Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v28/1999
12/7/1999

Syster/Broder,

Så ligger då kommissionspresidenten Romano Prodis förslag till sammansättning av Europakommissionen för de kommande fem åren på bordet.

Det blev de stora och de sydliga länderna som lade beslag på de flesta av de tunga posterna i det europeiska samarbetet. Medan de små och de nordliga av allt att döma skötte sina kort mindre väl.

Undantaget blev - som vanligt! - Finland, som lyckades med det som Sverige borde ha lyckats med, nämligen att besätta den strategiska framtidsposten som kommissionär med ansvar för IT-frågorna. Det är alldeles tydligt att det i Finland finns en nationell strategi som leder till framgång, och som gör att landet profilerar sig allt tydligare som det nordiska modellandet före andra.

Medan utdelningen för både Sverige och Danmark blev något mindre imponerande. Någon gemensam nordisk strategi för att få framträdande nordiska representanter på framträdande europeiska positioner förefaller det knappast att ha funnits. Det är och förblir svagt att man inte lyckas bättre.

För Sverige föreslås nu Margot Wallström bli miljökommissionär. Romano Prodi var angelägen om att den posten inte skulle hamna hos den tyska kvinnliga miljöpartist som hade velat ha den, samtidigt som Danmark var intresserad av att släppa den efter de senaste fem åren. Den var inte tung, den blev ledig och den var inte efterfrågad av någon annan som kunde accepteras.

De tunga posterna med ansvar för ekonomi och utrikesfrågor hamnade samtliga i andra händer. Finlands Erkki Liikanen får ses som det närmaste de nordliga länderna nu kommer de mer inflytelserika posterna. Ansvaret för de ekonomiska frågorna går till den f d socialistiske spanske finansministern Pedro Solbes, som i och för sig har ett gott renommé, medan de strategiskt viktiga konkurrensfrågorna går till italienaren Mario Monti, som
är en övertygad liberal, medan de frågor om den inre marknaden och skatter han tidigare haft ansvaret för tas över av f d liberale holländske partiledaren Frits Bolkenstein. Och handelsfrågorna går till den franske socialisten Pascal Lamy.

Inte minst den senare utnämningen har lett till kommentarer. Den franska inställningen har inte alltid varit frihandelsvänlig i den anda som Europakommissionen under Sir Leon Brittan, avgående kommissionär med ansvar för handelsfrågor, kommit att stå för. Om utnämningen innebär att Prodi fått betala ett pris till Paris eller om den innebär att han på detta sätt tror att det är lättare att hantera franska och socialistiska invändningar
återstår att se.

Ansvaret för utrikesfrågorna i kommissionen hamnar nu hos Chris Patten från Storbritannien, och i det uppdrag som förefaller att bli hans ligger nu också samordningen av de övriga kommissionärer som hanterar olika delar av de internationella relationerna. Att utvidgningsförhandlingarna får en alldeles egen portfölj är naturligt och bra.

Med en stark vilja hos Romano Prodi att forma politiken inte minst gentemot Balkan blir det i realiteten en treenighet mellan Prodi, utrikesrepresentanten Javier Solana och Chris Patten som kommer att forma den Europeiska Unionens yttre förbindelser.

Mer kött på benen vad gäller politiken kommer att komma. Den 21 juli presenterar Romano Prodi sin och kommissionens planerade politik i samband med att det nyvalda Europaparlamentet träffas för första gången. Och därefter inleds de olika utskottens förhör med de olika kandidaterna.

Först i september - möjligen t o m i början av oktober - kommer det att komma till den avgörande voteringen i parlamentet om kommissionsförslagets vara eller inte vara.

Prodi har varit angelägen om att skaffa sig brett stöd. Han talar om behovet av stöd i de två stora grupperna i Europaparlamentet. Att han utsågs den kvinnliga kommissionsledamoten Loyola de Palacio från vårt spanska systerparti Partido Popular till en av kommissionens bägge vice ordföranden, och dessutom gav henne ansvaret för relationerna med Europaparlamentet, kan ses som ett tydligt uttryck för den saken.

Men inte ens detta drag ger någon garanti för hur voteringen i slutläget kommer att utfalla. Vi hade en första diskussionen på ett partiledarmöte med de viktigare EPP-partierna i veckan som gick. Lapparna med telefonmeddelanden från Prodi var relativt många. Han och jag talades också vid. Han var intresserad av min bedömning av den svenska situationen och den svenska kandidaten.

Men avgörande blir att bedöma den samlade politiska balans som denna kommission representerar. Förvisso finns där starka företrädare för den mer liberalt präglade syn på det europeiska samarbetet som är vår Chris Patten, Mario Monti och Frits Bolkenstein får räknas till de tyngsta. Men samtidigt är det störande att man accepterar att de tre nordiska länderna företräds av tre socialdemokrater, och att socialisterna fått en större utdelning än vad deras nederlag i valen till Europaparlamentet borde berättiga dem till.

De enskilda utfrågningarna blir viktiga för fortsättningen. Då kommer det att efterfrågas besked om politisk inriktning, och då kommer det att bedömas attityd i fråga om förankringen i parlamentets tyngdpunkt.

Det kommer att gälla även Margot Wallström. Jag utgår från att hon läser på det ämne som hon hitintills aldrig visat vare sig större intresse för eller påtagliga kunskaper om. Anita Gradins till gränsen för genomklappning dåliga utfrågning för fem år sedan kom att sätta sin prägel på mycket av bilden av henne som kommissionär. I dag vet tyvärr alla att de gradinska åren blev mindre lyckade.

I Dagens Nyheter i går söndags intervjuades den erfarne finske diplomaten Max Jakobsson, och uttryckte då sitt beklagande över den passivitet som numera utmärker Sverige i Europa- och utrikespolitiken. Han säger, att den låga svenska profilen inte bara skadar Sverige utan även de nordiska intressena i stort i Europa, även om situationen självfallet leder till vissa fördelar för Finland.

Säkert var den intervjun gjord innan förslagen lades fram till sammansättning av Europakommissionen - men hans kommentarer passar icke desto mindre väl in i det sammanhanget. Sveriges svaghet medverkar till att de nordiska intressena står svagare i Europa än vad som borde ha varit fallet.

Själv har jag denna vecka förflyttat mig hem till Sverige för någon veckas semester, och följer därmed utvecklingen nere på Balkan lite mer på distans.

I Kosovo fortsätter osäkerheten. Det uppskattas nu att ca 100.000 serber har lämnat provinsen under de senaste veckorna, men att det dock finns ca 30.000 som fortfarande är kvar.

Det osäkra säkerhetsläget skapar svårigheter för de förhandlingar som förs om att sätta upp ett rådgivande organ med företrädare för regionens olika grupperingar. Senaste nytt är att serberna under ledning av bl a biskop Artemije nu beslutat att inte ingå i detta eftersom man inte anser att tillräckligt gjorts för att stoppa övergrepp mot serber. Men alldeles säkert är sista ordet inte sagt i denna fråga. Det blir en omedelbar uppgift för nye FN-chefen Bernhard Kouchner när han kommer på plats i Pristina i mitten av veckan.

På den internationella fronten är att notera att finansministrar från EU och USA samlas i Bryssel i morgon för att diskutera
återuppbyggnadsfrågor. Ännu är inte värderingarna av skadorna i själva Kosovo alldeles klara, varför det i denna del riskerar att bli lite allmänt, men säkert kommer en betydande del av diskussionen att handla om Serbien.

Att utvecklingen där är central för hela regionen behöver knappt understrykas. Geografiskt och befolkningsmässigt är det Serbien som är kärnlandet i denna del av Balkan.

När jag träffade de serbiska oppositionsledarna för några veckor sedan diskuterades intensivt strategin för den kommande tiden. Ingen av dem visste då riktigt hur folkopinionen egentligen såg ut. Och strategin var därför att försiktigt börja med offentliga möten och namninsamlingarna för att på detta sätt kunna känna sig fram. Först senare kunde man avgöra om det fanns tillräckligt stöd för att gå över till bredare protestaktioner.

Rapporterna från de möten som man nu hållit i olika provinsstäder tyder på att det finns i alla fall en betydande opposition mot regimen Milosevic. Den s k Förnyelsealliansen SZP har nu också för avsikt att trappa upp sina aktiviteter med möten och namninsamlingar. Ledaren för det demokratiska partiet Zoran Djindjic talar om läget i försiktigt optimistiska ordlag.

Men vägen till att kasta den rödbruna regimen i Belgrad över ända kan visa sig lång och besvärlig. Milosevic manövrerar för att splittra oppositionen, och försöker nu att säkra sin maktbas genom olika parlamentariska operationer som inte minst syftar till att sy in halvoppositionspolitikern Vuk Draskovic. Denne har hitintills hållit distans till de offentliga mötenas protester, hävdande att tiden inte är mogen.

Jag tror att det är först när protesterna på ett eller annat sätt når Belgrad som det blir möjligt att mäta deras styrka. Staden
är, liksom f ö övriga större städer som Novi Sad och Nis, av tradition ett fäste för oppositionen mot Milosevic. Men samtidigt
är det just i Belgrad som man tydligast ser oppositionens splittring i detta läge.

Och som det nu läggs upp kommer protestmöten att koncentreras till provinserna, för att mot mitten av augusti kulminera i ett större möte i just Belgrad. Då kommer det också att finnas bättre möjlighet att bedöma hur man kan komma att gå vidare.

Till detta kommer betydelsen av relationerna med lilla Montenegro. Medan bedömare gång efter annan har trott att Milosevic skulle dra åt tumskruvarna ordentligt har detta ännu inte skett, och frågan är om möjligheten längre föreligger. I stället finns det försiktiga tecken på att det förbereds i alla fall vissa steg för att minska konfrontationen mellan Belgrad och Podgorica. Milosevic behöver konsolidera sin maktbas inför den turbulenta tid som nu förestår.

Det som nu går upp för Serbiens folk är att de förlorade i Kosovo. Officiella TV-kanaler säger visserligen tvärt om, men det
är inte möjligt att dölja strömmen av flyktingar med de berättelser de för med sig. Och deras bitterhet mot en regim som sade sig skydda dem men som till slut grymt förrådde dem är av lätt insedda skäl stor.

Här hemma i Sverige går politiken på lågvarv, även om denna vecka innebär det sedvanliga härnadståget av politiska journalister till Visby och den serie av främst seminarier som nu blivit den s k Almedalsveckans standardmeny. Och den är förvisso ett gott tillfälle att diskutera viktiga politiska frågeställningar på ett lite mer avspänt sätt. Att partiledartätheten minskat behöver i detta sammanhang inte var någon nackdel.

Ekonomin brukar stå i fokus med ett moderat och ett socialdemokratiskt seminarium. Med en hygglig konjunktur - som ju under de senaste månaderna förefallit bättre än väntat - är det naturligt att det är oförmågan att ta itu med de viktiga strukturfrågorna som kommer att diskuteras.

Till dessa hör förvisso också hela IT-utvecklingen, som detta år blir föremål för ett speciellt seminarium som vi arrangerar. Det
är viktigt att försöka att ge dem en tydligare position i vår samhällsdebatt. Och det är också naturligt att knyta an till den satsning som Högskolan i Visby gjort på just kombinationen av IT och ekonomi.

Öster om borgerligt styrda Gotland - där inte minst kvinnorna visar framfötterna ordentligt - sitter man i dag måndag ner för regeringsförhandlingar i Riga i Lettland. Med all sannolikhet kommer landet att få en ny regering inom kort. Det handlar om koalitionsskifte mellan olika i grunden relativt närstående partier, men där det inte sällan är de mer personliga motsättningarna som bestämmer.

Nu ser det ut som om det s k folkpartiets ledare Andris Skele kommer att tillträda som premiärminister för en borgerlig koalitionsregering med 62 av parlamentets 100 mandat bakom sig. Det var hans parti som var den store vinnaren i parlamentsvalet, men som sedan kom att utmanövreras.

Den nya regeringen får bedömas när den föreligger. Det finns dock en del tecken på att man vill göra vissa ändringar i den s k språklagen. Jag kan bara hoppas att allt man gör i detta avseende sker i nära samverkan med EU, dels därför att det annars kan komma att påverka möjligheten att inleda medlemsskapsförhandlingar snart, dels därför att Lettland är beroende av EU:s politiska stöd i den europeiska och internationella debatten kring dessa frågor.

Rubrikerna har under den senaste veckan påtagligt ofta handlar om både Ericsson och Volvo, med allt tydligare spekulationer om framtiden för det företag som är ett svenskt flaggskepp och det företag som var ett svenskt flaggskepp innan personbilarna
övergick till att bli ägda av Ford i USA.

Det finns knappast någon omedelbar politisk bakgrund till det vi nu ser, men de tjänar i alla fall som god illustration till det allt hårdare konkurrensklimatet och till hur utsatta företag eller nationer som inte i varje del har sitt hus i ordning är i denna nya värld. Där vi tidigare tog allt vad gäller vår position för givet, är vi nu i en situation där den ständigt måste erövras på nytt.

Solen lyser över södra Sverige med närmast tropisk intensitet. Det är bara att hoppas att de högre makter som bär ansvaret låter sakerna fortsätta på detta sätt åtminstone ett tag till.

Någonstans längs södra solkusten den 12 juli 1999



Carl Bildt


PS. En politisk nydaning stod debattörerna Stig-Björn Ljunggren och Alexander Bard för i sitt öppna brev till statsministern nyligen, där man sades att dennes ”vindflöjelpolitik leder till politisk senilitet och oro i samhället”. Så har i alla fall ett nytt begrepp - ”politisk senilitet” - introducerats i debatten denna sommar.









Tuesday 
30/8/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]