Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v29/1999
20/7/1999

Syster/Broder,

Punktlighet är en dygd, men sommar förblir sommar, och det är därför detta veckobrev blivit ett dygn försenat. Jag hoppas att oron inte varit alltför stor.

Förra veckan var den s k Almedalsveckan. Den följde delvis sin rutin. Den samlade kåren av politiska kommentatorer säger att det i år var lite avslaget och att det mesta var bättre förr. Att de skrev så förra året har dock endast i undantagsfall förhindrat dem att boka in en vecka i Visby även detta år.

Ända gav årets Visby-vecka ett antal besked. Att det var avslaget och förvirrat från det med möda regerande socialdemokratiska partiets sida var ett besked i sig. Ett år har snart gått efter valet 1998 utan att denna försvagade regering med dess bräckliga rödgröna underlag har lyckats att åstadkomma mycket till politisk kurs och kraft.

Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby dominerades av en studie om hur länder som lyckats bättre än Sverige har burit sig åt. Att det finns en smygande insikt om att det finns sådana länder får väl betraktas som ett visst framsteg. Sådana tankar var inte möjliga att tänka på socialdemokratiska seminarier för några år sedan.

Och att vi har långsiktiga problem visades bl a av den talande siffran att medan det i Sverige i slutet av 1970-talet gick fem yrkesarbetande på varje person som var beroende av bidragsförsörjning, går det i det sena 1990-talets Sverige bara två och en halv yrkesarbetande på varje person beroende av det offentligas bidrag för sin försörjning. Det säger sig självt att denna utveckling ger stora bekymmer för framtiden. Vi blir en skatte- och en bidragsnation om vi inte förmår att bli mycket mera av en företagare- och tillväxtekonomi.

Enligt undersökningen varierar receptet för framgång mellan de olika länderna något, men gemensamt är ett samförstånd om tillväxtpolitikens inriktning som sträcker sig över en längre tid.

Men just möjligheterna till detta var finansminister Bosse Ringholm angelägen att skjuta ned. Han förklarade apropå de sällsynt slöa skattesamtalen att det inte finns något intresse för samtal och samförstånd med moderaterna, eftersom moderaterna enligt hans mening inte prioriterar låg- och medelinkomsttagare. Argumentet var nys - moderata förslag är de förslag som innebär verkliga skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Men det ringholmska ointresset för samförstånd om skatterna illustrerade socialdemokratins långsiktiga oförmåga.

I veckan som gick var den socialdemokratiske gruppledaren Sven Hulterström ute och hötte med pekfingret åt de rödgröna stödpartierna, och antydde att om de inte skötte sig kunde socialdemokraterna söka sig andra partners.

Nå, så enkelt är det nu inte. I mitt informella liv-och-hus organ
Östra Småland pekade Jan G Andersson på svagheterna i resonemanget: ”Vem ska regeringen vända sig till, kan man fråga. Det svårt sargade centern vill inte för allt smör i Småland bli stödparti till socialdemokraterna igen och folkpartiet har gjort utomordentligt klart att något intresse för ett sådant samarbete inte finns. En samverkan längre högerut skulle innebära en opinionsflykt till vänsterpartiet av gigantiska mått och är dessutom omöjlig av andra skäl.”

Jo, sådan ser den sits som socialdemokraterna skapat åt sig själv nog ut. Det är inte möjligt att föra vettig regeringspolitik med vänsterstöd, och det är inte möjligt att politiskt överleva en kursomläggning till en tillväxtpolitik med högerstöd. Kompromissen blir att sätta partiets intresse före landets och egentligen inte föra någon politik alls. Sverige driver med en regering som bara driver.

Vad som skulle behövas är självfallet en rejäl skatte- och tillväxtreform. Det talas om den saken då och då, men med denna politiska konstellation vid makten blir det ingenting gjort. Och om nu Ringholm inte vill ha en bred överenskommelse om att
återställa inkomstskatterna till de nivåer som utlovades för några val sedan samtidigt som klimatet görs mer företagarvänligt så bekräftar detta bara den grundläggande politiska oförmågan.

Till det stilla tumultet kring Almedalen hörde tandträtan mellan statsråden Enquist och Ringholm. Den tidigare ville införa ett högkostnadsskydd till en kostnad av ca 8 miljarder kr medan den senare inte sträckte sig längre än till att den saken fick diskuteras under de kommande åren.

Problemen med tandvårdskostnader är högst reella för många människor. Ansvaret ligger på socialdemokraterna. Men är det inte signifikativt för socialdemokraterna att vårt land inte har råd med vare sig lägre skatter eller rimligare tandvårdskostnader? Vi betalar allt högre skatter - som vi på något sätt verkar att få allt mindre för.

Dilemmats lösning ligger i tillväxten och sysselsättningen. Allt färre skall betala allt mer. Då blir det högre skatter och sämre service och det dessutom samtidigt. Den socialdemokratiska välfärdsmodellen håller på att bli sin egen värsta fiende. Men
årets Visby-vecka visade inga tecken på växande insikt hos de knappt regerande partierna för detta.

I denna vecka samlas det nyvalda Europaparlamentet till sitt första sammanträde. Det sker i dag, tisdag, i Strasbourg. Och på onsdag presenteras både det finska ordförandeskapets arbetsprogram och Romano Prodis förslag till sammansättning av Europakommissionen under det kommande året. Därefter vidtar mot slutet av augusti de utfrågningar av de olika kommissionärskandidaterna som leder fram till den omröstning som nu är planerad till den session som äger rum mellan 13 och 17 september.

De olika nya partigrupperna i Europaparlamentet har nu börjat sitt arbete. Vår EPP-grupp är störst och dominerande. När den nu organiserat sitt arbete valdes Staffan Burenstam Linder till en av dess sex vice ordföranden och dessutom med ansvar för att leda och samordna arbetet inom hela det ekonomiska området. Som ansvarig för de kanske viktigaste frågorna i den tyngsta partigruppen i det allt viktigare Europaparlamentet får han - och därmed vi - en viktig roll under de kommande åren.

Valet visar att kompetens har betydelse. Kontrasten mot socialdemokraternas sätt att driva Europapolitik är tydlig. Det
är när man driver politik med konsekvens och kan presentera kandidater med kompetens som man också får genomslag.

En markering av kraftfältet i Europaparlamentet blir också valet av ny talman, vilket kommer att bli fransyskan Nicole Fontaine från vår EPP-grupp, med en överenskommelse att hon efter halva tiden kommer att ersättas med en företrädare för den liberala gruppen. Socialistgruppen, som trodde man hade posten vikt för sig, lär kunna behärska sin förtjusning.

Den gångna veckan innebar att fredsprocessen i Nordirland råkade i högst betydande svårigheter. Och dessa kan väl illustrera hur svåra processer som dessa egentligen är. I sin senaste omgång har den öppna konflikten kring Nordirland pågått sedan 1969, men i ett lite längre perspektiv går det att se den som en förlängning på 1600-talets religionskrig i Europa.

Försöken att lösa den har varit många. Flygbombning har dock ännu inte tillämpats. Men alla har stött på de svårigheter som ligger i små gruppers ovilja att ge upp sina i grunden fundamentalistiska målsättningar.

Nu grundas hoppet om fred på att våldsverkarna inom IRA skall ge upp den väpnade kampen och acceptera att arbeta politiskt inom såväl den nordirländska som den samlade irländska ramen. Men det förefaller mig som om delar av IRA fortfarande inte är beredda till detta. Att man vägrat att lämna ifrån sig vapen och sprängämnen kan inte tolkas på annat sätt än att man inte vill stänga den militära vägen, och i ett sådant läge är det dessvärre inte svårt att förstå att den andra sidan inte fullt ut kan sätta tilltro till deklarationerna om politiskt samarbete.

Nu läggs fredsprocessen i träda tills vidare. Medlingsförsök kommer att ske. Sannolikt hittar man någon väg som för något stycke vidare. Men ett genomförande på det sätt som var tanken ter sig för dagen knappast aktuellt. Åter har vi sett hur komplicerade processer mot fred efter konflikter av denna natur
är.

I Mellersta Östern skall nu fredsprocessen ges ny kraft. Nyvalda israeliska premiärministern Barak har varit i Washington, lagt fast de ståndpunkter som enligt hans mening inte kan förhandlas, men i övrigt uttryckt en stark vilja att ge processen ny kraft. Och tidsschemat är förvisso ambitiöst. Till november nästa år skall en slutöverenskommelse mellan israeler och palestinier vara klar.

Tidsschemat är direkt knutet till det amerikanska presidentvalet. Och det kan mot denna bakgrund anses säkert att Clinton - som inte har en återvalskampanj att tänka på, och som so oder so inte riktigt kontrollerar den inrikespolitiska agendan - kommer att satsa åtskillig kraft på att få fredsprocesserna på både Nordirland och Mellersta Östern att komma tillbaka på rälsen innan han lämnar över till vad som i dag ser ut att bli en republikansk administration under George W Bush.

Hur det kommer att gå med Balkan är mer osäkert. I Kosovo etablerar sig FN-administrationen sakta men säkert, men säkerhetssituationen förblir bekymmersam. Det brinner serbiska hus i Kosovo varje dygn i ett mönster som tyvärr är alltför bekant. Det är genom att totalt förstöra husen som möjligheterna till återvändande kan förhindras. Jag har sett det förr i Bosnien
- och vi har förvisso sett det förr i Kosovo.

Utvecklingen i Serbien accelererar. Och den blir avgörande. Sedan förra veckan har den ständigt vacklande Vuc Draskuvic tydligt anslutit sig till kravet på Milosevics avgång, även om han gör det på sitt eget sätt och på sina egna villkor, och dessutom uppmanat till offentliga demonstrationer. Och de första samtalen mellan Serbien och Montenegro har lett till försiktiga kommentarer.

Protesterna kommer att fortsätta att växa. Mot mitten av augusti planerar oppositionen att ta dem till Belgrad. Därefter finns tal om att utlysa en generalstrejk, även om det kan finnas skäl att erinra om att en generalstrejk i ett land där de flesta är arbetslösa i alla fall inte riktigt har den effekt som man tror.

Viktigt är att den f d riksbankschefen Avramovic nu mer officiellt anslutit sig till protesterna. Jag tror att han är nyckelpersonen i det övergångsscenario som vi måste hoppas på i Serbien. Visserligen gammal, men intellektuellt och emotionellt synnerligen vital, och med en klarare uppfattning än någon annan jag träffat inom den vitt förgrenade serbiska oppositionen om arten och omfattningen av de reformer som krävs inte minst på det ekonomiska området.

Min vardag under de kommande veckorna blir fredarbetets vardag på Balkan. Jag är nu tillbaka i Genève för att följa upp vad som hänt under min veckolånga frånvaro, men ger mig redan i morgon onsdag härifrån till New York för att vara torsdag och fredag på FN-högkvarteret för samtal med bl a Kofi Annan om hur vi skall gå vidare.

Efter kort nytt uppehåll i Genève bär det därefter av för några dagar i Albanien för att mer i detalj diskutera landets situation efter det att alla internationella insatser nu snabbt dras ner. Jag hoppas dessutom kunna återbesöka vissa orter i västra Makedonien som är albanskt dominerade. Och från Tirana och Skopje bär det av till Sarajevo för det stora möte om Balkan som EU och G7-länderna kommer att ha där nästkommande torsdag och fredag.

Och från det skall jag på ett eller annat sätt försöka att ta mig hem till Grisslehamn för sedvanligt sommaranförande. Det är planerat till lördag kl 12.00 den 31 juli på det sätt som blivit tradition sedan många år tillbaka, men det kan inte alldeles uteslutas att tidsschemat blir sådant att det får skjutas fram inte bara någon timme utan kanske t o m ett dygn. Senast i nästa veckobrev bör det bli besked på den punkten.

Hemma i Sverige hade jag möjlighet att fira min 50-årsdag tillsammans med barn och den allra närmaste familjen. Det blev några minnesvärda dagar av samvaro och högtid. Och jag vill gärna också på detta sätt passa på och tacka alla som på ett eller annat sätt hörde av sig. Många e-mail har jag tackat för - men tyvärr långt ifrån alla ännu.

En födelsedag som denna ger möjlighet att blicka både bakåt och framåt - och att något lite lyssna också det som sägs och t o m skrivs i ärendet. Och det har varit nyttigt. Jag ser tillbaka på mitt engagemang och arbete för förnyelsen av Sverige och freden i Europa - och på de olika möjligheter jag har att bidraga till att föra detta vidare under de år som kommer. Men mina insatser blir aldrig mer än insatser i ett sammanhang där det är samarbetet som
är avgörande för de resultat som är möjliga att nå.

Oerhört mycket återstår att göra. Denna seklets sista sommar framstår uppgifterna när det gäller såväl förnyelsen av Sverige som freden i Europa som om möjligt än viktigare och större än tidigare. Vi kan inte lämna 1900-talet nöjda över sakernas tillstånd. Vi måste gå in i 2000-talet med en fast vilja att göra mer och att göra bättre.

Det fanns en tid då en 50-årsdag nog mest uppfattades som början på slutet. Men den tiden är förbi. I dag tror jag att de flesta snarare uppfattar den som slutet på början. Så vill i alla fall jag se på saken. Mycket återstår att göra. Min första vecka i mitt eget nya årtionde kommer hur som helst inte att präglas av någon mer påfallande inaktivitet.

Genève den 20 juli 1999


Carl Bildt









Wednesday 
28/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]