Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v24/1999
14/6/1999

Syster/Broder,

I går led det röda Europa ett svidande nederlag.

Valet till Europaparlamentet ses ofta i strikt nationella termer, men handlar i grunden om den politiska balansen och inriktningen i det gemensamma europeiska parlament som successivt kommit att bli allt mer betydelsefullt.

Jag har tidigare skrivit om våra förhoppningar att detta val kunde leda till att vår partigrupp EPP - European People´s Party
- kunde ersätta PSE - European Socialist Party - som den största och därmed dominerande i parlamentet. Möjligheterna har funnits, men osäkerheten var samtidigt betydande.

När resultatet nu börjar att stå klart är det inte bara så att EPP blir större än PSE, utan dessutom så att segermarginalen är betydligt större än vad någon hade vågat hoppas och tro på. Det röda Europa har stått på näsan riktigt ordentligt i detta val.

Självfallet finns det nationella bakgrunder till varje enstaka valresultatet, och det är heller inte så att mönstret är alldeles uniformt i varje land som deltagit i dessa val. Men med dessa reservationer är det dock korrekt att säga att trenden i detta val var tydligt mot de röda.

I de allra flesta länder blev det framgångar på ett eller annat sätt för EPP och dess partier. Störst var framgångarna i Storbritannien - där det faktum att Conservatives blev större än Labour är smått sensationellt - och i Tyskland -där socialdemokraterna SPD gick tydligt bakåt och borgerliga CDU och CSU nu tillsätter 53 av de 99 tyska platserna i Europaparlamentet och därmed blir den med marginal största nationella partigruppen där. Det gick även bra för våra vänner i Finland, Italien och Grekland.

Det som inträffar är inte bara att EPP så uppenbart blir det största partiet, utan också att den förskjutning som skett successivt inom EPP i riktning mot mer liberalkonservativ politik nu blir tydligare. De vänsterkristdemokratiska partier som tidigare haft en stark ställning - t ex det belgiska - framstår inte längre som dominerande och tongivande. Och i detta ligger också större möjligheter för oss som moderater att ha inflytande inom detta nu mer betydelsefulla EPP-parti.

Också vad gäller Sverige måste man trots allt notera att den svenska delegationen till Europaparlamentet, från borgerlig utgångspunkt, fick en bättre sammansättning. Vi moderater fick oförändrat fem platser, medan folkpartiet som valets stora segrare vann två ytterligare mandat till sammanlagt tre. Kristdemokraterna gick från inget mandat i dag till två i morgon. Ser vi detta som ett ”Europablock” i svensk politik - med jobballiansen som grund - så innebar detta inte mindre än fyra nya mandat till dem som vill ha ett tydligare och bättre europeiskt samarbete.

När valvakan inleddes i söndags kväll såg de inledande prognoserna inte alltför muntra ut för oss. Men under kvällen blev de trots allt en bit bättre. Trots att vi förlorade ett par procentenheter i förhållande till förra Europavalet bibehöll vi våra fem mandat.

Senare på kvällen försökte Göran Persson i TV göra stort nummer av att moderaterna hade förlorat. Faktum är dock att det var socialdemokraterna som förlorade mandat - inte vi.

Vi hade dock haft anledning att hoppas på en ökning. Den uteblev nu. Eller - rättare sagt - den hamnade hos andra partier. Och då allra främst hos folkpartiet.

Ser vi på de detaljsiffror som nu finns är det alldeles tydligt att det var i borgerliga högborgar inte minst i storstadsområdena som väljare som annars röstar moderat valde att ge sin röst åt Marit Paulsen. Samtidigt gjorde vi faktiskt ett val som innebar framgångar i de rödare delarna av Sverige.

Vi förlorade i Lidingö, Danderyd och Lomma - men vi vann i Kiruna, Haparanda och Bjurholm. Det var i stor omfattning den lättrörliga borgerligheten som attraherades av det personliga budskap som Marit Paulsen står för.

I politisk bemärkelse tror jag att hennes framgång är bra för Europapolitikens förankring i Sverige på längre sikt. Viktigt blir dock hur hon klarar skiftet till den något annorlunda parlamentariska miljön i Strasbourg och Bryssel.

För socialdemokraterna är det svårt att beskriva valet som en succé. Och för deras del är det ingen tvekan om att det handlar om en politisk förlust orsakad av den politiska feghet som partiet representerar i Europapolitiken. Det är Göran Persson som genom sin suddighet öppnar dörren för Schyman och Schlaug och deras i grunden samarbetsfientliga populism.

Valundersökningens siffror för yngre väljare talar sitt tydliga språk. Moderaterna är tydligt största parti, följt av vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet i nu nämnd ordning, med skillnaden mellan de bägge senare partierna väl inom den statistiska felmarginalen. Det skall bli spännande att se om SSU vågar att publicera någon analys av hur man ser på resultatet för det egna partiet.

Att valdeltagandet blev lågt var en besvikelse. Det är alldeles uppenbart att vi inte riktigt förmått att levandegöra hur viktiga de europeiska frågorna är. Och den hjälp vi fått av media i detta hänseende har inte alltid varit så imponerande. När olika europeiska frågeställningar under de senaste åren spelat en betydande roll i t ex dessa veckobrev har det då och då föranlett kritiska kommentarer om att det handlar om sådant som inte är så viktigt för Sverige. Provinsialismen sitter ofta djupt.

Självfallet skall nu också detta valresultat analyseras i detalj och slutsatser dras. Att det blev bra för Europa och bättre för Sverige förskjuter inte behovet av det.

Betydelsefullt blir vilka slutsatser som socialdemokraterna och regeringen drar av valresultatet. Tyvärr ser jag en påtaglig risk för att de kommer att bli än räddare när det gäller viktiga europeiska framtidsfrågor, som t ex Sveriges anslutning till den gemensamma valutan. Och det brittiska valresultatet kan mycket väl leda till att den brittiska anslutningsprocessen blir långsammare än vad de flesta hitintills har utgått från.

Själv befinner jag mig redan nu på väg tillbaka till mitt FN-uppdrag. Under helgen utnämndes undergeneralsekreteraren Sergio Vieira de Mello till tillfällig chef för FN-operationen i Kosovo, och telefonsamtalen till honom i Pristina, dit han anlände i söndags, har varit många. Det handlar nu om att så snabbt som möjligt sätta upp denna den mest omfattande operation av detta slag som någonsin genomförts.

Mitt fokus för början och mitten av denna vecka blir Genève. Dit kommer i morgon och på onsdag FN:s biträdande generalsekreterare Louise Frechette, och tillsammans skall vi ha överläggningar med olika organisationer om den roll som de kan och måste spela i arbetet i Kosovo. Det blir en uppföljning inte bara av det möte jag hade på samma plats för mer än en vecka sedan utan också av min briefing för säkerhetsrådet i New York i slutet av förra veckan och den rapport till rådet om arbetet som generalsekreteraren lämnat i New York i dag.

Därefter tar den mera konkreta verkligheten över. En av mina medarbetare finns redan i Pristina för arbetet med de politiska kontakterna. Och jag kommer under senare delen av veckan att träffa olika företrädare för inte minst den politiska oppositionen i Serbien. Samtidigt som arbetet med att göra det möjligt för flyktingarna att återvända nu går in i en hektisk fas
är det viktigt att inte förlora fokus på de politiska och ekonomiska förändringar som vi måste försöka att åstadkomma i regionen i dess helhet.

Det innebär naturligen att det blir Lars Tobisson som kommer att företräda oss i riksdagens slutdebatt nu på onsdag. Som 1:e vice ordförande och ledare för riksdagsgruppen är han ett självklart val som ersättare.

Då får vi se hur stämningsläget är inom den rödgröna röran efter de senaste veckornas relativt gyttjeartade meningsutbyten inom halvkoalitionen.

Säkert kommer Göran Persson att göra ett av sina sedvanliga försök att kombinera egen skrytvals med allmänt ifrågasättande av andras heder. Men i sak har han inte mycket att skryta med.

Efter ett eländigt valresultat i höstas har socialdemokraterna nu lyckats åstadkomma ett som är ännu värre. Samtal över blockgränsen har regelmässigt - med försvarseländet med centern som undantag - inte lett till någonting. Relationerna inom den rödgröna röran framstår som stökigare än på länge. Samarbetsklimatet med näringslivet är förstört. Och förslagen till riksdagen tunna och tomma på allt utom dessa ständiga besked om att man inte är klar, inte vill ta ställning och inte riktigt vet. När riksdagen nu går på sitt sommarlov är det bara att konstatera att det varit en förlorad höst som följts av en förvirrad vinter och en försummad vår för regeringens del. Bara Göran Persson kan vara nöjd med detta.

På väg till Genève den 14 juni 1999



Carl Bildt


PS

Just när jag avslutat detta brev fick jag i min dator SSU-ordföranden Niklas Nordströms elektroniska kommentar till valresultatet. Som jag skrev i mitt brev har jag funderat över vad SSU skulle ha att säga om valresultatet. Jag passar på att bifoga Nordströms kommentar i sin helhet.

-----

Niklas Nordströms veckobrev:

1999-06-14

Det har inte varit några roliga valvakor den senaste tiden. Igår fick vi vår tredje snyting i rad av väljarna. Förmodligen välförtjänt. Precis som tidigare lider vi av att inte ha någon rak och tydlig politiks linje.

Valresultatet förstärker ytterligare det jag och SSUs valanalysgrupp har hävdat sedan tidigare. Socialdemokratin behöver moderniseras och förnyas. Vi håller på att förlora en unikt stark position i svensk politik och är inte längre det givna vänsteralternativet. I Västerbottens län är vänsterpartiet nästan dubbelt så stora som socialdemokraterna. Bland de unga är vi bara tredje största parti och vi får enligt Valu endast 15 procent av rösterna av väljarna mellan 18-25 år. Och bakom oss jagar miljöpartiet med 14 procent.

Det är ett uruselt resultat för oss och bådar inte gott för framtiden. Ett parti kan i längden inte nöja sig med att vinna slaget om sistagångsväljarna. Vi kan helt enkelt inte fortsätta att förlora den yngre generationen i den här takten om vill kunna behålla regeringsmakten efter nästa riksdagsval. Vi får inte vara det partiet som uppfattas som gammaldags och ute. Vi kan inte fortsätta att missgynna ungdomar jämfört med andra grupper när vi utformar vår politik i riksdag, landsting och kommuner. Ungdomarna måste återigen bli en prioriterad målgrupp för socialdemokratin. Både i partiarbetet och när de politiska besluten ska tas.

Att kommentarerna till valresultatet från partiledningen även denna gång
är överslätande och mer handlar om andra partiers tillkortakommanden än det egna misslyckande gör inte saken bättre. Socialdemokratin är i behov av en omfattande och mycket tuff intern debatt. Vi får inte regera vidare som om ingenting har hänt. När väljarna återigen straffar oss kan vi inte bara rycka på axlarna och fortsätta som vanligt. Det är partiledningens ansvar att initiera en sådan debatt - inte undertrycka den.

Det är uppenbart att vi socialdemokrater inte förmår att beskriva den nya verklighet som internationalisering och globalisering innebär. Det är en utveckling som många ser som hotfull med företagsutflyttning och
ökad makt för kapitalet. Men utvecklingen innehåller också möjligheter och förhoppningar om en bättre värld. En sådan möjlighet är den Europeiska Unionen. Där har vi en chans att bygga en demokratisk och politisk motvikt till det fria kapitalet. Efter gårdagens val har det blivit betydligt svårare.

Högern är numer den största partigruppen i parlamentet och kan därmed blockera viktigt och bra beslut som skulle kunna sätta människorna och inte kapitalet i centrum. Valresultatet kan även göra det svårare för oss i Sverige att bekämpa arbetslösheten och utveckla välfärden. Jag tror
ärligt talat inte att det är vad väljarna vill. Vi har misslyckats att förklara vikten av att ha ett rött europaparlament det visar inte minst valdeltagandet. Vi vågar inte ta klar ställning i viktiga EU-frågor som utrikespolitiken och valutapolitiken. Då är det lätt att framställs som veliga - och vi har bara oss själva att skylla för det.

Niklas Nordström








Friday 
2/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]