Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v36/1999
6/9/1999

Vänner,

Efter att vi under några timmar ha sprungit fram och tillbaka med böcker och pappershögar i huset på Mynttorget har Bo Lundgren nu flyttat in i det vackra hörnrum som tidigare var mitt som moderat partiordförande, medan mina högar beretts plats i ett annat rum.

Ett partiordförandeskifte har också sina praktikaliteter.

Det var den 6 augusti som jag i ett extra veckobrev förklarade de skäl som ledde till att jag ansåg att detta var den tidpunkt som var bäst för det ordförandeskifte som förr eller senare måste göras. Och även om det då var många som ansåg det fel, tycker jag nog att det finns skäl att nu påstå att utvecklingen sedan dess styrkt mina antaganden på viktiga punkter.

Det är ett politiskt väl konsoliderat parti som Bo Lundgren tar
över. Under moderatstämmans dagar och nätter sedan i torsdags eftermiddag och till avslutningen mitt på dagen i går har det varit ett parti i mycket god stämning och med en mycket god sammanhållning om den politiska kursen.

Och det har också visat sig möjligt att under enighet få fram ett starkt moderat framtidsteam som kan föra facklan vidare. De kommentatorer som trodde att moderaterna skulle falla sönder och samman, har rejält huggit i sten. Det blev snarast tvärt om.

Nu tar Bo Lundgren över med stabilitet och styrka. Han skall forma sin linje och visa sin stil. Det är när man framträder som den som man är som man vinner både respekt och förtroende.

Visst var det med ett visst vemod som jag lämnade stämman i går efter att allt överlämnande var klart. Men det var samtidigt med en övertygelse om att det som nu skett kommer att visa sig vara bra för moderaterna och för de idéer som vi arbetar för.

Och att den känsliga process som ett skifte av ordförande i ett parti som i ganska hög utsträckning kommit att förknippas med en person sannolikt klarats av bättre än i de allra flesta andra motsvarande fall. För mig var detta mycket viktigt. I Expressen läser jag samtidigt utdrag ur Thage G Petersons kommande bok om hur det gick till när Ingvar Carlsson långt i förväg meddelade att han hade tänkt att avgå som socialdemokratisk ordförande. Det blev en lång period av inre slitning och söndring som till slut kom att producera Göran Persson men också sår som, av allt att döma, fortfarande är
öppna. Det var en eländig process som bäddade för kommande elände.

I mitt inledningsanförande på stämman i torsdags försökte jag att summera en del av det som hänt under de senaste tretton åren, men också antyda något om vägarna för framtiden.

1986 var länge sedan. Då stod fortfarande muren genom Berlin, och i Sverige fanns det löntagarfonder. Vi hade bara stats-TV och statsradio. Ericsson lyckades sälja ca 5.000 exemplar av någonting som kallades en mobil telefon. Sverige stod med ryggen mot det övriga Europa.

Sedan dess har det hänt en del.

Socialismen har rasat sönder och samman. Sverige har blivit medlem av den Europeiska Unionen. Vi håller på att återförena Europa. Fri radio är en självklarhet. Och i år räknar Ericsson med att sälja ca 25 miljoner mobiltelefoner i hård konkurrens på en exploderande internationell marknad.

Men samtidigt måste det konstateras, att det är färre som har arbete i Sverige nu än det var då, men att det är fler som är beroende av bidrag än vad som var fallet då. Att vi lever i ett samhälle som blivit allt mer delat.

Och här ligger risker för framtiden. Jag varnade för ett samhälle som kan komma att slitas mellan bredbandens framtidstro och bidragsberoendets förtvivlan. De som surfar vidare, och de som bara upplever att de sitter fast.

Därför ställs det krav på en politik som innebär en de successiva stegens frihetsrevolution och som ger familjer mer ansvar, företagare mer frihet, barn mer kunskaper, medborgare mer makt, staten mer styrka och hela vårt samhälle en ny framtidstro i denna tid av nya möjligheter.

Det Sverige behöver under kommande år är inte politik i största allmänhet utan en politik som lever upp till begreppet statskonst när det gäller att bygga och skapa förutsättningar för det nya.

Och där är vi moderater enligt min mening Sveriges viktigaste politiska parti. Inte därför att vi är störst eller sitter och smaskar vid maktens grytor, utan därför att det är med våra idéer som förutsättningarna är störst att bereda marken för förnyelsen av Sverige.

Om detta och annat talade jag. Och vill Du läsa talet i dess helhet finns det självfallet tillgängligt på www.moderat.se. Ibland kan det ju vara bra att se politiken i helfigur att låta den tala till punkt.

Och när Bo Lundgren avslutade stämman i går med sitt programanförande byggde han vidare på partiets politik och på stämmans olika diskussioner. Han konstaterade att svensk ekonomi nu går bättre, men ”även om det går bättre för Sverige så går det dåligt för alldeles för många svenskar och bra för alldeles för få.”

Det är ett centralt och viktigt konstaterande för de närmaste
åren. Och uppgiften för den moderata politiken blir därmed naturligen att se till att det går dåligt för allt färre samtidigt som det går bättre för allt fler.

Också det talet förtjänar att läsas i sin helhet av den som är intresserad av politiken i helfigur, och också det finns alldeles självklart tillgängligt på www.moderat.se.

När jag nu lämnar mitt partiordförandeskap kommer dessa veckobrev
ändå att fortsätta, men det ter sig naturligt att de inte på samma sätt som förut ger betydande utrymme åt det mer aktuella inrikespolitiska skeendet. Den uppgiften ligger på Bo Lundgren och den nya partiledningen i övrigt.

Jag hoppas kunna fortsätta varje vecka, men därtill kommer Bo Lundgren att ha sitt elektroniska brev. Hans tanke är att frekvensen kanske är något lägre, men att det första
”Lundgren-brevet” kommer ut i anslutning till att regeringen lägger fram sitt förslag till statsbudget den 20 september.

Viktigt är dock att prenumerera på detta redan nu. I slutet på detta mitt brev finner Du i PS instruktioner om hur Du redan nu ser till att också Ditt namn kommer upp på sändlistan för Lundgren-breven. Jag hoppas att mitt och hans brev kommer att komplettera varandra och tillsammans ge en god bild av politisk och ekonomisk utveckling inom och utom landets gränser under de kommande åren.

Vid riksdagsstarten kommer kanske också tydligare besked om hur socialdemokraterna skall hantera den viktiga skattepolitiken. Det papper som presenterades i fredags imponerade knappast. Inga
åtgärder av betydelse för ny- och riskföretagandet finns ens vid horisonten, samtidigt som det kommer in rapporter om egenartade uppgörelser med miljöpartiet som bl a innebär att nya bördor skall läggas på lantbruk och livsmedelsindustri.

Själv styr jag i dag måndag kosan tillbaka till Genève och mitt FN-uppdrag. Och det är en hektisk vecka som ligger framför mig.

Redan i morgon kväll skall jag vara i Oxford för ett anförande som på onsdag följs av överläggningar i London innan det senare samma dag bär av till New York för Kosovo-samtal under torsdagen innan det under fredagen bär vidare till San Diego i Kalifornien för ett anförande på årskonferensen med International Institute for Strategic Studies. Vart det bär av därifrån är ännu inte riktigt klart.

I FN-högkvarteret i New York är det utvecklingen på Östra Timor som nu tar en mycket stor del av uppmärksamheten.

Jag har svårt att se annat än att det relativt snabbt måste till ett beslut om en internationell fredsstyrka med FN-mandat för att skapa förutsättningar för den process mot självständighet för Timor som skall inledas efter det tydliga resultatet i folkomröstningen.

Just nu är det den omedelbara säkerhetssituationen som står i fokus, men än viktigare än att hantera denna blir att skapa förutsättningar för det som skall hända när de indonesiska polis- och andra styrkor som nu i alla fall har ett formellt ansvar för säkerheten dras bort och ersätts med någonting annat. Jag hoppas innerligt att det skall vara möjligt att få de ledande staterna i säkerhetsrådet att gå med på detta trots de betydande kostnader som detta utan tvekan kommer att medföra.

På den europeiska scenen drar politiken nu igång igen efter sommarens relativa stiltje. Och det kommer att bli en viktig höst.

Den 15 september är det tänkt att Europaparlamentet skall rösta om den nya kommissionen efter de utskottsförhör som kommer att fortsätta även denna vecka. Hitintills har de flesta av de föreslagna kommissionärerna fått grönt ljus av parlamentets olika utskott.

Samtidigt har samtal inletts mellan regeringarna i andra viktiga frågor. I norra Finland diskuterade utrikesministrarna under helgen informellt om hur man skall gå vidare med det nya försvarssamarbetets nya strukturer. Och dessa frågor kommer att komma ordentligt i fokus mot slutet av hösten under förberedelserna för toppmötet i Helsingfors i mitten av december.

För svenskt vidkommande kommer det sannolikt att bli ganska krävande. Den rödgröna majoritetskonstellationen i Sverige bedriver knappt någon säkerhetspolitik alls. Men diskussionen om de nya stegen i det europeiska försvarssamarbete som man stundtals verkar att vilja t o m förneka existensen av kommer att komma samtidigt som man på riksdagens bord tvingas att lägga de dramatiska konsekvenserna i form av nedläggningar och annat av försvarsöverenskommelsen mellan centern och socialdemokraterna.

Då om inte förr måste det till en framtidsdebatt om den svenska säkerhetspolitikens inriktning.

Helgens politiska jordbävning i Europa inträffade i Tyskland i samband med delstatsvalen i de f d socialdemokratiska högborgarna Saarland och Brandenburg med dramatiska socialdemokratiska förluster och stora framgångar för våra vänner i CDU.

Och detta kan komma att fortsätta. Nästa helg är det val i delstaterna Thüringen och Sachsen, och därefter går det mot det viktiga valet den 3 oktober i det Berlin som fr o m i dag är det officiella sätet för Tysklands regering. Och med nuvarande trender i opinionsundersökningarna kommer socialdemokraterna att gå mot ett betydande och prestigemässigt också känsligt nederlag i Berlin.

Vägen för triumf till trubbel i politiken är ibland kort. Det som nu drabbar den tyska rödgröna regeringen är kontrasten mellan vad de sade och antydde i opposition och vad de förmått att leverera och tvingats att göra i regeringsställning.

Slitningarna inom SPD-partiet har redan tidigare varit stora, och effekten av helgens dramatiska förluster kommer knappast att vara att de minskar. Av det den europeiska socialdemokratins segertåg som det talades mycket om för några år sedan finns i dag inte särskilt mycket kvar. Nederlaget i valet till Europaparlamentet var viktigt. Och mönstret från Tyskland och för all del Sverige 1998 kan mycket väl bli det mönster som kommer att dominera i Europa under de närmaste åren.

Stockholm den 6 september 1999

Carl Bildt

PS. Anmäl Dig som prenumerant på Bo Lundgrens elektroniska brev på http://www.moderat.se/index.asp?main=lundgren









Thursday 
21/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]