Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v47/1999
22/11/1999

Vänner,


Det är bitande kallt över Europa dessa dagar. Vintern verkar att ha kommit tidigt.

I går var det fyra år sedan tre presidenter från Bosnien, Kroatien och Serbien undertecknade fredsavtalet om Bosnien i Dayton, USA. Tre veckor på den amerikanska flygbasen med förhandlingar i stort sett dygnet runt var över. Men när jag och andra som var inblandade skyndade hem åt olika håll var vi alla starkt medvetna om de svårigheter som freden skulle komma att innebära.

Just nu publiceras den ena rapporten efter den andra som utger sig för att bedöma hur det gått med Dayton-freden i Bosnien. Och jag håller förvisso med om att det finns anledning att utvärdera och att diskutera.

Fredsavtalet byggde på två olika och i alla fall delvis motstridiga pelare. Dels handlade det om att erkänna och reglera Bosniens faktiska delning i två på vida områden autonoma politiska enheter. Den ena med serbisk dominans och den andra med en mer komplicerad kombination av muslimer och kroater. Dels handlade det om ett antal principer som kunde läsas som att det handlade om att bygga upp en bosnisk enhetsstat där demokratin i varje detalj byggde på det enskildes rösträtt och där ursprung inte var relevant.

Det säger sig självt att det är de senare principerna som ligger oss varmare om hjärtat. Men samtidigt säger oss erfarenheten att det snarare är på de förra som en bestående fred i det mer omedelbara perspektivet kan bygga. Och att det är genom att skapa trygghet i relationen mellan individer och grupper genom dessa förra principer som den historiska utvecklingen gradvis kan länkas mot de senare.

Fyra år efter fredsslutet har mycket uppnåtts. Återuppbyggnaden av den grundläggande fysiska infrastrukturen har kommit långt med internationella satsningar kring 40 miljarder kr. Krigets fruktan dominerar inte längre människornas vardag. Den som gör ett hastigt besök i Sarajevo imponeras ofta över vad som uppnåtts.

Men i avgörande avseenden förblir landet fortfarande delat. Trots institutioner som skall vara gemensamma i viktiga avseenden är det en mer riktig beskrivning att tala om tre arméer, tre polisväsenden och tre politiska system som sakta försöker att finna vägar att leva tillsammans på ett rimligt och drägligt sätt.

President Izetbegovic, som representerar landets muslimska parti SDA, men som ofta ses som den ledande företrädaren för ett Bosnien som omfattar hela landet, har ännu inte under de fyra år som gått frivilligt satt sin fot på land som inte behärskas av den egna muslimska armén.

Över detta kan man lätt förfasa sig, men realiteter med tidvis djup förankring i människors medvetande ändras knappast bara på några år. Vi måste inse att det handlar om ett arbete med långa tidsperspektiv, där vår otålighet efter snabba resultat oftast kommer att få finna sig i att möta realiteter som förändras betydligt mycket långsammare. Är det något som detta sekels erfarenheter i denna region lär oss så är det just detta.

I stället för att söka omprövning av det mesta mot bakgrund av att allt inte uppnåtts tror jag att det finns anledning till viss tillfredsställelse över att landet hållits samman, att delningslinjerna inom landet successivt kommit att betyda mindre, att fruktan inte längre driver allt och att freden blivit bestående.

Det gäller inte minst mot bakgrund av att den övergripande utvecklingen i regionen under dessa år snarare gått mot ytterligare åtskillnad av olika kulturella eller etniska grupper.

Kroatien har gjort allt för att förhindra fördrivna serber att komma tillbaka, och mellan albaner och serber har kriget över Kosovo åstadkommit en allt tydligare och allt allvarligare separation. Den mycket långsamma utvecklingen mot integration i Bosnien skall bedömas inte minst mot bakgrund av den påtagliga utvecklingen mot separation i regionen i dess helhet.

Och det finns all anledning att vara medveten om att motstridiga tendenser av detta slag i en region som denna i längden knappast kommer att vara möjliga. Förr eller senare blir det den ena eller den andra av dessa tendenser som slår igenom i området i dess helhet.

Just nu pågår viktiga skiften i regionen.

I Kroatien är det svårt att se att president Tudjman skulle kunna
återkomma som fungerande president, mot bakgrund av hans kamp med sin svåra sjukdom. Det parlamentsval som skulle hållits den 22 december och som såg ut att leda till ett betydande nederlag för presidentpartiet HDZ, skjuts nu på framtiden och kan möjligen komma att bli ett kombinerat presidents- och parlamentsval i början på det nya året.

I Makedonien har nyligen andra omgången i presidentvalet resulterat i en seger för nuvarande vice utrikesministern Trajkovski. Valet var förvisso inte oomstritt. Det mer slaviskt nationalistiskt inriktade socialdemokratiska partiet hävdade att allt var falskt genom att massivt valfusk till förmån för Trajkovski förekom i landets albanskdominerade västra delar. Internationella observatörer har förvisso noterat oegentligheter, men säger samtidigt att dessa näppeligen har varit av en omfattning som kan leda till ett ifrågasättande av resultatet i dess helhet.

I bägge fallen handlar det om skiften av stor betydelse.

Tudjman är det oberoende Kroatiens skapare och i alla avseenden dominerande person, och president Gligorov i Makedonien för tillbaka till den gamla kommunistiska tiden i det gemensamma Jugoslavien. Gligorovs skicklighet har gjort inte bara den makedoniska lösgörelsen från Jugoslavien fredligare än någon annan motsvarande process, utan har också skapat förutsättningarna för den fredliga samlevnaden mellan slaver och albaner i denna sköra nation.

Utan dem bägge ter sig de politiska ekvationerna i de olika delarna av denna region annorlunda. Hur annorlunda återstår att se. De kroatiska valen kommer att bli av stor betydelse.

De spridda kommentarerna om Dayton till trots är det inte Balkan som dominerar den europeiska uppmärksamheten i dessa dagar.

Toppmötet i Istanbul överlevde alla med hedern i behåll, men utan att någon ser några tecken på att den ryska krigföringen i Tjetjenien håller på att minska i intensitet. President Jeltsin sågs, talade och försvann. President Clinton försökte att vara så försiktig det bara gick. Alla kunde förklara att mötet var en stor framgång för just dem. Kring Grosnyj faller granaterna fortfarande.

Nej, det stora kriget i Europa är för ögonblicket inte detta, utan i stället kriget om makten över den mobila kommunikationen under kommande år. Ett krig som kan förändra Europas ekonomiska geografi.

På den stora IT-mässan Comdex i Las Vegas under förra veckan var det mobil kommunikation och Internet som dominerade helt och hållet. Rapporterna talar om att det börjar gå upp för den i
övrigt så framgångsrika amerikanska ekonomin att det här finns saker där européerna faktiskt förefaller att ligga före.

Framgången för mobiltelefoni i Europa har gett denna delen av välden ett viktigt försprång när det gäller det strategiska steget mot mobilt Internet i den ena eller den andra formen.

Det är för detta som det nu positionernas. Världens största mobiltelefonoperatör Vodafon i Storbritannien vill köpa upp Europas största mobiltelefonoperatör Mannesmann i Tyskland. Tillsammans har de i dag ca 40 miljoner kunder - men med en gemensam möjlighet till ca 500 miljoner kunde inom loppet av några år.

Det är Vodafon som vill och Mannesmann som inte vill. Nu har Vodafon lagt ett bud till Mannesmanns ägare på cirka 950 miljarder kr (!) för deras företag. Inte nog med att det i så fall handlar om ett s k fientligt uppköp, utan dessutom den finansiellt största fusion som Europa någonsin sett.

Det är en giganternas kamp om möjligheterna på en marknad som man
är övertygad om kommer att explodera under de kommande åren. När Internet blir mobilt kommer existerande företagsstrukturer snabbt att riskera att ställas på huvudet.

Då gäller det att ligga rätt i startgroparna. Bataljen mellan Vodafon och Mannesmann - det ena företaget fanns inte för ett decennium sedan, och det andra var en förlust- och krisdrabbad rörkoncern - visar vilka belopp man är beredd att satsa för att verkligen göra det.

So oder so kommer denna batalj att få betydelse. Den visar en ny aggressivitet i delar av det europeiska näringslivet när det gäller strukturomvandlingen och nödvändigheten av att satsa på det nya. Och den visar de värden som ligger i det europeiska försprånget på just detta viktiga område.

I USA kämpar världens högst värderade företag, Microsoft, med den juridiska process som i ett inledande faktaskede sagt sig kunna konstatera att företaget har byggt upp en monopolmakt. En medlare har just tillsatts och det finns all anledning att anta att processen blir utdragen.

Men ett monopol i dag kan vara ett korthus i morgon i denna snabba utveckling. Det är värt att notera att Microsoft inte har varit särskilt framgångsrikt med att ta sig in vad gäller operativsystem som är av betydelse när det gäller de olika mobila tillämpningar som nu kommer. Man behärskar PC-världens operativsystem, men ser för varje nyhet som kommer allt svagare ut för den mobila nätvärldens motsvarande system.

Här förefaller det som om framtiden snarare ligger i en kombination mellan amerikanska 3Com med dess framgångsrika Palm Pilot och europadominerade Symbian, där bl a Ericsson ligger som en av de tunga aktörerna. Och det understryker bara ytterligare de möjligheter som olika europeiska aktörer och intressenter kan ha i det utvecklingsskede vi i dag är på väg in i.

Öppningen och omvandlingen av den globala ekonomin är också i fokus när det nu diskuteras olika konsekvenser av den
överenskommelse mellan USA och Kina som med största sannolikhet kommer att leda fram till att Kina efter 13 års förhandlingar blir medlem i världshandelsorganisationen WTO.

Också här var det i slutskedet telekom och Internet som var i fokus.

Den konservativa partihierarkin ville så långt det var möjligt begränsa internationella företags möjligheter att med dominerande
ägande komma in i dessa delar av den kinesiska ekonomin. De amerikanska förhandlarna fick i slutskedet ge något vika. Utländska majoritetsägande av kinesiska telekom- och Internetoperatörer kommer fortfarande inte att tolereras.

I övrigt innebär avtalet att den kinesiska ekonomin nu kommer att
öppnas upp för ett internationellt regelverk. Att detta varit omstritt inom kommunistpartiet råder det ingen tvekan om.

De mer konservativa har varnat för såväl de rent ekonomiska som de mer oroande politiska följderna av konkurrens och öppenhet, medan de liberala har kunnat visa på hur den kinesiska ekonomin redan är på väg in i problem som leder till att omvärldens förtroende liksom flödet av utländska investeringar minskar. Bägge har varnat för sociala och politiska konsekvenser om den motsatta sidans uppfattningar segrat.

De har bägge rätt. Kina kan inte åter sluta sin ekonomi, utan måste gå vidare på den successiva liberaliseringens väg. Men de krav som denna kommer att ställa kommer successivt att skärpa konflikten mellan den fria ekonomin och det ofria samhället, och förr eller senare kommer den konflikten att bryta ut i öppen dag med en ny kinesisk revolution som den ofrånkomliga konsekvensen. Ett land kan inte vara till hälften fritt och till hälften ofritt.

Omvandlingen och omstruktureringen berör också Sverige. Just nu förefaller det att vara Sydafrika och olika exportsatsningar där som är det över allt annat dominerande. Det landets potential skall förvisso inte glömmas bort. Men det är i Europa och den nya Internet-ekonomin som våra stora framtidsmöjligheter ligger, och här har den officiella politiken med sömngångaraktig säkerhet legat på bakkant.

Kanske ligger det någon symbolik i att samtidigt som Europas vänster/mittenledare med mer moderna ambitioner samlas i Florens för att med bl a Clinton diskutera den framtida politiken åker statsminister Persson på en sydafrikansk resa som framstår som mycket nationell.

Oförmågan till omstrukturering och omtänkande syns i dessa dagar med stor tydlighet i säkerhetspolitiken.

Nästa vecka kommer den försvarsproposition som planlöst, kameralt och utan nämnvärt säkerhetspolitiskt sammanhang skall slakta inte bara gamla kaserner utan också viktiga försvarssatsningar. Samtidigt som nu t o m Aftonbladets ledarsida aktivt förordat att Sverige skall gå med i ett gemensamt Europaförsvar bromsar regeringen varje tanke på att den allt mer innehållslösa alliansfriheten skall kunna omprövas i det nya läge som nu uppstått.

Ett tidens tecken är att Saab - numera flygplansföretag mer än någonting annat - för ca 5 miljarder kr köper den till 25% statsägda försvarsmaterielkoncernen Celsius som inom sig bl a rymmer gamla Bofors. Det träder fram ett med svenska mått mätt dominerande försvarsmaterielföretag med ca 18 000 anställda och, skulle jag tro, en position som största leverantör till såväl armén som marinen och flygvapnet.

Om detta är bra eller dåligt återstår att se. Det finns en risk för att en strävan efter nationella lösningar leder till att man missar internationella möjligheter. Att man sluter sig inne i de egna problemen i stället för att mer djärvt i mer spännande kombinationer se på de möjligheter som kan finnas.

Det som förenar utvecklingen av t ex avancerade flygplansystem med motsvarande utveckling av t ex ubåtar är ofta inte mycket mera än att man i bägge fallen har Försvarets Materielverk i Stockholm som beställare. Som drivkraft i omstrukturering av en viktig industri lämnar det en del övrigt att önska.

Men jag hoppas att jag har fel. Svensk försvarsmaterielindustri har haft en väl utvecklad förmåga att missa de tåg som gått vad gäller samarbete inom Europa under de senaste decennierna. Nu tror jag snarare att man har månader än år på sig att ändra inriktning och visa någonting nytt. Saabs köpt av Celsius har bara ett värde om det accelererar den processen, annars har man bara skapat en ny kvarnsten att förr eller senare hänga runt skattebetalarnas hals.

Bra går det i alla fall just nu för den globala ekonomin, den europeiska ekonomin och inte minst den svenska ekonomin. Men inte minst när tiderna är goda finns det anledning att noga överväga vad som måste göras för att skapa förutsättningar för morgondagen.

På planet från Köpenhamn till Strasbourg i går läste jag Handelsbankens senaste och mycket optimistiska prognos om svensk ekonomi just nu. Man tror att tillväxten nästa år kan komma upp
över 4 %. Men slutsatsen är mycket tydlig: ”Sverige är just nu inne i en god cirkel och det bästa sättet att vidmakthålla den är att sänka skatterna så snabbt som möjligt.” Just så.

Och i samma pappershög som prognosen från Handelsbanken låg en serie expertpromemorior från internationella valutafonden IMF som underlag för deras värdering av vår ekonomi.

Där konstateras optimistiskt att inte minst minskningen av den offentliga utgiftsandelen i Sverige under senare år har ökat den möjliga tillväxten, men sägs samtidigt med visst eftertryck att när denna minskning kommer att upphöra så riskerar också tillväxtpotentialen att tappa av:

”The fiscal consolidation program of the 1990s, by reducing the ratio of government spending to GDP, has temporarily raised the rate of potential output growth by an estimated 0.3 percent per annum to 2.2 percent per annum. Once the economy settles at a level in which the ratio of government expenditure to GDP is constant, and the working population remains stable, potential output growth is projected to fall to about 1.7 percent.”

Siffror kan alltid diskuteras, men Handelsbankens och IMF:s helt olika utgångspunkter för sina respektive analyser leder i alla fall fram till samma slutsats vad gäller de krav som ställs på Sverige och svensk politik.

I Strasbourg diskuterar jag denna måndag med främst olika serbiska företrädare den jugoslaviska framtiden. Det är Europarådet som är arrangör. Inne i den gamla staden förbereder man för den berömda julmarknad som börjar nästa vecka och som detta århundradets sista år arrangeras gemensamt med staden Betlehem.

Redan i kväll bär det vidare till Genève. Där finns i morgon bl a FN:s generalsekreterare Kofi Annan för att hjälpa till att mobilisera resurser för olika bortglömda krishärdar världen runt, vilket ger möjligheter till mer direkta diskussioner om också Balkan.

Och därefter bär det för min del av till Paris för stort och delvis internationellt möte om Balkans framtid som har den franska nationalförsamlingen som arrangör. Allt fler verkar vilja veta vart utvecklingen i området är på väg. Frågan saknar inte berättigande.

Strasbourg den 22 november 1999



Carl Bildt

PS. Tre snabba lästips på nätet för den samhällsintresserade just nu.

För den som är intresserad av internationell politik rekommenderas guvernören och presidentkandidaten George W Bushs utrikespolitiska linjetal om främst Ryssland och Kina i fredags. Finns på www.georgewbush.com.

För den som är intresserad av idédebatt om Sverige rekommenderas uppfräschade svensk Tidskrifts senaste nummer. Finns på www.svensktidskrift.se.

Och för dem som är intresserade av den europeiska IT-utvecklingen och hur svenska företag kommer att hävda sig när de europeiska IST-priserna delas ut i Helsingfors på tisdag rekommenderas www.it-prize.org.









Saturday 
23/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]