Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v34/1999
23/8/1999

Vänner,

Så börjar då verkligheten långsamt att återvända när skolorna har kommit i gång igen och man börjar se de första antydningarna till politisk diskussion efter sommarens solfyllda stiltje.

Skolfrågorna tillhör de allra mest underskattade av politiska frågor när det gäller deras betydelse för både dagen och morgondagen. Här handlar det om de investeringar som vi gör i det kunnande, den kompetens och den kreativitet som i morgon kommer att utgöra vår främsta och kanske t o m vår enda tillgång av värde.

Det är skrämmande att tvingas notera att den lärarbrist som då och då kommer upp till ytan i den politiska debatten fortsätter att förvärras. Den har blivit allt mer påtaglig under de senaste fem åren och även om prognoser alltid skall tas med en rejäl nypa salt är det ännu mer skrämmande när AMS förutspår att det kommer att saknas ca 20.000 lärare i de svenska skolorna om ett decennium.

Speciellt allvarligt förefaller det att vara när det gäller naturvetenskapliga ämnen och matematik. Redan i dag säger två tredjedelar av alla kommuner att de har brist på lärare i just dessa för framtiden så viktiga ämnen.

Och lärarbristen sätter dessvärre också sina spår när det gäller resultatet av skolans arbete. Jag läser i tidningarna att var tionde elev inte klarar av att ta steget vidare till gymnasieskolan efter det att man avslutat grundskolan.

Siffror som dessa är skrämmande. Här grundläggs en skillnad i förutsättningar för barn som kommer att vara bestående livet ut. Att vi alla har olika inriktning och olika förutsättningar är en sak - mångfalden är samhällsutvecklingens styrka och drivkraft - men det måste samtidigt vara skolans uppgift att ge var och en så goda förutsättningar som möjligt att utvecklas vidare. Och det går inte med en skola där lärarbristen ökar och ökar för varje år som går. Då nedrustas inte bara skolan, utan också vår framtid som kunskapsnation.

I den sittande regeringen lär det finnas också ett statsråd med ansvar för dessa frågor. Jag skulle tro att personen ifråga är okänd för större delen av medborgarna. Passivitet förefaller dessvärre att vara ledordet för regeringens inställning även på detta område.

Annars gav den gångna veckan ytterligare ett slående exempel på hur Sverige styrs under denna regering.

Nu var det f d finansministern Erik Åsbrink som ryckte ut och förklarade, att Sverige ”kan inte och bör inte ställa oss utanför EMU - det för närvarande viktigaste samarbetsprojektet i Europa”.

Jaså? Var det inte samme Erik Åsbrink som undertecknade regeringens proposition till riksdagen med exakt detta innehåll, nämligen att Sverige ställde sig utanför det för närvarande viktigaste samarbetsprojektet i Europa? Var det inte samma Erik
Åsbrink som i riksdagens talarstol och i valrörelsens torgdebatter förklarade just att vi skulle stå utanför detta tills vidare?

En gammal engelsk politiker - Lord Acton - brukade säga att makten har en tendens att korrumpera. Det är uppenbart att Erik
Åsbrink som statsråd för partiets och för maktens skull varit med om att påtvinga landet en linje som har själv varit övertygad om var och är felaktig.

På sina håll applåderas nu Åsbrink för att han sagt det som är uppenbart. Jag ber om ursäkt om jag inte deltar i detta. Jag känner snarare förakt för en person som i politiskt ansvarig ställning låter sig prostitueras till att driva en linje som han tydligen är alldeles övertygad är felaktig i sak.

Frågan om Sveriges deltagande i den gemensamma europeiska valutan förblir en av de särklassigt viktigaste frågorna under de närmaste månaderna. Det är nu som de praktiska förberedelserna måste påbörjas om det skall vara möjligt att t ex om ett år fatta politiskt beslut om att faktiskt ansluta också Sverige till den gemensamma valutan i och med ingången av det viktiga året 2002.

Men tyvärr ser jag inga tecken som tyder på att denna passivitetens regering är på väg att ta det ansvar den har för att göra det möjligt för Sverige att i detta avseende bryta sin europeiska isolering. Och för vår del gäller självfallet att det förblir en avgörande politisk uppgift att inte bara bibehålla utan också att öka det politiska trycket i frågan.

Opinionsmätningar visar tydligt att det finns utomordentligt goda förutsättningar för att vinna en folkomröstning. Med i stort sett lika många som säger ja och som säger nej till inträde nu är möjligheterna att med ett framtidsinriktat och kraftfullt ledarskap vinna en tydlig majoritet faktiskt mycket goda. Och inträdet i den gemensamma valutan är en avgörande del i arbetet med förnyelsen av Sverige.

Ett tidens tecken med symbolisk signifikans tyckte jag att det var när Investor - den klassiska Wallenberg-sfärens kärnföretag - utannonserade att man nu investerar 500 miljoner kronor i portal- och Internetföretaget Spray. När Marcus Wallenberg satt på gemensam presskonferens med Per Bystedt, Jonas Svensson och Johan Ihrfeldt var det som om den gamla ekonomin sträckte ut handen till den nya. Och jag är övertygad om att detta bara är början.

Själv har jag veckan som gått faktiskt tagit det lite lugnare. Det blev dags att ha en fest för vänner i samband med att jag i somras ju gick åstad och fyllde 50 år. Och det var i sanning trevligt att i den norditalienska kvällen få träffas och umgås med vänner från när och fjärran av olika både politisk och yrkesmässig inriktning.

Nu återvänder jag till vardagsarbetet. I kväll är jag tillbaka i Genève för att därifrån på onsdag fortsätta till FN-högkvarteret i New York.

Där håller nu min gamle vän Richard Holbrooke på att etablera sig i den amerikanska FN-missionen tvärs över gatan, som ny ambassadör efter det att hans utnämning har fördröjts i kongressen i icke mindre än 14 månader. Han kommer att ge ny kraft åt den samlade diplomatin vid East River med dess betydelse för den internationella dialog som kan förebygga kriser, lösa konflikter och bereda vägen för ett bättre samarbete.

Det behövs en starkare och mer öppen amerikansk röst för att den dialogen skall fungera. Jag är övertygad om att Holbrooke kommer att innebära just detta.

För mig är det den fortsatta politiken i Kosovo som står i fokus. Situationen är knappast tillfredsställande. Och vi kommer nu något snabbare än vad jag hade trott att konfronteras med nästa fas av politiska frågeställningar kring utvecklingen i Kosovo och regionen. Då är det viktigt att politiken inte minst från FN-systemets sida kan bedrivas med viss framförhållning - annars riskerar den att formas av utvecklingens snabbt skiftande kastbyar på ett sätt som vi dessvärre redan sett alltför mycket av.

Torsdagens demonstration i Belgrad mot Milosevic-regimen blev stor - men kom ändå mer att präglas av motsättningarna inom oppositionen. En följd av det som hände på torget i Belgrad i torsdags är nu att de bägge oppositionspolitikerna Draskovic och Djindjic sagt upp varje form av samarbete mellan sig i en fortsättning på den både politiska och personliga rivalitet som präglat dem under de senaste åren.

Men arbetet med att forma en bredare och starkare oppositionsallians i Serbien måste gå vidare. En rapport i dagarna från The Economist Intelligence Unit visar hur Serbien håller på att sjunka ner till att bli Europas fattigaste land. Nu förbereds en ny demonstration i Belgrad den 2 september, och till dess kommer det att pågå intensivt arbete med att se hur förberedelserna för att makt- och regimskifte kan föras framåt. Det är viktigt för både Serbiens och Europas framtid att det arbetet blir framgångsrikt.

Med hösten börjar också en serie av valrörelser runt om i Europa. I Norge är det nu början på valrörelsen inför kommunvalet. För Höyre är det skolfrågorna som står i centrum. I Tyskland blir det i sedvanlig ordning en serie av val som kommer att påverka den socialdemokratiska regeringens möjligheter att gå vidare. Men viktigast förblir förberedelserna för valen i Ryssland i december.

Valsystemet är komplicerat. Av dumans 450 ledamöter väljs hälften på partilistor och hälften i enmansvalkretsar. Och detta förhållande påverkar också det sätt på vilket förberedelser nu sker. När det i lördags bildades en allians av reformpolitiker med Tjubajs och Kirijenko i ledningen, förkunnade samtidigt nyss avsatte premiärministern Stepasjin att han föredrar att kandidera själv i sin hemstad St. Petersburg. Därmed förblir det tills vidare oklart hur ledningen för den för Rysslands och Europas framtid så viktiga reformalliansen kommer att se ut.

På den andra kanten är det nu klart att Primakov kommer att leda den allians som annars bär Moskva-borgmästaren Luzjkovs signum. Allting här i världen är på ett eller annat sätt relativt, och detta måste då betecknas som en tydlig förbättring.

Medan den senare gjort sig känd för direkt ansvarslöshet i viktiga utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, med den oro detta måste leda till i omvärlden, går det inte att beskriva Primakovs bakgrund som utrikes- och premiärminister på detta sätt. Han är förvisso inte den inre reformator som Jeltsin faktiskt varit och som Ryssland så desperat behöver en fortsättning på, men heller inte den säkerhetspolitiska fara för omvärlden som hans koalitionskompis skulle riskera att utvecklas till.

Ty vi kommer att behöva Ryssland under kommande år för stabiliteten i Europa. Mot slutet av veckan kommer Estlands framgångsrike premiärminister Mart Laar på officiellt besök i Stockholm. Han arbetar aktivt och framgångsrikt på att förbereda Estland på det viktiga steget in i den Europeiska Unionen och NATO, men vet samtidigt att på andra sidan den östra gränsen ligger det Ryssland vars stabilitet och utveckling såväl Estland som andra länder har ett starkt intresse av.

Och när vi börjar att åter diskutera de mer grundläggande frågorna om stabiliteten i sydöstra Europa är Ryssland en faktor som måste finnas med. Det finns anledning att lära läxan av kriget kring Kosovo - det gick utmärkt att starta kriget utan Ryssland, men det gick inte att avsluta det utan deras medverkan.

Från New York kommer jag till den kommande helgen att återvända till Stockholm och Sverige. Då ligger den moderata partistämman nära. Då kommer vi att diskutera politik för att bryta den segregation som nu blir allt tydligare i delar av vårt samhälle, hur vi kan ta ledningen när det gäller att reformera ett i många avseenden nedgånget och föråldrat sätt att sköta den så viktiga sjukvården, vad som behövs för att ge den nya ekonomin större kraft i Sverige och mycket annat som måste göras. Men dessutom kommer det framtidsteam att väljas som kommer att föra moderaterna vidare när också vi tar steget in i 2000-talet.

Men till dessa frågor kommer det att finnas anledning att
återkomma. Solen lyser över det rullande landskap där Appeninerna möter det rika slättlandet runt floden Po. Men för mig väntar nu klättringen över Alperna för att nå fram till Genève och min arbetsplats i det palats som en gång byggdes för att säkra freden i Europa efter det första världskriget.

Tabiano den 23 augusti 1999



Carl Bildt









Thursday 
21/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]