Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v46/1999
17/11/1999

Vänner,

Det var det vanliga planet mellan Pristina och Rom. Tidtabellen var rätt ungefärlig. Varje eftermiddag fram och tillbaka.

Inga egentliga biljetter. FN-folk kom alltid med. Andra som hjälpte till likaså. Det var World Food Programme som stod för flygningen och bjöd på plats för dem som ansåg ha skäl till det. En och annan journalist.

Men i fredags inträffade tragedin. Planet hade just kommit in
över Kosovo. Någonting gick uppenbarligen snett. Det slutade i katastrof på en bergssida. Alla förlorade livet.

Under mina två år i Bosnien hade jag den oskattbara förmånen att ingen av mina medarbetare förlorade livet. Vi hade två allvarliga olyckor men utan dödlig utgång. Bara kort efter det att jag lämnat Sarajevo omkom flera av mina medarbetare i en helikopterolycka i de bosniska bergen. Jag minns samtal med efterlevande som om det var i går.

Nu är det 24 människor som förlorat livet. Jag kände ingen av dem närmare. Men jag har flugit med dessa människor i detta plan på denna sträcka. Det var bara veckor sedan. Unga. Hängivna. Elegansen långt borta. Ofta med erfarenhet från andra konfliktzoner eller andra hjälpprogram. Det fanns sannerligen ingen Business Class på denna flygning.

Det internationella freds- och hjälparbetet är inte utan risker.

I lördags kväll flög jag från Genève och Rom till flygplatsen i Dubrovnik. Det var här den amerikanske handelsministern Ron Browns plan störtade rakt in i berget vintern 1996 när han kom från Bosnien. Men nu var allt lugnt. Min färd gick snabbt vidare i FN-bilar till Herzog Novi i Montenegro. Vi passerade gränsen in i Jugoslavien utan några problem.

Det är två och ett halvt år sedan jag senast var i Montenegro. Under mina år i Bosnien hade jag vid några tillfällen anledning att komma hit. Det fanns trådar av skiftande slag som löpte från Bosniens olika serber till de olika intressen som fanns och finns i denna delrepublik i Montenegro. Och den har sin alldeles speciella charm.

Nu står Montenegro i centrum för mycket av uppmärksamheten kring Balkan. Under ledning av president Djukanovic och under trycket av sammanbrottet för Milosevics politik i Belgrad tas steg efter steg som kan komma att leda fram till självständighet för Montenegro. En del av slutkampen om Jugoslavien står just här.

I början av augusti presenterade man en s k plattform för en förändrad relation mellan Serbien och Montenegro som gick mycket långt när det gällde att luckra upp de redan tunna banden.

Spänningen är inte ny. Montenegro har en stark självständighetstradition. Här kom aldrig det ottomanska väldet att utöva kontroll under sitt halva årtusende i regionen. Motståndet var starkt, och naturen är sträv. Det sades att en invaderande armé som var liten snabbt kunde besegras, men en som var stor långsamt svalt ihjäl.

Det är ett kärvt men vackert landskap. Över Kotor-bukten med dess imponerande och för Medelhavsområdet alldeles unika fjordladskap reser sig berget Lovcan rätt upp mot skyn mer än 1 700 m. Bakom den omedelbara bergskedjans imponerande höjder breder sig Montenegros kärva, steniga och fattiga berglandskap ut.

Det blev fascinerande och viktiga dagar i det lilla land som nu igen fått stor betydelse. Med ca 640 000 invånare normalt, nu
”förstärkt” med kanske 60 000 flyktingar allra främst från konflikten i Kosovo, är det ett pytteland i jämförelse med mer än tio gånger större Serbien.

Men när Milosevic i Belgrad på punkt efter punkt missbrukat och förvridit de federala institutioner som skall förena Serbien och Montenegro har den montenegriniska ledning som valdes i presidentvalet i oktober 1997 och parlamentsvalet i juni 1998 svarat med en allt tydligare demokratisk reformorientering och politisk västorientering.

Montenegro ligger långt från Sverige. Anknytningarna är inte många.

På väg längs Kotor-buktens hisnande vackra stränder noterar jag dock att sjömanstraditionen från staden Perast haft sin betydelse
även i vår del av världen. Det var här som Peter Den Store lät träna de som skulle bli hans flotta. Och det är till ära av den Matija Zmajevic som blev amiral i hans Östersjö-flotta och besegrade den svenska flottan 1712 som den ryska östersjöflottans flagga hänger i den lilla barockkyrkan.

Då fanns banden mellan det stora Ryssland och det lilla Montenegro. När Karl XII sökte en allierad i Höga Porten i Istanbul, och efter katastrofen i Ukraina fick söka sin tillflykt under sultanens skydd i Bender, var det hos det ottomanska väldets svurna motståndare bland Montenegros bergskrigare och sjömän som Peter Den Store sökte en del av sitt stöd.

Men det var länge sedan. Glömt av så gott som alla. På gatan i Podgorica träffar jag nu i stället mannen som stolt berättar om den restaurang han öppnat och inte utan framgång driver på Götgatan i Stockholm. Jag och mina medarbetare ställer upp för fotografering med honom och hans familj. Jag utlovar ett besök när tiden ger tillstånd till den saken.

Längs kusten från Herzog Novi vid gränsen till Kroatien ner mot Bar ser jag en ekonomi i spillror efter ett decennium av krig i regionen.

Turistanläggningar som skulle kunna tillhöra de attraktivare i Europa ligger öde och övergivna. Stränder med hänförande skönhet. Det är på många håll tydligt att man inte haft pengar till underhåll.

Den moderna hamnen i Bar, en gång utbyggd med stora lån från Världsbanken, ligger så gott som öde. Hamndirektören hemfaller till egenartat tal om ”alkemi” när jag frågar honom hur han klarar av att betala löner till 1 700 anställda varje månad. Från och med denna månad måste lönerna dessutom betalas i D-mark.

Nåja, alkemin är av mer handfast slag. Långa traditioner av att göra som man finner lämpligt för att överleva har i den mer moderna tiden omvandlats till rena vidunder för snabba havsfärder
över till södra Italiens kust. Till hamnen kommer fartygen med sina laster av cigaretter från olika länder. Efter diverse formaliteter försvinner dessa laster ner i fartvidundren för att på nätterna vidarebefordras via välorganiserade men alls icke skattebetalande organisationer tvärs över havet till väntande europeiska marknader.

Jag ser ett 40-tal av dessa vidunder ligga sida vid sida. De sägs vara kapabla till farter upp mot 70 knop och vardera kunna ta laster på 4-5 ton. Fram mot kvällen ger de sig iväg, och tidigt på morgonen måste de vara tillbaka. Det är många miljoner av valfria valutor som ”alkemin” längs den montenegriniska kusten förefaller att producera. Överlevnad är en konstart i denna del av världen.

Men det är ett kontrasternas land.

Jag äter potatissoppa med flyktingarna i den gamla fabriksbyggnad en bit från Bar som nu blivit hem för människor som tvingats att fly från Kosovo. FN:s flyktingorganisation hjälper till. En katolsk hjälporganisation står för en tallrik soppa och en bit bröd om dagen. Just här är det serber. Barnen leker i det milda regnet som om det bara var en ny lekplats som de tillfälligt kommit till. I de äldre människornas ansikten är det inte svårt att läsa spåren av tragedin.

Men det som bekymrar mest är de ca 10 000 romer/zigenare som kommit som flyktingar från Kosovo och som ingen vill ta emot. När UNHCR frågade olika länder var det inte ett enda land som var villig att ta emot en enda romflykting från Kosovo.

De är människor utan land, utan hem och utan hjälp. Men de är lika fullt människor som har rätt till en rimlig framtid utan att behöva känna rädsla och förföljelse.

Kring detta fortsatte diskussionerna med de olika FN- och andra internationella hjälpföreträdare som nu arbetar i Montenegro. Men först svepte den svarta Audi som statsprotokollet ställt till mitt förfogande upp i de hisnande bergen, över högplatån, ner mot Skhoder-sjön och kort över slätten ner till huvudstaden Podgorica. Många hästkrafter och något färre pistoler i bilen. Landet har sina traditioner.

Samtalen med president, premiär- och utrikesministrar handlar om landets ekonomiska och politiska situation och läget i regionen. Det spekuleras om en brytning med Belgrad och ett referendum om självständighet. Veckan innan hade man defensivt infört D-marken som parallell valuta för att skydda sig mot effekterna av den jugoslaviska dinarens snabba fall och den accelererande inflationen i Serbien. Jag möter konfliktgarvade journalister i lobbyn på hotell Crna Gora. Det spekuleras och diskuteras om framtiden.

Mina samtal är öppna, konstruktiva och framåtsyftande. Vi har alla ett starkt intresse både av demokratisk utveckling, ekonomiska reformer, social utveckling och politisk stabilitet. Inte bara här, utan i regionen i dess helhet. Det finns en tyst medvetenhet om att så gott som varje separationsprocess i det som en gång var Jugoslavien hitintills varit en process som skrivits i blod.

Vi diskuterar vägar, möjligheter och faror på den väg som ligger framför landet. Stödet och förankringen i det som vi i omvärlden vill göra för regionen i dess helhet är viktigt. FN har ett gott namn. Det är viktigt att hålla alla kanaler för kontakter så
öppna som möjligt.

Jag blir allt mer bekymrad över det ekonomiska läget. Montenegros ekonomi har som alla andra ekonomier i området drabbats hårt av Kosovo-konflikten. Det finns en risk för att man i den politiskt laddade atmosfären bortser från detta.

Det lilla landets befolkning har ökat med mer än en tiondel. Kanske låter 60 000 inte så mycket, men det är som om vi i Sverige sedan i juni skulle ha fått vår befolkning ökad med ca en miljon flyktingar. Även för ett relativt rikt land som vårt hade det varit en mycket tung börda. För ett land som under det senaste decenniet gått ständigt nedåt är läget än värre.

Till detta skall läggas förlorade investeringar, försenad reformprocess, ökade politiska spänningar i regionen och en allt mer akut konflikt med Serbien. Med få undantag lyckas jag inte lokalisera någon mer betydande del av landets industri eller näringsliv med ”alkemin” i Bar, möjligen ett bryggeri i Niksic och sannolikt den stora vinodling som producerar det alldeles utomförträffliga röda Vranac-vinet som möjliga undantag som förefaller att stå på ekonomiskt sund grund.

Det behövs hjälp på många områden.

Innan jag i går eftermiddags lämnade Montenegro besökte jag mentalsjukhuset i Kotor, landets egentligen enda. Ansvar inte bara för gravt mentalt störda människor från det egna landet utan nu också för människor som kommit att drabbas av svåra mentala störningar efter det som de utsatts för eller varit med om i Bosnien eller Kosovo.

Det är som att stiga ner i en undre värld av skräckföreställningar, galler och mänskligt elände. Men också att möta de människor som med endast begränsade resurser, och alltför ofta bortglömda också av sitt eget samhälle, försöker att hjälpa de människor som ofta förskjutits av samhället i övrigt. De behöver hjälp, och de förtjänar hjälp.

Borgmästaren och massmedia kommer omedelbart till mentalsjukhuset för att rapportera om och kommentera mitt besök. Ingen av dem har varit där förut. De ser sig förvånade omkring.

Här är det FN:s hälsoorganisation WHO som i samarbete med italienska och schweiziska frivilligorganisationer försöker att ge lite av mänsklighet åt dem som förlorat till och med sitt förstånd. Kläder. Mat. Någon form av sängkläder. Gränsen mellan omänsklighet och mänsklighet behöver inte vara dyr.

Jag passar också på att ha överläggningar med FN:s observationsstyrka på den lilla Prevlaka-halvön som tidigare militärt skyddade och säkrade inloppet till den väldiga Kotor-bukten med dess marina baser. Sedan 1992 finns här, efter en överenskommelse mellan Belgrad och Zagreb, en liten FN-styrka som kontrollerar och övervakar området i avvaktan på att parterna skall finna en diplomatisk lösning.

Sju år senare låter sig framstegen knappt mätas. Men med överste Williams från Nya Zeeland diskuterar vi olika vägar att kanske börja att få en viss rörelse i en annars orörlig situation. Det
är en strategiskt utsatt position i ett strategiskt laddat område.

Befästningsresterna reser sig i historiska avlagringar bakom snart sagt varje kulle. Österrikiska. Spanska. Venetianska. Ryska. Franska. Alla har de lämnar sina mer eller mindre betydande ”visitkort” efter de tider då de försökt att behärska detta område.

Nu sitter jag i Rom på mellanstopp mellan dagarna i Montenegro och ett dygn i Istanbul. Onsdag morgon flyger jag från det Gamla Rom till Nya Rom - det var ju så det var när det romerska riket flyttade imperiets huvudstad härifrån till den nya stad som byggdes vid Bosporen.

Och det var när de bägge delarna av det som en gång varit detta enade imperium sakta gled isär, och så småningom de olika delar av den kristna kyrkan som hade sina säten i de respektive metropolerna, som den kulturella skiljelinje som betytt så mycket på Balkan kom att dras just där som FN:s observatörer i dag försöker att trygga stabilitet och fred.

I Istanbul är det toppmöte med Organisationen för Samarbete och Säkerhet i Europa. Det är torsdag och fredag som gäller för detta.

I morgon bitti har ett antal utrikesministrar med bl a Madeleine Albright från USA och Igor Ivanov från Ryssland ett frukostmöte för att diskutera arbetet med den s k stabilitetspakten för sydöstra Europa. Det är på väg. Jag har en del att säga om bl a Montenegro. Men redan i morgon styr jag kosan tillbaka till Genève.

I Istanbul kommer diskussionerna om reaktionerna på den ryska krigföringen i Tjetjenien att dominera, även om ansträngningar att få till stånd samtal om den låsta situationen på Cypern också blir viktiga. President Jeltsin skall leda den ryska delegationen. Det är många som med viss spänning ser fram mot det. President Clinton är där som en del av en större rundresa som nästa vecka kommer att ta honom också till en amerikansk militärbas i södra Kosovo.

Den ryska framfarten i Tjetjenien är klart oroande. Premiärminister Putin försvarar den visserligen med att amerikanarna friskt skjuter kryssningsrobotar på främmande länder när deras ambassader angrips och att NATO bombade i Jugoslavien utan större hänsynstagande. Men oavsett hur det var med dessa saker är det alldeles uppenbart att den ryska insatsen i Tjetjenien innebär ett våld som går långt utöver vad nöden kräver.

Bakgrunden har jag skrivit om tidigare. Bombattackerna i Moskva. Sekler av motsättningar i det kaukasiska området. En rysk oro för vad som kommer att hända i Ryssland i dess helhet om man inte får detta under kontroll. Så långt finns det anledning till förståelse.

Men det som oroar är inte bara brutaliteten i framfarten mot oskyldiga människor i Tjetjenien och de flyktingströmmar som vi nu ser, utan det som inte kan undgå att oroa är den allt tydligare militarismen i tonfallen från Moskva. Det finns en tydlig strävan att nästan som ett mål i sig demonstrera rysk militär makt.

Efter ett sammanträde med det s k nationella säkerhetsrådet säger försvarsministern på fullt allvar att USA står bakom ett försök att via Kaukasus destabilisera hela Ryssland. Och premiärministern kommer med löften om att försvarsanslagen nästa
år skall öka med 57%.

Det är ett muller av militarism i den ryska politiken som man inte kan undgå att notera.

Ryssland bryter nu öppet mot det avtal om begränsning av de konventionella militära stridskrafterna i Europa som länge ansetts så betydelsefullt. Dess s k flankbestämmelser reglerar hur många stridskrafter som man får ha i detta område, och de sätter man sig nu med betydande arrogans över.

Detta har sin mer direkta betydelse också för oss. Den andra av de bägge flankområden som finns i detta avtal ligger i det nordvästra området, d v s i det nordliga område som vetter mot bl a Östersjön. Jag ser att den ryska duman i allmän aggressivitet nu fattat beslut om att förbjuda handeln med Lettland.

Det är viktigt att vi reagerar med tydlighet när den ryska politiken innebär övergrepp mot principer som är fundamentala. Moskva pekar på att Tjetjenien är en del av Ryssland. Det är rätt, men i Rysslands internationella åtaganden ingår styrkebegränsningar liksom regler för krigföring som inte får eftersättas i ett område utan att det kan komma att få konsekvenser i ett annat.

Vi får se hur debatten utvecklas i Istanbul.

Jag har en smygande känsla av att medan man i Washington ansåg att Ryssland kunde ställas åt sidan när det gällde Kosovo, måste saken nu hanteras med större försiktighet inte minst därför att man har stora intressen av att kunna nå framåt i den dialog om robotförsvar vars betydelse jag berört i ett tidigare veckobrev.

Mötet i Istanbul är detta århundrades sista större politiska toppmöte. Retoriken kommer säkert att vara därefter. Men tyvärr har inte världen blivit tryggare och säkrare under detta seklets sista år. Snarare tvärt om.

Från Genève bär min resa vidare hem till Stockholm. Och nu har vi då äntligen fått lite mer solid debatt om Sverige och eurovalutan. Slag i slag. En opinionsundersökningen som visade det självklara faktum att man vill att regeringen skall ta ställning. Ett starkt ställningstagande av Aftonbladets ledarsida för att också vi skall komma med. Och så ett plötsligt uttalande av statsminister Persson i Financial Times med innebörden att förr eller senare måste vi gå med. Men om vi måste få med förr eller senare så är rimligen förr ett långt bättre alternativ än senare.

Efter det att Persson nu - med all rätt! - kastat nej-alternativet åt kajorna borde han ha modet att säga att vi borde gå med så snart som möjligt. Om det ändå skall ske finns det ingen anledning att vi skall förlora i politiskt inflytande och i ekonomiska möjligheter genom att stå utanför för länge.

Bättre sent än aldrig, tycks vara Perssons modell. Ju förr desto bättre är vår modell.

Ett soligt Rom på förmiddagen den 17 november 1999



Carl Bildt


PS. Anledningen till förseningen av veckobrevet är resan till Montenegro. Dess norsk- och grekiskhanterade mobiltelefonsystem ville inte riktigt hantera datoröverföring. Och att ansluta till gyttret av trådar i väggen på hotellrummet var inte att tänka på, där fanns inte ens det smalaste av smalband…









Wednesday 
21/9/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]