Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v4/2000
24/1/2000

Vänner,

Tillbaka i Stockholm för en vacker vinterhelg och några dagar av arbete på hemmafronten.

Påminns i tunnelbanan på morgonen om att moderat politik faktiskt gett en skattesänkning för stockholmarna på en skattekrona. Och staden verkar inte må märkbart sämre av det. Tvärt om.

Förra veckan var en hektisk vecka av kontakter med olika internationella organisationer för att diskutera vår gemensamma politik på Balkan i det lite längre tidsperspektivet.

I måndags för en vecka sedan var jag i Bryssel för att diskutera med den s k stabilitetspaktens sekretariat. På tisdag var det arbete i Genève. På onsdag bar det iväg till Wien för
överläggningar med säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE och dess nya österrikiska ordförandeskap. På torsdag var det så
åter dags för Bryssel för samtal med EU:s High Representative för utrikesfrågor Javier Solana, med Europakommissionens utrikesansvarige Chris Patten och med NATO:s generalsekreterare George Robertsson. Och på fredagen blev det uppsummering i Genève och kontakter med New York innan det blev avfärd till Stockholm.

Jag underströk betydelsen av att nu börja att bygga förutsättningar för en mer varaktig fred på Balkan. Det gjorde jag med utgångspunkt från fyra punkter som jag kortfattat inkluderade i en artikel i veckan i Financial Times, som också finns tillgänglig på http://www.bildt.net

Den dialogen kommer för min del att fortsätta under de närmaste månaderna, med planerade besök såväl i Moskva som på den andra sidan av Atlanten.

Och självfallet med resor och kontakter i regionen självt.

I Kosovo har FN-administrationen nu gjort framsteg med att sätta upp gemensamma organ med olika företrädare för kosovoalbanerna, och den viktiga uppgiften nu är att få kosovoserber att också vara företrädda i dessa. I Serbien fortsätter mordet på Arkan att orsaka svallvågor och spekulationer som visar på instabiliteten i systemet. I Makedonien har vi sett oroande tecken på spänningar mellan olika grupper. I Kroatien är det i dag första omgången i presidentvalet, där det ser ut som tidigare så dominerande HDZ-partiets kandidat Mate Granic går mot ett förödmjukande nederlag.

Men just nu sitter jag, som sagt, i vinterfagra Stockholm. I morgon skall jag vara med och diskutera utmaningar i den s k nya ekonomin på Börsdagen 2000, som arrangeras av Veckans Affärer och Stockholms Handelskammare. Direkt därefter bär det av söderut igen.

Det var inte så länge sedan den snart mytomspunne amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan varnade för att den amerikanska börsen höll på att bli övervärderad. Men sedan dess har sagda börs stigit med inte mindre än 70 procent, och i februari kommer den amerikanska ekonomin att ha slagit historiskt rekord när det gäller längden på en stark ekonomisk expansion.

I lördags möttes de sju ledande industriländernas - ja, det heter fortfarande så - finansministrar i Tokyo för att värdera den globala ekonomiska situationen.

Den amerikanske finansministern Larry Summers fortsatte sin plädering, effektiv och riktig, för intensifierade strukturella reformer i både de japanska och de europeiska ekonomierna. Medan andra länders företrädare hade lättare att uttrycka oro för den snabba ökning av det amerikanska underskottet i handelsbalansen vi nu ser. Ett av allt högre börsvärden allt rikare USA importerar allt mer från andra delar av världen. Alls icke dåligt för omvärlden, men självfallet med ett lätt frågetecken för hur länge detta egentligen kan fortgå.

På torsdag framträder president Clinton inför kongressen i Washington, som då återsamlats, med sitt årliga s k State of the Union-anförande. Det kommer med all sannolikhet att bli en retoriskt imponerande uppvisning i optimism som inte minst har ett halvt öga blickande på både primärvalet i New Hampshire tisdagen därefter och höstens kamp om senatorsplatsen från New York. Politik handlar alltid om en blandning av tur och skicklighet, och oavsett hur man anser att ingredienserna i denna blandning fördelats i just detta fall är det ingen tvekan om att USA utvecklats väl under Clintons år.

Samma dag samlas i Davos i Schweiz årets första globala
”toppmöte” i form av den årliga sammankomsten med World Economic Forum. Ca 1000 ledande företagsledare, ca 250 politiska ledare, ca 250 ledande vetenskapsmän och akademiker och ca 250 ledande mediepersonligheter gör under tiden från torsdagen till tisdagen den lilla sportorten i kantonen Graubunden till centrum för världens uppmärksamhet.

Jag var inbjuden till Davos första gången för ca tio år sedan, och har sedan i olika egenskaper kommit att bli inbjuden huvuddelen av de år som gått, ibland för att bara lyssna och delta, mer ofta för att på olika sätt medverka i de olika diskussioner som står på programmet. I år har jag dessutom ombetts att tillsammans med senatorn från Massachusetts John Kerry vara en av det globala mötets rapportörer med uppgift att försöka att fånga upp och senare till en vidare publik förmedla diskussionens olika trender och tendenser.

Det är anmärkningsvärt vilken magnet som Davos blivit.

President Clinton flänger över Atlanten för att kunna vara med en dag och hålla ett anförande. Premiärminister Blair vill också hålla ett linjetal om samhällsutveckling i globaliseringens tid. Premiärminister Barak från Israel och PLO-ledaren Arafat är självfallet där. Från Sydafrika kommer både nuvarande presidenten Mbeki och förre presidenten Nelson Mandela. Från Europa är det nog korrekt att säga att huvuddelen av alla regeringschefer kommer att vara i Davos. Från Norden noterar jag Norges statsminister och Finlands president på dagordningen.

Men dessutom kommer många av de ledande i den globala ekonomiska utvecklingen. USA:s finansminister Summers kommer mer eller mindre direkt från Tokyo för att föra ekonomiska diskussioner. Jag tror att samtliga G7:s finansministrar är där. Och den nya ekonomins ledande affischnamn är på plats. Bill Gates från Microsoft. Michael Dell från Dell. Steve Case från AOL och numera också Time Warner.

Lägg därtill några av världens ledande vetenskapsmän inte minst inom området bioteknologi. Och självfallet företrädare för olika internationella organisationer. Från FN kommer i år inte Kofi Annan, eftersom han på återresa från besök i Moskva i slutet av denna vecka måste dra igång andra omgången av s k proximity-samtal om en möjlig lösning på Cypern-krisen. Förra omgången var i New York, nu är det Genève som blir platsen under någon vecka eller två av sonderingssamtal.

Till stämningar i Davos får jag återkomma i nästa brev. Men jag kan inte låta bli att slås av det stämningsomslag som vi sett under det senaste året när det gäller den globala, och för den delen också den svenska, ekonomin.

Då fanns det fortfarande farhågor för att sviterna efter den asiatiska krisen skulle visa sig värre än väntat. Då var bekymren om den ryska ekonomin betydligt mycket djupare. Då var det svårt att se alldeles solida tecken på en tydlig uppgång i den europeiska industrikonjunkturen.

Nu är allt annorlunda. Eller hur är det egentligen? Även om jag förvisso tillhör dem som i grunden är mycket optimistiska om den utveckling som den nya ekonomin kan leda till tror jag att det är klokt att ha perspektiv inte minst i ett läge där stämningsomslagen har varit så dramatiska som de varit detta år.

Diskussionerna i Davos är i princip öppna, även om de begränsas av att alla som vill inte kan beredas utrymme i den lilla alpbyn. Vi kommer dock att få se så gott som samtliga globala media ha specialprogram från och specialbevakning av det som händer.

Här på nätet kommer http://www.dailydavos.com att förhoppningsvis ge goda möjligheter att hänga med i det nya seklets första stora globala möte och diskussion.

----- ANNONS -----

Just nu på www.vision-media.se SKY VENTURES UTMANAR LETSBUYIT - OCH SKA TILL BÖRSEN I ÅR Häng med den nya ekonomin med Vision, Sveriges enda affärstidning för framtiden beslut - varje dag direkt på nätet. Beställ våra gratis nyhetsbrev på http://www.vision-media.se/prenumeration/popup2.asp eller skicka ett mail till [email protected]

----- ANNONS -----

I Sverige kommer nyhetsflödet sannolikt att domineras av den s k förintelsekonferensen i Stockholm mot slutet av veckan. En del av dem som kommer till Europa i anslutning till Davos, t ex den israeliska premiärministern, kommer också att komma till Stockholm.

De reaktioner man hitintills sett i internationella media till denna storsatsning från svensk sida har ett något frågande drag
över sig. Man ser med viss förvåning hur Sverige på något sätt håller på att upptäcka sitt eget förflutna och antingen göra upp med eller kompensera för det.

För en mer informerad internationell publik utgör olika informationer om hur Sverige uppträdde under det andra världskriget knappast några nyheter. Där är det vetskapen om hur frontlinjerna i kampen egentligen gick under de kritiska åren på 1940-talet som under senare decennier ofta lett till att man sett med viss skepsis på Sveriges ambitioner att framträda som moralisk supermakt.

När kampen mot nazismen verkligen fördes stod Sverige med för fot gevär. Att det fanns tvingande nationella skäl som kunde anföras för denna politik förändrar knappast den saken. Därmed tycker man på sina håll att det kan ge ett lite konstigt intryck att vi kommer farande ett halvt århundrade senare och blåser i basunerna.

Men i mångt och mycket handlar det om att vi håller på att omvärdera vår egen historia. Det finns i det svenska samhället ett dolt dåligt samvete om vår hållning under kampens år på 1940-talet. Under 1960- och 1970-talen uppfostrades vi i moralism som grund för internationellt agerande, och nu håller denna moralism på att göra upp med vår egen historia.

Jag tror att detta är bra och nyttigt, under förutsättning att allt inte bara blir en steril kliché och en symbolisk rit. Och de farorna finns. Vi lär oss att det finns ondska i samhällen, och att denna ondska kan bryta fram och ta överhanden om vi inte i och mellan samhällen förmår att bygga institutioner och förankra värderingar som håller dem stången.

Men vi lär oss också att allt inte är svart och vitt, och att den som tror sig ständigt ha varit den vite riddaren i den mörka världen kommer att tvingas till upptäckter som fläckar duken högst betänkligt. Världen är ingen enkel plats.

Det som förr eller senare måste leda till frågor är varför detta nu så organiserade engagemang bara gäller den ena av det förra seklets två gigantiska förbrytelser i Europa. Nazismen mördade med rasen som grund, och kommunismen mördade med klassen som grund, men gentemot de miljoner som kastades i massgravarna var brottet detsamma.

Och förmår vi inte ta itu med kommunismens massiva förbrytelser på samma sätt som vi nu, ett halvt sekel senare, tar itu med nazismens finns det en risk för att vårt engagemang kommer att framstå som enögt och haltande. Så får det inte bli.

Varför sker då inte det?

Ja, skälen kan säkert vara många, men ett kan vara att vi då skulle riskera att komma in på än smärtsammare omvärderingar av vår egen moderna historia.

Nu upptäcker en ny generation med vånda hur vi stod med för fot gevär när nazismen härjade i Europa.

Skulle det vara alltför plågsamt att också upptäcka hur vi näst intill deklarerade neutralitet i den ideologiska kampen när det kalla kriget stod som hårdast på 1950-talet?

Att vi valde att tiga i stället för att tala när tusentals och
åter tusentals deporterades på andra sidan Östersjön, och ibland t o m sjönk ner till att tala förtroligt ”socialister emellan” med dem i Kreml som bar ansvaret för detta system?

Och att, än mer konkret, upptäcka att det kanske vara naiviteten i synen på det sovjetiska terrorväldet som ledde till att vi de facto förrådde den som då mer än någon annan stod upp mot de nazistiska förbrytelserna, nämligen Raoul Wallenberg med sitt mäktiga arbete nere i Budapest?

Den debatten måste vi få. Att fördöma det ena onda får inte leda till att vi inte vågar fördöma också det andra onda. Vårt moraliska fördömande får inte bli ett fördömande som haltar enbent framåt.

Och det handlar inte bara om gårdagen utan också om dagen och morgondagen. Om vikten av att överbrygga främlingsrädslan och främlingsfientligheten mitt i vårt eget samhälle med de risker för oss själva som denna innebär. Och om den nödvändiga insikten om att det bara är gemensamt som vi kan möta det onda är grundläggande för så mycket.

Oavsett om vi vill det eller ej finns det också en bild av Sverige i omvärlden - i den äldre mer än i den yngre generationen
- som ser oss som ett land av nationella egoister som alltid ställer oss vid sidan när det internationella samarbetet kräver solidaritet.

Med rätt eller orätt finns det de som vill se en linje mellan föregiven eftergiftspolitik mot Hitler, påstådd ideologisk neutralitet mot Sovjet, ovilja att acceptera det europeiska samarbetet och sniken feghet när det gäller arbetet med gemensam valuta och gemensam fredsordning i Europa. Vi ses ibland som egoister som inte vill eller kan förstå det internationella samarbetets nödvändighet.

Det noteras självfallet att Sveriges statsminister ordnar en konferens i Stockholm, men det noteras också att Sveriges statsminister inte finns med när alla andra möts i Davos.

Fortsätter Sverige som nationen utanför eller inte? Den frågan svävar över många diskussioner om vårt land som man stöter på utanför vårt lands gränser. Vi må tycka om det eller inte, men sådan är realiteten.

I förra veckans brev ägnade jag mycket uppmärksamhet åt diskussionen om kommande strategiska försvarssystem mot robotanfall, och noterade att en avgörande test av det nya amerikanska systemet skulle äga rum. Så blev också fallet, men det slutade i ett tydligt misslyckande. Det s k en halv miljard kronor dyra testet ledde till nya frågor om systemet kommer att fungera eller ej.

För den som är intresserad av den frågan - och vi kommer att höra mer om den - har jag lagt in en intressant länk i PS.

Sedan förra veckan har vi också mötts av nya kommentarer i diskussionen om partifinansiering i Tyskland. SPD:s olika mer personinriktade skandaler har helt skymts av det som skett i anslutning till CDU och Helmut Kohl.

Att i dag skilja agnarna från vetet i denna diskussion är inte alldeles enkelt. Just nu är vi inne i ett skede av affären där snart sagt varje anklagelse eller varje påstående vidarebefordras av media. I ett skede av osäkerhet är det naturligt att så sker, men det innebär samtidigt att det blir mycket rök som gör det svårare att värdera hur omfattande elden egentligen är.

Jag skrev förra veckan att det inte finns några tecken som tyder på korruption i mening personliga eller politiska förmåner, och heller inte några tecken som tyder på någonting som inte skulle vara förenligt med det regelverk som vi av olika skäl håller oss med i vårt eget land.

Och de bedömningarna står sig. Men det förhindrar självfallet inte att det är allvarligt när det skett brott mot de regler som Tyskland fattat beslut om, och som dess partier därmed har att leva efter. Och det förhindrar heller inte att det är allvarligt när förtroendet för ett lands politiska ledning rubbas på det sätt som nu håller på att ske i Tyskland.

Vad gäller Helmut Kohl har han sin plats i historien som inte rubbas av detta. På http://www.bildt.net har jag lagt in den artikel som Washington Posts respekterade utrikeskommentator Jim Hoagland skrivit i ärendet, och som jag så gott som ord för ord skulle kunna ansluta mig till.

Det är också detta som är det stora dilemma för dagens CDU. Helmut Kohl förblir den gestalt förutom vilken Europas och Tysklands historia, under den avgörande brytningstid vi gått igenom, mycket väl skulle ha kunnat ha fått en helt annan vändning. Och som partiordförande under ett kvarts sekel har han byggt upp det moderna och enade Tyskland.

Samtidigt finns nu både fråge- och utropstecknen inför det som kommer fram. Det må vara överdrivet i stundens upphetsning eller underskattat när alla fakta inte ligger på bordet. Men det är svarta fläckar som i grunden påverkar också CDU:s förmåga att gå vidare.

Att det handlar om en allvarlig partikris råder det ingen tvekan om. Stödet för CDU har sjunkit som en sten de senaste två veckorna. Inför det tidigare så spännande delstatsvalet i Schleswig-Holstein i slutet av februari verkar man i dag vara närmast chanslös.

Men att avföra CDU från scenen, som en och annan kommentator gör, tror jag är fel. Det kommer att ta sin tid att etablera ett nytt och modernare CDU som bygger vidare också på det bästa ur den tradition som formats under Kohls tid. Men med de brister som finns i den rödgröna regeringskoalitionens politik, och som kom till så tydligt uttryck inte minst under 1999, finns det ingen anledning att det inte skulle gå.

För den som vill följa med mera i detta kommer dokument och annat att finnas tillgängliga på CDU:s egen hemsida http://www.cdu.de . Och kommentarer och nyheter finns på många siter, men bra är oftast http://www.focus.de .

Söder om Tyskland ser det tilltagande besvärligt ut i Österrike.

När jag var i Wien i onsdags i förra veckan hade socialdemokraterna SPÖ och kristdemokraterna ÖVP enats om politiken för en nya koalition emellan sina partier.

Bra var detta knappast. Efter koalition under 13 år fanns det en trötthet inte minst bland yngre människor, och det var denna mer
än någonting annat som gett högerpopulisten Jörg Haider vind i seglen. Och denna vind har fortsatt efter valen i oktober förra
året - opinionsmätningarna gör nu hans FPÖ till landets största parti.

Risken var självfallet, att en fortsatt koalition mellan ÖVP och SPÖ i grunden skulle spela FPÖ och Haider i händerna. Den politiska malaisen i landet skulle riskera att fördjupas.

Nu blev det inte så. Det som föreföll klappat och klart på onsdagen kollapsade på torsdagen. De socialdemokratiska fackföreningarna vägrade att acceptera viktiga delar av den ekonomiska politik man kommit överens om, och därtill kom att man inte ville släppa ifrån sig viktiga ministerposter. Och så kollapsade allt.

Vad som händer nu återstår att se. Minoritetsregering SPÖ som försöker att överleva så länge som möjligt med hjälp av FPÖ förefaller att vara tipset för dagen. Men osvuret är bäst. Förr eller senare blir det sannolikt nyval och helt nya förutsättningar för regeringsbildningen i Österrike.

Jag tycker att det är svårt att komma från slutsatsen att vi befinner oss i en osäkerhetens tid i den europeiska politiken. Den s k tredje vägen har förlorat mycket av sin lyster och i grunden förlorat val efter val under det senaste året, men samtidigt befinner sig den liberala och konservativa oppositionspolitiken i ett motsvarande tillstånd av förvirring.

Kanske återspeglar detta den nya tid vi är på väg in i med nya krav och nya frågeställningar. Svårigheterna att forma en framtidsinriktad Europapolitik. Svårigheterna att klara de multinationella utmaningarna. Svårigheterna att klara både förändring och förankring i den nya globaliserade ekonomins tidevarv.

Men mer om detta senare. Jag tror att Davos kommer att handla mycket om just detta.

Stockholm den 24 januari 2000


Carl Bildt

PS. De websidor som jag refererade till var, förutom http://www.bildt.net , för information om Davos-mötet http://www.dailydavos.com , för information om strategiska försvarssystemet http://www.stratfor.com/SERVICES/giu2000/012400.asp och för uppföljning av utvecklingen i Tyskland såväl http://www.cdu.de som http://www.focus.de .

Lycka till på nätet!








Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]