Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v23/1999
7/6/1999

Syster/Broder,

Det tog närmare en månad av förhandlingar mellan främst USA och Ryssland innan det blev möjligt att uppnå lite mer av konkret samförstånd om Kosovo.

Det var den 6 maj som de s k G8-länderna först enades om vissa grundläggande principer, men först den 3 juni som det blev möjligt att gå från allmänna till mindre allmänna principer.

Avsikten var, som jag skrivit om i tidigare brev, att genom att få med Ryssland öka det politiska trycket på Belgrad. När omvärlden enas blir alltid förutsättningarna för att påverka radikalt mycket bättre. Efter det att det ansetts nödvändigt att ställa ryssarna åt sidan för att kunna börja kriget ansågs det nödvändigt att få ryssarna med på vagnen för att kunna avsluta det.

Och den bedömningen visade sig också vara korrekt. När president Ahtisaari och f d premiärminister Tjernomyrdin onsdagen den 2 juni åkte till Belgrad och presenterade den text man hade kommit
överens om, ledde det redan dagen därpå till att den accepterades, och processen mot ett upphörande av striderna kunde inledas.

Min egen förväntan när den gemensamma texten var klar var snarast att det skulle krävas flera olika samtal för att få saken i hamn. Nu skedde det snabbare än beräknat, och skälen till att det blev så finns det olika meningar om.

Sannolikt gjorde Milosevic bedömningen att detta var den bästa uppgörelse han kunde få, att den i vissa delar kunde framställas som bättre än det som hade erbjudits i Rambouillet och att fortsatt krig so oder so inte skulle förbättra situationen.

Det handlade alldeles säkert också om. en kalkyl om vad som var bäst för hans egen maktställning efter åtalet från Haag-tribunalen veckan innan. På torsdagen lät han det serbiska parlamentet i en stormig session, där de mer utpräglade nationalisterna röstade emot, godkänna den text som hade förelagts honom.

Men det handlar också om att papperet på viktiga punkter kunde läsas på olika sätt, och gav utrymme för vissa fortsatta förhandlingar. Processen före resan till Belgrad hade gjort att precisionen i det dokument som lämnades över på viktiga punkter lämnade en hel del övrigt att önska.

Och detta kommer vi att få leva med. Redan nu ser vi svårigheterna, när det görs olika tolkningar av vad som finns i papperets mer militära delar. Något fredsavtal handlar det inte om. Det papper som allt kretsar kring är på bara lite mer än en sida. Att jämföra det med den detaljerade och slutgiltiga fredsöverenskommelsen om Bosnien 1995 är på intet sätt möjligt

En mer nära till hands liggande jämförelse är med det avtal som ingicks mellan Milosevic och Holbrooke den 13 oktober förra året. Då kom man överens om en betydande reduktion av den serbiska säkerhetsnärvaron i Kosovo i förening med en starkare internationell närvaro.

I den uppgörelsen fanns också vissa principer för en politisk uppgörelse genom förhandlingar. Det som nu skall ske är att den serbiska närvaron i Kosovo huvudsakligen reduceras till symbolik samtidigt som den internationella närvaron blir massiv. Men samtidigt är det tyvärr tydligt att den politiska uppgörelsen nu ligger längre bort än vad den gjorde för bara några månader sedan. I någon utsträckning är oklarhet alltid en nödvändighet i dokument som dessa. Skall alla detaljer lösas, riskerar processen att aldrig komma fram. Men är oklarheterna för stora, finns alltid risker för svårigheter längre fram.

Att de rent militära samtalen nu råkat i påtagliga svårigheter kan förklaras på flera olika sätt. Serbisk taktik att fördröj a och ifrågasätta är inte alldeles okänd. Men det handlar också om att de konfronteras med krav från NATO:s sida som de uppfattar som mer långtgående än vad som gjordes klart i Belgrad i slutet av förra veckan.

Jag vill heller inte alldeles utesluta att det kan handla om serbiska officerare som anser sin armé obesegrad och som inte vill ta ansvar för att sätta sina namn under ett dokument av denna karaktär. Vi kan möjligen se början på en serbisk dolkstötslegend som kommer att leva under lång tid framöver.
Även om det är möjligt att hävda, att det som accepterats nu från vissa utgångspunkter är bättre för Belgrad än vad som ultimativt erbjöds i Rambouillet är verkligheten brutalt annorlunda.

Det vi nu med all sannolikhet kommer att gå mot är ett Kosovo som så gott som totalt kommer att rensas från serbisk befolkning. Området kan mycket väl komma att bli ett av de etniskt absolut renaste på Balkan inom loppet av bara någon vecka.

Sådan är ofta realiteten där. När det nu bestämts att serbiska polismän skall lämna Kosovo innebär detta med intill visshet gränsande sannolikhet att också civilbefolkningen i övrigt kommer att lämna. Vi kommer nu att få se nya flyktingkolonner - andra människor åt ett annat håll. Redan talas det om att gräva upp gravarna för att ta de döda med sig. Det låter både makabert och dramatiskt, men jag har tyvärr sett det förr.

Och på samma sätt som de hemska övergrepp som albanerna i Kosovo utsatts för under de senaste månaderna kommer att leva i dessa människors minne, och föras vidare till deras barn, kommer minnet av denna exodus att leva i dessa människors minne och föras vidare till deras barn.

Vi måste inse att dessa månader av detonation i och kring Kosovo fött nya historiska motsättningar som vi och regionen kommer att få leva med under lång tid. Minnena kommer aldrig att kunna bombas bort, och förr eller senare riskerar de att få mer omedelbara politiska konsekvenser.

Hur det i denna miljö kommer att vara möjligt att återuppta någon form av politiska samtal om en politisk lösning som kan hålla i ett lite längre perspektiv är mycket oklart. Om man med fred menar ett avtal med rimliga utsikter att hålla under en längre tid befinner vi oss i dag längre från detta än på mycket länge.

Jag tror att vi måste inse att bara en mycket bestämd internationell närvaro under lång tid kan förhindra att den konflikt som nu på bägge sidor fått nytt bränsle blossar upp igen. Men till detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Mitt arbete under de senaste veckorna har huvudsakligen handlat om att förbereda freden. Och det säger sig självt att det arbetet nu gått in i ett nytt och mer intensivt skede. De närmaste dagarna kommer att bli både hektiska och viktiga.

Nu handlar det om att accelerera de omedelbara fredsförberedelserna med all den kraft detta nu kräver. Uppgiften
är gigantisk. Under de 72 dagarna med NATO-bombningar - ca 30.000 flygföretag - har våldet trappats upp på ett sätt som lett till mer än en miljon flyktingar, många tusentals döda och en omfattande förstörelse och destabilisering av regionen i dess helhet.

NATO misslyckades med att bevara freden i regionen och att skydda albanerna i Kosovo. Kommer det nu att vara möjligt att återställa någon form av fred, göra det möjligt för flyktingarna att
återvända och få en region med mindre av instabilitet än vad vi har nu?

Först när vi vet svaret på den frågan går det att avgöra om de gångna månadernas flygoperationer var värda det höga pris som de kom att kräva. Moraliskt och politiskt finns det än så länge bara förlorare i denna konflikt.

Just nu pågår samtal och överläggningar om vilken organisation som skall ha huvudansvaret för den civila delen av den samlade fredsoperationen i Kosovo. Och även om mycket av förberedelser har kunnat ske utan beslut i denna fråga är det nu nödvändigt med ett ställningstagande redan under de allra närmaste dygnen. Jag hoppas att det skall vara möjligt redan i dag.

Fyra olika lösningar förekommer i diskussionen. Den första är att huvudansvaret läggs på den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE med säte i Wien och detta år under skickligt och respekterat norskt ordförandeskap. Den andra är att man på ett eller annat sätt ger ansvaret till den Europeiska Unionen. Den tredje är att det blir en ad hoc-lösning som blev fallet i Bosnien och den fjärde att FN:s säkerhetsråd ger uppdraget till generalsekreteraren att sätta upp en civil fredsoperation direkt under FN.

För dagen är det sannolikt FN-lösningen som är den troligaste. Att den inte var huvudalternativ i Washington är ingen hemlighet, och att de förberedelser som gjorts av OSSE i viktiga avseenden
är bättre än den som gjorts av FN är också tydligt, men de skäl som finns för FN är ändå starka. Inte minst handlar det om att få det stöd i säkerhetsrådet som är nödvändigt. Och trots den skepsis som finns mot FN finns det också en respekt för det som organisationen kan göra när den verkligen får möjligheterna. Det papper som godkändes i Belgrad talade tydligt om att beslutet också om den internationella civila närvaron skulle fattas i FN:s säkerhetsråd.

Här i Genève är förberedelserna nu intensiva. I går tvingades jag t o m att hoppa över nationaldagen hemma för att hinna med allt som nu måste göras.

Först i ledet finns FN:s flyktingorgan UNHCR som står inför oerhört stora avvägningsproblem. Från NATO:s sida vill man att UNHCR skall hindra flyktingarna att återvända innan de avslutat sin militära inmarsch, men det ter sig svårt att se att UNHCR skulle kunna åta sig att å NATO:s vägnar stoppa människor att
återvända hem.

I morgon tisdag har vi samlat alla de civila organisationer som har en roll i det omedelbara fredsarbetet för en genomgång. Förutom FN-familjen deltar OSSE, Europakommissionen, Världsbanken och olika delar av NATO. Det handlar inte minst om att se till att vi arbetar med samma scenario för de kommande dagarna och veckorna.

Och det handlar också om att nu snabbt börja få fram personer som kan ta ansvaret. Min uppgift är försöka lotsa fram den processen så snabbt och så smidigt som möjligt. I media spekuleras om att jag skulle ta på mig det operativa ansvaret för Kosovo-operationen på samma sätt som jag gjorde i Bosnien, och förfrågningarna har inte varit så få. Men det är inte aktuellt av de skäl som jag redovisat förr.

Nu handlar det i stället om att knyta ihop en mer "taktisk” samordning i Skopje med en mer "strategisk” samordning som sker här i Genève, Och det allt medan en del av de politiska frågeställningarna kommer att flytta till New York i samband med att beslut förbereds i säkerhetsrådet.

Och det är också därför som jag direkt efter mötet här i Genève i morgon tisdag beger mig till New York för olika samtal under huvuddelen av onsdagen, innan jag på kvällen återvänder till Europa för att på torsdagen vara med på det utrikesministermöte i Köln i Tyskland som skall lansera den s k stabilitetspakten för sydöstra Europa.

Därefter är det min innerliga förhoppning att kunna komma hem under några dagar för slutspurten i det viktiga valet till europaparlamentet den 13 juni. Ingenting kan tas för givet i dessa dagar av oklar övergång från krig till någon form av icke-krig, men min ambition kan i alla fall inte vara klarare. Valet är i sanning viktigt. Som det just nu ser ut finns det goda möjligheter att vi med goda valresultat i de olika europeiska länderna kan bli den största partigruppen i Europaparlamentet. Och med den betydelsefulla roll som parlamentet nu fått kommer det att påverka åtskilligt.

Den nye kommissionsordföranden Romano Prodi kommer t ex inte att börja sitt arbete med att sätta samman den nya kommissionen innan han sett balansen i Europaparlamentet efter valet. Och påverkas den politiska balansen också inom kommissionen ger detta ytterligare en dimension till betydelsen av detta val.

Från de rapporter jag får hemifrån förstår jag att debatten inför Europavalet huvudsakligen handlar om olika varianter av kackel i den rödgröna hönsgården. Kombinationen av den europafientliga hänsynslösheten hos de gamla nej-partierna och den uppenbara suddigheten i den splittrade socialdemokratins politik kan dessvärre inte leda till så mycket annat.

Det är illa för Sverige att de stora frågorna har så svårt att komma fram. Det är i sanning stora frågar som ligger framför oss.

Att bygga den fredsallians som behövs. Att se till att det förs en ekonomisk förnyelsepolitik som gör att den gemensamma eurovalutan åtnjuter förtroende. Att skynda på utvidgningen med nya medlemmar. Att skapa ett nytt europeiskt ramverk för den nya informationsekonomi som nu bryter fram med så stor kraft i andra delar av världen, och som vi måste göra till en del av vår europeiska och svenska verklighet.

Jag uppfattas alldeles säkert som part i målet när jag säger att jag tror att det bara är vi moderater som har kraften att föra dessa för Europa och Sverige så viktiga frågor framåt. Det är därför det är så viktigt att alla verkligen går och röstar, och att vi inte förlorar något tillfälle att se till att de vi känner och har kontakt med också gör det. Vi måste alla fullt ut utnyttja alla de möjligheter till inflytande i Europa som vi har.

Toppmötet i Köln kom att domineras av den lite förhastade optimismen om Kosovo. Men därtill kom viktiga beslut om arbetet med att bygga ut den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken också med vissa militära möjligheter, liksom inriktningen på en ny sk regeringskonferens mellan medlemsstaterna för att göra de institutionella förändringar som den kommande utvidgningen kommer att kräva.

I torsdags i Bonn fattades ett mer formellt beslut om den s k stabilitetspakten för sydöstra Europa. I sin konkreta substans lämnar detta dokument åtskilligt övrigt att önska, men det är i alla fall viktigt som en viljeyttring från inte minst de europeiska staternas sida vad gäller utvecklingen i denna del av Europa. Gradvis växer den europeiska fredsalliansen för framtiden fram.


Geneve den 7 juni 1999


Carl Bildt








Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]