Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v27/1999
5/7/1999

Syster/Broder,

Det blev en riktig sommarhelg i trakterna runt Genève. Europa verkar ha fått den sommar man längtat efter så länge.

Hit kom jag på lördagsmorgonen efter en hektisk vecka dominerad av olika sammanträden på FN-högkvarteret i New York.

I onsdags samlade Kofi Annan utrikesministrarna i de länder som
är närmast engagerade i Kosovo-ansträngningarna till ett möte för att gå igenom läget. Det blev en förmiddag av diskussioner och information. Med undantag av en del frågetecken från Ryssland och en del utropstecken från Kina råder det i dag en bred uppslutning kring de insatser som görs militärt av KFOR och civilt och politiskt av FN i Kosovo.

För FN handlar det om att så snabbt som möjligt bygga upp UNMIK United Nations Interim Administration in Kosovo. Och det har inte gått mer än cirka två veckor sedan FN:s säkerhetsråd i resolution 1244 gav klartecken att sätta igång.

Det som bekymrar är säkerhetssituationen. Av KFOR:s planerade styrka på cirka 50 000 soldater finns i dag något mindre än hälften på plats. Och då skall tas i betraktande att NATO planerat för och byggt upp inför denna insats under större delen av detta år. Från FN:s sida är det en mindre del som i dag finns på plats, men för varje dag som går tillkommer nya nyckelpersoner och funktioner.

Det fanns en liten antydan hos vissa på utrikesministermötet att fråga varför det inte går snabbare. Inte minst är det problemen med säkerhetssituationen som leder till att man snabbt vill ha civila poliser på plats.

Men det påpekades samtidigt dels att det enligt resolutionen från säkerhetsrådet är de militära styrkorna som har ansvaret för lag och ordning under det inledande skedet och dels att FN inte kan få på plats det som FN inte har. FN disponerar inga stående polisstyrkor, utan är beroende av att olika länder ställer individuella poliser till FN:s förfogande för att sedan kunna sätta in dem.

Och vi kommer att sätta upp polisen i exakt den takt som medlemsstater ställer poliser till FN:s förfogande. Snabbare går det inte och långsammare kommer det inte att ske.

På mötet lovade olika länder att snabbt ställa poliser till FN:s förfogande. USA:s Madeleine Albright talade om upp mot 450 poliser. Sverige nämnde ingen siffra. Men även om det nu finns löften om åtskilliga tillhör jag dem som lärt av erfarenheten att betrakta ett löfte som bara just det innan det faktiskt infinner sig en polisman av kött och blod i uniform och med den kompetens som situationen kräver.

Det kommer att ta åtskilliga månader innan det finns FN-poliser i sådant antal att det går att tala om en effektiv roll när det gäller att upprätthålla ordningen. Och under tiden kommer huvudbördan att fortsätta att vila på general Jackson och hans KFOR-soldater.

Det finns all anledning att vara oroad av det våld som nu förekommer. Att det finns känslor av bitterhet och hat från albaners sida mot serber är inte svårt att förstå, men det utgör ingen ursäkt för det som nu händer. Och samma sak gäller det våld som nu riktas inte minst mot zigenare.

Mot denna bakgrund samlade den tjänstgörande FN-chefen Sergio Vieira de Mello i fredags såväl UCK-ledaren Hashim Thaqi som den serbiske ärkebiskopen Artemije till samtal om vad som kunde göras. Och efter sju timmars förhandling under Sergios fasta ledning producerades ett gemensamt uttalande som nu distribueras ut över Kosovo. Här finns ett tydligt fördömande av det som varit, ett rop på rättvisa och en stark röst om tolerans och förståelse så att alla som så vill också kan leva tillsammans i Kosovo i morgon.

I fredags fattade så Kofi Annan de avgörande besluten om ansvaret för UNMIK framöver. Fyra kandidater hade nominerats av EU:s stats- och utrikesministrar, och valet föll på den franske hälsovårdsministern Bernard Kouchner. Han har gjort sig känd för olika humanitära insatser genom åren, och kastade sig omedelbart in i sitt nya uppdrag. Vi kommer att träffas för koordinering här i Genève i morgon och möjligen senare under veckan dessutom i New York.

Kouchner blir nu Special Representative of the Secretary-General
(SRSG), som det heter på FN-språket, och får de fullmakter som lagts fast i resolutionen från FN:s säkerhetsråd.

Till hans ställföreträdare utsågs amerikanen Jock Covey. Han har en betydande erfarenhet av området inte minst från sin tid som stabschef till mig under mina år som High Representative i Sarajevo. Jag känner honom väl och kunde med mycket gott samvete rekommendera hans namn till Kofi Annan efter det att han förts fram också mer officiellt från Washingtons sida.

Nu återstår att få den nya ledningen på plats. De fyra ställföreträdande SRSG som kommer att leda UNMIK:s fyra så kallade pelare den humanitära, den för interimsadministrationen, den för demokratiseringen och institutionsbyggande och den för ekonomiska frågor och återuppbyggnad är nu också utsedda och delvis redan på plats i Pristina.

Detta kommer att prägla veckan för min del. Just nu koncentreras mycket till Genève, där FN:s kommitté för ekonomiska och sociala frågor har sin årliga session, med bland annat Kofi Annan närvarande. I marginalen blir det åtskilliga överläggningar om Kosovo.

Vart det sedan bär vidare för min del är inte alldeles klart. Fortsatta överläggningar med Kouchner i New York och ett möte med Världsbanken och IMF i Washington är ett av alternativen. Ett annat är att medverka i och tala inte minst om FN:s nya roll i Sydöstra Europa inför såväl gamla som nya ledamöter av Europaparlamentet från EPP på deras stora planeringssammankomst i Malaga i södra Spanien. Semester är det inte mycket tal om för
ögonblicket.

Det finns i dessa dagar åtskilliga fredsprocesser att reflektera kring och lära av. Just nu står det och väger om det kommer att vara möjligt att fullfölja den fredsprocess i Nordirland som många trodde var fix och färdig. I Kashmir blandas hopp om framsteg med de fortsatta konfrontationerna i de höga bergsområdena. Och i Mellersta Östern kommer det snart att finnas anledning att ta upp fredsprocessen på nytt.

Under veckan som gick publicerades rapporten från ett projekt om nationsbyggande i Palestina som utförts av amerikanska Council on Foreign Relations och som jag varit inblandad i. Det handlar om en delvis mycket kritisk genomgång av hur den palestinska administrationen sköts och konkreta rekommendationer om förbättringar.

Rapporten är ett viktigt bidrag till fredsprocessen. Yasser Arafat har redan satt upp en högnivåkommission för att granska dess analyser och rekommendationer. Den har fått omfattande publicitet inte minst i USA.

Också den visar att fredsprocesser kräver tid och tydlighet. Att bygga upp administration och stat är alldeles avgörande för att både demokrati och ekonomi skall kunna fungera. Jag ombads vara med i projektet om Palestina mot bakgrund av mina erfarenheter från Balkan, men finner nu att många av slutsatserna från den studien är viktiga när det gäller det vi står inför i såväl Kosovo som fortsatt i Bosnien.

Med denna vecka har Finland ordentligt övertagit ordförandeskapet i den Europeiska Unionen. Det blir ett viktigt halvår för såväl Finland som för Norden och Europa. Och vi har all anledning att utgå från att våra finska vänner kommer att sköta det med den målmedvetenhet och kompetens som utmärkt deras samlade Europapolitik.

Inte minst viktigt är att den så kallade nordliga dimensionen av det europeiska samarbetet kommer att komma i fokus. Det finns i medelhavsstrategi och en transatlantisk dialog, men nu kommer till detta att läggas den för oss så viktiga nordliga dimensionen.

Att Finland började sitt ordförandeskap med ett informellt ministermöte i Uleåborg kring informationsteknologins betydelse
är både bra och symptomatiskt. Finland vet var framtidens möjligheter ligger, och man ser tydligt det europeiska samarbetets betydelse när det gäller att bana vägen för dessa. Att man uppe i norra Finland lyckats så väl med dessa satsningar
är också ett viktigt budskap för oss svenskar.

Finland och Sverige är grannländer, men ändå är det så mycket i politiskt avseende som är olika. Det framkom inte minst i lördags när partiordförande Göran Persson lät meddela vem socialdemokraterna vill ha som svensk ledamot av Europakommissionen. Med ett förfarande som bara kan betecknas som buffligt valde han att köra över allt vad samråd och samförstånd hette.

På en hastigt sammankallad presskonferens meddelades att Margot Wallström var ”en god medarbetare” och att hon dessutom hade en fast ideologisk grund. Och detta var, menade Göran Persson, alldeles tillräckligt för att lansera henne som svensk ledamot av Europakommissionen under de kommande fem åren.

Det han sade sig hoppas på var att hon skulle bli kommissionär för miljöfrågor.

Jag hade velat att Sverige skulle sikta högre och satsa tyngre i Europapolitiken. Nu finns det åter en risk att vi hamnar i marginalen och kommer att väga för lätt.

Miljöpolitiken är viktig. Men den är först och främst en nationell fråga. Sverige tillhör de länder som tycker att det i allt väsentligt skall förbli så. De europeiska kompetenserna på området är relativt begränsade, och dessutom långt ifrån lätta att göra så mycket av.

Jag hade velat att Sverige skulle sikta högre. Ansvaret för antingen IT-frågorna eller för utvidgningen hade varit naturligt att eftersträva. Och med skicklig politik borde det ha varit fullt möjligt att också få. Men nu förefaller det som om regeringen siktat lågt och satsat tunt i stället. Det finns all anledning att beklaga.

Inte minst anmärkningsvärt är att man helt sopade samråd med riksdagens övriga partier under mattan, och därmed bäddade för en konfrontation som kommer att sträcka sig fram i tiden.

Eftersom nu biträdande statsminister Lena Hjelm-Wallén sänts ut för att förklara att det visst varit samråd vill jag berätta hur det faktiskt varit vad mig anbelangar. Och jag råkar vara ledare för det största oppositionspartiet.

Något samtal i ärendet med statsminister Göran Persson har jag knappt haft. Han ringde mig i början av juni, inför EU-toppmötet i Köln, men i allt väsentligt för att diskutera ett annat ärende. Någon dag innan hade han haft ett intill ytterlighet löst samtal med Lars Tobisson i frågan. Vi utgick från att det verkliga samrådet skulle starta efter Köln och efter valet till Europaparlamentet.

Men det tog sin tid. Det var när jag vara nere i Pristina måndagen den 21 juni som jag nåddes av ett samtal från Lars Tobisson och därefter fick tag på Lena Hjelm-Wallén per telefon. Hon lät då meddela att allt var intill ytterlighet oklart, men att det fanns önskemål om en kvinna och att miljö var en möjlighet.

Jag upprepade till henne vad jag sagt i varje sammanhang som dessa frågor kommit upp: Sverige skall sikta på en tyngre post, och med lite fotarbete skulle det också vara möjligt. IT-frågorna eller utvidgning är de uppenbara liksom möjliga. Vi har kompetens och kunnande i bägge. Och bägge är viktiga för Sveriges och Europas framtid.

I den mån namn nämndes så förekom i alla fall inte Margot Wallström. Lena Hjelm-Wallén nämnde inget namn alls. Jag nämnde Annika Åhnberg om man nu skulle hamna i denna mindre fördelaktiga situation, men att det fanns också andra. Hon lovade att
återkomma.

Sedan blev det tyst. Men sedan jag läst underliga nyhetstelegram om hur Göran Persson försökte att övertyga Laila Freivalds som uppgavs vara motvillig sökte jag Lena Hjelm-Wallén under midsommarhelgen och fick tag på henne hemma i Sala.

Hon sade ärligt att hon inte kände till om det hänt någonting alls, men att Göran Persson var på väg till EU-möte i Rio de Janeiro och hoppades att där kunna möta Romano Prodi och ha en diskussion med honom i dessa ärenden. Hon lovade att återkomma när det fanns någonting att berätta. Jag upprepade mina synpunkter.

Så sänkte sig åter tystnaden över denna fråga. Men när jag landade i Genève vid tiotiden på förmiddagen i lördags fick jag meddelande om att Lena Hjelm-Wallén ville få tag på mig.

Jag ser i TT-telegrammen att Lena Hjelm-Wallén säger att det var svårt att få tag på mig eftersom jag satt på ett flygplan över Atlanten. Det är lite magstarkt. Min mobiltelefon hade varit
öppen varje timma under de gångna dygnen med undantag av tiden mellan cirka klockan tre och klockan tio på lördagsmorgonen. Numera har jag en Ericsson som fungerar på bägge sidor av Atlanten utvecklingen går framåt.

Vid tolvtiden etablerades så kontakt. Lena sade att Göran Persson nu ville avgöra frågan, och att det handlade om Margot Wallström som miljökommissionär. Detta var då för mig ingen omedelbar nyhet, eftersom det redan stått i Aftonbladet som jag snabbtittat på via Internet strax efter det att jag landat.

Jag förklarade att detta knappast var någon idealisk lösning för Sverige. Miljöfrågorna är viktiga nationellt, men tunna europeiskt. Och Sverige tillhör faktiskt de länder som vill ha huvuddelen av miljöansvaret nationellt snarare än europeiskt. Under de gångna fem åren har den kraftfulla och begåvade danska kommissionären Ritt Bjerregaard dessvärre inte lyckats att göra så mycket av dem. Och under de kommande åren ser denna del av den europeiska agendan än tunnare ut.

Miljöpolitiken är viktig. Men den viktigaste personella agendan i den frågan förefaller snarare att vara att skaffa en miljöminister i den svenska regeringen som åtnjuter respekt. Att säga att Kjell Larsson rosat marknaden vore nog att göra kraftfullt våld på sanningen.

Om Margot Wallström kan mycket sägas, men inte att hon ägnat sig
åt vare sig europeiska frågor eller miljöpolitik. Hennes mig veterligen enda större europapolitiska insats var när hon lyckades djupfrysa relationerna mellan Sverige och Frankrike genom att omdömeslöst som statsråd marschera i demonstrationer mot franska atomvapenprov. Några miljöpolitiska nedslag kan jag för ögonblicket inte erinra mig.

Och även om hon är en ”god medarbetare” är det svårt att se att hon lyckats etablera tydlig ledning och vision ens i de frågor hon haft att sköta. Hennes fram-och-tillbaka om vårdköer och vårdgaranti inför förra årets val kan knappast sägas ha imponerat när det gäller kraft och ledarskap.

Nu togs hon fram därför att socialdemokraterna tydligen inte hade någon annan. Efter att ha lekt runt med Pierre Schoris namn fimpades han av statsministern. Laila Freivalds ville tydligen inte. Och även om Leif Pagrotsky tydligen ville skulle en utpräglad Euromotståndare riska att omedelbart kastas ut av Europaparlamentet. Så blev det då den av den perssonska kallelsen tydligt överraskande Margot Wallström som plockades fram.

I mitt samtal med Lena Hjelm-Wallén gjorde jag klart vad jag tyckte. Jag ställde en hel del frågor om spelet i övrigt från
övriga länders sida, men Lena visste ingenting om detta. Det var tyvärr tydligt att hon inte hade bilden klar för sig. Hon bara upprepade vad hon sade att Göran Persson tyckte. Jag utgick från att dialogen skulle fortsätta, och vi avslutade samtalet i vänskaplig anda.

Omedelbart efter det att jag lagt på får jag reda på att Göran Persson redan kallat till presskonferens tillsammans med Margot Wallström.

Jag ringer omedelbart upp Lena Hjelm-Wallén och förklarar att detta inte är seriöst. Uppenbarligen hade Göran Persson inte någon som helst avsikt att lyssna på någon annan. Att låtsas samråda samtidigt som man redan kallat till presskonferens för att meddela sitt beslut är gränsande till det rent oförskämda.

Till Lenas försvar skall sägas att hon var uppriktigt förvånad och sade till mig att hon inte var medveten om att det redan utlösts en presskonferens i ärendet. Jag är övertygad om att hon var ärlig på den punkten. Hon upprepade dock att hon sagt att hon hade intrycket att Göran Persson ville ha ett snabbt avgörande.

Jag sade henne att det inte ens är närmiss vad gäller samråd att ringa efter det att saker redan stått i tidningen och efter det att presskonferens redan var sammankallad. Det är ett hån mot vad som tidigare sagts om samförstånd och samverkan i denna viktiga fråga.

Jag kommer ihåg hur det var för fem år sedan. Då var Ingvar Carlsson statsminister. Han nedlät sig faktiskt till att ringa till ledaren för det största oppositionspartiet och alldeles säkert till de övriga också för att resonera om vem som skulle bli Sveriges första kommissionär. Det var ett genuint samråd som också ledde till att vi kunde ge Anita Gradin vårt stöd. Jag vet att hon satte värde på det.

Denna gång har inte statsministern tagit en enda genuin kontakt i det avgörande skedet. Och när han sänder ut sin vice statsminister för att ta kontakt är det i realiteten bara för att informera. Hon vet inte hur spelet i övrigt varit och hon vet inte ens att det utlösts presskonferens. Jag är inte den som skall försvara henne, men lite förnedrande måste det kännas att ertappas med att bara vara en budbärare för den som inte vill nedlåta sig till att tala med riksdagspartiernas företrädare.

Sådan är historien om samråd i denna fråga. Nu får vi se hur det går med Margot Wallström. Hon är socialdemokratins kandidat inte Sveriges. Med undantag av Lennart Daléus har samtliga andra partiledare kritiserat såväl valet som förfaringssättet. Hon har stöd bara av en minoritet av Sveriges Riksdag.

Reaktionerna förefaller också att ha varit avmätta. Mitt speciella socialdemokratiska liv-och-hus organ Östra Småland stöder visserligen Wallström, men reservationerna är tydliga. Det var ”lite överraskande”, noterar man, och konstaterar att det är
”en svaghet att inte först förhandla fram eller villkorat de arbetsuppgifter som en svensk kommissionär skall ha. Andra länder har valt att med kraft hävda sina sakområden”.

Och därmed ”kvarstår osäkerheten och risken är naturligtvis att Sverige hamnar offside.” Just så tyvärr.

Hur den totala bristen på genuint samråd och därmed uppslutning kommer att påverka Wallströms möjligheter när det kommer till Europaparlamentet återstår att se. Andra regeringschefer är i allmänhet måna om att skaffa brett politiskt stöd för olika kandidater inte minst mot bakgrund av Europaparlamentets roll. Men så icke Göran Persson.

I Europaparlamentet räcker det inte långt att vara ”god medarbetare” till Göran Persson, utan där måste man ha brett stöd
över de politiska gränserna. Genom sitt agerande har Persson utan tvekan gett Wallström kraftigt motlut.

Slutet på sagan har vi ännu inte sett. Klart är att den ytterligt förmörkat bilden av denna regerings förmåga att sköta viktiga nationella frågor och att den åter visat en svaghet i Europapolitiken som ytterst drabbar landet i dess helhet.

Min vecka blir i allt väsentligt en vecka med Balkan och dess problem. Men på lördag den 10 juli skall jag faktiskt vara sommarpratare i radio hemma i Sverige. Det var tre år sedan sist och då satt jag i Sarajevo och spelade in.

Vad det kommer att handla om vet jag inte. Och så värst mycket tid att förbereda kommer jag tyvärr inte att ha. Lättsamt sommarskvalp blir nog inte så lätt mot bakgrund av det som nu uppfyller min tillvaro. Kanske återvänder jag till de frågor om krig och fred i Europa som också denna århundrades sista sommar känns så nära och så viktiga.

Genève den 5 juli 1999


Carl Bildt









Thursday 
21/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]