Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v41/1999
11/10/1999

Vänner,

Efter dagar i Sverige och veckor på andra sidan Atlanten tillbaka till Kosovo i mitten av förra veckan.

Jag landar med Austrian Airlines på den lätt kaotiska flygplatsen i Skopje. I passkön är spänningen tydlig mellan kosovoalbaner på väg till det land de anser vara sitt och den makedonska gränspolisen som är mån om sitt slaviska land. I den kompakta kön känns fröet till framtida konflikter.

Ute på plattan hittar jag Lynx-helikoptern som skall föra mig till Kosovo och Pristina. Vi sveper över de närmast oändligt långa köerna vid gränsövergången Blace. Passerar över jätteanläggningen Camp Bondsteel som den amerikanska armén håller på att bygga. Ser hur livet börjar att återvända i byarna. Landar vid KFOR-högkvarteret på kullen ovanför Pristina. Det är en vacker dag.

General Michael Jackson har varit chef för KFOR sedan man etablerade sig i Makedonien i februari. Han förhandlade fram detaljerna i den serbiska reträtten i slutet på juni, och har nu dygnet runt lett denna komplicerade operation tills nu. Det blir ett glas whisky när vi sätter oss ner för en timmes summering innan hans avskedsmottagning nere på stan skall börja. På fredag sker vaktavlösningen i Kosovo.

På mottagningen finns alla. NATO:s ställföreträdande ÖB har flugit ner. Att amerikanske ÖB Wesley Clark inte finns på plats beror nog inte enbart på att han är upptagen av annat. Jag hälsar på gamla vänner från Bosnien och nya vänner från Kosovo.

Men kvällen är avsatt för middag med Veton Surroi. Jag lärde känna honom för åtskilliga år sedan som skicklig och balanserad företrädare för Kosovos sak. Han var den som de facto gjorde den kosovoalbanska sidans uppträdande vid Rambouillet-förhandlingarna i början av året möjlig, höll samman dess stridande viljor och manövrerade den fram till ett godkännande av utkastet till avtal.

Nu är han besviken. Häromdagen utsattes han för en attack i UCK:s officiella nyhetsorgan som knappast gick att läsa på annat sätt
än som en uppmaning till mord av honom. Anklagelser staplas mot honom, men i grunden ligger säkert det mycket starka avståndstagande från våldet mot serber som han publicerade i sin tidning Koha Ditore för någon månad sedan. Han talade om en fascistisk mentalitet som hotade Kosovos framtid.

Den verbala attacken mot honom ledde omedelbart till en stark reaktion från FN-chefen Bernhard Kouchner. Men det var oroväckande att det skulle krävas starka internationella reaktioner och påstötningar innan UCK-chefen Hasim Thaci var beredd att ta avstånd. Ett memento av allvarligt slag. Det finns all anledning för FN och andra att vara än tydligare i vaktslåendet om den politiska pluralismen och toleransen i Kosovo. Bilden nu är långt ifrån bra.

Grand Hotel Pristina har möjligen förbättrats marginellt. I frukostmatsalen blandas internationella journalister och representanter för de mest möjliga och omöjliga internationella organisationer. De samlade hjälpbrigaderna har i dag Kosovo som primär destination.

På förmiddagen avlöser genomgångarna på nya UNMIK-högkvarteret varandra. Att komma dit genom den konstanta trafikstockning som Pristina snabbt kommit att bli är inte lätt. Varifrån kommer alla dessa människor? Och varifrån kommer alla dessa bilar? Det är en dramatisk förändring bara under de ca sex veckor som gått sedan jag var här senast. Några amerikanska poliser försöker förgäves att bringa någon reda i oordningen på gatorna.

Kontrasten mot månaderna efter fredsslutet i Bosnien är betydande. Där hade kriget pågått länge och satt djupa spår. Det tog tid innan livet på allvar började att återvända. Och krigsårens hjälpmentalitet släppte aldrig riktigt.

Här förefaller ekonomin att blomstra. Någonstans finns betydande mängder pengar som snurrar hjulen snabbare och snabbare.

Kanske är det mer ett decenniums påtvingad erfarenhet av den svarta och därmed fullständigt fria parallella ekonomi som fanns i Kosovo som gör den stora skillnaden. Säkert är det många som sökt sig från landsbygden till staden. Kanske finns inslag i den stora bilmängden som inte skulle tåla en alltför nära granskning. Och alldeles tydligt är att företagarandan i vid bemärkelse är levande. I grunden ett gott tecken för framtiden.

Efter lunch med Jock Covey som var min stabschef i Sarajevo och nu är ställföreträdande chef för FN-missionen UNMIK bär det av mot Gnjilane i sydöstra Kosovo. Jag vill dit eftersom jag inte varit där tidigare. Mycket talar för att vi kommer att få höra mer om det området längre fram. Bilen för oss genom ett vackert kuperat landskap. Vi får fösa lite kor av vägen.

Byn Cernica ligger en bit bortom Gnjilane. Det är fortfarande en etniskt blandad by. Uppskattningen är att här bor ca 2100 albaner och ca 400 serber. Detta är en av de mycket få delar av Kosovo där det fortfarande finns byar som denna.

Men det är spänt, spänt, spänt när jag kommer dit. De amerikanska styrkorna eskorterar mig med pansarfordon förbi spärren på vägen in till byn. Jag ser att de har en position med prickskyttar på ett av de högre husen.

Vi sitter på golvet på traditionellt vis när jag träffar ett tiotal företrädare för albanerna i byn. Det bjuds på traditionella rätter, och den f d historieläraren med bakgrund också som kontrarevolutionär i Titoregimens fängelser berättar långsamt men fascinerande om sin egen och sin bys historia. Jag
är intresserad av bakgrunden just här till de problem vi har just nu.

Motsättningarna har funnits länge. Men ändå har man levt sida vid sida. Och ända till i mars i år hade några strider eller våldshandlingar inte ägt rum här. Här fanns inte UCK. Här fanns inte den serbiska armén. Men när bombningarna började kom våldet. Serberna brände ner 92 albanska hus. Och det var, säger man mig, ofta de som varit grannar förr. Många albaner flydde i förståelig rädsla för våldet. Moskén är bara en ruin.

Men nu vill man försöka leva tillsammans igen. Jag säger om och om igen att det inte finns någon annan väg till fred i regionen. De ansvariga skall straffas. Men om oskyldiga människor drivs på flykt kommer kraven på ny revansch att snart växa fram. Revansch efter revansch ger bara krig efter krig.

Vi tar farväl efter ett samtal som kunde blivit mycket längre. Jag tror att historieläraren har mycket mer att berätta. Pansarbandvagnen framför mig rasslar fram mot byns serbiska del. Redan har många män samlats framför den halvbar där vi skall mötas.

En yngre man med bestämda åsikter redogör länge för allt som hänt sedan juni. Skott mot oskyldiga. Bomber som kastats. Varningar om vad som kan hända om de inte flyttar. Rädslan för barnen. Oron hos de äldre. Min fråga om vem det var som brände ner de 92 husen och moskén och drev albanerna på flykten glids förbi. De anser att det nu är de som är förföljda. De vill veta om jag tror att de har någon framtid. De frågar om de som redan flytt skall få en möjlighet att återvända.

Även detta möte tar slut, och jag lämnar Cernica. Passerar KFOR-spärrarna. Återvänder till Gnjilane för att få redogörelser från olika internationella företrädare.

Bilden blir densamma. Detta är en del av Kosovo som egentligen inte berördes så mycket av strider och elände före mars. Och som också klarade sig relativt väl under bombningarnas och fördrivningarnas hemska månader av hat och dödande.

När FN och KFOR kom till Gnjilane var bara ett hus i staden förstört. Nu påstår man att det är närmare 200. Och man fruktar att det bara kommer att fortsätta. En internationell representant tror att alla som tillhör minoriteter kommer att drivas iväg. En kroatisk by håller just på att lämna. En annan tror att det fortfarande finns ett visst hopp. Alla vill att vi skall göra mera.

Helikopter tillbaka till Pristina. Av en tillfällighet passerar vi över en plats där den svenska bataljonen håller på att ställa upp sina pansarfordon allt eftersom de anländer.

På kvällen blir det middag med general Jackson och hans efterträdare Reinhardt i en mycket liten krets. Många minnen från många månader i Bosnien, Makedonien och Kosovo. Vi skämtar lite om var vi kommer att ses härnäst. Men bakom skämtet finns allvaret i situationen i denna del av Europa. När Allied Rapid Reaction Corps - ARCC - som general Jackson för befäl över lämnade Sarajevo minns jag hur jag sade att vi kanske kommer att ses i Kosovo. Nu är det andra brännpunkter vi spekulerar om.

Det blir sent i säng. General Jackson har fortfarande sin fältsäng i sitt kontor. Hans efterträdare liksom jag själv bor endast obetydligt bättre på Grand Hotel Pristina.

Jag vaknar till en strålande dag. Gårdagen har bjudit på försmak av den bittra balkanska vinterns närhet, men nu finns det åter smak av sommar i luften. Hektiska möten på UNMIK-högkvarteret. Bernhard Kouchner är tillbaka. Full av energi och idéer.

Vi går igenom arbetet med att få bort minor och splitterbomber. Det förra visar sig vara ett mindre problem än väntat och det senare ett större. Vi diskuterar elförsörjningen inför vintern. I går kväll gick strömmen och därmed också vattnet i Pristina. När det väl kom igång igen var det genom överföringar från det serbiska systemet. Egenartat. Långa diskussioner om hur vi skall bygga upp samarbetsstrukturer med olika Kosovoföreträdare så att de engageras i alla de viktiga beslut som nu måste fattas.

Telefonmeddelande från Gnjilane. Mindre än en timme efter det att jag hade lämnat Cernica hade en ny bomb kastats in I den serbiska delen av byn. Ingen hade dock skadats. Vem hade kastat? Varför? Finns det något slut på detta som kommer att göra det möjligt att leva tillsammans?

Iväg med bil för att möta den ortodoxe biskopen Artemije ute i klostret i Gracanica. Jag har stämt möte med den svenske bataljonschefen för att han skall kunna komma med och träffa biskopen. Klostret ligger i hans område och hans stab ligger i samma by.

Även här är bevakningen nu hårdare. All trafik in till byn går genom en KFOR-spärr. I dag är den brittisk, men mot slutet av månaden blir den svensk. Inne på det vackra klostrets baksida står ett stridsfordon berett. Soldater patrullerar på gatan utanför.

Biskopen och Fader Sava - som blev känd som ”cybermunken” - tar emot. Men Fader Sava vill åka till ceremonin när Jackson lämnar
över. Han har dock ingen eskort, vilket är nödvändigt för att han skall kunna röra sig. Den svenska bataljonen ställer upp och en jeep för snart Fader Sava till General Jackson.

Biskopen är djupt bekymrad. Han ser ingen framtid. Han talar om gamla som inte kan gå ut och skaffa sig mat, om barn som inte kan gå till skolan. Vi är inte ansvariga för Milosevics politik. Vi har arbetat långt mer för att få bort honom än vad albanerna gjort, säger han. Men det som nu händer när det skapas en bild av att serber körs ut ur Kosovo spelar direkt och omedelbart Milosevic i händerna.

Och på den punkten måste jag dessvärre hålla med honom. Vi är alldeles eniga om hur viktigt det är att få en snabb demokratisk förändring i Belgrad och att bli av med Milosevic. Men bilden av Kosovo stärker den hårda linjens män i Serbien.

Min bil för mig tillbaka till UNMIK och sedan i rasande fart tillsammans med Kouchner ut mot flygfältet. Vi skall bägge med FN-planet till Rom. Det är World Food Program som flyger en gång om dagen.

I många avseenden är det ett bättre Kosovo nu än när jag var här senast. Den ekonomiska återhämtningen är tydlig. Viljan till egna insatser imponerar. FN börjar att komma på plats. Så gott som alla albanska flyktingar har återvänt. Samarbetet mellan olika internationella insatser är bättre. Ljuspunkterna är många och viktiga.

Men samtidigt är jag bedrövad. Vi får inte vara på väg mot ett etniskt renat Kosovo. Det skulle vara ett misslyckande för KFOR och för FN. Men de kontinuerliga attackerna i förening med det faktum att det är i stort sett alldeles riskfritt att ge sig på minoritetsföreträdare inger stor oro för framtiden. Och samtidigt finns det all anledning att vara oroad för att de oberoende rösterna bland kosovoalbanerna nu upplever att taket har sänkts och sänkts ordentligt. Det finns långsiktiga tendenser som inger oro.

På flygplatsen står två svenska Herkulesplan samt den brittiska drottningens flygplan för att föra hem Jackson och hans stab. Hem innebär i deras fall Tyskland. Ur de svenska planen lastas pansarfordon och soldater. I det brittiska lastas några flaskor champagne.

Bernhard Kouchner och jag möter Jackson när han kommer i helikoptrar mitt i det svenska bullret. Men där finns nu också plötsligt den ryska general som för befäl över de ryska trupperna i Kosovo. Och han bjuder oss alla in i sina stabshytter vid flygfältet för att säga adjö.

Där har de dukat upp en rysk lunch med all den förmåga som deras trängda läge tillåter. Det ryska bordets specialiteter är väl företrädda. Soldater har fått på sig vita jackor för att servera. Mitt på bordet står två stora flaskor Absolut vodka.

Avskedet blir omfattande. Alla utom Kouchner och jag förefaller att tala ryska. Och gör det med rysk hjärtlighet. Den svenska vodka som nu förefaller att ha blivit standard åtminstone hos ryska luftlandsättningsgeneraler gör upprepade och alls icke misslyckade insatser för att öka på den ömsesidiga hjärtligheten. Det enda som stör är när en svensk Herkules skall starta strax intill.

Ödet har sina ironier. Det var när ryssarna strax efter bombslutet och överenskommelsen i Belgrad gjorde sin djärva förflyttning från Bosnien till Pristina och flygplatsen som spänningarna inom NATO steg till kokpunkten. NATO-ÖB Clark beordrade Jackson att bryta överenskommelsen med Belgrad och omedelbart göra ett helikopteranfall mot Pristinas flygplats för att möta ryssarna.

Men Jackson invände. Han fruktade att först få sina helikoptrar nedskjutna av serberna och därefter hamna i direkt konfrontation med ryssarna. Och till vilken nytta? Frågan gick ända upp till Vita Huset för avgörande. Och avgjordes till Jacksons fördel. Nu råder harmoni.

Kouchner och jag vecklar in oss i FN-flygplanet. Jackson lyfter mot Tyskland. Och det svenska flygvapnet blir mer ostört på Pristinas flygplats. Det tar mer än två timmar för propellerplanet att nå fram till Ciampino vid Rom.

Vidare till norra Italien för ett dygn av möten om Balkan. Många
är där. Och sedan på söndagseftermiddagen tillbaka till Rom för att möta Kofi Annan. Han har just varit och invigt Telecom99 i Geneve och är nu på väg till Bosnien och till Kosovo. Det finns mycket att gå igenom. Efter det kvällsplan till Geneve. Värdinnorna på flygplatsen suckar över hur Telecom99 medför att de har upp mot 40 000 fler passagerare på flygplatsen varje dag.

I dag måndag var det så meningen att EU:s utrikesministrar på sitt möte i Luxemburg skulle ha träffat ledande företrädare för den serbiska oppositionen och diskuterat med dem. Ett bra initiativ.

Men tyvärr gick det som man hade kunnat befara. Inom EU lades det ena kravet på Serbien till det andra intill den punkt där den demokratiska oppositionen ansåg att den inte kunde vara med och att den skulle riskera att bli diskrediterad genom mötet. Ett initiativ som var i grunden bra ser nu ut att sluta med vad som kommer att uppfattas som ett bakslag för såväl EU som för den serbiska oppositionen.

Ibland undrar jag om man till fullo inser hur Milosevic de facto underlättar den internationella politiken på Balkan. Så länge han sitter där och de facto förstör sitt land och dess möjligheter förs ingen rationell diskussion om Serbien och dess intressen. Det finns ett Stort Svart Hål i den samlade politiken.

Men när Milosevic faller - och det kan komma när som helst på ett eller annat sätt - måste det föras politik inte utan eller mot Serbien, utan i stället med och för landet. Och det kommer med nödvändighet att leda till att perspektiv och därmed politiska förutsättningar förändras. Dagens problem visar på morgondagens utmaningar i det avseendet.

I Europa fortsätter valrörelserna. I helgen drabbades de tyska socialdemokraterna av sitt sjätte nederlag och tillbakagång i rad i samband med valet till senaten i huvudstaden Berlin. CDU stärkte sin ställning och SPD gick tillbaka. De räddades dock från vad som hade varit den ultimativa förödmjukelsen om kommunisterna i PDS hade gått om dem på det sätt som ju skedde i Sachsen. Men valresultatet för socialdemokraterna i Berlin är det sämsta någonsin.

Bättre gick det då för socialisterna i Portugal. De hade visserligen siktat och hoppats på egen majoritet efter en framgångsrik regeringsperiod med en populär premiärminister, lyckades något överraskande inte med det, men fick i alla fall ett ytterligare mandat i det portugisiska parlamentet.

Men det har varit en underlig valrörelse som hamnat i skuggan av mycket annat under de senaste veckorna. Inte minst utvecklingen på Östtimor ligger portugiserna nära och har tagit både uppmärksamhet och engagemang. Säkerhetssituationen där är inte alldeles betryggande. I New York har generalsekreteraren just lagt fram sitt förslag om en FN-insats med namnet UNTAET som med ca 9 000 soldater, ca 1 600 poliser och en internationell administration under de närmaste två-tre åren skall förbereda
Östtimor för den självständighet en klar majoritet av dess befolkning vill ha. Det kommer inte att bli lätt.

Sakta håller de stora europeiska frågorna på att komma tillbaka på dagordningen. Euron liksom säkerhetspolitiken. Bägge kommer att vara centrala politiska frågeställningar inte minst i Sverige under det kommande åren.

Nu visar opinionsundersökningarna i Sverige att det finns en liten övervikt för dem som vill att vi skall vara med i den gemensamma valutan. Att detta registrerats innan det finns antydan till ställningstagande från socialdemokraternas sida visar att en folkomröstning med ett engagemang för ett ja från deras sida med all sannolikhet borde kunna vinnas.

I Danmark har socialdemokraterna nu entydigt tagit ställning. När statsminister Nyrup Rasmussen i förra veckan öppnade Folketinget sade han i sin ”regeringsförklaring” att en röst för Danmarks deltagande i den gemensamma valutan är en röst för att ”säkra tryggheten, bevara danska jobb och prägla Europas framtid.”

Förvisso. Och precis samma sak gäller alldeles självklart i Sverige. Skillnaden är att vi har Europas fegaste socialdemokratiska parti i en av Europas viktigaste framtidsfrågor.

Och tydligt accelererar nu också diskussionen inför EU-toppmötet i december i Helsingfors om det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet. Nu ställs på allvar frågan om vi är beredda att vara med och utveckla EU till en genuin fredsunion för våra länder och för Europa. Men även här förefaller det som om Sverige tillhör bromsarnas krympande skara.

Själv sitter jag nu i ett dimmigt Geneve. I morgon bär det av till Europaparlamentet för en offentlig hearing om Balkan med dess utrikes- och säkerhetspolitiska utskott. Dit kommer också Bernhard Kouchner från UNMIK och den s k stabilitetspaktskoordinatorn Bobo Hombach.

Men i övrigt är det Telecom99 och den nya världen som dominerar. Den lilla staden Geneve är invaderat av i stort sett alla som i denna värld betyder någonting när det gäller Internet och den nya ekonomin. I tidningarna ställs frågan om det längre går att ha Telecom i en stad som inte är större. Det sägs att det finns de som fått söka hotellrum ända bort mot Paris. Och flygbiljetter till och från Geneve denna vecka är inte att tänka på för den som inte redan är bokad.

Till Telecom99 och den nya Internet-världen återkommer jag nästa vecka. Men för den som är intresserad går stora delar av mässan och dess nyheter att följa på Internet.

Geneve den 11 oktober 1999


Carl Bildt


PS. I dag publiceras Annika Åhnbergs bok om hennes erfarenheter som socialdemokratiskt statsråd. En ny bit läggs till bilden av ett parti som förefaller att ha förlorat tron på sig själv. ”Kallt var det i frysen - och i valrörelsen iskallt”, säger hon I boken.
”Valrörelsen /1999/ avslöjade den håglöshet, den vilsenhet och den osäkerhet som är socialdemokratins stora svårighet”, säger hon i en intervju. Jag tänker inte polemisera mot det.









Friday 
23/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]