönt att vara hemma under helgen och känna atmosfären av valrörelse. Valupptakten i Vaxholm bjöd på försmak av både sommar och viktiga framtidsdebatter.

Jag kom till Vaxholm så gott som direkt från Makedonien, där jag under två dagar diskuterat samordning av fredsförberedelserna och regionens framtid med de politiska ledarna både i Makedonien och från Kosovo.

Det är till Skopje i Makedonien som nu mycket koncentreras. Här finns samordningen av de olika FN-insatserna i regionen. Och här finns också ledningen för den NATO-styrka som skall vara kärnan i fredsoperationerna inne i Kosovo. I bägge fallen handlar det om personer som jag känner väl från åren i Bosnien.

Just de dagar jag var där kom det inte mer än ca 500 personer om dygnet över gränsen, men dagarna innan hade det plötsligt kommit ca 20.000 personer i en ny våg av förvisningar. I Makedoniens olika flyktingläger och i landet i övrigt finns nu ca en kvarts miljon flyktingar och i Albanien ytterligare ca en halv miljon.

Under veckan som gick hade jag trott att det fanns vissa förutsättningar för några mycket försiktiga steg framåt i den politiska processen. I allt väsentligt visade sig den bedömningen vara för optimistisk. Dels gick det påtagligt trögt i samtalen mellan Moskva och Washington, och dels innebar Haag-tribunalens
åtal mot och arresteringsorder av den samlade serbiska politiska och militära ledningen ett nytt och komplicerande inslag i bilden.

Tanken hade varit att den ryske förhandlaren Tjernomyrdin och den finska presidenten Ahtisaari skulle ha begett sig till Belgrad på torsdagen. Av detta blev nu intet, och i stället blev det en ny soloresa av Tjernomyrdin på fredagen. Och den förefaller inte att ha avsatt annat resultat än att Milosevic nu säger att han accepterar de s k principer för en lösning som G8-länderna lagt fast.

För den som nöjer sig med det lilla låter det bra. Men principer som nu omfattas av såväl Slobodan Milosevic som Madeleine Albright lämnar alldeles uppenbart ett visst utrymme för tolkning. Och det är här det har kört fast. På centrala punkter
är den amerikanska positionen tämligen låst, och den ryska viljan att hjälpa till relativt begränsad.

Min uppgift är nu att dels driva på fredsförberedelserna och dels få en tydligare fokusering på de regionala utmaningarna. Risken
är överhängande att bägge dessa vitala aspekter kommer bort i ett spel som annars mest handlar om de mer militära frågeställningarna. Och då kommer en del av de misstag som präglade inledningen av fredsarbetet i Bosnien att upprepas igen.

I Makedonien var jag inte bara i huvudstaden Skopje utan också i staden Tetovo i landets västra och albanskdominerade del. Staden har under tidigare år varit i fokus för motsättningarna mellan slaver och albaner i landet, och har nu blivit något av ett centrum för många, mer intellektuella, som tvingats att fly Pristina i Kosovo.

På stadens kaféer satt jag med olika politiska företrädare och diskuterade den komplicerade framtiden. På en promenad mellan två möten sade den välinformerade och klipska tolken från Pristina att spänningen i Tetovo nu påminde henne om spänningen i Kosovo innan konflikten bröt ut på allvar.

Och det var en synpunkt som återkom i mitt långa samtal med premiärminister Ljubco Georgievski. Visserligen kommer det nu internationell hjälp till alla flyktingar, men kriget har förstört både exportmarknader och handelsvägar, och i stället för hygglig tillväxt i ekonomin tvingades man nu räkna med skarp nedgång. Han såg en tydlig risk för ökade spänningar i denna så sköra stat.

Detta borde oroa omvärlden mer än vad det gör. Bilden från Banja Luka veckan före och från Skopje denna vecka är bilden av en region där ekonomierna nu hackas sönder och förstörs, och där risken för ökade sociala och politiska motsättningar är påtaglig. Bomber hjälper inte mot detta - snarare gör det problemen än värre att hantera.

När jag träffade Kofi Annan på Haga i onsdags drog han omedelbart in mig i ett enskilt rum och berättade att Haag-tribunalens chefsåklagare Louis Arbour just meddelat honom att hon på torsdagen skulle offentliggöra sina åtal av Milosevic och andra. Vi hade att snabbt försöka bedöma konsekvenserna av detta.

I strikt juridisk bemärkelse är det självfallet så att intill dess att någon är funnen skyldig av domstol skall vederbörande betraktas som oskyldig. I den meningen föreligger inga hinder för vare sig samtal eller överenskommelser med någon av de fem som
åtalats.

Men bilden är mer komplicerad än så. I Bosnien var jag mycket tydlig när det gällde att inte legitimera dem som åtalats av och vägrade att samarbeta med Haag-tribunalen, genom att ha någonting med dem att göra.

Från Washington har man låtit meddela, att det under fredsförhandlingarna om Bosnien förekom kontakter med Karadzic. Men det är inte riktigt sant. Det som gäller är att Richard Holbrooke vid ett tillfälle fick acceptera att såväl Karadzic som Mladic var med när han förde förhandling med Milosevic. Men det var hela tiden kristallklart att det var med den senare som samtal och förhandlingar fördes.

Nu finns inte möjligheten till en motsvarande operation. Det är den samlade serbiska politiska och militära ledningen som är
åtalad. Jag har svårt att se hur vi kan gå runt dem alla på det sätt som skedde med Karadzic och Mladic.

Men även om man skulle acceptera samtal med Milosevic återstår den avgörande frågan om det är möjligt att träffa en
överenskommelse med en person som det föreligger en internationell arresteringsorder på utan att det i denna
överenskommelse ingår att han respekterar vad tribunalen sagt.

Jag är skeptisk till om det är vare sig moraliskt, politiskt eller juridiskt möjligt.

Varför Louis Arbour gjorde som hon gjorde kommer det säkert att spekuleras kring. Själv har hon sagt att hon gjorde det för att förhindra att det fördes förhandlingar om att ge Milosevic någon form av frisedel. Uttalandet är anmärkningsvärt eftersom det ju säger att hon gjorde detta för att påverka den politiska förhandlingsprocessen.

Tribunalen är och skall vara ett strikt juridiskt instrument. Jag har många gånger betonat hur viktig rättvisan är för den långsiktiga försoningen efter krig så bittra som dessa. Men jag har också varnat för risken att ta alltför lätt på de problem som detta innebär.

Tribunalens trovärdighet bland serber är låg. Och jag sätter själv ett frågetecken för hur det kan vara möjligt att så snabbt avsluta utredningar om de uppenbara brott som begåtts i Kosovo under de senaste veckorna när man ännu inte kunnat avsluta utredningarna kring de också uppenbara brott som begicks mot serber i Kroatien i augusti 1995. Förhållanden som dessa leder till att det är svårt att få den trovärdighet för tribunalen som
är en förutsättning för att dess arbete långsiktigt skall vara framgångsrikt.

Nu har vi att hantera en förändrad situation. Det är svårt att se att en redan svår situation har blivit lättare.

Jag sitter nu åter i Genève för en dag av sammanträden om olika delar av fredsförberedelserna. Det handlar inte minst om att få olika internationella organisationer att tala samma språk. Och de närmaste dagarna blir det samtal kring dessa frågor också med de olika nyckelländerna i denna konflikt.

Mycket kommer denna vecka att kretsa kring det europeiska toppmötet i Köln under torsdagen och fredagen. Även om agendan är full med frågor kommer säkert kriget att kasta sin skugga över det.

Jag minns när bombkampanjen inleddes. Då utgick alla från att den i alla fall skulle vara över till NATO:s storstilade 50-årsjubileum i Washington. Och när så inte blev fallet utgick alla från att den skulle vara över väl före det europeiska toppmötet i Köln. Nu är bilden betydligt dystrare.

Åtskilliga gånger under det senaste året har jag i dessa veckobrev återkommit till frågan om en starkare gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik som också har en möjlighet till militära insatser. Efter det brittisk-franska initiativet i St. Malo förra hösten och beställningen från det europeiska toppmötet i Wien i december var det i Köln som riktlinjerna för det fortsatta arbetet skulle läggas upp.

Nu har det tyska ordförandeskapet lagt fram ett förslag som går en bra bit på väg mot att också ge EU möjligheten att planera och leda militära operationer som ett led i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Och detta finns det all anledning att välkomna och stödja.

Jag vill att den Europeiska Unionen steg för steg skall utvecklas till en verklig fredsallians. Och den kommer inte att ha möjlighet till detta om den inte har alla de instrument som krävs.

Den svenska debatten om detta förs i former som tyder på betydande förvirring hos åtskilliga av dem som deltar i eller rapporterar om den. Det talas om EU som en ”militärallians” och om att skapa en ”EU-armé”. Men det är i bägge fallen fel.

NATO är och förblir militäralliansen. Dess styrka är dess integrerade militära kommandosystem. Men dess svaghet är att just militära instrument är allt som den har. Och som fredskraft med möjlighet att spela över hela det register som detta kräver kommer NATO därmed alltid att ha allvarliga begränsningar.

Med EU är det i viss mån tvärt om. Man har åtskilliga instrument av stor betydelse för en långsiktig fredspolitik. Men det är först när detta kompletteras med möjligheten till militära insatser som man får en fredsallians med styrka. Det militära instrumentet kan bara ses som en del i en bredare och mer samlad fredspolitik.

Och det är därför skillnaden mellan den mer begränsade militärallians som NATO utgör och den bredare fredsallians som EU kan bli är betydelsefull.

Att sätta upp några nya och integrerade arméer är det inte tal om. Sådant förekommer inte ens inom NATO. Det handlar om instrument för att studera, planera och fatta beslut om militära insatser inom ramen för en samlad fredspolitik. Och när det gäller utförandet av dessa insatser kommer det att ankomma på de olika länderna att ställa de nationella förband som är lämpliga till förfogande. Ytterst kommer detta alltid att handla om nationella beslut.

Jag hoppas att mötet i Köln kommer att ge en klar inriktning för arbetet med dessa frågor. Under det finska ordförandeskapet nästa halvår kommer förberedelserna att accelerera. Och tanken är att de avgörande besluten därefter kan fattas under det franska ordförandeskapet andra halvåret 2000 - precis före det svenska.

Detta tycker jag att det är viktigt att redovisa för väljarna inför det val till Europaparlamentet som nu pågår - Du kan poströsta varje dag! - och som avslutas den 13 juni. Jag vill sätta freden främst i det europeiska samarbetet. Och det massiva misslyckandet i Kosovo gör det närmast till en moralisk förpliktelse att driva på detta arbete.

Den socialdemokratiska inställningen begriper jag mig inte riktigt på. Jag har svårt att undvika intrycket av att det handlar om dubbla budskap; Ett mer positivt till de övriga EU-regeringarna, och ett mer avvisande i vår inhemska debatt eftersom man - som vanligt! - inte förmått sig till att föra någon framtidsinriktad Europadebatt.

I Vaxholm kallade jag socialdemokraterna för ett ”drivvedsparti” i Europapolitiken. De driver med strömmen - men knappast mer. Den som letar efter visionen, viljan och ledarskapet får nog fortsätta att leta.

Inställningen till gemensamma valutan har ju visat detta på samma sätt som fredsfrågorna gör det nu. Alltid på efterkant. Aldrig med framtidsvilja. Europapolitikens drivved.

Konsekvenserna av denna oförmåga är allvarliga. I veckan som gick meddelade t ex Volvo att alla de otydliga beskeden från regeringen nu lett till att man lagt arbetet med att gå över till eurovalutan på hyllan.

”Den ökade osäkerheten som uppstått kring ett svenskt EMU-deltagande bekymrar Volvo och vi överväger att flytta fokus till EMU-området”, sade den ansvarige Lars I Persson till Finanstidningen i onsdags. Man pekade på tyska företag i bilbranschen som redan gått över till att redovisa i euro och de effektivitetsvinster som dessa företag nu gjort genom att de kunnat minska valutahanteringen kraftigt.

Signalerna om den svenska konjunkturen är optimistiska. Värt att notera är dock att de mer optimistiska prognoserna är baserade på antaganden om betydande skattesänkningar nästa år.

Trots allt kvarstår strukturproblemen som kvarnstenar runt halsen på Sverige. I förra veckan redovisade internationella valutafonden IMF slutsatserna från sin årliga granskning av vår ekonomi.

Det gavs pluspoäng för minskade underskott i statsfinanserna. Att bibehålla och stärka denna situation var viktigt, sade man, men lade till, att ”the second and even more important challenge is to broaden and intensify the structural changes that will enable Sweden to respond more fully and flexibly to developments in Europe and the global economy.”

Och därefter följde en lista på reformkrav som lika väl kunde vara hämtad ur de gemensamma riktlinjer för den ekonomiska politiken som vi moderater tillsammans med kristdemokraterna och folkpartiet presenterade i fredags.

På sina håll möttes dessa riktlinjer med kommentaren att centern inte var med. Riktlinjerna från jobballiansen innehåller en politik när det gäller såväl energi som Europa som centern inte har möjlighet att acceptera och vi inte har för avsikt att överge.

Men mycket annat av vikt förenar ändå. I söndags publicerades en gemensam debattartikel av företrädare för samtliga fyra borgerliga partier som för fram mot den gemensamma plattform för en politik för ett bättre företagandeklimat som kommer att presenteras i morgon tisdag.

Och detta är viktigt. En vår där socialdemokraterna lyckats
åstadkomma allt mindre har vi på den borgerliga sidan lyckats visa att vi kan åstadkomma allt mer vad gäller den politik som Sverige behöver. Mer behövs, men inriktningen är tydlig.




Genève den 31 maj 1999


Carl Bildt



PS. Detta veckobrev fyller snart fem år - och har i dag mer än 25.000 prenumeranter. Många har försökt ta efter - men originalet har ännu ingen kommit i närheten av.









Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected].bildt.net