Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v33/1999
16/8/1999

Vänner,

Äntligen förenades Sverige och Danmark i den nya fasta förbindelsen. Decennier av politiskt arbete och år av imponerande byggnadsarbete har nu överbryggat Öresund med allt vad detta kommer att betyda för framtiden.

Det återstår närmare ett år innan bron öppnas för alla och envar
- men redan lördagen var en glädjens dag för Sverige, för Europa och för oss.

Andra partier har varit splittrade, svävande eller direkt mot i de långa debatter som förde fram till de politiska besluten om bron. Men vi har alltid och med all vår kraft verkat för den.

Vintern och våren 1994 kom jag att leva med denna
Öresundsförbindelse på ett mycket påtagligt sätt när centern i den dåvarande fyrpartiregeringen till nästan varje pris ville stoppa beslutet om att godkänna broprojektet. Det var stundtals ingen hejd på uppfinningsrikedomen när det gällde att hitta nya invändningar, finna nya förevändningar för uppskov eller att i största allmänhet försöka att bromsa och stoppa hela processen.

Det hela slutade med att den dåvarande centerledaren Olof Johansson lämnade regeringen i protest mot det beslut som jag - med starkt stöd från både Bengt Westerberg och Alf Svensson - var bestämd på måste fattas. Men centerstatsråden i övrigt stannade kvar för att markera att det trots allt var mer som förenade än som skiljde oss åt. Men det var förvisso en rejäl politisk kris.

Jag vet inte hur centern och andra motståndare i dag ser på den position de då intog. I dag förefaller den skepsis som fanns då att vara som bortblåst. Det finns en fascination med brokonstruktionen och det finns en förväntan på vad den kommer att innebära för framtiden. Men länge var det vi som ensamma stod enade bakom det som i dessa dagar förefaller att vara allas uppfattning. Värt att notera.

Att bygga ut de fasta förbindelserna är viktigt. Bron över Stora Bält har redan kommit att betyda mycket för Danmark. Och det som står härnäst på listan är att på allvar börja att diskutera den fasta förbindelse som krävs över Fehmarn Bält mellan Lolland i Danmark och Tyskland.

Hitintills har de diskussionerna gått trögt. Den socialdemokratiska delstatsregeringen i Schleswig-Holstein förefaller att ha haft svårt att föra frågan framåt. Ekonomiska problem har bidragit till den saken.

Men i början av nästa år är det delstatsval i Schleswig-Holstein med goda möjligheter till ett maktskifte till våra vänner i CDU. Och jag är övertygad om att det kommer att göra det lättare att föra denna den felande länken - den fasta förbindelsen över Fehmarn Bält - i den nya infrastrukturen mellan Skandinavien och den europeiska kontinenten vidare.

Jag hoppas att den dag inte är avlägsen då man kan ta det bekväma nattåget från Stockholm och stiga upp morgonen därpå i Bryssel. Snabbtågen byggs nu ut i Europas olika delar. Vi knyts allt närmare samman.

Att entusiasmen för bron är högst påtaglig i Malmö och Skåne är lovande för framtiden. Det gäller att se möjligheterna. Men ibland är jag rädd för att man glömmer bort de högst verkliga problem som man står inför i ett Malmö som är hårt segregerat och där arbetslösheten och utanförskapet gör att det växer fram en allt farligare social desperation.

I socialdemokratins vagga - ty det var via Malmö som socialdemokratin en gång i världen importerades från Tyskland - växer spänningarna i kölvattnet av en socialdemokratisk politik som bara har bidrag att erbjuda dem som ställts åt sidan. Och mycket av debatten i Malmö handlar om vikten av mer bidrag från Stockholm för att kunna ge mer bidrag i Malmö.

Så kommer det inte att kunna fortsätta. Här kommer uppgifterna för vår politik att vara mer krävande än på många andra håll. Att både entusiasmera med de visioner för en bättre framtid som bron gör möjlig, och att ha kraften att på allvar bryta den utveckling mot social desperation som annars en dag riskerar att kasta allt
över ända. Malmös framtid avgörs kanske mindre vid brofästet vid Lernacken än i trappuppgångarna i Rosengård.

Den svenska ekonomin går nu bra. Världsekonomin under de senaste sex månaderna har varit en serie av positiva överraskningar. Men när OECD i veckan som gick publicerade sin årliga bedömning av Sveriges ekonomi var det inte bara beröm utan också sedvanliga bekymmer om att inte tillräckligt görs för att ta itu med de långsiktiga problemen i ekonomin.

Och OECD underströk precis det som vi brukar tala om. Att det behövs en öppnare och friare arbetsmarknad. Att skatterna måste sänkas inte minst för låg- och medelinkomsttagare. Att det måste bli lättare att starta och driva företag. Att det behövs mer av avreglering och konkurrens.

Det faktum att ekonomin nu surfar på, innebär inte att de problem som lett till att Sverige i decennier släpat efter har lösts. Vi
är på en tillfällig våg - och den kommer att ta slut. Det är nu det finns möjlighet att göra saker.

Men från regeringen hörs numera ingenting alls. T o m det tidigare mångpratande tillväxtdepartementet förefaller att ha fallit ner i största möjliga tystnad.

Under tiden fortsätter utflyttning och uppköp av företag. Dagens nyhet är att gamla svenska AGA - minns Dahlén och fyrarna! - nu blir ett tyskt företag. Jag hoppas att detta är bra för AGA. Om det är bra för Sverige att företag efter företag blir utländskt och rör sig ut ur landet är en mer öppen fråga.

När jag talade i Grisslehamn under julis sista dag, talade jag mycket om de möjligheter Sverige och Norden nu har. En undersökning från det internationella datakonsultföretaget IDC i veckan som gick bekräftar att Sverige och Finland nu är den andra regionen i världen efter USA när det gäller investeringar i olika former av IT. Men för att dessa möjligheter skall kunna utnyttjas fullt ut krävs det rejäla politiska förändringar.

Själv är jag nu tillbaka i Geneve efter en solig helg i Stockholm. Dit kom jag efter intensiva dagar med olika delar av FN-missionen i Pristina i Kosovo.

Det finns en tilltagande politisk spänning i luften i Pristina. De brittiska soldaterna från Irish Guards är mycket bestämda i sitt uppträdande när det gäller att förhindra de fortsatta förföljelserna av serber och andra minoriteter. I den heta sommarnatten kretsar ofta helikoptrar med starka strålkastare runt över stadens mer utsatta delar. Och samtidigt är det tydligt att spänningarna växer mellan och inom olika albanska grupperingar när det gäller makten över Kosovo i framtiden.

Detta bara understryker betydelsen av att den internationella närvaron snabbt byggs upp. Alla KFOR-styrkor är ännu inte på plats. Och vad gäller FN-missionen är dess närvaro utanför Pristina fortfarande alldeles för tunn för att det skall vara riktigt hälsosamt.

Sverige har varit tidigt på plats med FN-poliser. Det är alldeles utmärkt. De har erfarenhet och vinner respekt.

Men vad som kommer att hända med Sveriges militära insatser i regionen förefaller högst oklart. Det verkar som om regeringen nu kommer att vända ryggen åt den betydelsefulla investering i nordisk samverkan som de gemensamma nordiska brigaderna i Bosnien har inneburit, dra ner engagemanget i Bosnien till så gott som intet och sedan splittra upp olika nordiska förband i helt olika delar av Bosnien utan ens de möjligheter till samordnat underhåll som tidigare sparade mycket pengar.

Jag har svårt att se annat än att detta är fel på alla ledder. Det är fel att upplösa den nordiska samverkan. Det är fel att på detta sätt överge Bosnien efter all den kompetens som byggts upp. Och det är fel att splittra upp i Kosovo på det sätt som nu sker. Beslutsfattandet om vår militära närvaro i fredsinsatserna på Balkan förefaller att ha fallit ner i samma svarta hål som beslutsfattandet om försvarspolitiken i största allmänhet. Sorgligt.

På torsdag kommer den serbiska oppositionen att mobilisera till stor demonstration i Belgrad. Jag utgår från att den kommer att bli stor - frågan är bara hur stor. Och frågan är om den kommer att domineras av oppositionsgrupperingars splittring eller av deras enighet.

Milosevic har nu ombildat den federala jugoslaviska regeringen genom att i den ta in representanter för det ultranationalistiska radikala partiet. Det är svårt att se detta som en signal som
öppnar för dialog vare sig gentemot Montenegro efter de förslag som kommit därifrån eller gentemot de också inom regimen som vill se en början på politiska och ekonomiska förändringar.

Därmed tyder allt på att det kommer att bli en het höst i Serbien. Oppositionen är splittrad - men blir samtidigt allt bredare förankrad i olika delar av samhället. Regimen är i grunden skakad men förefaller beredd att gräva ner sig i sina positioner. Och snart kommer den hårda vinter då kylan kommer att krypa in i hus som saknar värme, de futtiga pensionerna förmodligen inte betalas ut alls och ihåligheten i regimens tal om återuppbyggnad bli allt tydligare.

I den internationella debatten smyger sig nu allt tydligare in en oro för att vi kanske ännu inte sett det sista kriget på Balkan. Kan det bli krig mellan Montenegro och Serbien om de inte kommer
överens om sina relationer? Kan det bli inbördeskrig i Serbien när de politiska motsättningarna blir allt hårdare? Och hur klarar vi då stabiliteten i Bosnien och Kosovo?

Frågetecknen är viktiga - men än så länge bara frågetecken. Det finns anledning att erinra om att det handlar om en region där det är farligt att leka med elden. Den läxan borde det vi hitintills sett av detta dramatiska år på Balkan ha lärt oss.

I dag, måndag, förväntas Duman i Moskva godkänna den nye premiärministern Vladimir Putin. Det sker närmast med en axelryckning - ytterligare en regering, ytterligare en premiärminister. Ingen förväntar sig någon regeringspolitik värd namnet före dumavalet i december och presidentvalet i juni nästa
år. Allt koncentreras på kampen om den framtida makten över Ryssland.

Nere i Dagestan förefaller striderna att trappas upp. Det var 1722 som Peter den store - efter att ha krossat det svenska
Östersjö-väldet och grundat sina nya huvudstad vid Östersjöns strand - förklarade att dessa områden längs Kaukasus norra sluttningar skulle införlivas i det ryska väldet.

Men det har inte varit enkelt. Under 1700- och 1800-talen fördes närmast kontinuerliga krig kring Kaukasus för att etablera och skydda de ryska intressena. Ryssland såg sin mission här som civiliserande på samma sätt som britter och fransmän och andra gjorde i andra delar av världen, och allt ingick dessutom i det större spelet om att flytta fram positioner på den världskarta som man trodde skulle komma att styras helt av några få dominerande europeiska makter.

Så kom det inte att bli, och nu förs nya strider om gamla gränser i olika delar av världen. Kashmir, Kaukasus och Kosovo visar alla hur starka etniska krafter kan vara i situationer där de politiska institutionerna och gränserna inte är accepterade och självklara.

För Ryssland är situationen i Kaukasus en allvarlig utmaning. Det handlar inte bara om viktiga transitleder för olja och gas från områdena kring Kaspiska havet. Det handlar också om stabiliteten långt in i Ryssland. Var och en som tillbringat någon tid på en av de stora järnvägsstationerna i Moskva vet att Kaukasus och dess problem - om än fjärran på kartan - ligger rasande nära i verkligheten.

Hur stor betydelse striderna i Dagestan kommer att få i den ryska inrikespolitiska kampen återstår att se. Det förefaller nu som det kommer att formeras ett mer vänsterinriktat block kring Moskvas borgmästare Lusjkov och förre premiärministern Primakov, och ett mer reforminriktat block där det är uppenbart att Jeltsin vill sätta Putin i ledningen men där det mycket väl kan bli just avsatte premiärministern Stepashin som tar ledningen.

På andra sidan Atlanten har den första förberedande bataljen inför nomineringen av republikansk presidentkandidat resulterat i en tydlig seger för guvernör Bush i den s k straw poll som hölls i delstaten Iowa. Knappast sensationellt - men bekräftande den tendens som ju varit mycket tydlig under de senaste månaderna.

I Sverige börjar nu sommaren att ta slut. Skolorna börjar så smått att komma igång under veckan. Men i det mer kontinentala Europa är det nu mitt i sommaren och mitt i semestern och det mesta av mer seriös verksamhet är solitt nedlagt.

Jag kommer att hålla mig på dessa breddgrader under dagarna som kommer. Uppföljning av arbetet i Pristina i samarbete med FN-högkvarteret i New York. Och kanske några dagar mindre präglade av bara arbete och allvar.

Geneve den 16 augusti 1999


Carl Bildt









Sunday 
25/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]