Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v32/1999
9/8/1999

Vänner,

Många, många har hört av sig med anledning av mitt beslut att inte ställa upp till omval för ytterligare en period som moderat partiordförande. Jag hade önskat att jag haft tid att sitta ner och skriva svar till alla. Men tiden har inte räckt till. Läst och begrundat dem alla har jag dock.

Och jag är djupt tacksam för den uppskattning och det stöd som jag har fått.

Diskussionen har nu som sig bör förts över till frågan om den fortsatta ledningen för moderaterna och därmed också för mycket av det politiska framtidsarbetet i vårt land.

Det är den frågan som är den viktiga. Och det var ju just för att möjliggöra att den i ett längre perspektiv kunde lösas på ett bra sätt som jag kom fram till slutsatsen att nu var den bästa tidpunkten för det skifte som förr eller senare måste komma.

Låt mig förklara lite mer vad jag menar med detta.

Under lång tid hade socialdemokraterna ett psykologiskt och faktiskt övertag över de borgerliga partierna i och med att det var de allena som hade erfarenhet av och kunskap om hur landet kunde regeras. Den långa perioden av socialdemokratiska regeringar fram till mitten av 1970-talet var förödande för borgerligheten.

Sedan dess har det i alla fall varit min strävan att bygga upp borgerlighetens både kompetens och trovärdighet också på regerandets och på den vidare statskonstens område. Och det måste göras med långa andetag.

Erfarenheterna från de borgerliga regeringarna i slutet av 1970- och början av 1980-talet lade både personellt och politiskt betydande delar av grunden för det i alla fall enligt min mening betydligt framgångsrikare regerandet i början av 1990-talet. Och när vi nu ser framåt mot det borgerliga regerandet i början av 2000-talet måste det på samma sätt kunna utnyttja de erfarenheter som gjorts och den kompetens som byggts upp.

Detta är viktigt både i sak och när det gäller trovärdigheten. Att regera ett land innebär ställningstaganden till frågeställningar som är nationellt viktiga, och som inte sällan dessutom måste ses i ett vidare europeiskt sammanhang. Det är en betydande skillnad på att skriva motioner i riksdagen och att ge en regering sådan ledning att man kan göra anspråk på att med ansvar regera Sverige.

Vi har ett arv av duktiga företrädare från regeringsperioden i början av 1990-talet. Jag skulle vilja påstå att var och en av de dåvarande moderata statsråden och även övriga partiers - mer än väl tål att jämföras med samtliga av de snabbt roterande socialdemokrater som kommit på taburetterna efteråt.

Vi visade kompetens, och vi byggde upp kompetens. Det gällde också alla de som arbetade på nivån under den som syntes mest.

Enligt min mening är det viktigt att den ledning som skall föra det moderata framtidsarbetet vidare under kommande år utgår från och är förankrad i just denna kompetens. Politik är inte bara allmänt pamflettförfattande det är också konsten att styra en stat. Och den konsten utvecklas också med den praktiska erfarenheten.

Vi moderater är inte längre så var det en gång ett parti bland många andra. Vi är det ena av de två alternativa regeringsbärande partierna i dagens och morgondagens Sverige. Och det innebär att kraven på oss ofta ställs högre än på andra partier. Ibland kanske det upplevs som orättvist att granskas hårdare men i grunden är det en alldeles riktig konsekvens av den position vi har och som vi strävar efter att bibehålla.

För mig var det en viktig faktor, att om jag hade stannat för länge hade det funnits en risk för att denna kompetens antingen försvunnit eller på något sätt skulle ha ansetts överspelad, och att vi tvingats att göra ett skifte till en ledning som då fortfarande saknade denna erfarenhet med allt vad den faktiskt betyder av tyngd och trovärdighet. Vi hade riskerat ett brott i det långsiktiga arbetet att bygga en borgerlig kompetens och trovärdighet att naturligt styra Sverige.

I den debatt som nu kommit igång finns det på sina håll de som kräver förnyelse i termer av att det måste vara personer som är kalendariskt yngre. Men det är att missuppfatta vad behovet av en förnyelse av Sverige verkligen kräver.

Förnyelsen av Sverige och det är ju den som det handlar om! kräver en politik med kraft, konsekvens och kontinuitet. Det handlar om ett reformarbete där stegen ibland kan vara små, men där färdriktningen hela tiden måste vara klar, och där det strategiska perspektivet hela tiden måste finnas. Det kräver en politik som förmår att gå från ord till handling och förmår att leverera resultat.

Förmågan att genomföra den förnyelsen är mer sällan direkt relaterad till födelsedatum. Jag kommer ihåg hur Gösta Bohman mot slutet av sin tid som partiordförande kom att bli en förnyare av politiken och det trots att han inlett sin tid som partiordförande vid en ålder en bra bit över min när jag avslutar. Han visade, att förmågan till intellektuell öppenhet icke är en funktion främst av födelsedatum.

Det är viktigt att det i ett stort parti som moderaterna finns en ledning med den intellektuella nyfikenhet och öppenhet som denna tid i snabb omvandling kräver, men som också har den politiska kraften, kompetensen och kontinuiteten att omsätta detta i konkret politiskt handling. Vi behöver både den klara kontinuiteten och den successiva föryngringen för att detta skall vara möjligt.

Och jag tror att det är nu som förutsättningarna att åstadkomma detta är som bäst. Om några år hade det funnits en risk för att den kompetens som byggts upp när det gäller konkret politiskt arbete hade gått förlorad. Och då hade våra möjligheter såväl att vinna väljarnas förtroende som att göra ett gott arbete i regeringsställning sannolikt varit mindre.

Det som det nu handlar om är att formera det nya moderata framtidsteamet. Förutsättningarna är goda. Det är ingen brist på bra kandidater, vilket ju olika redovisningar i massmedia visar.

Viktigt är att det handlar om ett team. I media är det ofta partiledaren och partiledaren allena som är i fokus. Men alla som varit med vet att verkligheten är en annan.

Mina insatser hade aldrig varit möjliga utan det enormt betydelsefulla arbete som Lars F Tobisson som både vice ordförande, riksdagsgruppens ledare och ordförande i arbetsutskottet gjort på främst de inre linjerna. Och de insatser som den successivt vidgade partiledning med Gun Hellsvik, Chris Heister, Bo Lundgren, Per Unckel, Beatrice Ask och Gunnar Hökmark kom att stå för under åren. En svala gör ingen sommar, och en partiordförande allena gör inget framtidsteam.

Vår politiska position förefaller att har stärkts under det senaste året. Jag noterade en större Sifo-mätning förra veckan där de tillfrågade fick bedöma vilket parti de hade störst förtroende för i olika frågor. Det slutade med att moderaterna fick nio förstaplatser, socialdemokraterna sju, kristdemokraterna tre och andra just ingenting alls.

En god bas att bygga vidare på.


Själv är jag nu i Genève för mitt fortsatta FN-uppdrag på Balkan. Det har blivit många papper som samlats på hög under de senaste dagarna och som måste gås igenom och tas ställning till.

Situationen i Kosovo är inte självklar. Nu börjar vi på allvar att känna av de grundläggande politiska problem som har att göra både med den inre ordningen i regionen och med dess yttre plats i regionen. Tron att allt var löst när bombningarna stoppades och de serbiska stridskrafterna drogs tillbaka finns nog inte längre hos många.

Det går inte att komma ifrån intrycket att det pågår en medveten kampanj för att etniskt rensa Kosovo från kvarvarande serber. Morden och övergreppen är nu dagliga. Ser vi på situationen i regionen i ett perspektiv av några år är situationen för de mänskliga rättigheterna för de som är utsatta i dag snarast sämre
än då.

Det serbiska förtrycket av albaner var förvisso påfallande, men tog sig mer sällan då formen av mord, överfall och systematiska fördrivningar. Det kom senare när konflikten successivt trappades upp. Och nu ser vi det med de omvända förtecken som innebär att det är icke-albaner som fördrivs.

Samtidigt är konflikten mellan olika albanska grupperingar påfallande. Ibrahim Rugova har nu återvänt till Pristina, och det finns förhoppningar om att hans LDK-parti skall vara villigt att gå in i det politiska råd som FN-administrationen har satt upp men som de tidigare bojkottat. Men UCK framträder stundtals med en allt större medvetenhet om den maktställning man successivt håller på att konsolidera.

Brottsligheten oroar. Inte minst handlar det om risken för att den laglöshet som utmärker delar av Albanien nu skall sprida sig till Kosovo. Och den är verkligen påfallande.

Nyligen var jag i Kukes i norra Albanien. Nu såg jag i pappren vad som hände när några av hjälparbetarna från UNHCR skulle checka ut från det lokala hotellet i samband med att verksamheten där nu dras ned. Ägaren tyckte inte alls att detta var en bra idé, eftersom han ju levt gott på den internationella hjälpvågen, tog fram maskingeväret och sade att det saknade varje aktualitet att de skulle lämna och sluta betala. Vid hotellet fanns två poliser som hade att ansvara för UNHCR:s säkerhet, och de gjorde faktiskt ett rådigt försök att ingripa, men med resultatet att hotellägaren öppnade eld mot dem och skadade dem svårt.

Att checka ut från hotell är ibland lite besvärligt. Men denna scen från Kukes visar problemen just nu i detta laglösa bälte
över Balkan. De som checkar in på just detta hotell bör nog uppmärksammas på de lokala reglerna för utcheckning.

De inre konsolideringssvårigheterna i det albanska området är en del av problemet. Och den andra är hela områdets politiska struktur, som nu kommer att komma än mer i fokus genom de till ultimatum gränsande förslag om en omstrukturering av den jugoslaviska federationen som i dagarna lagts fram från Montenegros sida.

Betydelsen av den diskussion mellan Podgorica Montenegros huvudstad och Belgrad som nu inleds på allvar kan knappast
överskattas. Skulle dessa leda fram till en demokratisk och reformerad jugoslavisk federation kommer det att bli naturligt att se Kosovos framtid på ett eller annat sätt inom denna ram. Men blir det öppen konflikt mellan Serbien och Montenegro och en brytning mellan dem bägge ter sig hela regionens framtid annorlunda. Balkaniseringen av Balkan kommer då att fortsätta.

Mycket kommer att avgöras av den framtida politiska processen i Serbien självt. Oppositionen håller nu på att formera sig tydligare, även om det ännu inte förefaller som om massprotesterna mot Milosevic har nått kritisk massa. Ett till torsdagen 19 augusti utlyst massmöte i Belgrad självt kommer nog att bli avgörande när det gäller hur dessa kommer att utnyttjas.

Det är dessa lite vidare politiska frågeställningar i regionen jag nu kommer att ägna mig åt under den allra närmaste tiden. Efter fortsatta genomgångar här under dagen bär det tidigt i morgon tisdag av till Pristina i Kosovo där jag kommer att vara två dygn för genomgångar av en del mer långsiktiga frågeställningar.

Därifrån återvänder jag under torsdagen hit till Geneve. Här firas då 50-årsminnet av de reviderade Geneve-protokollen om humanitära och andra regler för krigföring. Eftersom FN:s generalsekreterare Kofi Annan kommer hit för det ändamålet blir det under fredagen också möjlighet till överläggningar om situationen på Balkan.

I övrigt är det nu sommar i Europa och på andra sidan Atlanten. I dag åtskiljs både senat och representanthus I USA. Premiärminister Tony Blair har dragit sig tillbaka till Toscana i Italien, och förbundskansler Gerhard Schröder har utlokaliserat sig till Positano lite längre söderut i samma land. Den ännu i juli intensiva sammanträdesfrekvensen har snabbt närmat sig den europeiska semestermånadens nollpunkt.

Men hösten kommer snart, och kommer att bli intensiv. Det finska ordförandeskapet i EU har startat väl, och står inför en hektisk höst. Eurovalutan har nu åter stärkts i samband med att den allmänna europeiska konjunkturen börjar att se påtagligt bättre ut, och samarbetet mellan euroländerna byggs successivt ut. Och man arbetar på planer för hur det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet kan föras vidare för godkännande vid toppmötet i Helsingfors i december som mycket väl kan ställa till med nya rödgröna konvulsioner i vår egen inåtvända lilla debatt. Det ryska dumavalet i den 19 december rycker allt närmare, liksom de allt tidigare amerikanska primärvalen inför det stora avgörandet nästa år.

Ett närmast stående inslag i den mycket stora mängd email jag fått under de senaste dygnen har varit en viss oro för veckobreven framtid. Det förefaller genom dem att ha etablerats någon form av cybergemenskap som man på många håll vill föra vidare.

Formerna för framtiden får vi överväga längre fram. Men på ett eller annat sätt kommer ett eller flera veckobrev att fortsätta. Om inte annat etablerades veckobrevet tydligt som ny form för politisk kommunikation i samband med att det var denna kanal jag använde för att i fredags meddela mitt eget ställningstagande till framtiden.

Den nya tiden har sina nya former för kommunikation och dialog. Dem tänker jag fortsätta att vara med och utveckla.


Genève den 9 augusti 1999


Carl Bildt


PS. Just som jag skriver detta meddelas från Moskva att president Jeltsin avskedat premiärminister Stepashin. Det är fjärde gången under ett år som premiärministrar avskedas på detta sätt! Nu finns farhågor för att de nya striderna i norra Kaukasus kommer att utnyttjas som en förevändning för att skjuta på de planerade valen.









Thursday 
29/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]