Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v42/1999
18/10/1999

Vänner,

Nu har framtiden lämnat Genève, och staden blivit lugnare igen.

Förra veckan samlades den nya ekonomins och världens mest expansiva bransch - Internet och telekom - här under hektiska dagar. På flygplatsen bågnade man under ca 40.000 fler passagerare om dagen. Jäktade företagschefer som inte fick plats på flygplanen klagade på att det inte ens fanns några privatjets kvar att hyra i hela Europa.

Och i alla fall en minister från ett hyggligt stort land som sent bestämde att han ville komma - med eget flygplan - fick ingen landningstid på flygplatsen, eftersom det inte fanns några lediga.

Alla namn man känner till inom Internet-världen var här. Världs-TV stationerna CNN och BBC World och affärskanalen CNBC sände sina ordinarie dagliga ekonomiprogram liksom specialrapporter varje dag härifrån.

Det var mässan Telecom99 - Internetvärldens Olympiad vart fjärde
år. Enorm i alla tänkbara hänseenden. Fackpressen säger att den totala kostnaden för arrangemanget närmade sig 20 miljarder kr. Det förefaller att vara tilltaget i överkant, men att ingen reagerat mot siffran säger bara det en del.

Att sammanfatta intrycken är inte enkelt. Jag råkade ha möjlighet att hastigt se Telecom 95 för fyra år sedan. Då var detta fortfarande en näring som tillverkade produkter av olika slag. Hårdvaran var fortfarande i centrum. Men nu var det tydligt att detta blivit en tjänstenäring mer än någonting annat. Det är mjukvaran - i detta uttrycks allra vidaste bemärkelse - som står i centrum.

The Mobile Millennium. Det var temat som International Telecommunications Union - med högkvarter här i Genève - valt för denna mässa. Inte bara bredband i största allmänhet. Utan möjligheten att var som helst kunna kommunicera med vem som helst snart sagt hur som helst.

På Ericssons monter var det inte att ta fel på intresset för de nya generationer av GSM-telefoner som nu kommer från vad som har blivit Sveriges viktigaste företag. Och Nokia och Motorola hänger förvisso med. I nu nämnd ordning är det Nokia, Motorola och Ericsson som dominerar denna snabbt expanderande marknad.

Expanderar gör den. I prognoser som gjordes 1992 trodde man att det i år skulle finnas ca 14 miljoner mobiltelefoner. En imponerande siffra då. Men nu har det i stället blivit ca 200 miljoner GSM-telefoner, och de prognoser som nu presenteras talar om att det kring år 2003 kommer att finnas en miljard mobiltelefoner i världen.

Samtidigt blir dessa allt mer och mer kraftfulla. Egentligen talar man nu om ”terminaler”. Förfärligt begrepp, men med avsikt att fånga att det handlar om mycket mer än bara mobila telefoner. Snart kommer den s k tredje generationen av system, där arbetet att definiera en världsstandard för det som nu kallas 3G nu håller att avslutas.

Och den prognos som Ericsson presenterade på Telecom99 talade om en betydligt snabbare introduktion av 3G-system än vad man tidigare trott på. Från en prognos på ca 40 miljoner användare år 2005 har man nu tredubblat till ca 120 miljoner användare.

Och här handlar det om helt nya system. Om vad som börjar att närma sig bredband. Med en global standard. Och därmed med en mycket stark kraft att påverka ekonomisk utveckling i stort, liksom att skapa nya möjligheter för samhällsutvecklingen.

Det var några år sedan det blev tydligt att det inte längre var persondatorn som var drivkraften i den nya utvecklingen, utan i stället nätverket i bred bemärkelse. Det blev mindre en IT-utveckling med dess betoning på det mer tekniska och mer en IP-utveckling - efter det s k Internet Protocol som gör alla kommunikationer över Internet möjliga - med betoning just på nätverk och kommunikationer.

Fortfarande ökar försäljningen av PC. År 2003 räknar man med att det kommer att finnas ca 600 miljoner persondatorer. Men samma år räknar man med att totalsumman av olika nätverksterminaler av en eller annan sort kommer att närma sig två miljarder. Då handlar det om handdatorer, om de utvecklade mobiltelefonerna, om personsökare och om andra motsvarande system.

Den ekonomiska kraften i denna omvandling är enorm. Ericsson är Sveriges mest betydelsefulla företag, men finska Nokia har en än mer tydlig position. Dess expansion är nu så snabb att hälften av dess ca 51.000 anställda inte hunnit att vara anställda i företaget ens två år. Och både Sveriges och Finlands ekonomiska utveckling påverkas i omedelbar mening av hur det går med dessa bägge företag liksom hur vi i största allmänhet klarar oss i den nya globala nätverksekonomin.

Det finns en sund konkurrens mellan de två. Att det är Nokia som varit bäst på mobiltelefoner hitintills är ställt utom tvivel,
även om en ny generation från Ericsson nu skapar en ny situation. Men därtill kommer att Ericsson på gott och ont är ett bredare företag med möjligheter - och faror om man inte klarar sig! -
över ett bredare spektrum.

Att det är två nordiska företag bland de tre som dominerar den globala marknaden på ett expansivt område som detta finns det dock all anledning att notera.

Men ingenting är givet för evigt i en så snabb utveckling som denna. På Telcom99 var det svårt att undgå att imponeras av det som de olika japanska företagen hade att visa upp. Hitintills har de tillverkat för den standard som gällt på den japanska marknaden - 120 miljoner människor - men med en global standard på 3G-systemen kommer konkurrenssituationen att dramatiskt förändras.

Om Ericsson och Nokia var den nordiska konkurrenssituationen så var det Telia och Telenor som var det nordiska samarbetet här nere. Efter det att man accepterat Europakommissionens krav blev det bröllopsceremonier mellan de två, och nu går fusionen från plan till verklighet.

Jag har delade känslor inför den.

I grunden är det bra. Men samtidigt fruktar jag att två tämligen defensiva regeringar kommer att begränsa det nya företagets möjligheter. Det är först om det nya företaget rejält börsintroduceras, sköter sig så att det blir en bra kurs på aktien och därefter snabbt går vidare med strukturaffärer och privatisering som det har förutsättning att fungera.

Fusionen kan bara bli en framgång om den blir en del av avsovjetiseringen - om inte uttrycket misstycks - av den svenska regeringens rigida motstånd mot den privatisering och liberalisering som är vägen till framgång.

Framtidsmöjligheterna för Sverige och Norden på dessa områden borde vara stora. Det fanns en rad intressanta svenska mindre företag på lite undanskymd plats i Genève.

Och Finland satsade stort på att lyfta fram hela sin bredd av kompetens. Det skadar inte heller att den ansvarige kommissionären i Europakommissionen lägger ut texten om Europas politik med kärv finsk brytning. Världen lyssnar och noterar.

Jag tror att vi i Sverige har bättre möjligheter - än så länge - när det gäller olika typer av Internet-tjänster. Jag sitter nu med i den jury som den 4 november kommer att dela ut Det Stora Internetpriset till den projektgrupp, det företag, den myndighet eller liknande som gjort bäst insatser för att nätet skall utvecklas som marknadsplats.

Den som är intresserad kan komma med synpunkter och nomineringar på www.storainternetpriset.nu.

Trots allt vad som hände i och kring IP-världen i Genève under den gångna veckan blev det en annan affär som kom att - med viss rätt - tilldra sig störst uppmärksamhet.

I Strasbourg utannonserades i närvaro av förbundskansler Schröder och premiärminister Jospin ett samgående mellan den tyska flyg- och rymdkoncernen DASA och den franska diton Areospatiale-Matra. Plötsligt ser världens tredje största koncern inom den såväl civilt som militärt viktiga flyg- och rymdindustrin ljuset.

Förhistorien har varit lång. Det började egentligen med de konsolideringar som i försvarsneddragningarnas kölvatten ägt rum inom den amerikanska motsvarande industrin och som lett till att de två giganterna Lockheed Martin och Boeing växt fram. Detta födde i sin tur farhågor i Europa och en ny diskussion om att konsolidera den europeiska industrin för att inte alldeles bli svepta av banan av styrkan i de amerikanska företagen med dess förmåga inte minst till forskningssatsningar.

Också regeringarna låg bakom när det därför inleddes diskussioner mellan DASA i Tyskland, Aerospatiale och Matra i Frankrike och British Aerospace i Storbritannien. I utkanten fanns också CASA i Spanien och än mer i utkanten Saab i Sverige.

Det blev ett tjuv och rackarspel av högsta klass. Fransmännen ville inte privatisera så snabbt som de andra ville. Och tyskarna ville ha en paritet med engelsmännen som de senare inte riktigt såg den sakliga grunden för i de olika industriernas satsningar.

Och när det hela såg riktigt kärvt ut gick British Aerospace samman med den stora elektronikkoncernen Marconi, skaffade sig därmed ett betydande fotfäste på andra sidan Atlanten och försköt på ett påtagligt sätt maktförhållandena mellan parterna i den komplicerade trepartsförhandlingen.

Detta var i början av året. Konsekvensen blev att trepartssamtalen om det stora samgåendet - som redan praktiskt taget utannonserats av de tre regeringarna - helt och hållet lades på isen. Känslorna svallade tvärs över den engelska Kanalen.

Sedan har det hänt saker. I Frankrike har industrin konsoliderats genom ett samgående mellan Aerospatiale och Matra som också
öppnat för privatisering. Och tyska DASA - ägt av DaimlerChrysler
- har övertagit spanska CASA.

Och så bomben i förra veckan. Om det i början av året var britterna som snuvade fransmännen och tyskarna på konfekten var det nu revansch med råge. Det talades om en möjlig inbjudan till britterna att möjligen få vara med i det nya företaget. Svaret från London gav ett påtagligt avmätt intryck.

Mycket ligger i vågskålen. Det löst sammanfogade Airbus-konsortiet konkurrerar framgångsrikt med Boeing om vem som skall vara nummer ett i världen när det gäller passagerarflygplan. Det handlar om stora summor och många jobb. Företaget Arianespace konkurrerar med en kombination av svårigheter och framgångar om den snabbt växande marknaden på civila rymduppskjutningar. Floran av satellitprojekt för att ge bredband från rymden som fanns att skåda i Genève visar hur stor den marknaden kommer att vara. Och till detta skall läggas den försvarssektor där lärdomarna från Kosovo nu på allvar kommer att börja påverka både forskning och konkreta beställningar.

Den stora frågan är vad som kommer att hända nu. Och den frågan handlar om avsevärt mer än om bara en företagsaffär. Det handlar om strukturer av stor säkerhetspolitisk betydelse för Europa och för karaktären av förbindelsen över Atlanten.

Vilken väg går Storbritannien? Den frågan ställs i många sammanhang. Den gemensamma valutan är bara en. Och nu kommer hela detta industriella perspektiv när det gäller flyg, rymd och försvarselektronik att läggas till detta.

Kommer British Aerospace att bli en del av ett samlat europeiskt konsortium för att kunna bli stark konkurrent till de amerikanska jättarna, eller kommer man i stället att söka partners på andra sidan Atlanten? Jag är alldeles övertygad om att det är få frågor som under de senaste dygnen varit så föremål för diskussioner på 10 Downing Street som denna.

Frågans förgreningar är många. Just nu accelererar arbetet med den gemensamma europeiska försvarspolitiken. Också den svenska regeringen har fått stryka flagg och acceptera en de facto successiv sammanläggning mellan EU och den Västeuropeiska Unionen. Till toppmötet i Helsingfors i december kommer olika tankar om detta det nya stora europeiska samarbetsprojektet att ligga på bordet. Frågan kommer att föras framåt.

På andra sidan Atlanten är känslorna inför detta något delade. Och det gäller också samgåendena inom den europeiska försvarsindustrin. London ses som den naturliga allierade som kan bilda bryggan mellan den europeiska och den amerikanska kontinentens tänkande. Men det förutsätter faktiskt - även om man inte på alla håll verkar att förstå det - att London är fast förankrad i det övriga Europa. Uppfattas London som på drift ut i Atlanten blir läget ett annat. Frågan om flygindustrins framtid
är en viktig del i detta framväxande mönster av olika alternativ.

Det finns också en svensk förgrening av detta. Saab i Linköping
ägs till 35% av British Aerospace. Och Saabs framtid ligger i att vara en del av de framväxande nya europeiska strukturerna. Ett under oordnande former krympande svenskt försvar kommer inte att räcka långt.

I veckan som inletts förväntas en redovisning av konsekvenserna av centerns och socialdemokraternas uppgörelse i våras om försvaret. Det var ett eländigt beslut fattat under eländiga former utan antydan till kunskap om konsekvenserna. Det förblir för mig en gåta att Lennart Daléus lät sig luras in i detta.

En strategisk detalj i detta rör frågan om långräckviddig radarjaktrobot till Gripen. Det kan förefalla att vara en detalj
- men är det alls inte. Det är kring denna fråga mycket av striden i Europa och Atlanten nu kommer att stå. Och Sverige har en liten med viktig del i detta puzzel.

Det behövs en jaktrobot i Europa med längre räckvidd och bättre prestanda än de som nu finns. Det behovet finns på sikt också i Sverige. Och valet står då mellan att utveckla en europeisk robot i industriell samverkan - ett projekt som kallas Meteor - eller att hjälpa till och ta fram en utvecklad version av den amerikanska robot som redan finns på bl a Gripen. Beslut om vägval kommer att först och främst fattas i London, och de amerikanska uppvaktningarna har varit intensiva.

Så ser vi då väven av olika frågeställningar som många kommer att handla om Storbritanniens europeiska identitet, om hållfastheten i det europeiska försvarsprojektet och om industriella strukturer av stor långsiktig betydelse. Sverige finns med och det är viktigt att vi inte spelar fel. Har regeringen någon politik?

I Storbritannien har debatten om Europa fått ny kraft. Jag tillhörde dem som med viss förfäran följde tongångarna från den konservativa partikongressen nyligen. Den f d premiärministern Thatcher markerade större samhörighet med f d diktatorn Pinochet och avstånd till Europas övriga demokratier på ett sätt som sammantaget blev direkt stötande.

Tongångarna från kongressen i Blackpool har lett till en öppen splittring där bland andra f d premiärministern John Major förklarat att partiets nya euronegativism är ”absurd and crazy”, Men samtidigt drar partiet ut i en kampanj där man talar om
”Slaget om Storbritannien” i sitt motstånd mot den gemensamma valutan.

Utvecklingen oroar. Om det brittiska konservativa partiet skenar iväg i europanegativism av den art som nu börjar att bli allt tydligare kommer partiet förr eller senare att börja att ifrågasättas som regeringsmöjligt även av krafter och intressen som ligger dem nära.

Och därmed kommer man att befästa en generation av Labour-styre i Storbritannien. Man vandrar ut i en öken där inga oaser kommer att finnas.

Nobelpriset i ekonomi tilldelas professor Robert Mundell för hans teorier om s k optima valutaområden. Det är något av en ödets ironi att det är dessa teorier som ofta åberopats - också i Sverige - av dem som på mer akademiska grunder varit skeptiska till den gemensamma valutan. Men nu framträder Mundell som en stark förespråkare för den gemensamma valutan och rekommenderar såväl Storbritannien som Sverige att gå med.

Det är bara att hoppas att det finns de som vill lyssna.

Jag skrev för någon vecka sedan att europafrågorna nu rejält är på väg upp på dagordningen. Försvarspolitiken inför Helsingfors-toppmötet är en del av detta. Så är kommissionens viktiga rekommendation att medlemskapsförhandlingar nu skall inledas - även om det finns villkor för vissa länder - med ytterligare sex länder. Även här har Kosovo-kriget spelat in.

Men en utvidgning kommer inte att äga rum om det inte innan dess skett konstitutionella förändringar som gör EU redo för ett större antal medlemmar. Kommissionen understryker att detta bör vara klart till 2002 för att man då skall vara redo för utvidgning.

Mandatet för den s k regeringskonferens som detta kräver diskuteras nu inför beslut i Helsingfors. Och det finns en betydande spänning mellan den minimalistiska linje som bl a den svenska regeringen företräder och de ambitioner som finns i andra länder.

I dag har i Bryssel den grupp av tre s k vise män som tillsattes av kommissionsordföranden Prodi för att ge ett underlag för den debatten presenterat sina förslag. De föreslår bl a att det nu utarbetas en europeisk konstitution.

Jag håller med om det. Vi behöver en europeisk författning som lägger fast demokratins och samarbetets regler på nivån över de nationella staterna. Det lapptäcke av löst sammanfogade fördrag - Rom, Maastricht, Amsterdam - som finns i dag uppfyller inte de krav på klarhet som inte minst Europas medborgare har rätt att ställa.

Och kan det arbetet inledas nu med sikte på ett förslag för bred debatt om två eller tre år tror jag oerhört mycket vore vunnet. Det handlar om att förankra den europeiska demokratin på ett bättre sätt än i dag.

Veckan som gick var en vecka av plötsliga ”megafrågor”. Till dem hör på nytt frågan om kärnvapen. Bara ett dygn efter den första militärkuppen någonsin i en kärnvapenstat förlorar president Clinton omröstningen i senaten om ratificeringen av avtalet om totalt stopp för prov av kärnladdningar.

Det var det största nederlag som en amerikansk president lidit i en utrikespolitisk fråga sedan president Wilson 1919 inte lyckades att få det Versaillesfördrag som inte minst han själv hade drivit fram ratificerat av senaten. Med konsekvenserna av det misslyckandet fick USA och Europa leva länge.

Det finns tekniska argument mot en ratificering. Den amerikanska arsenalen omfattar nu bara nio olika typer av kärnvapen, och funktionsdugligheten hos dem anses avgörande för möjligheten att avskräcka terrorstater och andra att använda massförstörelsevapen. Och då anses det nödvändigt med viss begränsad funktionsprovsprängning under jord då och då.

Men mot detta skall ställas konsekvenserna av det som nu sker. Att en amerikansk president förödmjukas är en sak. Sakläget är att sannolikheten för att detta avtal kommer att kunna
återuppväckas är liten. Till de som ännu inte ratificerat - och som nu med största sannolikhet inte kommer att göra det - hör inte bara Ryssland och Kina utan också Egypten och Israel.

Vi har lämnar den massiva kärnvapenavskräckningens tid, och den roll som kärnvapen spelar i det globala spelet har reducerats till en bråkdel av vad som tidigare var fallet. Minns att kärnan i den strategiska ekvationen mellan Moskva och Washington handlade länge om antalet kärnvapen på de strategiska robotarna.

Till detta kommer vi inte tillbaka. Men vi förefaller nu att vara på väg tillbaka till en situation där kärnvapenfrågor åter finns med.

Utvecklingen i Pakistan och i spänningen med Indien är djupt oroande. Och en ny strategisk utveckling där USA nu vill bereda marken för ett eventuellt beslut nästa sommar om ett begränsat strategiskt försvarssystem mot robotanfall från t ex Nordkorea eller Iran kommer att kasta upp åtskilliga känsliga frågeställningar med anknytning också till kärnvapenproblematiken på bordet.

Ett sådant beslut är icke förenligt med 1972 års avtal mellan USA och Sovjet - det s k ABM-avtalet - och därför försöker USA nu att få dagens ryska ledning att gå med på att detta ändras på ett sätt som öppnar för ett begränsat amerikanskt försvarssystem.

Sannolikheten för att det skall lyckas är nog so oder so begränsad, och har med största sannolikt begränsats ytterligare under den gångna veckan. Och därmed ökar också sannolikheten för att vi går mot en ny strategisk spänning kring dessa frågor när USA närmar sig sitt beslut samtidigt som Ryssland fått en ny ledning.

Lägg till detta att det återstår att se hur olika regeringsledamöter i viktiga europeiska länder som delvis skolats i kärnvapenmotståndet kommer att kunna hantera dessa känsliga frågeställningar, och vi får ett strategiskt problem av första rangen för de närmaste åren. Förra veckan kastade upp också detta på bordet.

Själv sitter jag i Genève och ser hur regeringen Persson i motstånd mot alternativ i skola och sjukvård sjunker allt längre ner i traditionalism, hur finansminister Ringholm trasslar till det för sig i den ena frågan efter den andra och hur europapolitiken fortsätter att vackla i varje fråga som är central. Då är det föga tröst att de ekonomiska siffrorna ser bra ut.

Under dagen och morgondagen diskuteras här i Genève demokrati och mänskliga rättigheter på Balkan inom ramen för den s k stabilitetspakten. Det är ett av denna s k pakts s k arbetsbord som skall mötas. Och på onsdag skall jag mer handgripligt försöka att samordna det samlade FN-systemets insatser på Balkan.

Och därefter blir det resor till först Paris och därefter Aten för olika möten relaterade till de mer långsiktiga fredsfrågeställningarna i den delen av världen.

En händelserik vecka ligger bakom oss. Jag hoppas det kommer att finnas tid att reflektera över dess konsekvenser. Vi står inför stora frågor.

Genève den 18 oktober 1999


Carl Bildt









Wednesday 
14/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]