Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v45/1999
8/11/1999

Vänner,

I morgon är det ett decennium sedan vi började att bygga ett nytt Europa.

Det var sent på torsdagskvällen den 9 november 1989 som människor vid Bornholmer Strasse i det delade Berlin bröt genom den socialismens och skammens mur som sedan den 13 augusti 1961 hade delat Berlin, Tyskland och Europa.

Allting kom överraskande. Ett sammanträde i Östberlin tidigare på dagen hade diskuterat nya utresebestämmelser för DDR-statens medborgare. Sedan sommaren hade människor via Ungern och Tjeckoslovakien i tiotusental varje månad flytt ”den första tyska arbetare- och bondestaten”. Något måste göras.

Situationen var förvirrad för det parti och den stat som kämpade för sin överlevnad. När de nya bestämmelserna framemot kvällen nämndes på en presskonferens föll svaren på några frågor så att intrycket förmedlades att alla gränsövergångar omedelbart skulle komma att öppnas. Det var inte beslutet, och det var inte meningen, men så kom det i alla fall att förmedlas.

Under timmarna som följde växte trycket på gränsövergångarna lavinartat. Människor samlades i tusental och ville ut ur socialismens DDR. Och vid elvatiden på kvällen gick det inte längre att stå emot. De demoraliserade och förvirrade gränspoliser som tidigare haft order att skjuta för att döda var och en som försökte ta sig ut ur DDR utan tillstånd gav upp,
öppnade grindarna och lät människolavinen bryta in i ett Västberlin som formligen exploderade i en karneval av tårfylld och upprymd glädje över att det omöjliga plötsligt blivit möjligt.

Det var ett under i Berlin.

När budet nådde den tyska förbundsdagen i Bonn, som hade kvällsplenum om långt mer prosaiska ärenden, reste sig ledamöterna spontant upp och sjöng den tyska nationalsången. Året 1989 skrevs definitivt in i den europeiska historien med samma betydelse och kraft som den franska revolutionens magiska år 1789.

Muren i Berlin var både symbolen för och substansen i ett Europa som var delat mellan frihet och demokrati å den ena sidan och ofrihet och förtryck å den andra. I det fria Europa varierade de politiska färgerna, medan det i ofrihetens Europa bara var socialismens och kommunismens röda fanor och teser som var tillåtna.

När muren föll var det uppenbart att allt detta skulle komma att förändras. I juni hade fria val i Polen redan lett till att kommunismens och socialismens krafter hade förlorat. Men så länge DDR fanns kvar, med dess mycket starka sovjetiska stridskrafter, var ingenting avgjort och allt var möjligt. Tidigare under året hade den kinesiska kommunistledningen dränkt frihetskraven i Beijing i blod.

Den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov var, enligt min mening, på många sätt grovt överskattad. Att i dag läsa de böcker han då gav ut och som lästes världen över är lätt plågsamt. Han trodde fortfarande på det sovjetiska systemet, och trodde att det gick att med lite ökad öppenhet reformera det för att göra det livskraftigt och framtidsfähigt. Det var en massiv felbedömning.

Ändå var och är han en historisk person som förtjänar att hedras. Han fattade ett enda beslut som kom att bli alldeles avgörande. Beslutet grundades i den massiva missuppfattningen att de socialistiska systemen kunde reformeras. Det innebar att han inte var beredd att försvara dem med de våldsinstrument som gång efter annan tidigare kommit till användning. Av historiskt fel skäl fattade han historiskt rätt beslut.

Det var när det blev uppenbart att han menade allvar med att inte sätta in våld som allt rämnade. Visserligen var han inte helt trogen sitt beslut. Händelserna i Baltikum i början av 1990 kan det finnas skäl att återvända till.

Men han kallade inte ut stridsvagnarna på gatorna på det sätt som skett i Östberlin 1953, i Budapest 1956, i Prag 1968 och i Beijing tidigare under 1989, och utan stridsvagnar visade sig socialismen inte vara möjlig. På kvällen den 9 november 1989 föll socialismen och återföreningen av det delade Europa inleddes.

Den västliga politiker som mer än någon annan förtjänar att hedras är alldeles självklart Helmuth Kohl. Jag hade haft förmånen att lära känna honom åtskilliga år innan han togs på större allvar utanför Tysklands gränser. Det som imponerade på mig var inte minst den känsla av historiskt ansvarstagande som bar fram honom.

Han hade som barn sett nazismens och krigets Tyskland. Han var och är starkt medveten om den moraliska börda som nazismen och dess offer innebar också för de som byggde demokratin i det västliga Tyskland under de sköra efterkrigsåren. Han visste att han levde i en delad nation som förr eller senare skulle komma att finna sin enhet och att det skulle vara ett brott att för framtiden avskriva den möjligheten. Han kände stark tacksamhet till den amerikanska demokratin för vad den gjort för Tysklands och Europas frihet, men han visste också betydelsen av att bygga broar till det Ryssland som fanns under Sovjetunionens skal.

Han hade, inte minst av de tyska socialdemokraterna SPD, kritiserats för att inte velat stänga möjligheten till en
återförening av landet. Dessa hade i stället gett sig in på en tämligen långt gående ideologisk avspänning med det östtyska kommunistpartiet SED. De såg i tal om frihet och återförening snarast ett hot mot den stabilitet som i stället skulle byggas på någon typ av samförstånd med maktens män i socialismens Europa.

Men hösten 1989 var det inte den ena eller den andra planen det handlade om, utan att människor som förvägrats rätten att rösta i fria val i stället valde att rösta med sina fötter. Systemen kom därmed att sprängas underifrån.

Helmuth Kohl var den politiker som såg historiens pil. Han förde den politiska utvecklingen under ytterligt känsliga månader i banor som möjliggjorde att Europa i fred kunde ta dessa steg mot frihet. Det var långt ifrån självklart att det skulle lyckas.

Vad som hände efter murens fall är även det historia. Jag träffade Helmuth Kohl i Berlin de första dagarna i december. Då trodde han att allt skulle komma att gå snabbare än vad han hade vågat att säga offentligt. Men det var nog först när han i Dresden den 19 december möttes av folkhavet med tyska flaggor som ropade efter enhet och förening som han visste att språnget måste tas.

Tyskland höll de facto på att återförenas. Frågan var egentligen bara om det skulle ske i Västtyskland genom att DDR närmast skulle tömmas på människor sedan muren fallet, eller om det skulle gå att driva fram de politiska förändringar som skulle skapa de politiska och ekonomiska förutsättningarna för människor att bo kvar. Kohl vågade språnget.

När det blev fria val i DDR den 18 mars blev det en jätteseger för CDU. Områden som historiskt varit SPD:s högborgar röstade för kanslern Kohl. SPD hade inte kunnat bestämma sig för om det som höll på att ske var bra eller dåligt. Man hade i grunden haft fel och man hade inte klarat av att byta fot tillräckligt snabbt.

Så tog då CDU makten i DDR-staten. Kohls diplomati inte minst med Gorbatjov beredde marken för fortsättningen. I Kaukasus slöts den 16 juli det historiska avtal som gjorde Tysklands återförening möjlig inom ramen för såväl det europeiska samarbetet som NATO. Någon tysk neutralitetsväg fanns aldrig för Kohl.

Den 20 september fattade DDR:s parlament med röstsiffrorna 295 mot 80 beslutet att upplösa sin stat och bli en del av den tyska förbundsrepubliken.

Vid det Brandenburger Tor i Berlin där muren blivit symbolen för Europas delning firades Tysklands återförening den 3 oktober 1990. Det hade gått mindre än ett år sedan torsdagskvällen den 9 november.

Reaktionerna när muren föll var många.

För Sveriges del kom dåvarande utrikesministern Sten Andersson att hantera saken mindre väl när han vid besök i Moskva dagen efter fann anledning att varna för ”tysk chauvinism”. Han anslöt sig därmed till dem som inte riktigt visste om det som nu hände var bra eller dåligt. Men det var inte chauvinism som drev de människor som i Berlin firade återföreningen, utan i stället drömmar om frihet, demokrati och förening.

Sten Anderssons ord var pinsamt malplacerade. De kom dessutom strax efter det att han vecklat in sig i ett egenartat förnekande av att de baltiska länderna någonsin skulle ha ockuperats av Sovjetunionen.

Kring detta diskuterades det mycket i Sverige under de åren. 1980-talet hade varit ett decennium av betydande utrikes- och säkerhetspolitiska diskussioner i Sverige. I mångt och mycket hade dessa kommit att handla om synen på Sovjetunionen, dess system och den politik som man bedrev.

Medan socialdemokraterna hade kommit att utvecklas i riktning mot tron att stabilitet kunde byggas på samförstånd med maktens män i socialismens del av Europa, var det ingen tvekan om att jag kom att tillhöra dem som var fast övertygade om att det måste komma en systemförändring i dessa länder. Det fanns dessutom inslag av aggressivitet i den sovjetiska utrikespolitiken som gav anledning till stark oro. Invasionen av Afghanistan julen 1979 var en viktig händelse. Och med dessa olika synsätt kom vi att reagera olika på olika händelser.

Medan vi talade om friheten i hela Europa ansåg socialdemokrater att sådant tal hotade freden. Medan vi ville tala om frihet för Estland, Lettland och Litauen ville socialdemokrater bara tala om frihet för mer avlägsna nationer. Och när vi försiktigt ville
öppna för ett fullt svenskt deltagande i det europeiska samarbetet ansåg socialdemokraterna att neutralitetspolitiken för evigt gjorde detta till en omöjlighet.

I sin halvmemoarbok, som kommer ut i dag, berör Ingvar Carlsson mer i förbigående dessa motsättningar. Han skriver om hur Olof Palme, trots varningar från erfarna diplomater som Sverker
Åström, valde att skruva upp konfrontationen med oss moderater just därför att han ansåg att vi företrädde en annan utrikespolitisk syn i viktiga frågor. Och om hur detta kom att sätta sin prägel också på diskussionen om ubåtskränkningarna.

I detta hade han självklart rätt. Det fanns en betydande skillnad i synen på Sovjetunionen och dess politik. Jag talade någon gång om att det fanns ett systemfel i deras syn på Sovjetunionen. Detta var år då också den svenska socialdemokratin som parti inledde partikontakter med det sovjetiska kommunistpartiet.

Det som förvånar med Ingvar Carlssons bok, som annars är skriven med noggrannhet som tydlig ambition, är att han förefaller att leva kvar med en tämligen föråldrad bild av Sovjetunionen. Sedan dess fall har vi lärt mycket mer än vad vi då visste om de metoder inåt och utåt som den sovjetiska regimen använde.

Bilden av Sovjetunionen målas i dag mörkare av snart sagt varje historiker, forskare eller analytiker som haft möjlighet att se arkiv öppnas och höra människorna vittna.

En central och uppmärksammad mening i Ingvar Carlssons bok handlar om ubåtskränkningen i och kring Hårsfjärden i Stockholms södra skärgård hösten 1983. Han skriver att ”om dagens kunskap varit tillgänglig 1983-82 är det inte troligt att regeringen pekat ut Sovjetunionen som den kränkande nationen.”

Det är ett märkligt påstående. Allt det vi sedan dess lärt oss om Sovjetunionen i olika avseende borde snarast ha lett till att fjällen fallit även från de klentrognas ögon.

Jag minns att ett av de stora mysterierna då var att det saknades så gott som varje kännedom om att Sovjetunionen i Östersjön eller annorstädes skulle ha miniubåtssystem av den typ som hade konstaterats av den ubåtsskyddskommission som jag var en del av. En kommission vars slutsatser i denna del verifierats av samtliga kommissioner och undersökningar sedan dess. Just detta var en ofta avgörande punkt i den kritik som levererades av dem som inte ansåg att Sovjetunionen var ansvarigt.

I dag vet vi oändligt mycket mer på den punkten. Inte bara de faktiska sovjetiska miniubåtarna i olika varianter som till stor del blivit kända. Nu finns också en helt annan kunskap om de förband, också i Östersjön, som dessa ingick i, vilka uppgifter dessa förband hade, hur de opererade och var de var baserade.

I motsats till vad Ingvar Carlsson antyder har det dessutom också i medier i Ryssland stigit fram personer som sagt sig ha varit med om ubåtsoperationer också på svenskt territorium.

Vi vet mycket mer i dag. Men det är samtidigt sant att vi ännu inte vet allt. Den ryska öppenheten rör inte allt om det sovjetiska förflutna.

Att Sverige under 1980-talet och en bit in på 1990-talet kränktes av ubåtar är fakta som inte går att komma ifrån. Ingvar Carlsson har på denna punkt ingen annan uppfattning, även om han säger att han tror att kränkningar var färre än rapporterna, vilket är ett tämligen okontroversiellt påstående.

Frågan är då varifrån dessa ubåtar kom. Någonstans ifrån måste de faktiskt ha kommit. De var inte svenska.

Här brukade Ingvar Carlsson hävda, och gör det fortfarande, att politiker i ansvarig ställning inte borde uttala sig utan bevis som var juridisk bindande. Jag tyckte alltid att det var en orimlig ståndpunkt. Vi kunde inte blunda bara därför att allt inte kunde bevisas.

Men även för dem som då accepterade Ingvar Carlssons argument att politiker i ansvarig ställning inte bör uttala sig i nationalitetsfrågan utan bindande bevis måste hans svävande skrivningar i dag framstå som märkliga.

Om statsministern eller partiordföranden Ingvar Carlsson enligt någon märklig doktrin inte kunde ha någon åsikt, finns det väl nu efter, i vissa fall, mer än ett decennium ingen anledning för privatpersonen Ingvar Carlsson att inte våga eller kunna redovisa en uppfattning eller ens en teori.

Ty någonstans ifrån kom ju rimligen dessa ubåtar och då är det frågan om Sovjetunionen eller NATO. Ingen annan har seriöst antytt något annat alternativ.

Förutom all den kunskap som vi då hade, ofullständig som den kan ha varit, i förening med den nya kunskap vi fått, inte bara om tekniken i miniubåtarna utan också om det sovjetiska systemet, måste vi också reflektera över sannolikheten att ihållande ubåtsoperationer mot Sverige under 1980-talet skulle ha kunnat förbli en hemlighet i t ex Washington. Ett Washington där det snarare är regel än undantag att hemliga operationer förr snarare
än senare blir offentligt kända.

USA bedrev djupt hemlighållna ubåtsoperationer mot Sovjetunionen under flera decennier. En del av dessa läckte det ut uppgifter om redan på den tiden, men mer fullständigt har de kommit att beskrivas bl a i en uppmärksammad bok under det senaste året. Det handlade om stora och specialombyggda ubåtar som gjorde djärva operationer långt in på sovjetiskt territorialvatten i Fjärran
Östern och vid Kola-halvöns kuster.

I dag vet vi således väsentligt mycket mer än på 1980-talet såväl om de system som faktiskt fanns och opererades på den sovjetiska sidan, inte minst i Östersjöområdet, som om de hemliga operationer i andra områden och med annan teknik som skedde främst från amerikansk sida.

Jag fann inget alltför märkligt, och gör det fortfarande inte, i dessa sovjetiska operationer. De hade en strategisk logik som det krävdes politisk blindhet för att inte se. De följde av den mentalitet och den säkerhetssyn som präglade det numera hädangångna sovjetiska systemet och de gick självfallet inte att bedöma fristående från vad som skedde globalt mellan de bägge då dominerande supermakterna.

Förr eller senare kommer det förhoppningsvis att vara möjligt att lätta på de tunga hemligstämplar som ligger på de rapporter som försvarsledningen under dessa år lämnade till regeringen om ubåtsoperationerna längs våra kuster. Jag skulle välkomna det. Men frågan om när det är möjligt, inte minst med hänsyn till det skydd för källor som underrättelsearbete förutsätter, överlåter jag åt andra att bedöma.

Jag har inte hunnit läsa hela Ingvar Carlssons bok och det vore därför orättvist av mig att bedöma den i dess helhet. Men det jag läst ger intrycket av en på många sätt defensiv bok. Han vill inte riktigt veta varifrån de besvärande ubåtarna kom. Han skriver även att ingen egentligen ville ha löntagarfonderna. Han försöker ge logik åt alla turerna om kärnkraften. Ett hedervärt men i grunden defensivt bidrag till historieskrivningen.

Men för mig handlar vardagen inte främst om det som var, utan mer om det som skall komma.

Under de närmaste dagarna kommer det att skrivas och sägas mycket om den europeiska utvecklingen under det decennium som gått och det kommer att dras upp linjer för den utveckling som ligger framför oss.

Återföreningen av Tyskland ledde till ett stort steg framåt i det europeiska samarbetet. I mångt och mycket kom detta att drivas av Helmuth Kohl. Han visste att det fanns farhågor, kanske allra främst i Frankrike, för den styrka som ett återförenat Tyskland skulle representera i det nya Europa. Därför ville han göra klart att Tyskland inte strävade efter egen makt, utan genom ett utbyggt europeiskt samarbete ville dela den med andra. Det handlade om att möta farhågorna för ett förtyskat Europa genom att erbjuda ett europeiserat Tyskland.

Det var detta som ledde till att den Europeiska Gemenskapen i Maastricht blev den Europeiska Unionen, med planer på både en gemensam valuta och en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Och det var detta som ledde till öppningen för nya medlemmar, till vilka Sverige 1995 kom att räknas.

Under 1990-talet har kärnländerna i Europa fått en gemensam marknad, en gemensam valuta och en gemensam gräns. Kohls vision om ett återförenat Tyskland i ett utbyggt och starkare europeiskt samarbete har steg för steg kommit att förverkligas. Men i huvuddelen av det av Europa som jag kommit att bli verksam i har freden och friheten successivt stärkts under detta decennium. Bara det finns anledning att notera.

Men mycket återstår. Den Europeiska Unionen är fortfarande inte den fredskraft som krävs. Utvidgningen med nya medlemmar går långsamt.

På onsdag presenterar Europakommissionens president Romano Prodi kommissionens förslag inför den s k regeringskonferens om det framtida samarbetet inom den Europeiska Unionen som kommer att inledas i och med toppmötet i Helsingfors i december. Förslaget kommer med stor sannolikhet att bygga på den rapport som kommenterats tidigare i dessa veckobrev.

Jag sitter denna morgon i Bryssel för samtal med utrikeskommissionären Chris Patten om Balkan-frågor. Senare under dagen fortsätter jag till NATO:s militära högkvarter i Mons för
överläggningar med den europeiske biträdande ÖB för NATO som kommer att bli nyckeln i utvecklingen av de mer militära delarna av den gemensamma europeiska politiken. Också där står Balkan på dagsordningen innan jag i kväll återvänder till Genève.

Efter en dag med olika engagemang i Oslo på torsdag bär det av för mig till Montenegro med dess nu allt akutare problem. I förra veckan beslutade man att införa den tyska marken d v s i realiteten euron som parallell valuta i landet, och därmed ställdes den jugoslaviska dinaren åt sidan. President Djukanovic var i Washington för att försäkra sig om stöd.

Men även om reaktionen från Belgrad ännu varit mild finns det all anledning att mycket noga följa en utveckling som inom sig bär betydande risker för ytterligare blodiga konflikter på Balkan. Mitt uppdrag är att bedöma och rapportera inte minst till FN:s generalsekreterare inför det toppmöte som äger rum med OSCE i Istanbul under veckan som kommer efter denna.

Därmed sätter jag långsamt punkt för denna veckas brev.

Domarens betydelsefulla bedömning av Microsofts monopolmöjligheter och de med all sannolikhet vitt gående konsekvenser detta kommer att ha. Förberedelserna för de nya världshandelsförhandlingarna i Seattle i slutet på månaden. Den allt mer omänskliga ryska operationen i Tjetjenien. Nordiska Rådets session i Stockholm. Beskedet från OECD att Sverige toppar listan över skattetyngda länder i världen. Och inte minst gårdagens och dagens positiva steg framåt för borgerligt samarbete i Sverige genom den utbyggda gemensamma ståndpunkten i riksdagens finansutskott.

Allt skulle vara värt att kommenteras men till mycket kommer det säkert att finnas anledning att återkomma.

Denna vecka blir de europeiska tillbakablickarnas och framtidsperspektivens vecka. Och det med all rätt.

Bryssel den 8 november 1999



Carl Bildt


PS. Det blev Aftonbladet som vann Det Stora Internetpriset, i den mån Du inte redan noterat detta.









Saturday 
23/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]