Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v39/1999
27/9/1999

Vänner,

Det har varit en solig helg i Washington, men nu har molnen åter dragit in över den amerikanska östkusten.

Jag kom till New York i början av förra veckan för olika möten med anslutning till att FN:s generalförsamling öppnade, är nu i Washington för möten som också har med utvecklingen i sydöstra Europa att göra, och kommer att vara tillbaka i New York någon dag innan det bär tillbaka över Atlanten och hemåt.

Det är galna veckor i New York och Washington.

I New York rader av utrikesministrar uppblandat med en och annan regerings- eller statschef. Generalsekreteraren går genom ett strikt schema av 20-minutersmöten i FN-skrapan om världens alla problem. Alla länder har sina speciella frågeställningar som de vill föra fram inom FN-systemets vida ram.

I Washington nu om möjligt ännu längre rader av finansministrar, centralbankschefer och bankmän i största allmänhet från hela världen i samband med årsmöten med såväl Världsbanken som internationella valutafonden IMF. Det lär ha rekvirerats limousiner ända från Kalifornien för att klara av alla beställningar.

Och dessutom i staden också konferens med USA:s s k CINC:s. Det
är de militära befälhavare som för kommandot över de olika delarna av den globala amerikanska militära apparaten. Nu är det inte längre generalen som från Stuttgart kommenderar alla amerikanska stridskrafter i Europa som står i centrum på det sätt som var fallet under Kosovo-kriget, utan i stället amiralen som från Pearl Harbour på Hawaii kommenderar hela Stilla Havsområdet som diskuterar utvecklingen i och kring Östtimor.

En koncentration av diplomatisk, finansiell och militär makt. Alla diskuterar från sina utgångspunkter möjligheter och problem i den globala utvecklingen när det nu är färre än 100 dagar kvar till sekelskiftet. Jag är bara observatör med min utgångspunkt i arbetet med Balkans problem och utmaningar.

När FN:s generalförsamling inleddes var det generalsekreteraren Kofi Annan som slog an tonen med ett anförande som på ett sätt som inte tillhör vanligheterna i dessa sammanhang ställde avgörande frågor om vart det internationella systemet är på väg.

Utgångspunkten är hur den tidigare så dominerande principen om den nationella suveräniteten håller på att omdefinieras av globalisering, internationell samverkan och stärkt vaktslående också om individuella rättigheter.

Men från att konstatera detta till att kristallisera en ny politik är steget långt. Det var lätt för vissa nationer att snabbt gå till någon form av handling i Kosovo, men långt svårare i andra situationer. När folkmordet stod för dörren i Rwanda var det alltför lätt att bekvämt titta åt ett annat håll. Och i
Östtimor är det uppenbart att uppträdandet från det internationella samfundet skulle varit mer robust långt tidigare.

Men meningarna går starkt isär. USA och andra vill förbehålla sig rätten att intervenera, medan en lång rad andra stater avvisar detta med betydande kraft. Inte minst gäller detta utvecklingsländerna. Och allt talar för att medan principdebatten kommer att fortsätta att föras utan någon enighet vid horisonten
är det i den praktiska politikens bekymmer med konkreta situationer som nya mönster möjligen kan växa fram.

I både Kosovo och Östtimor är den avgörande uppgiften att bygga nya samhällen efter det som varit. Och i bägge fallen ställs FN inför uppgifter som på många sätt är svårare än några man ställts inför tidigare. Det handlar om att skapa förutsättningarna för fungerande civila samhällen, fungerande statsstrukturer och fungerande ekonomier i dessa områden.

Förr var FN:s uppgift ofta att bidraga med fredsbevarande operationer där soldater i blå hjälmar under den blå flaggan
övervakade ett stillestånd eller en demarkationslinje. Det är denna typ av klassiska fredsbevarande operationer som föddes under Dag Hammarskjölds tid som FN:s generalsekreterare och som under decennier kommit att prägla bilden av världsorganisationen.

Men nu förändras detta. De rent militära uppgifterna är mer krävande, och övertas ofta av tillfälliga koalitioner av den art vi ser både i Kosovo med NATO i förarsätet och i Östtimor med Australien som ledande nation. Men därefter blir det FN:s uppgift att stå för det långt mer komplicerade och mångfacetterade stats- och nationsbyggande som på sikt skall skapa förutsättningar för stabilitet.

Är FN-systemet redo att klara detta? Juryn sitter fortfarande, som det skulle formuleras på denna sida Atlanten.

Men jag tror att det kommer att behövas icke obetydliga förändringar för att organisationen bättre skall kunna leva upp till de mer krävande krav som en ny medvetenhet om att vi inte kan acceptera massiva övergrepp eller mänskliga katastrofer kommer att leda till under åren framöver. Kosovo och Östtimor kommer att avgöra mycket av vad FN kommer att bli i det nya
århundradet.

Om det är de politiska problemen som står i fokus i New York, så
är det mer den ekonomiska situationen som är i fokus i Washington under dessa dagar. Och i torsdags offentliggjorde IMF sin senaste ekonomiska bedömning med en betydligt mer optimistisk ton än tidigare.

Kontrasten mot för ett år sedan är närmast dramatisk. Då skakades världsekonomin av efterdyningarna av den asiatiska krisen och av effekterna av den ryska augustikraschen. Börserna hade vänt neråt. Brasilien kämpade med sin valuta. Förtroendet var skakat och de ekonomiska prognoserna dystra. Clinton talade om det mest bekymmersamma läget på ett halvt sekel.

Men utvecklingen har blivit en annan. Tydligare under de allra senaste månaderna. Och med all sannolikhet betydde de samordnade politiska insatser med penningpolitik och andra instrument som gjordes mot slutet av förra året mycket för att stabilisera en situation som var mycket instabil. Historien ger åtskilliga exempel på hur ansträngningar att styra upp en global ekonomisk situation misslyckas. Men det senaste årens vändning från tydlig nedgång till stabil uppgång måste skrivas in i framgångarnas historiebok på detta område.

Också i Europa ses nu tecken på en mer optimistisk utveckling, vilket ju bl a återspeglas i den svenska utvecklingen. På vägen
över Atlanten läste jag amerikanska affärstidningen Business Week som på omslaget talade om ”Europe´s Big Chance” och om hur ”the Continent is on the brink of a prosperity breakthrough.” Äntligen en ljusare bild av den europeiska utvecklingen i USA, tänkte jag.

Men framkommen hit tvingades jag konstatera att det optimistiska omslaget om Europa bara fanns på den europeiska upplagan. På den amerikanska upplagan presenteras i stället ”The e.biz 25 The Most Influential People in Electronic Business.” Ingen av dem är europé. Alla är amerikaner. Så var det med den saken.

Och den amerikanska ekonomin går bra. Hundra månader av god konjunktur sätter sina spår. Och tar man i beaktande att konjunkturnedgången i början av 1990-talet var relativt mild handlar det om en närmast kontinuerlig ekonomisk expansion sedan början av 1980-talet. Den amerikanska historien känner ingen motsvarighet.

Den senaste veckan har börsen backat med ca 5% och det finns tydliga drag av den sedvanliga höstnervositeten i förening med en förundran hur länge den höga värderingen av de olika Internetföretagen kan fortsätta. En kritisk kommentar av Microsofts styrelseordförande Steven Ballmer räckte för att vända också börsen i Stockholm nedåt.

Men uppgången är fortfarande det som dominerar bilden. I dag motsvarar den amerikanska börsens värde ca hälften av det globala börsvärdet vilket skall jämföras med ca en tredjedel för ett
årtionde sedan. Och bara ökningen av förmögenhetsvärdena för de amerikanska hushållen under första hälften av detta år motsvarar den samlade årsinkomsten för de ca 2,5 miljarder människor som bor i Kina, Japan, Ryssland och Brasilien.

Ständigt spekuleras om möjligheterna till en ”korrigering” eller mer betydande nedgång. Men samtidigt tyder erfarenheterna också från förra året på att det finns möjligheter att hantera sådana situationer. Att marknader går upp och ned är naturligt, men det kan vara så att olika strukturella förändringar har gjort att detta nu inte behöver ha samma inverkan på ekonomin i stort som det förr fanns anledning att befara.

I tidningar och tidskrifter dominerar Den Nya Ekonomin. Nya tidskrifter för den nya företagsamheten verkar att växa fram som svampar ur jorden. Men samtidigt diskuterar ekonomerna om det verkligen finns någon i genuin mening ny ekonomi, eller om det bara rör sig om sammanfallande faktorer som producerat detta sällsynt gynnsamma resultat.

Att den amerikanska ekonomin förändras strukturellt är dock tydligt. Också ekonomernas mera skeptiska debatt speglar detta. Stora avregleringar. Öppning för fri handel. En tydligt hårdare konkurrens. Tak för offentliga utgifter. Flexiblare marknader. De nya teknologierna. Aggressivare och öppnare kapitalmarknader. Klok penningpolitik. Och detta i förening med en inställning i det amerikanska samhället som ständigt söker nya horisonter.

Medan ekonomerna vänder och vrider på siffrorna och undrar varför allt blivit så mycket bättre än vad egentligen någon vågat ställa ut prognos om, är det Internet som är i centrum för den fortsatta omvandlingen av ekonomin. E-mail är en del av det amerikanska samhället. Och nu är det e-handeln som kommer med rasande snabba steg. Det hade knappast någon trott så sent som för fem år sedan.

Redan i år räknar man med att e-handeln omsätter ca 110 miljarder dollar globalt med ca 80% av detta i USA och ca 10 % i Västeuropa. Men redan år 2003 talar prognoserna om ca 1 300 miljarder dollar och med hälften av detta utanför USA. Dagens ca 130 miljoner web-användare räknar man då kommer att ha ökat till ca 500 miljoner. Förvisso inte alla i hela världen, men dock en rasande snabb utveckling.

Men detta är bara en del av den påverkan som nu kommer på bredden av det amerikanska samhället. Newsweek försökte i ett specialnummer härom veckan att fånga det som håller på att hända.

”A third of wired Americans now do at least some of their shopping on the Net, and some are already consulting doctors on the Net, listening to radio on the Net, making investments on the Net, having phone conversations on the Net, tracking packages on the Net, getting news on the Net, checking out political candidates on the Net, even, um, having sex on the Net. Each of these activities is impressive, but the aggregate effect is a different kind of life.”

A different kind of life? Det är kanske att ta till. Mycket förblir detsamma. Men förvisso är det mycket som förändras. Och i senaste numret av Atlantic Monthly hävdar Peter Drucker att den just nu av informationsteknologin drivna revolution som vi befinner oss i kommit till ungefär samma stadium som den industriella revolutionen hade gjort kring år 1820. Som bekant hände det en hel del under de mer än hundra år av den industriella revolutionen som följde, och utomordentligt lite av det hade man särskilt klara begrepp om på 1820-talet.

Om fjorton månader är det presidentval. Redan dominerar spekulationer kring detta närmast totalt det politiska landskapet. Och kanske blir detta det första riktiga Internet-valet. Det demokratiska partiets primärval i Arizona kommer att genomföras via Internet. Och i Kalifornien samlar man nu in namn för att få igenom förändringar som möjliggör också själva valet på Internet.

Frågor med anknytning till nätet tillhör nu de som varje kandidat måste ägna sig åt. De är inte de mest centrala och de mest avgörande, men det är allt tydligare att de är allt nödvändigare för de kandidater som vill betraktas som seriösa. I motsats till i Sverige diskuteras inte statliga insatser för bredbandsutbyggnad. Det sker med snabb fart av marknadens olika aktörer med utnyttjande av olika teknologier. Bredbandshungern förefaller nu att på allvar nå de amerikanska hushållen.

Nej, debatten handlar om hur den personliga integriteten skall skyddas, om villkoren för yttrandefriheten på nätet eller om skattevillkor för den snabbt växande e-handeln. Om hur villkoren för den nya företagsamheten ytterligare skall förbättras. Alla kandidater försöker att visa framfötterna.

När jag anlände till hotellet Washington Hilton i fredags var det till en plats jag mindes. Det var här skotten riktades mot dåvarande presidenten Ronald Reagan den 30 mars 1981. Jag råkade vara bara några kvarter härifrån då, och jag råkade sedan sitta i Vita Hus-staben under de närmaste timmen av laddad osäkerhet om vad som skulle hända med presidenten.

Nu ser jag säkerhetsbilarna igen. Nu är det president Clinton som
är på hotellet. Det demokratiska partiets partiråd har sin höstsammankomst och presidenten försöker med ett tal som kunde ha varit mer koncentrerat gjuta mod i dem. Han och alla vet att det finns en trötthet med Clinton-administrationen som genomsyrar samhället.

Dagen efter är det först Bill Bradley och därefter vicepresidenten Al Gore som håller sina anföranden. Den förste mer sympatiskt genuint; den senare mer tillkämpat aggressivt. Bägge försöker att framträda som företrädare för det demokratiska partiets mer grundläggande värderingar.

Bill Bradley berättar om hur han växte upp i den lilla staden vid den stora floden Mississippi, om hur hans far klarade sig och andra genom den stora depressionen, men inte kunde acceptera att sonen inte skaffade sig ett riktigt jobb eftersom han först
ägnade sig åt baseball och därefter åt politik. Och just nu säger opinionsundersökningarna inför det viktiga primärvalet i New Hampshire att Bradley faktiskt leder över Gore.

Allt kan fortfarande hända, men i allt högre grad förefaller det upplagt för en gräsrotsrevolt mot det som har med Clinton-eran att göra.

Samtidigt börjar den republikanske ledande kandidaten att röra på sig. Ett linjetal om försvarspolitiken levererades i South Carolina, varefter han fortsatte för att bokstavligen skaka händer med väljarna i Millford uppe i New Hampshire. Fortfarande leder han stort i alla undersökningar på alla ledder och i alla konstellationer. Jag talar med en av hans närmaste kampanjmedarbetare som beklagar att det inte är val nästa vecka. Fjorton månader är en lång tid i politik. Mycket kommer att hända.

I dag måndag är det dock Balkan som står på mitt program för en diger dag av samtal. Börjar på morgonen i Vita Huset hos säkerhetsrådgivaren Sandy Berger. Sedan en serie möten på State Departement med alla som sysslar med denna del av världen. Därefter briefingar och lunch på Pentagon med biträdande försvarsministern Slocombe. Därifrån till senaten för möten med några nyckelsenatorer när det gäller utrikes- och försvarsfrågor. Och på kvällen middag med de ansvariga i Vita Hus-staben.

I morgon fortsätter det. Frukost med tänkare på dessa områden. Och sedan en föreläsning för studenter på John Hopkins-universitetets Center for Advanced International Studies. Därefter möte med den s k High Level Steering Group under gemensamt ordförandeskap av Världsbankens president Jim Wolfensohn och nya europakommissionären för ekonomiska frågor, Pedro Solbes, om den ekonomiska utvecklingen på Balkan.

Jag skulle tro att det blir en del diskussion inte minst om den humanitära hjälpen till Serbien. Jag kommer att lägga fram de värderingar av den allt dystrare humanitära situationen där som nu görs inom FN. Jag tillhör inte dem som tror att man kan svälta eller frysa människor till att begå revolution.

Och därefter bär det för min del vidare tillbaka till New York för en ny runda sammanträden med FN innan jag sätter mig på SAS-planet tillbaka till Stockholm för en helg på hemmaplan innan det bär iväg ner mot själva Balkan igen.

Via nätet försöker jag att följa vad som händer hemma. Och jag kan ibland inte undgå att förundras. I lördags läste jag hur Sveriges kanske skickligaste politiska journalist Lena Mellin på Aftonbladet skrev om att det varit en svart vecka för Sveriges politiker mot bakgrund av både skriverier om taxikvitton och Rosengrens spektakulära klavertramp om Norge.

Det senare var och är ett genuint politiskt problem. Visst kan det finns attityder och politiska inställningar som skiljer både regeringar och nationer åt. Men politikens och ett statsråds uppgift är att brygga över dessa för att skapa förutsättningar för samarbete och förståelse. Björn Rosengren har uppträtt mer som en stå-upp komiker än som ett statsråd, och sådant borde inte få tolereras. Just nu strävar svensk-finska MeritaNordbanken efter att gå samman med Christiania Bank Norges näst största och det säger sig självt att klavertramp som det rosengrenska inte underlättar.

Men det som Lena Mellin hade i tankarna var nog än mer skriverier om olika taxikvitton för olika partiledare. Det är detta som konstituerat den svarta veckan för politikerna.

Själv ser jag nog mer en svart vecka för den seriösa politiska journalistiken. I ett litet TT-telegram i veckan gick det att läsa ett referat från konferensen med landets socialchefer i Piteå där det kom fram att ca 120 000 barn i Sverige lever i familjer som långvarigt är hänvisade till socialbidrag för sin försörjning.

Etthundratjugotusen barn i socialbidragsfamiljer i det självutnämnda välfärdssamhälle där det nu ständigt förkunnas att allt är mycket bättre än bara bra.

Man skulle ha trott att denna uppgift skulle lett till stora rubriker och starka reaktioner. Att TV-redaktioner skulle ordnat direktdebatter om detta snarare än om taxikvitton som av allt att döma stämmer med de regler som finns. Men icke så. Att politiker skall hållas efter är förvisso både riktigt och viktigt. Men när man förefaller att försumma plikten att lyfta upp det som med alla genuina mått mätt borde vara samhällets verkliga problem finns det anledning till frågetecken.

Det blev långt svartare rubriker på Alf Svenssons taxiresa till Gränna än vad det blev på uppgiften om att 120 000 barn i Sverige i dag lever i socialbidragsfamiljer. Är det någonting som blivit fel i det sätt på vilket vi för vår samhällsdebatt? Eller är det jag som har fel uppfattning om var de verkliga problemen för vårt samhälle ligger?

Vems svarta vecka var det egentligen?

Washington den 27 september 1999


Carl Bildt









Thursday 
21/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]