Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v38/1999
20/9/1999

Vänner,

I dag har finansminister Ringholm presenterat regeringen Perssons förslag till statsbudget och uppläggning av den ekonomiska politiken när Sverige tar steget in i 2000-talet.

Kring denna finns åtskilligt som är av intresse. Och det är ytterligare ett gott skäl att passa på tillfället att prenumerera på Bo Lundgrens elektroniska veckobrev som kommer att debutera under de allra närmaste dagarna med kommentarer kring just denna och det inrikespolitiska läget.

Själv sitter jag i dag i riksdagshuset i Stockholm även om jag i kväll åker vidare till New York för att sedan vara i mer än tio dagar där och i Washington på en serie av olika möten relaterade till situationen i sydöstra Europa. Men där står också mycket annat på dagsordningen. FN:s generalförsamling öppnas med anföranden av olika regeringschefer och utrikesministrar, och kring helgen samlas också finansministrar och riksbankschefer i Washington för de årliga årsmötena med Världsbanken och Internationella Valutafonden.

Det blir de globala politiska problemen och de globala ekonomiska möjligheterna som står i centrum för dessa veckor av möten.

Nere i Kosovo skulle i går UCK-armén ha infriat sina löften om en fullständig demilitarisering. En sådan utgör en central del av hela den ansträngning som nu görs för att bygga ett demokratiskt och väl fungerande Kosovo. Men i stället pågår nu ytterligare förhandlingar mellan främst KFOR-styrkorna och UCK-ledningen om de senares krav att få omvandlas till en s k Kosovokår som i den version de vill ha är föga mer än en kamouflerad armé, men som i den version som KFOR är beredd att acceptera är en insatsorganisation för att hjälpa till i olika civila nödsituationer.

Att det finns de inom UCK som i grunden vill sätta upp en armé som man sedan kan utnyttja inte bara för att säkra den självständighet man söker utan också för att få en ökad vikt i den interna situationen inom Kosovo är knappast någon hemlighet. UCK-ledningen är i olika uttalanden mycket öppna om sina avsikter i denna del.

Men det är inte detta som är Kosovos framtid. Det riktiga vore att den strävan som UCK tidigare representerade nu omvandlades till en politisk strävan i form av ett eller flera politiska partier. Nu handlar det ju inte längre om att driva ut den serbiska armén, och Kosovos yttre säkerhet är för överskådlig framtid säkrad av KFOR och av FN. Det som nu är den avgörande uppgiften är att skapa basen för en fungerande flerpartidemokrati och för en livskraftig egen ekonomi.

Därför är det med viss oro som jag följer och deltar i diskussionen om denna s k Kosovokår. I värsta fall riskerar den att bli ett instrument för maktutövning som gör byggandet av demokratin i Kosovo svårare. I bästa fall finns det en risk för att den kommer att medföra att begränsade resurser kommer att användas till denna i stället för till avgörande uppgifter som har att göra med sjukvården, skolorna och de grundläggande samhällsfunktionerna.

Nu har UCK fått ytterligare 48 timmar på sig. Det innebär att tiden rinner ut vid midnatt natten mellan tisdagen och onsdagen. Jag kommer då att följa den utvecklingen från New Yorks horisont. Vi har inte sett slutet på denna diskussion.

I morgon går också den politiska utvecklingen i Serbien in i ett nytt skede. Då kommer oppositionsalliansen att inleda ett skede av successivt upptrappade protester vars syfte är att bokstavligen driva regimen Milosevic från makten.

De senaste veckorna har dessvärre inneburit att motsättningarna mellan de olika oppositionsgrupperingarna snarare har förstärkts. Och samtidigt finns det tecken på att Milosevic har fattat nytt mod efter ett mer nedstämt skede under sommaren.

Men samtidigt går Serbien in i ett utomordentligt besvärligt skede. Rapporter från FN:s kontor för humanitära frågor i Belgrad talar ett mycket dystert språk inför den kommande vintern. Den redan sönderreglerade ekonomin har nu drabbats av en ny kollaps. Effekterna av bombningarna kommer att leva kvar länge. FN:s organ för livsmedelshjälp räknar med att mot slutet av året behöva leverera hjälp till ca 600.000 personer i Serbien. Och i landet finns nu den särklassigt största koncentrationen av flyktingar i sydöstra Europa över huvud taget. Serbien balanserar mellan en explosion och en implosion.

Det är i denna situation som oppositionsprotesterna nu kommer att trappas upp. Morgondagen innebär protestmöten i 17 städer runt om i Serbien. De närmaste veckorna får avgöra hur utvecklingen kommer att gestalta sig. Men det är utvecklingen här som kommer att avgöra mycket av utvecklingen i regionen i övrigt.

EU kommer att spela en viktig roll. Vad som nu diskuteras är bl a någon form av ”kontrakt” mellan EU och den serbiska oppositionen som mer i detalj beskriver den politik som EU är beredd att föra gentemot Serbien om den politiska och ekonomiska reformprocessen inleds. Jag tror personligen att ett sådant ”kontrakt” kan komma att få stor betydelse.

I förra veckan var jag i både Bukarest och Bryssel för att diskutera utvecklingen i regionen. Den tragiska flygolyckan som innebar att bl a den grekiske Europaministern avled medförde dock att utrikesministermötet i Bukarest fick ställas in.

Men i Bryssel var min avsikt, förutom att representera FN vid det första arbetsmötet med den s k stabilitetspakten, att diskutera Balkanpolitiken med den nytillträdda kommissionen. I onsdags kväll mötte jag kommissionspresidenten Romano Prodi på hans första möte i sitt nya ämbete och på torsdagsmorgonen blev det samma premiär med utrikeskommissionären Chris Patten.

Det är min förhoppning att kommissionen nu skall ge dessa frågor viss prioritet. Det är Europakommissionen som har möjlighet att vara den motor som integrationsarbetet också i denna del av Europa kräver. Och både Prodi och Patten har en tydlig vilja i dessa avseenden. Att Prodi i sitt programanförande i Europaparlamentet i tisdags i förra veckan lade så stor vikt vid utvidgningsfrågan, och krävde konkreta datum av toppmötet i Helsingfors i december, var ett tecken på engagemanget för EU som fredfaktorn i Europa i dess helhet.

I Berlin hade vi i torsdags och fredags partiledarmöte i först European Democrat Union (EDU) och därefter International Democrat Union (IDU). Bägge mötena var viktiga för framtiden.

På EDU-mötet under ordförandeskap av Sauli Niinistö från Finland fattades nu äntligen de avgörande besluten om den successiva fusion som kommer att ske mellan EPP-partiet för partierna inom EU och den bredare samarbetsstruktur som EDU representerar. Under nästa år kommer steg efter steg att tas med bl a ett gemensamt kansli i Bryssel och de mer formella stegen i samband med en EPP-kongress under andra delen av året.

På IDU-mötet fattades beslut om att till efterträdare till mig som ordförande utse brittiska konservativa partiets ledare William Hague. Och nya medlemspartier från Guatemala, Azerbajdjan och Bolivia trädde in i samarbetet.

Många politiskt aktiva har nog sin speciella personliga relation till staden Berlin. Jag har det definitivt. Här deltog jag som relativt ny partiordförande i IDU:s partiledarmöte 1987 och hade då att försvara den utrikespolitiska rapport jag hade lett arbetet med. Och den ledde fram till ett uttalande av mötet med ett direkt och tydligt krav på att den mur som delat Berlin, Tyskland och Europa sedan 1961 skulle rivas.

I dag verkar detta skäligen banalt. Då var detta inte fallet. Att kräva att muren skulle rivas ansågs äventyrligt, tillbakablickande eller t o m rent farligt för stabiliteten i Europa. Det var något av konventionell vishet att freden förutsatte att den stabilitet som de socialistiska systemen i Öst representerade respekterades, och även om det sällan uttalades direkt var de flesta medvetna om att dessa systems fortbestånd krävde att muren med dess taggtråd, minfält, strålkastare och kulsprutor stod kvar.

Men detta accepterade vi inte. Och på bilden från 1987 står Helmuth Kohl, Margaret Thatcher, Kåre Willoch och undertecknad bland andra och uttalar vårt krav på att den skulle rivas. Ingen av oss anade då att det skulle ta bara lite mer än två år innan det kravet blev verklighet. Just nu förbereder Berlin firandet i början av november av den natt för ett decennium sedan då muren bröts igenom av människor som ville ha frihet och gemenskap. Och när muren hade fallit föll snabbt den ena regimen efter den andra och till slut hela det sovjetiska systemet.

Att det var vi som hade rätt i våra idéer då, och socialisterna som hade fel, hade vi all anledning att påpeka när vi nu åter möttes i Berlin.

Och vi möttes i en anda av optimism om våra politiska möjligheter. Om det för ett eller två år sedan talades om att socialdemokraterna höll på att ta över Europa, är bilden efter valet till Europaparlamentet med kraftförskjutningen där och de senaste valen i övrigt en annan.

I helgen som gick fick de tyska socialdemokraterna SPD vidkännas
ännu ett svidande valnederlag. I delstatsvalet i Sachsen var det inte bara så att CDU fick mer än hälften av alla röster och därmed egen majoritet, utan dessutom så att SPD gjorde sitt sämsta delstatsval i Tysklands moderna historia, fick de bara lite mer än 10% av rösterna och passerades av kommunistiska PDS som delstatens näst största parti. I dagens tyska eftervalskommentarer talas om härdsmälta för den tyska socialdemokratin.

Och mer kan komma. Den 10 oktober är det val i Berlin, och med nuvarande tendenser kommer CDU-borgmästaren Diepgen inte att ha några större svårigheter att sitta kvar under kommande år. Städer som tidigare var den tyska vänsterns högborgar håller på att få en annan och mer frihetlig färg.

Omedelbart leder detta självfallet inte till något tyskt regeringsskifte. Förbundsdagen kommer inte att väljas om förrän i september 2002. Men tal om den s k tredje vägen, om en ny mitt och allt vad det hetat har förlorat all sin kraft. Nu handlar det för regeringen Schröder blott om överlevnaden i en situation kännetecknad av allt hårdare inre slitningar.

Utmaningarna den står inför är betydande. Det behövs reformer i den tyska välfärdsstaten. Man står inför svåra beslut när det t ex gäller pensionssystemet. Men om SPD ensamt tillsammans med de Gröna kommer att kunna klara av detta är en i mycket hög grad
öppen fråga.

Att regeringen kan komma att behöva CDU/CSU:s stöd markerade förbundskansler Schröder när han i förbundsdagens budgetdebatt sade att CDU och SPD var ”motståndare men inte fiender”.

Kommunalvalet i Norge i början av förra veckan var också det betydelsefullt. Också här var bakslaget för socialdemokraterna stort när Arbeiderpartiet gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet. Och Höyre gick fram med ett valresultat som var ca sju procentenheter bättre än i det senaste stortingsvalet.

Två saker var speciellt betydelsefulla. Dels den fokusering på skolfrågan som utmärkte hela Höyres valrörelse. Dels den tydliga profilering mot Framstegspartiets främlingsfientlighet som Höyre gjorde inte minst i Oslo. Bägge bidrog med största sannolikhet till det goda resultatet.

För Höyre har valet också psykologisk betydelse. Även om det kom ett genombrott uppåt redan i samband med fjolårets budgetuppgörelse med mittenregeringen kan man nog säga att partiet definitivt kommit ur den svacka som det drabbades av under några år efter den s k höyrebölgens storhetstid. Konsekvent och kompetent arbete av Jan Petersen som partiordförande har varit betydelsefullt för att möta hoten och återetablera förtroendet.

Med detta valresultat i Norge förstärks den redan rådande situationen där det är tydlig borgerlig majoritet i samtliga de nordiska länderna, med Sverige som notabelt undantag. Trenden mot en försvagad socialdemokrati finns tydligt också i Sverige, medan det som skiljer är att en större del av socialdemokratins försvagning i Sverige fångats upp av ett framgångsrikt vänsterparti.

Men förskjutningen av den politiska geografin kommer att fortsätta. Inför valet 2002 kommer vi med största sannolikhet att se en ”nordisk normalisering” av den politiska geografin också i Sverige. Valen i Europa visar att trender som fanns i vårt svenska val för ett år sedan förstärks.

I det övriga Europa står vi nu inför val i Portugal, Österrike och Schweiz. Men valen i Ryssland är dock de viktigaste.

Den våg av terroristattentat som under de senaste veckorna skördat närmare 300 dödsoffer i Moskva har på ett sätt som är lika naturligt som allvarligt skakat om det ryska samhället och den ryska politiska situationen. Det rör sig om en terrorvåg av en omfattning som inget annat utvecklat lands huvudstad drabbats av i modern tid. Tänk hur reaktionen hade blivit om detta hade varit New York, London eller Paris.

Det finns starkt oroande drag i de reaktioner som bombattentaten lett till. I vissa media och från vissa politikers sida trummas nu upp stämningar av xenofobi som kan komma att få mycket obehagliga konsekvenser. Moskvas borgmästare Lusjkov har föga förvånande kommit att inta en tätposition i denna föga hedrande kapplöpning.

Med all sannolikhet är terrorvågen en utlöpare av krigen i norra Kaukasien mot mer eller mindre fundamentalistiskt islamska grupperingar. Och, som jag påpekade i ett tidigare veckobrev, är detta ett krig med konsekvenser långt utanför själva det omedelbara konfliktområdet. I Moskva finns många tusentals personer med bakgrund i det kaukasiska området. Den tjetjenska maffian har länge varit ett begrepp i den ryska huvudstaden, men många har varit väl så ärliga och inte så sällan mer driftigare företagare än sina ryska bröder och systrar.

Nu hotas det med att omge Tjetjenien med en stålring, att förvisa alla från Moskva och att vidta tydligt diskriminerande åtgärder. Bortsett från att åtgärder som dessa erfarenhetsmässigt ofta visar sig kontraproduktiva, innebär de allvarliga frågetecken när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Vi kan bara hoppas att den spirande ryska demokratin skall visa mognad och sans också i den mycket stora prövning som dessa bestialiska dåd innebär.

Den direkta politiska effekten av terrordåden återstår att bedöma. Det kan komma att hända mycket mellan nu och mitten av december. Men premiärminister Putin har uttryckligen dementerat de av alla de i Moskva florerande ryktena som talar om att valen skulle skjutas på. I skrivande stund förefaller det som om människors rädsla kommer att leda fler av dem i armarna på just de grupperingar som nu ligger de xenofobiska reaktionerna närmast. Det bådar mindre väl för framtiden.

På den internationella scenen står Östtimor i fokus. Just nu anländer de första delarna av den FN-sanktionerade internationella fredsstyrkan till Dili. Den kommer först att etablera någon form av ordning, för att på det sättet göra det möjligt för flyktingar att återvända och för humanitära hjälporganisationer att inleda det omfattande arbete som nu krävs.

Men det är bara början. FN:s säkerhetsråd gav i förra veckan generalsekreteraren i uppdrag att förbereda för den internationella administration som måste ta över efter det att den indonesiska makten har dragit sig tillbaka. Och det innebär att FN kommer att ställas inför ännu en ytterligt komplicerat uppgift att bygga en stat och skapa en nation. De uppgifter som detta kommer att innebära kommer att vara en bra bit mer komplicerade än de mer omedelbara uppgifter när det gäller säkerhet och hjälp som hitintills stått i fokus för uppmärksamheten.

Alldeles säkert kommer detta att ge ny kraft åt den diskussion som redan påbörjats om en ny roll för FN.

Om IT-utvecklingen återkommer jag. Bredbandsdebatten fortsätter i viss förvirring. Nya prognoser talar om dramatisk ökning av e-handeln i Europa. Stora problem för fusionen mellan Telia och Telenor. Och i USA har president Clinton lättat på reglerna för export av kryptoteknologi med alla de konsekvenser detta borde få på svensk politik och svenska företag.

Stockholm den 20 september 1999



Carl Bildt

PS. Jag noterar att skandalen med den svenska regeringens försening av möjligheten för företag att redovisa i Euro bara blir allt större. Det förslaget skulle ursprungligen ha kommit fram förra våren. Sedan försköts det till hösten eftersom man var rädd för valet. Och nu meddelas att splittring i regeringen leder till att den proposition som var planerad till oktober nu inte kommer. Inte nog med att regeringen ingenting vill i den grundläggande frågan om euro eller ej. Därtill kommer att man inte ens klarar av de praktiska problem som euroutvecklingen leder till. Skräp.









Wednesday 
21/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]