Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v43/1999
25/10/1999

Vänner,

Det var sol och sommar när jag lämnade Aten i går eftermiddag. Och fortfarande när jag tittade ner över Otranto-sundet mellan Albanien och Italien flödade solen.

Här går en av Europas dramatiska fattigdomsgränser. Från hamnen i Vlore i Albanien söker människor i desperation att ta sig över sundet mot Brindisi i Italien. Människosmugglingen håller på att utvecklas till industri i en av Europas fattigaste och desperataste bygder.

Men det är förvisso inte bara desperata människor som här försöker att ta sig över till en bättre framtid. Här utvecklas också smugglingsleder av långt mer sinister karaktär. Narkotika. Och unga flickor som dras in i de allt mer utvecklade prostitutionskedjor som håller på att etableras.

Längre upp blir molnen över Europa allt tätare. Hösten har kommit. Och inne i Balkans berg börjar man redan känna av den bistra vintern. I staden Bor i Serbien slogs elsystemet ut i förra veckan av en lika häftig som tidig höststorm. Serbien går mot en vinter hårdare än på utomordentligt länge.

I Grekland diskuterar man framtiden med viss tillförsikt. Även den grekiska ekonomin går nu bättre än vad man hade vågat tro. Och miljoner greker har under de senaste åren börjat att satsa pengar på den aktiebörs som inför perspektivet att landet kommer att bli en del av den gemensamma eurovalutan gått allt bättre och bättre.

Jag tillhörde dem som tidigare trodde att det skulle bli aktuellt att vid det europeiska toppmötet i Göteborg i juni 2001 fatta beslut om Greklands inträde i den gemensamma valutan. Men så kommer det sannolikt inte att bli.

Nu förefaller det så gott som säkert att man med stöd av styrkan i ekonomin kommer att ansöka redan i början av nästa år, och att det därefter blir toppmötet i juni 2000 i Lissabon som kommer att ge grönt ljus. Därmed skulle Grekland kunna komma med vid ingången av år 2001 och således redan vara en del av euron när det svenska ordförandeskapet inleds.

Det finns åtskilligt som måste göras för att fortsätta reformeringen av den grekiska ekonomin. År av socialistiskt vänskapsvälde har producerat en överstor och underkompetent offentlig sektor som är en tydlig börda för landet. Och även om uppspelet inför valen - kanske I mars nästa år - har sin påverkan på det allmänna debattklimatet är det värt att notera alla de uppgifter om vänskapsfavörer och mindre transparenta operationer av olika slag som flyger fram och tillbaka i den offentliga debatten.

Imponerande framsteg - men fortfarande mycket att göra när det gäller att modernisera, liberalisera och euroisera den grekiska ekonomin.

Greklands steg in i euron kommer ytterligare att öka Sveriges isolering. I fråga efter fråga framstår vi som landet som inte riktigt vet vad vi vill. Och det påverkar alldeles självklart också våra möjligheter till inflytande i den europeiska politiken.

F d finansminister Erik Åsbrink var den som undertecknade regeringens proposition till riksdagen om att Sverige nu inte skulle gå med i euron.

Men det var då det. Fri från den tvångströja som statsrådsämbetet tydligen innebär framträder han nu i debattartiklar riktade mot f d statsrådskollegor med argument som vi alltid fört fram men som han tidigare polemiserat mot.

I en debattartikel i DN riktad mot utrikeshandelsminister Pagrotzky skriver han, att ”Sverige förlorar redan i dag inflytande på att stå utanför”, och att han är ”övertygad om att priset för att stå utanför kommer att växa med tiden”.

Just så. Men jag förblir förbluffad över att en person med dessa
åsikter kunde sitta och signera en proposition till riksdagen som innehöll just den politik som han nu varnar för. Makt korrumperar, brukar det heta. Men frågan infinner sig självfallet i vilka andra avseenden som socialdemokratiska statsråd lägger förslag till riksdagen som de tydligen är övertygade om är felaktiga.

Men åter till det övriga Europa.

Jag kom från Aten efter möten både där och i Paris om hur framtiden skall gestalta sig för Balkan. Och det förefaller som om jag kommer att få spendera åtskillig tid på att åka runt och hålla anföranden och diskutera på just detta tema.

För någon månad sedan var den dominerande känslan i de dominerande länderna att man vunnit kriget över Kosovo. Men nu förändras perspektivet.

Man vann kriget, OK, men det finns en smygande känsla av att det finns en risk för att man håller på att förlora freden. Och til syvende og sidst handlar det om att vinna freden. Annars kommer nya krig lika säkert som en gång brev brukade komma med posten.

Jag stryker ständigt under att den stora frågeställningen i regionen är integration kontra desintegration.

Att det är detta som dominerat hela det sekel som nu snabbt går mot sitt slut. Att det är desintegrationen som lett till det ena blodiga kriget efter det andra. Att desintegrationens krafter fortfarande är betydligt mycket starkare än integrationens. Och att detta är en väg som med betydande sannolikhet bär iväg mot nya konflikter och krig.

På sina håll uppfattas mitt budskap som dystert. Det är det också. Men jag minns hur det viftades bort när jag för flera år sedan varnade för krig i Kosovo. Eller när jag så sent som i början av detta år varnade för det stora krig som vi föreföll att vara på väg mot.

I Kosovo förblir situationen besvärlig. Jag är oroad över att situationen vad gäller respekten för mänskliga rättigheter är så dålig som den faktiskt är. Det våld som i dag riktas mot olika minoriteter är inte bara ett hot mot de individer som drabbas, utan också mot freden och stabiliteten i regionen i dess helhet. Och vi skall dessutom veta, att det våld som i politiskt syfte i dag riktas mot icke-albaner i morgon i annat politiskt syfte kan komma att riktas mot albaner själva.

Men det är inte Kosovo som är mitt främsta fokus. Min omedelbara oro gäller Montenegro. Och min stora oro gäller Makedonien. Det
är här vi kommer att ställas inför de svåraste utmaningarna. Här
- mer än i Kosovo - kan regionens sköra balansgång mellan någon form av fred och krig komma att avgöras.

Lilla Montenegro - mindre än halva Stockholmsregionen vad gäller befolkning - befinner sig i ett allt mer utsatt läge. Den kollaps som nu pågår för den jugoslaviska valutan dinar drar med sig Montenegro ner på ett sätt som snabbt kan leda till betydande konsekvenser. Med en månadsinflation kring 150 procent är dinaren på väg mot hyperinflation, och den destabilisering som detta innebär kan snabbare än vad de flesta trott komma att spränga vad som återstår av den jugoslaviska federationen.

Om detta i så fall blir en fredlig process eller ej är en i hög grad öppen fråga. Jag tror det knappast. Varje steg i den långa desintegrationsprocessen har på ett eller annat sätt tagits i blod. Det finns många möjligheter för att så åter blir fallet - och färre för att så inte kommer att ske.

Mycket avgörs av vad som kommer att hända i Serbien. I Paris i veckan tillbringade jag en kväll med Vuk Draskovic från den serbiska oppositionen som starkt argumenterade för att val på ett eller annat sätt nu är den enda möjliga vägen framåt. Han har nu fått huvuddelen av oppositionen i övrigt med sig.

Vi står inför viktiga val i olika delar av regionen.

I Kroatien har den nu allt bräckligare presidenten Tudjman förklarat att de allmänna valen kommer att äga rum den 22 december. Det finns all anledning att vara uppmärksam på vad som kommer att hända där. Regerande partiet HDZ:s ställning är svag, ekonomin är på väg dramatiskt nedåt och äventyr med också regionala konsekvenser för att i valrörelsens slutskede kunna spela på de nationalistiska strängarna kan alls icke uteslutas.

I Makedonien är det val i första omgången till presidentposten nu på söndag. Därefter går de två som får högst röstetal vidare till en andra och avgörande omgång.

Valrörelsen i Makedonien har inte kunnat undgå att påverkas av den nationella frågan i denna stat där slaver och albaner lever samman och faktiskt också sitter i samma regering. En kommentar i slutet av förra veckan i Skopje-tidningen Makedonija Denes visar dock spänningarna.

Man undrade, refererande till de två albanska kandidaterna i valet, i vilket land valet verkligen äger rum.

”De förefaller att vara kandidater för presidentposten i Kosovo och inte i Makedonien, eftersom deras möten vanligtvis är fyllda med tal om Kosovo. De säger t ex att den kommande presidenten måste erkänna Kosovo som en självständig stat. Makedonien - den stat i vilken valet faktiskt äger rum - omnämns som ett land som måste omorganiseras, omstöpas, omdefinieras, ändra sin konstitution och få ett nytt officiellt språk.”

Makedonien har hitintills utvecklats väl. Spänningen när man tog emot alla flyktingar från Kosovo-kriget var mycket påtaglig. Men nu är det över. Den fråga som alla måste ställa sig är om det finns en möjlighet för dagens Makedonien att överleva om utvecklingen i Kosovo skulle gå mot icke bara dagens faktiska självständighet under FN utan också en framtida formell självständighet. Och om en ”omorganisation” av Makedonien på det sätt det nu åter börjar att talas om är möjlig under fredliga former.

Huvudfrågan i regionen förblir integration versus desintegration.

Från soliga Aten landade jag i mer höstkulna Genève. Valdag i Schweiz efter en valrörelse som man har fått vara utomordentligt uppmärksam för att upptäcka alltför påtagliga tecken på. I Schweiz är man van att rösta ofta i olika folkomröstningar, och upphetsningen vid varje valtillfälle blir därmed mindre.

Men valresultatet blev en sensation. Mer nationalistiskt inriktade SVP - Schweizerische Volkspartei - ryckte i väljarandel fram från positionen som landets fjärde till positionen som landets största parti. Man erövrade 14 nya mandat i den 200 ledamöter stora nationalförsamlingen.

Här ligger med all sannolikhet en Kosovo-effekt. Schweiz har under åren tagit mot ett större antal personer från Kosovo än något annat land. UCK-gerillan bildades de facto här i Genève. Och fortfarande är banden tydliga. Samtidigt som spänningarna finns.

SVP:s ledande företrädare har argumenterat inte bara mot flyktingar utan också mot att Schweiz skulle söka medlemskap i någonting alls internationellt. FN och EU ses som lika hotfullt av denna alpdalarnas fundamentalistiska isolationism.

Det är värt att notera att det finns mycket starka skillnader i röstmönster mellan landets olika delar. Medan SVP fick ca 34 % i tyskspråkiga och dominerande Zürich, begränsas framgången till att få ca 8 % i franskspråkiga Genève och bara ca 4 % i italienskspråkiga Tecino. Den schweiziska idyllen brottas inte bara med isolationismen, utan också med de spänningar som ligger i olika attityder mellan dess olika språk- och kulturgrupper.

Jag brukar alltid hävda att det som händer på Balkan också handlar om våra egna samhällen. Om möjligheten att leva samman trots att - och ytterst snarare berikade av - att vi kommer från olika kulturer, erfarenheter och länder. Jag tror att detta är nyckeln till den kreativitet som vi behöver för att bygga en bättre framtid.

Mordet i Sverige på syndikalisten Björn Söderberg handlar också om detta. Om individer och grupper som i sitt hat mot det som är annorlunda bara vill stänga sig inne, och därmed riskerar att underminera den tolerans och den kreativitet som jag är alldeles
övertygad om är nyckeln till Europas och Sveriges framtid.

Därför är det viktigt att vi reagerar. Knappast med förbud som bara leder till att konspirativa mentaliteter får nya möjligheter. Men med att förklara inte minst för yngre människor, med den nyfikenhet på världen som de har, hur alldeles avgörande för framtiden som just toleransen och kreativiteten är. Det är viktigt.

I Paris härom dagen såg jag hur man på Eiffeltornet med jättebokstäver räknar ner till millennieskiftet. I dag är det 68 dagar kvar.

Men under de kommande dagarna kommer vi trots allt att blicka bakåt.

Det var för tio år sedan som historien i Europa på allvar började att skjuta fart igen. Demokratiseringen av sovjetväldet hade nått garnisonsstaten DDR i det delade Tyskland. I Leipzig och Dresden hade människor demonstrerat för frihet som aldrig förr. En vettskrämd kommunistledning hade försökt att få Moskva att kalla ut stridsvagnarna på gatorna för att säkra sin makt på samma sätt som skett i Beijing bara månader innan. Men utvecklingen fick ny kraft för varje dag som gick.

Fortfarande stod muren ogenomtränglig genom Berlin. Det var framför den som president Reagan några år tidigare sagt, att
”this wall must come down”, och för detta avhånats inte minst av europeiska socialdemokrater som vägrade att tala om frihet och demokrati på andra sidan muren och taggtråden genom Europa.

När jag tittar ut genom mitt fönster ser det ut som om molntäcket håller på att lätta lite. Bort mot Mont Blanc finns det till och med strimmor av solen. I höstmörkret över Europa gäller det att ta tillvara på allt av ljus.

Genève den 25 oktober 1999


Carl Bildt









Saturday 
23/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]