Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v25/1999
22/6/1999

Syster/Broder,

Jag måste först be om ursäkt för att detta veckobrev blivit försenat. Sedan i söndags har jag varit i Kosovo, och även om det finns ett och annat som fungerar där tillhör vare sig rinnande vatten eller digital datakommunikation via GSM-nätet denna kategori.

Tidigt i dag på morgonen lämnade jag ett småregnigt Pristina med helikopter för att ta mig till flygplatsen i Skopje i Makedonien. Och när jag skriver detta sitter jag på ett lätt rostigt gammalt Tupolev-flygplan som tar mig till Zürich. Därefter blir det någon timma på mitt kontor i Genève innan det senare i dag bär vidare till New York och FN-högkvarteret för överläggningar under de kommande två dagarna.

Det handlar om att så snabbt som möjligt få den samlade fredsoperationen i Kosovo på fötter. Och det var också därför som jag utan större ståhej ville bilda mig en uppfattning om det faktiska läget i provinsen.

Jag anlände i söndags eftermiddag bara timmar efter det att de sista serbiska arméförbanden i god ordning hade lämnat Kosovo. Utmarschen hade skötts militärt professionellt av den serbiska sidan. När jag kom till den fältstab som den internationella s k KFOR-styrkan fortfarande huserade i utanför Pristina sades på föredragningarna att det dragits ut mer materiel än vad man inom NATO hade haft klart för sig att de serbiska stridskrafterna hade haft i Kosovo.

Effekterna av NATO:s flygoperation under 11 veckor kommer säkert att diskuteras länge. Att den inte förmådde att förebygga en humanitär katastrof, liksom en katastrof för mänskliga rättigheter i hela regionen, torde få förneka. Men nu odlas en myt om dess militära framgångar som säkert kommer att visa sig seg.

På marken i Kosovo är dessa framgångar svåra att se. Den serbiska militären hävdade att de hade förlorat 13 stridsvagnar och pansarfordon i flyganfallen. Det som NATO hitintills lyckats att konfirmera på marken är betydligt mindre än så. Och flyger man runt på det sätt jag gjorde ser man snabbt alla de skenmål som satts upp, blivit föremål för mer eller mindre precisa flyganfall och i vissa fall förstörts, i andra fall fortfarande står där som levande bevis på militär uppfinningsrikedom. Man ser få exempel på serbiska militära positioner som tydligt slagits ut av flyganfallen.

Om detta är fallet infinner sig självfallet frågan varför Milosevic gick med på den militära reträtten från Kosovo. Och när jag diskuterar detta med olika företrädare för serbiskt samhällsliv är det svårt att få någon enhetlig bild. Det kan vara så att de mer strategiska bombningarna av den serbiska ekonomin
övertygade honom om att kriget inte gick att vinna. Det kan vara så att han fruktade att Ryssland helt skulle lämna den diplomatiska processen om han vägrade. Det kan ha funnits andra faktorer i bilden. Vi famlar i våra försök att förklara.

Nu rullar NATO-soldaterna in i Kosovo samtidigt som
överenskommelsen om den ryska närvaron i sina huvuddrag blivit klar. I går fanns ca 20.000 soldater i Kosovo, varav närmare hälften är brittiska, med italienare och amerikanare därefter på betydande distans.

Uppbyggnaden kommer att pågå ett bra tag. Men redan börjar det ställas frågor om en styrka av den omfattning som planerats verkligen kommer att behövas om några månader. De krävande militära uppgifterna går mot ett snabbt slut, och de av mera ordningskaraktär som återstår kommer att kräva mindre och annorlunda insatser.

Hemma i Sverige pågår diskussioner om en svensk styrka någon gång i höst. För mig är det ett mysterium dels att man är så sen att man kanske inte kommer att komma ifråga alls, dels att man
övergivit det betydelsefulla koncept som vi etablerade i Bosnien med en gemensam nordisk brigad. Nu kommer nordiska bataljoner att splittras över Kosovo i den mån det över huvud taget kommer att vara relevant att sända dem dit så sent som det nu ser ut att bli.

Avvecklingen av den serbiska närvaron är således avslutad. Att demilitarisera UCK-gerillan har därefter varit en avgörande stötesten. Det var det redan i de misslyckade förhandlingarna i Rambouillet. Och frånvaron av en fast politik från KFOR:s sida under den första veckan har inneburit att UCK-soldater paraderat med vapen på gatorna på ett sätt som dels skrämt iväg många serber och dels etablerat ett visst politiskt tryck också på kosovoalbanerna.

I söndags kväll deklarerade dock UCK att de gick med på en plan för successiv demilitarisering. Samtalen resulterade i en tekniskt komplicerad plan som dock ger KFOR-chefen all den fullmakt han anser att han behöver för att under de närmaste månaderna fullgöra denna viktiga uppgift. Och redan under dessa dagar såg jag hur vapnen börjar att försvinna från UCK-soldaterna på gatorna i de olika städerna.

Men det som inleddes under dessa dagar var kampen om den politiska makten över Kosovo. På samma flygplan som jag till Skopje i söndags fanns den s k premiärministern i Kosovos exilregering, Bukoshi, som efter åtta år var på väg tillbaka. Några timmar efter mig anlände UCK-ledaren Thaqi till Pristina. Och det sades ständigt att LDK-ledaren Rugova var på väg från Rom
”i morgon”. I skyddet av NATO har kampen om makten börjat.

Makten i Kosovo ligger, i enlighet med resolutionen från FN:s säkerhetsråd, i händerna på just FN. Och det är den interimsadministration av Kosovo som nu sätts upp som har den yttersta och avgörande civila makten över regionen intill dess att det successivt byggts upp nya demokratiska och fungerande institutioner att lämna över till.

Det kommer att ta sin tid. Det skulle förvåna mig om det kommer att vara möjligt att ordna val i Kosovo ens nästa år. Och under tiden är det viktigt att FN-administrationen fullt ut etableras som styre i Kosovo. Sker inte det, kommer makten att tas av en eller annan av de olika grupperingar som nu kämpar om den.

Redan nu etablerar sig UCK runt om i Kosovo i funktioner som har med makten att göra. Och i Pristina förestår intressanta avgöranden om makten över både den klassiska regeringsbyggnaden och den lokala TV-stationen. Också kontrollen över sjukhusen har blivit en del av kampen om makten över Kosovo.

Det är kring dessa frågeställningar som jag kommer att föra samtal i New York. I Pristina leds nu FN-närvaron skickligt av undergeneralsekreteraren Sergio de Mello, men många politiska och principiella avgöranden måste tas i New York och närheten av processen i säkerhetsrådet.

Och nu inleds också säsongen av politisk turism i Kosovo på allvar. Det flygplan jag flyger i var det sista för dagen på Skopjes flygplats, som sedan stängdes inför president Clintons fyra timmar långa besök med noggrant TV-planerade framträdanden inför flyktingar och soldater. På onsdag kommer utrikes- och försvarsministrar från fyra europeiska länder till Kosovo. Och på fredag är det dags för NATO-ledningen att anmäla sin ankomst. Alla dessa besök kommer att spela sin lilla roll i spelet om makten över provinsen.

För mig var det viktigt att under några dygn, och med undvikande av mediacirkusen på Grand Hotel i Pristina, kunna ta mig runt i provinsens olika delar och på plats kunna tala med olika ledare. UCK-ledningen har jag ju sedan tidigare kontakt med, men speciellt viktigt var att kunna bjuda Veton Surroi på middag i hans egen stad.

Som ägare av den ledande oberoende tidningen är han den ledande oberoende personligheten i provinsen. Han spelade en alldeles avgörande roll för etablerandet av någon form av albansk enighet under samtalen i Rambouillet. Men i motsats till andra flydde han inte från Pristina under kriget utan höll sig kvar där under de elva mardrömsliknande veckorna.

Personer som han måste det en dag gå att bygga en framtid kring. Men distansen mellan de få mer oberoende personligheter som finns och bergens och de blodiga stridernas mer råbarkade yngre män är betydande. Kosovo går inte att beskriva som en region med en mer utvecklad politisk kultur.

Redan nu har upp mot 150.000 flyktingar återvänt. Vid gränsövergången Morina in till Albanien var köerna långa åt bägge hållen. I staden Prizren i södra Kosovo, där tecknen på förstörelse och plundring var så gott som obefintliga, var folklivet redan i full blomning. I Pristina, där det plundrats men knappast förstörts, föreföll kanske upp mot hälften av befolkningen att vara tillbaka. I Pec i västra Kosovo, där förstörelsen av staden är enorm, kommer återvändandet att ta lång tid och bitterheten att sitta mycket djupt.

Fortfarande brinner det i byar runt om i Kosovo. Ibland var det hus som stod i brand. Ibland fick vi intrycket att man brände ner lador bara för att på det sättet försöka bli av med alla kadaver efter djur som dödats under konflikten. På sina ställen stötte jag på tecken på pågående plundring. Då och då vinkar man glatt
åt helikoptern, men ibland var det tydligt att man sökte sig undan från dess vakande ögon.

Min rundresa var snabb. Till omstridda Pudojevo längst uppe i norr. Till de stora gruvorna vid Mitrovica. Till de byar uppe i Drenica-bergen där den öppna konflikten startade i februari förra
året, och där traditionen av motstånd och självständighet varit stark genom generationer. Till det förföriskt sköna och lugna serbiska klostret i Decani alldeles vid foten av gränsbergen till Montenegro. In i Albanien till trakterna runt Tropoja med dess tydliga självständighet i förhållande till regimen för dagen i Tirana. Till hårt omstridda Junik med dess traditioner av smuggling över gränsen till Albanien. Över Djakovica. Till Prizren med dess fortfarande bibehållna gamla stad. Till Gracanica och dess kloster. Och över monumentet över det för serber så legendariska slagit vid Kosovo Polje Trastfälten
ödesåret 1389.

I klostret i Decani träffar jag Fader Sava i skägg och lång fotsid svart munkdräkt. Han har blivit berömd över världen sedan han i detta kloster från tidigt 1300-tal också satt upp en websida som försökt att spegla en moderat serbisk syn på konflikten och vikten av att leva tillsammans. Intill dess att NATO-attacken mot telestationen i Pristina slog ut hans förbindelser kommunicerade han från sitt kloster dagligen med världen.

Vi talade om vikten av att komma igång igen. Det behövs nya serbiska röster. Och Internet ger möjligheter. För den som är intresserad är hans web-adress www.decani.yunet.com. Den gamla och den nya världen möts.

På planet hittar jag senaste numret av Business Week. Kontrasten mellan de i medeltida myter ofta grundade striderna i denna del av Europa och den snabbt framväxande nya e-ekonomin runt om i världen är stor, men det är i förmågan att kunna hantera dem bägge som den europeiska framtiden faktiskt ligger.

Och det finns mycket att göra. Fredssäkrandet i Europa kräver ett långt starkare samarbete i framtiden. Och e-ekonomins möjligheter kräver en ny syn på politikens roll och uppgifter.

Business Week listade världens 100 ledande IT-företag i sin
årliga granskning. Av de 25 första företagen är 20 amerikanska. Dessutom finns där brittiska Vodafone, finska Nokia, två japanska och ett taiwanesiskt företag. På listan i övrigt är den amerikanska dominansen lika tydlig, med lilla Taiwan som land nummer två i världen när det gäller framgångsrika IT-företag. Ericsson tar sig in på listan på plats 91. Av någon anledning passeras de av det grekiska teleföretaget Hellenic Telecom.

Med rätt politik finns det ingen anledning för Europa att halka efter i utvecklingen av den nya e-ekonomin. Men med för mycket av gammal politik är det tyvärr ofrånkomligt.

För någon vecka sedan publicerades ett gemensamt papper av Storbritanniens Tony Blair och Tysklands Gerhard Schröder om en ny kurs för den europeiska socialdemokratin. Och det var ett papper som alldeles tydligt gick i den riktning som vi moderater i Sverige är de främsta företrädarna för och som våra inhemska socialdemokrater i sin tillbakablickande traditionalism tillhör de ledande motståndarna av. Pappret skulle vara närmast förbjudet på en socialdemokratisk partikongress i Sverige.

Lyssna bara på denna nyckelformulering:

”The ability of national governments to fine-tune the economy to secure growth and jobs has been exaggerated. The importance of individual and business enterprise to the creation of wealth has been undervalued. The weakness of the markets have been overstated and their strengths underestimated.”

Med vilket politiskt parti i Sverige skulle en sådan formulering mest naturligt associeras? Frågan är retorisk.

Men i Sverige motarbetas förändring och förnyelse. Nu senast är det försöken till förnyelse i borgerligt styrda kommuner och landsting som socialdemokraterna går i härnadståg mot. Försäljning av lägenheter i kommunägda hus till de boende skall motarbetas. Och försök att luckra upp monopolen i vård och omsorg genom nya etableringar och nya företagsformer är föremål för fördömanden och ingrepp.

I Stockholms läns landsting sänds det nu ut ett kort till de ca 20.000 anställda som arbetar i vård och omsorg om möjligheterna att starta eget. Intresset är mycket stort. Men vi kan utgå från att socialdemokraterna kommer att göra sitt yttersta för att rida spärr. Centraliserade kolosser är och förblir den politiska kollektivismens svar på mångfalden av människors skiftande behov. Så går det också som det går…

I stället för att satsa offensivt på en politik för den nya e-ekonomin och dess nya företagsamhet kommer regeringen och dess rödgröna halvvänner och halvallierade nu att sänka miljarder av skattebetalarnas pengar i en förtida avveckling av ett fungerande kärnkraftverk. Skall pengar satsas skulle jag långt hellre satsa dessa pengar på förbättringar av skola och högre utbildning för att förbereda för det nya e-samhället och dess möjligheter.

Nu randas sommaren. Riksdagen har åkt hem efter en debatt där Göran Persson var nöjd med sig själv och varnade för alla andra. En ny Europakommission skall utses med små möjligheter för Sverige att komma i närheten av någon av de mer ledande positionerna i det europeiska samarbetet. Det är oklart om regeringen ens försökt.

Min verklighet spänner dessa veckor mellan mörkret i konflikterna i sydöstra Europa och möjligheterna i den nya e-ekonomin. Och det
är i det spänningsfältet som jag är övertygad om att den nya europeiska - och därmed också svenska politiken successivt kommer att växa fram. De närmaste månaderna kommer att innebära viktiga avgöranden när det gäller hur detta kommer att gestalta sig.

På resa mellan Skopje och Zürich den 22 juni 1999


Carl Bildt









Tuesday 
19/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]