Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v40/1999
4/10/1999

Vänner,

Jag tillhörde inte dem som hade möjlighet att ta del av den berömda presskonferens där finansminister Ringholm försökte förklara vad som egentligen hänt med Riksrevisionsverkets generaldirektör Ahlenius.

Jag anlände tillbaka till ett Sverige där varenda löv på träden verkade att dallra av indignation över denna uppvisning av den tomma maktens kalla arrogans.

Men räddning finns. Regeringskansliet håller sig med en webbsida som vänligt nog också innehåller möjligheten att via Internet ta del av en videoinspelning av finansministerns numera så berömda framträdande.

På www.sb.gov.se går det att ta del av presskonferensen och finansminister Ringholm i helfigur.

Så skall det vara. Politiken skall bedömas i helfigur. Inte bara s k soundbites eller mer eller mindre vinklade kommentarer av de som anser att de förstår allting bättre än alla andra.

Jag lämnade ett USA där valet om 14 månader står i centrum och kom till ett Europa där den politiska kartan också håller på att förändras. Och även om det fortfarande talas vackert om den s k tredje vägen är det tydligt att det är en ny agenda som håller på att växa sig starkare, och att den politiska makten under det kommande decenniet kommer att ligga hos dem som rätt förstår att uttolka den.

I veckans som var hade brittiska Labourpartiet - förlåt, New Labour - sin hårt mediahypade partikongress i Bournemouth. Allt handlade i grunden om Tony Blairs kongressanförande. Och detta blev också en betydande framgång, även om efterkommentarerna muttrar en del om hur det förefaller att vara mer show - good show - än substans.

Talet kommer säkert att bli både ihågkommet och diskuterat främst för Blairs påstående att klasskampen nu är över. Han fullföljer med viss kraft sitt arbete att omvandla detta tillbakablickande gamla parti till en mer modern förändringskraft. Och han gjorde klart att den avgörande politiska striden nu står mellan dem som vill förändring och de konservativa - till höger eller till vänster - som motsätter sig denna.

Om klasskampen nu är över inställer sig självfallet frågan vem det egentligen var som vann den. För Labour och andra har ju klasskampen varit det bestämmande inslaget i det senaste seklets politiska och sociala utveckling. Antingen hade de alldeles fel när de hävdade detta, eller så har den nu avslutade kampen avslutats med segrar och förluster på det sätt kamper brukar att göra.

Säkert kommer det att debatteras mycket om detta. Att de socialdemokratiska partierna i Europa allt tydligare sökt sig bort från den klassiska arbetarklass som blir allt mindre och mindre, och i stället sökt att etablera sig som medelklassens parti, är dock tydligt sedan lång tid tillbaka. Det är här som nyckeln till den politiska makten ligger.

Och förvisso lever vi i medelklasstiden. Den gamla arbetarklassens eller den gamla överklassens partier finns knappt längre, eller för i så fall en högst tynande tillvaro. Men det finns samtidigt ingenting alldeles självklart över hur den politiska utvecklingen i denna medelklassens tid kommer att utveckla sig.

För något år sedan talades det segervisst om ett Europa där socialdemokraterna skulle komma att dominera. Men, som jag pekat på i mina kommentarer till de senaste årens europeiska val, nu förefaller det allt tydligare som om den eran håller på att gå mot ett abrupt slut. Och det samtidigt som det inte är alldeles tydligt vad som kommer i dess ställe.

Valet i Österrike skall bedömas inte minst i detta perspektiv. En gång var dess socialdemokratiska parti SPÖ det parti som kunde göra det svenska partiet rangen stridig som det starkaste och mest framgångsrika av socialdemokratiska partier i Europa. Wien var en vagga för europeisk socialdemokrati.

Men nu blev valet i Österrike ett betydande nederlag för just SPÖ. Man registrerade sitt sämsta val under det senaste halvseklet. Man förlorade ca 5 procentenheter och gick ner till ca 33% av valmanskåren.

Men det var inte det liberalkonservativa ÖVP som skördade vinsterna av missnöjet, utan i stället den högerpopulistiske Jörg Haider som gick fram med mer än 5% och med sitt FPÖ förefaller att med ytterst knapp marginal överta positionen som landets näst största parti från ÖVP.

Sedan tretton år tillbaka har Österrike regerats av en koalition mellan SPÖ och ÖVP, som dessutom kommit att uppfattas som en förlängning av det s k svartröda samförstånd som styrt landet under större delen av det senaste halvseklet. Och även om det i grunden går bra för Österrike har detta kommit att uppfattas som ett semikorrumperat och föråldrat system som inte minst yngre människor har kommit att reagera mot.

Det är ÖVP som stått för det i sak starka politiska alternativet till SPÖ t ex när det gällt den viktiga debatten om neutraliteten kontra den europeiska fredspolitiken eller behovet av liberalisering i landets ekonomi. Men när SPÖ drabbats av en betydande tillbakagång är det i stället till FPÖ med dess mångfacetterade och grumliga budskap som de missnöjda väljarna främst sökt sig.

Ty budskapet har varit både mångfacetterat och grumligt. Som spetskandidat i detta val har man haft en framgångsrik affärsman som stått för ett rakt förnyelsebudskap. Man samtidigt har Haider och andra i partiet friskt fiskat i den rädsla för att bli
översvämmade av flyktingar, invandrade och arbetsströmmar som finns inte minst i det Wien som är det västra Europas utpost mot
Öst- och Centraleuropa.

Jag tror att det finns ett samband mellan det förändringsmotstånd som SPÖ har sökt att exploatera inte minst i debatten om neutralitetspolitiken och den främlingsrädsla som FPÖ haft möjlighet att exploatera. Det ena har indirekt och oavsiktligt men ändå fullt logiskt kommit att spela det senare i händerna. Det är - för att återvända till Tony Blair - konservatismen i SPÖ som spelat framtidsrädslan i FPÖ i händerna.

Och i detta ligger en lärdom för framtiden också i andra länder. Det är inte möjligt att varna för alla typer av förändringar - på det sätt som de socialdemokratiska partier som lever kvar i det gamla ofta gör - utan att samtidigt ge luft under vingarna åt den grumliga framtidsrädsla som de främlingsfientliga krafterna spelar på.

Därmed ligger det en dyster logik i det faktum att det var SPÖ som både genom sitt misslyckande och genom sin politiska profil kom att spela FPÖ i händerna.

För ÖVP blev valet en viss tillbakagång i procent men ändå ett oförändrat antal mandat i Nationalrat. I ljuset av den belastning som regeringssamverkan med det nedåtgående SPÖ utgjorde var detta kanske inte så dåligt.

Men varningstecknen för partiet finns ändå. Man kan notera att
ÖVP i detta val har en profil på sitt resultat som är nästan exakt motsatt den som vi moderater hade här i Sverige för lite mer än ett år sedan. I storstaden Wien backar man kraftigt och ligger nu med ett resultat som är bara lite mer än hälften av det riksgenomsnitt man noterar, medan man gick fram i de mer lantligt och alpint betonade förbundsländerna Tyrol och Voralpberg. Det förefaller som om det är FPÖ snarare än ÖVP som tagit de moderna yngre storstadsväljarnas röster när SPÖ:s högborgar börjat att rasa.

Nu blir det en besvärlig period när Österrike skall söka sig en ny regering. Den icke-socialistiska övervikten i Nationalrat är betydande. Och vad gäller den inre reformpolitiken när det gäller ekonomin finns mycket som begränsar. Problemen ligger i Europapolitiken där en ren borgerlig regering skulle bli europapolitiskt komplicerad i ljuset inte minst av FPÖ:s uttalade motstånd mot EU:s utvidgning med nya medlemmar.

Österrike behöver förvisso en förändring, men hur den på ett rimligt sätt skall åstadkommas med detta valresultatet är en i hög grad öppen fråga. Det kommer säkert att ta sin tid att ge den frågan dess svar.

Och jag har ett mer direkt intresse i detta. I år är det Norge som är ordförandeland i den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE med dess viktiga roll inte minst när det gäller delar av fredsoperationen i Kosovo.

Norrmännen har skött det uppdraget med stor ära. Men vid
årsskiftet blir det Österrike som tar över samtidigt som de viktiga frågorna om val och institutionsbyggande i Kosovo på allvar kommer upp på dagordningen. Det kräver en europeiskt kompetent och trovärdig österrikisk utrikesledning.

Förra veckan tillbringade jag till betydande del i Washington för samtal om just Balkan-politikens mera strategiska utveckling under de kommande åren.

Kommer regionen att gå mot ytterligare desintegrering med alla de konsekvenser detta kommer att föra med sig, eller finns det en möjlighet att vrida utvecklingens pil från sönderfall och motsättningar till samarbete och integration?

Det handlar inte bara om frågan om Kosovo skall bli en självständig stat eller inte. I spänningarna mellan Serbien och Montenegro om den jugoslaviska restfederationens framtid ligger kanske mer av nyckeln till regionens framtid. Ett Montenegro som blir självständigt bereder vägen för ett Kosovo som blir självständigt vilket med stor sannolikhet bereder vägen för starkt stigande spänningar i Makedonien.

Och det finns en betydande risk för att var och en av dessa utvecklingar kommer att skrivas i blod. I värsta fall kan vi få ett krig om året under de närmaste åren.

Motsättningarna är hårda. De dagliga rapporter jag får från Kosovo om våld och övergrepp är ofta en skakande läsning. Och jag ser dessvärre inga tecken på att motsättningarna håller på att mildras. Jag ser i media att den senkomna svenska bataljonen i Kosovo kommer att ha sin stab i Gracanica med dess gamla serbiska kloster och hårda motsättningar. Det kommer att ställa stora krav.

I övermorgon onsdag är jag tillbaka i Kosovo. Då sker också den successiva överlämningen mellan den nuvarande militära KFOR-ledningen och den inkommande nya med fredag i veckan som det formella skiftet. General Michael Jackson lämnar efter en ganska tuff period, och jag vill ha möjlighet att på plats summera med honom inför de beslut som kommer.

Till de beslut han medverkat till hör bildandet av en s k skyddskår för Kosovo. Frågetecknen kring denna behöver rätas ut. Från UCK:s sida framställs denna kår som en direkt fortsättning på deras arbete och som en direkt förberedelse för att sätta upp en egen armé. Det skulle knappast vara förenligt med den inriktning av fredsarbetet som FN:s säkerhetsråd gett i resolutionen 1244.

Därför är det alldeles avgörande att det säkras att det handlar om en civil organisation för hjälpinsatser som inte kan uppfattas, beskrivas eller utvecklas till någon typ av protoarmé med alla de inre och yttre konsekvenser för Kosovo som detta kommer att medföra.

Till frågorna på dagordningen för min samtal i Kosovo står också frågan om när det skall bli möjligt att hålla någon typ av val i provinsen. På sina håll tror man att tidiga sådana löser alla problem. Jag tycker nog att erfarenheten från bl a Bosnien borde ha lärt oss en del i det avseendet. Och till det kommer det besvärande faktum att vi inte har någon tillförlitlig folkräkning för att inte tala om en tillförlitlig röstlängd att repliera på.

Därför kommer det att ta viss tid att ordna val som lever upp till de krav vi brukar ställa. Det är t ex viktigt att se till att de som tvingats att fly har möjlighet att röst. Vi vill inte cementera resultatet av etnisk resning eller etnisk fruktan. Men jag vill hoppas att det under år 2000 skall vara möjligt att ordna val till de 29 kommunerna runt om i Kosovo. Det skulle vara ett viktigt steg mot utvecklingen av det självstyre och den autonomi som vi strävar efter.

Från Kosovo kommer jag i veckan att fortsätta till en större italiensk konferens om Balkans framtid och därefter till Genève för att besöka framtiden i form av den stora telekommässan Telecom99.

Den blir något av en världsmönstring för den snabbt framväxande globala Internet-världen. Den invigs bl a FN:s generalsekreterare Kofi Annan men kommer även i övrigt att visa upp i stort sett alla de personer med anknytning till detta ämne som det är möjligt att tänka sig. Konkurrensen om uppmärksamheten kommer att bli monumental.

Telecom-mässorna anordnas vart fjärde år i Genève under ledning av ITU - International Telecommunications Union. De har blivit något av denna mycket snabbt växande bransch olympiad. Men numera
är fyra år en mycket lång tid.

Så gott som ingenting av det som kommer att visas upp 1999 fanns ens påtänkt vid den senaste utställningen 1995. Och den var tämligen imponerande även den. Jag var där.

Ett tidens tecken är att de flesta större företag i branschen redan har separata webbsidor för sitt deltagande i Telecom99. Den som är intresserad av den nordiska profilen och kampen på denna
”olympiad” kan t ex växla mellan besök på www.ericsson.se/telecom99 och www.nokia.com/telecom99. Och de mindre och medelstora svenska företagen finns på www.telecom99-sweden.com

Nyheterna från Ryssland fortsätter att oroa. Premiärminister Putin satsar nu på en hård linje som innebär flygoperationer mot Tjetjenien i förening med arméoperationer för att etablera någon form av skyddszon i de delar av Tjetjenien som gränsar till Ryssland. Jag skulle tro att han appellerar till en bred rysk opinion efter den skräck som terrorbomberna spritt.

Men det mänskliga priset för denna politik håller på att bli högt. Det talas nu om ca 100.00 flyktingar under den senaste veckan. Och den politiska visheten finns också anledning att ifrågasätta. Det förefaller som om man de facto sagt upp det fredsavtal som tidigare fanns, brutit relationerna med den existerande regeringen i Tjetjenien och gett sig in på ett
äventyr som snarare kan komma att öka riskerna för ett kaukasiskt moras för Ryssland och en kaukasisk terrorism i Ryssland.

Jag noterar med intresse att f d underrättelsechefen, utrikes- och premiärministern Primakov nu varnar för vart ett försök att militärt ockupera betydande delar av Tjetjenien kan komma att innebära. Han vet. Han var med förra gången det försöket gjordes.

Och i det stora landet öster om Ryssland Kina har man just firat 50-årsminnet av den kinesiska revolutionen.

Det var hösten 1949 som kommunisterna fullbordade segern i det kinesiska inbördeskrig som i olika faser pågått under decennier, men som fått ny kraft när alliansen från krigsårens motstånd mot den japanska ockupationen bröt samman. Mot nationalistregeringens hyperinflation och halvkorrupta system stod det då oprövade och nybeväpnade kommunistiska alternativet.

Nationalistarméerna hade förlorat det avgörande slaget om Manchuriet redan hösten året innan. Därmed svängde den militära balansen på ett avgörande sätt. I januari intogs Peking. I slutet på april gick de kommunistiska arméerna över Yangtse-floden, erövrade Nanking och i slutet av maj också Shanghai.

Segern blev successivt ett faktum. De kvarvarande nationaliststyrkorna drog sig tillbaka till Taiwan. Och i Beijing proklamerades den Kinesiska Folkrepubliken.

Det var en regim som etablerades med stor brutalitet. Också regimens egna berättelser talar om att cirka två miljoner
”banditer” runt om i landet ”likviderades” under åren mellan 1949 och 1952. Efter att ha haft sin styrka på landsbygden ryckte kommunisterna in i de stora städerna och eliminerade steg för steg deras företagare, medelklass och intellektuella.

Och detta blev inledning på decennier av mörker för Kina. En försiktig öppning för begränsad yttrandefrihet i mitten av 1950-talet följdes snabbt av en våg av ny repression. Och det s k Stora Språnget i slutet av 1950-talet resulterade genom sin ekonomiska dårskap i den sannolikt största massvält som vi har sett detta århundrade. Det därpå följande 1960-talet såg ett nytt stort språng in i terror och galenskap under den s k kulturrevolutionen, och därefter kom den ena maktstriden att avlösa den andra med förödande följder inte minst för ekonomin fram till slutet av 1970-talet.

Sedan dess har mycket hänt. Framgångsrika kinesiska demokratiska modeller har byggts av de som flytt undan det kommunistiska förtrycket. Vi glömmer lätt att de glänsande skyskraporna i Hong Kong skapats i vad som i grunden är ett samhälle av flyktingar från kommunismen.

Och Taiwan var en gång ön som de facto ockuperades av de nationalistiska fastlandsarméerna, som levde under deras järngrepp när den betraktades som föga mer än en bas för motoffensiven, men som i dag är en framgångsrik demokrati med en framgångsrik ekonomi. Jordbävningen nyligen visade på nytt Taiwans ekonomiska betydelse genom den effekt det omedelbart fick på priset på minneschips för persondatorer.

Med Kina kämpar fortfarande med den ofullbordade förnyelsen. Sedan 1978 har de värsta av de kommunistiska dogmerna kastats
över bord, ingen tror egentligen längre på systemet, men det regerande kommunistpartiet försöker fortfarande hålla allt i ett fast grepp i fruktan för vad frihet kan komma att medföra.

För tio år sedan sändes stridsvagnarna mot studenterna på Tiananmen mitt i Peking. Nu är det en oskyldig religiös rörelse Falun-Gong som förefaller att tillhöra det som fruktas mest. Regimens rädsla går det inte att ta fel på.

Regimen i Beijing kommer inte att uppleva ännu ett halvt sekel. Men det förblir en av de viktigaste frågorna för stabiliteten i världen hur denna förändring kommer att ske. Ett kinesiskt kaos ligger inte i någons intresse, men heller inte ett Kina vars ledare är så rädda för förändring att de söker räddningen antingen i inre repression eller utrikes aggression eller i en kombination av dem bägge.

Här hemma stundar en intressant höst. I morgon tisdag är det slut på riksdagens allmänna motionsperiod med oppositionspartiernas redovisning av sina alternativ inte minst på den ekonomiska politikens område. På www.moderat.se finns alldeles självklart de moderata förslagen, men därtill finns också Bo Lundgrens torsdagsbrev som kan beställas där och direkt ge informationen och bedömningarna.

Och sedan kommer fråga efter fråga. När jag bläddrar på nätet hamnar jag på listan över sådant som kommer att säljas ut av försvaret under hösten och vintern när allt nu dramatiskt skall dras ned.

Flygfält efter flygfält från Hedens flygfält vid Boden uppe i norr till vägbasen strax söder om Sjöbo i Skåne i söder skall nu säljas ut. Jag räknar ett 20-tal flygfält som nu skall auktioneras ut till högstbjudande.

Vad man egentligen gör med en till reservflygfält ombyggd landsväg någonstans i Sverige vet jag dock inte riktigt. Men till salu kommer en del av dem i all fall att vara.

Själv arbetar jag vidare med mitt FN-uppdrag. Efter veckorna på andra sidan Atlanten blir det nu veckor på denna sida Atlanten. Kosovo. Montenegro. Bryssel. Genève. Det saknas inte arbetsuppgifter vare sig när det gäller freden eller förnyelsen.

Stockholm den 4 oktober 1999

Carl Bildt

PS. Jo, jag glömde att i beskrivningen av Tony Blairs modernisering och avskaffande av klasskampen nämna, att Göran Persson vid sitt framträdande på samma Labour-kongress insisterade på att tilltala alla med ”kamrater”. Jag tror knappast att kontrasten behöver kommenteras.









Sunday 
25/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]