Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v26/1999
29/6/1999

Syster/Broder,


Så börjar det då krävas lite av sand mellan tårna för att man skall känna sig väl till mods.

Och mitt FN-uppdrag kom denna midsommarhelg att föra mig till ön Halki i den grekiska övärlden strax sydväst om mer välbekanta Rhodos. Här samlades företrädare för de olika balkanstaterna för att diskutera samarbetsmöjligheter bortom kriget. Men jag skulle fara med osanning om jag förnekade att det inte också fanns vissa möjligheter att känna sand mellan tårna.

Till Halki kom jag efter en hektisk vecka pendlade mellan verkligheten i Kosovo och diplomatin i New York. Nu sitter jag på ett flygplan måndag eftermiddag mellan Athen och Genève efter samtal med den grekiska regeringen om utvecklingen i regionen i dess helhet, men redan i morgon förefaller det sannolikt att det blir aktuellt att återvända till New York och FN-arbetet där.

I New York träffas på onsdag morgon en grupp länder som inbjudits av Kofi Annan att mer löpande diskutera utvecklingen i Kosovo. Jag skulle tro att de ledande ländernas utrikesministrar kommer att vara på plats. Och diskussionen kommer att handla inte bara om principerna för fredsoperationen i Kosovo utan också dess organisation och finansiering.

Och just dessa frågor är det som vi arbetade med under mina dagar i New York förra veckan och kommer att fortsätta med några dagar denna vecka. Det är inte alldeles enkelt att få organisationer som EU och OSCE att ingå i den större ram som FN-operationen i Kosovo innebär, och heller inte alldeles enkelt att få alla länder att tala samma språk om vad som behöver göras under de kommande dagarna, veckorna och månaderna.

Det är heller inte alldeles lätt att snabbt få fram de resurser som krävs. I Sverige har diskuterats varför det tar så lång tid för en svensk militär styrka att komma till Kosovo, men jag är långt mer oroad över att det blivit stopp i systemet när det gäller de civila poliser som vi behöver omedelbart. Enligt de rapporter som når mig genom FN-systemet tillhör Sverige de länder som sagt nej till att omedelbart överföra civila FN-poliser från Bosnien till Kosovo, och det trots att individerna själva varit både intresserade och villiga.

Av EU-länder är det faktiskt bara Portugal och Danmark som ställt upp på det sätt som det finns anledning att förvänta sig, medan andra dragit fötterna efter sig på ett sätt som försvårar arbetet i själva Kosovo. Jag hoppas att regeringen snabbt reagerar på de påstötningar om ändrad inställning man fått från FN de senaste dygnen.

I Kosovo har situationen under den senaste veckan utvecklats något värre än vad jag trodde när jag lämnade. NATO-styrkorna har inte lyckats att etablera kontroll och ordning på det sätt som är en förutsättning för en lugnare utveckling.

Vad vi nu ser är övergrepp riktade mot främst serber och zigenare, och även om det inte är svårt att förstå de känslor som leder till dessa efter det som hänt är det likafullt oacceptabelt och klart skadligt för den fortsatta utvecklingen.

FN-administrationen försöker samtidigt att få de olika kosovoalbanska grupperingarna att inleda en mer konstruktiv dialog med varandra. UCK-ledaren Hasim Thaci kom till det första sammanträder i lördags, medan Ibrahim Rugova föredrog att hålla sig utanför landet på någon konferens i Schweiz. Nästa sammanträde kommer att äga rum på onsdag i Pristina, och väljer Rugova då ännu en gång att hålla sig borta är det nog bara att konstatera att han indirekt bidrar till att lämna över makten till de UCK-krafter som han annars uttrycker sig så skeptiskt om.

I alla de kontakter jag har i dessa dagar understryker jag ständigt att vi aldrig kommer att lyckas i Kosovo om vi misslyckas i regionen. Med en för stark stat i Serbien, en för svag stat i Albanien och en för bräcklig stat i Makedonien finns helt enkelt inte de regionala förutsättningarna för den stabilitet som utvecklingen i det omstridda Kosovo skulle förutsätta.

Jag hoppas att olika regeringar kommer att fortsätta att ha fokus på utvecklingen i denna del av Europa. Man misslyckades med att förhindra att krig bröt ut 1991 och 1992 och man misslyckades igen med att förhindra att krig bröt ut nu. Det är bara genom en långsiktigt stark politik i regionen som vi kan förhindra att två stora misslyckanden följs av ett tredje.

I dag är det den 28 juni. Det är ett ödestyngt datum i historien i denna del av världen.

Det var den 28 juni 1389 som det berömda slaget vid Trastfälten Kosovo Polje med dess betydelse för hela regionen stod. Även om det inte var omedelbart avgörande kom det att lägga grunden till ett halvt årtusende av ottomanskt välde över denna del av Europa, och bli en integrerad del av de myter som bär upp den serbiska nationalismen.

Det var den 28 juni 1914 som de skott avlossades i Sarajevo som satte i gång den kedja av händelser som i augusti ledde till det första världskrigets utbrott, kastade den gryende europeiska ordningen över ända och förde vår världsdel in i ett halvt sekel av brutala krig och regimer.

Och det var i dag för tio år sedan som Slobodan Milosevic talade till ett serbiskt massmöte på fälten utanför Pristina och gjorde den serbiska nationalismen till sitt politiska vapen för att bibehålla sin kommunistiska makt.

I dag var stämningen mer dämpad vid Trastfälten. Den åldrade serbisk-ortodoxe patriarken Pavle hade kommit från Belgrad för att tala, men till mötet kom inte mer än en handfull av de serber som en gång bodde i denna del av Kosovo.

För tio år sedan utropades här den serbiska nationalismens segertåg. I dag noterades här de katastrofala konsekvenserna för den serbiska nationen av denna rödbruna politik. Patriarken upprepade sitt krav på politiskt skifte i Belgrad.

Och i en intervju förklarar Momcilo Trajkovic, ledare för den s k serbiska motståndsrörelsen i Kosovo, att “det enda som återstår tio år efter det mötet är förräderi och nedgången för den sadistiska regim under Milosevic som förde till dessa tragedier.“

Situationen i Serbien Europas sjuke man är i dag höggradigt instabil.

De ekonomiska problemen är enorma. En grupp av oberoende ekonomer gjorde i förra veckan bedömningen att det kunde ta upp mot 40 (!)
år innan Serbien hade möjligheter att återvända till samma relativa ekonomiska nivå som 1989. Spänningarna inom militären är betydande. Vi har under de senaste dagarna sett hur soldater missnöjda över att inte ha fått betalt tagit sina stridsvagnar ut på gatorna. Den politiska spänningen stiger. Vi glömmer ofta att Milosevic arbetar från en minoritetsposition i det serbiska parlamentet, och att det är tveksamt om han har några säkra allierade längre.

Serbien kommer sannolikt att tvingas till val detta år, och då är det långt ifrån säkert att det kommer att hjälpa ens med det mediamonopol som regimen i dag har. Och sprider sig en insikt om att det kommer att bli betydande problem för regimen att
överleva, kan vi snabbt hamna i en situation där råttorna hoppar strömhopp från det skepp som då kommer att sjunka allt snabbare.

För Serbien, regionen och Europa vore detta en välsignelse. Om vi skulle hamna i en Saddam Hussein-liknande situationen i hjärtat av sydöstra Europa skulle framtidsförutsättningarna för alla vara betydligt mycket mörkare. Och inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att nu arbeta än mer aktivt för ett skifte i Belgrad. Jag drar även mitt strå till den stacken.

Rapporterna hemifrån tyder på att politiken har tagit sommarledigt. Centern arbetade sig igenom ett riksting som utåt mest dominerades av frågetecken om hur partiets förhållande till begrepp som borgerlighet och folkhem egentligen gestaltar sig. Här speglas en mer djupgående osäkerhet om partiets roll i svensk politik just nu, även om det är tydligt att Lennart Daléus gör vad han kan för att styra utvecklingen i mer konstruktiv riktning efter de mer destruktiva åren.

Från landets regering hörs just ingenting alls. Att pensionsöverläggningarna kom att avslutas med en överenskommelse som var relativt hygglig får nog mer hänföras till oppositionspartiernas envishet än till regeringens förmåga.

Och det politiska årets lika stora som sorgliga följetong skattesamtalen har nu definitivt gått i sommarvila, och det som sägs om vad som kommer därefter är knappast uppmuntrande.

Ledaren i Aftonbladet i går söndag var nog representativ för vad många har att säga om regeringens förmåga i detta och sannolikt också i många andra avseenden. Den konstaterade, att “ett riksdagsår gått utan besked i skattefrågan“, och beskrev regeringens agerande som “svagt, räddhågset och dålig politik“.

Nu skall tydligen någonting sammanfattas mot slutet av sommaren för att sedan skickas ut på remiss. I klartext betyder detta att det inte blir någonting mer än sedvanligt tomma ord i höstbudgeten heller. Och att än mer tid kommer att förspillas trots att behovet av åtgärder är uppenbart för var och en.

Vi har en regering som inte regerar och inte vet vad den vill.

Och konsekvenserna av detta är allvarliga. I tysthet håller utflyttning av företagande och framtidsmöjligheter ur Sverige på att accelerera. Läsare av detta veckobrev har kunnat följa utvecklingen, men många andra har svårt att vakna upp.

I Dagens Nyheter i går söndag skrev chefredaktör Hans Bergström om den allvarliga situationen efter samtal med bl a Volvo-chefen Leif Johansson:

“Inget land i västvärlden har i dag en så komplett misstro i näringslivet mot sitt lands regering som Sverige. Detta Sverige råkar samtidigt vara det mest storföretagsberoende landet i världen tillsammans med Schweiz. De mindre företag som regeringen sätter sitt hopp till , däribland i IT-branschen, planerar utflyttning så snart de kan flyga.“

Sådan är verkligheten i dagens Sverige.

Under tiden är statsministern och den socialdemokratiske partiordföranden i Latinamerika för att bl a vara på möte i Buenos Aires med den Socialistiska Internationalen. Och från det noteras föga förvånande att man inte lyckats att ena sig om huruvida det är bäst med den mer moderniserande linje à la den frånvarande Blair eller en mer traditionalistisk linje à la den likaledes frånvarande Jospin.

Det upprop för en modernare europeisk socialdemokrati som jag skrev om i förra veckan och som jag såg att Östra Småland i Kalmar nedlåtande och distanserat kallade “en tunn vattvälling“ vågade man tydligen inte ta ställning till. Det är ingen djärv gissning att anta att de svenska företrädarna tillhörde de som inte ville ställa sig på förnyarnas barrikad när socialisterna samlades.

Men förnyelsen drar fram över världen trots socialisters och andra traditionalisters motstånd.

För fem år sedan den 27 juni 1994 skickade jag ut det första av dessa elektroniska veckobrev över Internet. Det var då en innovation som ledde till en del lustiga kommentarer.

Jag hade visserligen försökt att få de viktiga IT-frågorna i fokus sedan någon tid tillbaka, och IT-kommissionen under min ledning som statsminister arbetade intensivt med att skapa förutsättningarna för Sverige som en framtidsnation i den nya tid som skulle komma att randas.

Men ett elektroniskt veckobrev? Kommentatorer var skeptiska. Ett jippo, tycktes man tycka. Och Internet togs knappast på något större allvar. Få hade en aning om vad det var.

Sedan dess har mycket hänt. Både negativt och positivt.

Sverige fick en regering där det ansvariga statsrådet sade att surfande på Internet var “en fluga“ som det inte fanns någon anledning att bry sig om. IT-kommissionen degraderades successivt. Och när jag började att tala om bredband och dess betydelse verkade det inte vara många som förstod vad det handlade om. Sverige blickade bakåt när andra viktiga länder började att gå framåt.

Men utvecklingen har skjutit fart på ett sätt som få förutsett. I dag inser de flesta att vi bara står i början av Internet-revolutionen. Att det med all sannolikhet handlar om en omvandling lika betydelsefull som den industriella revolutionen en gång var.

Se bara på företagsamheten! Andy Grove på Intel förklarar sturskt att inom fem år är varje företag ett Internet-företag eller så
är det inget företag alls.

Jag är övertygad om att han har alldeles rätt i det. Vi har redan sett företagsrevolutionen underifrån. Nu står vi inför de stora företagens omvandling till Internet-företag med det genomslag detta kommer att få på våra samlade ekonomier.

Och mina veckobrev har fortsatt och expanderat. Det har blivit hundratals under dessa år. I dag sänds det varje vecka till ca 26.000 prenumeranter som alla bett om att få det. Hur många som läser det är svårt att veta siffran ligger med all sannolikhet en bra bit över antalet prenumeranter.

Veckobrevet är inte bara Europas äldsta av sitt slag utan dessutom det särklassigt största. Inte ens i USA förefaller det att finnas någon motsvarighet. De nyfikna förfrågningarna börjar att bli allt fler.

Hur de kommer att fortsätta att utvecklas återstår att se. Jag får ofta synpunkter och förslag. Det talas om behovet av en version på engelska. Det finns de som vill ha brev mer profilerade åt det ena eller det andra hållet.

Men än så länge begränsas de av att jag skriver dem själv och gör det med utgångspunkt från den politiska aktivitet nationell eller europeisk som jag är engagerad i eller har förmåga att
överblicka och bedöma.

Längre fram kan man förvisso tänka sig att detta utvecklas jag tror att Internet kommer att revolutionera inte bara ekonomin genom framväxten av den nya e-ekonomin utan också politiken och den politiska dialogen.

Om fem år kommer mycket mer än vad vi kan föreställa oss i dag att vara annorlunda. Kanske kan vi säga, att om fem år kommer partier att också vara Internet-partier annars kommer de inte att vara några partier alls. Internet blir viktigare också för politiken än radio, TV och telefon tillsammans.

Kanske kommer man då att tala om detta i dag halvdecenniejubilerande veckobrev som banbrytaren för den nya e-politik som omvandlade politiken på samma sätt som ekonomin omvandlas till en ny e-ekonomi?

Den som lever får se. Någon övergående “fluga“ är det hur som helst inte. Vi lägger grunden för 2000-talet. Det är nu det börjar att bli riktigt spännande för de som vågar och vill förnyelsen och förändringen.

På flyget mellan Athen och Genève den 28 juni 1999



Carl Bildt

PS. Vill Du mitt i sommaren skicka ett elektroniskt vykort till någon som Du tror vill prenumerera på detta veckobrev så går det bra att göra via http://www.moderat.se/index.asp?main=carl_bildt/veckobrev/5ar.asp Fråga mig inte varför det är så komplicerat det enda jag vet är att det kommer att vara långt enklare framöver.









Saturday 
10/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]