Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v48/1999
29/11/1999

Vänner,

Så kan jag åter läsa om Sverige i olika internationella tidningar
- även om jag denna gång gärna skulle ha sett att så inte var fallet.

I helgens utgåva av Neue Zuricher Zeitung - en av Europas bästa tidningar och den schweiziska tidningen före andra - läser jag om Sverige under rubriken “såpopera” och “fiasko”, och informeras om att det i Sverige nu pågår ett “feberaktigt sökande efter ansvariga”.

NZZ har ett rykte bättre än de flesta om att strikt hålla sig till fakta och undvika värderingar. Begrepp som “såpopera” och
“fiasko” förekommer sällan i den tidningens konservativt satta rubriker.

Skriverier som dessa kunde vi förvisso varit utan. Att skattebetalarnas pengar hanterats ovarsamt är illa nog. Att Sveriges anseende hanteras lika ovarsamt är om möjligt än värre. Det finns alltför många som alltför lätt skrattar åt vad vi försöker att göra och här har de bjudits på en möjlighet bortom sina vildaste fantasier.

Andra skall nu bedöma ansvar och konsekvenser. Att en internutredare på tjänstemannanivå på UD skulle vara tillräckligt tror nog ingen. Offerlamm kommer att letas fram och presenteras. Men den politiska ansvarsflykten kommer säkert att vara imponerande.

Så fungerar det tyvärr alltför ofta. I Sverige mer än i andra länder.

Jag skulle inte bli förvånad om vi under de närmaste veckorna får se statsministern vilja ta ansvar för att det går bra för svenska IT-företag, men absolut inte för att det planeras skandaler i hans eget kansli.

Sådan ser den politiska ansvarslöshetens säregna logik stundtals ut.

Men den svenska skandalen med Sydafrikasatsningen har inte dominerat den europeiska utvecklingen under den gångna veckan. Det är annat som stått i centrum.

Gigantkampen om mobiltelefonmakten i Tyskland, som jag uppehöll mig en del vid förra veckan, har fortsatt utan något avgörande. Men den har lett till spekulationer om accelererande omstruktureringar i hela denna europeiska sektor.

Vad vi sett under veckan har varit både det nya och det gamla.

Varje dag växer antalet abonnenter på mobiltelefoner med 100 000 runt om i världen, och med det europeiska försprånget vad gäller mobilitet är det en siffra av betydelse. I Storbritannien växer nu antalet Internet-adresser med ca 3 000 varje dag i takt med att Internet-revolutionen riktigt på allvar har börjat att ta fart där.

Och när amerikanska Newsweek denna vecka summerar hur det gått för ”Euroland” under dess första år skriver man att ”e-commerce and the euro are a marriage made in heaven”. Just så. I kombinationen av den gemensamma valutan och den nya nätekonomin ligger en enorm framtidspotential.

Men samtidigt finns den gamla politiken där. Inte nog med att det mobiliserades tysk opinion mot tanken att ett utländskt företag skulle köpa upp den egna mobiltelefongiganten, trots att denna alldeles nyligen köpt ett av Storbritanniens större mobiltelefonföretag. I veckan har också den hårt trängde förbundskanslern Schröder försökt bli populär genom att med mer
än en miljard kr i bidrag och garantier hindra byggjätten Holzmann, som inte lyckats göra vinst på sin verksamhet sedan 1994, att gå omkull. Applåderna från de som fick subsidierna var många, men frågetecknen från alla andra mer betydelsefulla.

I affärstidningar har det hela lett till ett nytt ifrågasättande av den tyska regeringens förmåga att verkligen reformera den ekonomi som är den tydligt dominerande i det nya Euroland.

Men de europeiska ekonomierna går allt bättre. I veckan som gick presenterade Europakommissionen sin höstprognos, och den visade upp en mer optimistisk bild än tidigare.

Länder som Storbritannien, Spanien, Frankrike, Nederländerna, Finland och Sverige visar nu en starkare utveckling inte minst p g a den allmänna globala förbättringen. Och kommissionen presenterar en prognos med en tillväxt på 3 % såväl 2000 som 2001. Det är starka siffror.

Det kan dock bli ännu bättre. En bra bit in i prognosen skriver de försiktiga ekonomerna följande:

”The momuntum which is building up at present in the EU may be underestimated and growth rates beyond 3 % in 2000 and 2001 are possible as the conditions for a stronger expansion are present. The advent of the euro eliminated the exchange rate risk, and the credibility of the ECB will help establish price stability at a smaller cost. Both consumers and firms are likely to benefit from this low-inflation environment: the former will enjoy low prices and the later less uncertainty in their investment planning. Moreover, some years after the US, Europe could be entering the new technologies revolution. Computers and modern communication equipment (mobile phones, Internet) are in demand and raise the productivity of the economy. As a consequence, the EU could shift to a higher growth path without being hampered by capacity constraints and accelerating inflation.”

Således ett i grunden än mer optimistiskt budskap i linje med vad Newsweek skrev. Men för att detta skall vara möjligt fordras att den gamla politiken av bidrag och regleringar drar sig tillbaka. Om det kommer att ske tillräckligt snabbt återstår att se.

Snart tar det finska ordförandeskapet i EU slut och därefter kommer Portugal att överta ansvaret. Man har redan gjort klart att man vill ha ett extra europeiskt toppmöte i mars för att diskutera just förnyelsen av de europeiska ekonomierna i ljuset av de nya möjligheterna. Ett utmärkt initiativ.

Ekonomi och handel kommer att stå i fokus under denna vecka. Under helgen har frihandelsmotståndare demonstrerat sitt missnöje i olika europeiska städer, Genève bland de mer prominenta. Och i morgon samlas i Seattle i USA ministrar från de 135 medlemsstaterna i World Trade Organisation för att under fyra dagar försöka att bli överens om en ny global förhandlingsrunda om ytterligare liberaliserad frihandel, den s k Millennium Round.

Att man samlas i Seattle har kanske sin speciella symbolik. Här finns centrum för två ytterligt framgångsrika företag som speglar två olika utvecklingsskeden inte minst i den amerikanska ekonomiska framgången. Flygplanstillverkaren Boeing är störst i världen när det gäller civila passagerarflygplan, även om konkurrensen från europeiska Airbus blivit allt hårdare. Och Microsoft strax utanför Seattle är i dag världens högst värderade företag alla kategorier, trots de bekymmer man nu har med sin starka ställning versus de amerikanska lagarna.

Att få igång en världshandelsförhandling och att sedan föra den till resultat! kommer inte att vara enkelt. Förhandlingarna vid WTO:s högkvarter här i Genève under de senaste veckorna har inte lyckats att leda till enighet ens om dagordningen för mötet och den kommande världshandelsförhandlingen. Det blir en dans på slak lina och med stor betydelse för den globala ekonomin som inleds i morgon i Seattle.

Alldeles oavsett hur det går i Seattle kommer själva förhandlingen att ta sin tid. Den förra förhandlingsomgången inleddes i Uruguay 1986 och kom att hålla på i inte mindre än
åtta år innan man kunde enas om ett resultat som då fortfarande lämnade ett antal olika frågor öppna. Ett viktigt resultat blev dock att man satte upp den nya organisation som WTO är, och därmed ersatte de mer lösa avtal som tidigare gav ramarna för den globala handeln.

Denna gång är man inriktad på att klara av allt under tre korta
år, vilket i praktiken är ändå kortare eftersom det amerikanska presidentvalet under 2000 gör att det kommer att dröja en bit in i 2001 innan det finns någon amerikansk förhandlingspart värd namnet i dessa samtal.

Utgången är betydelsefull. En studie av Europakommissionen i veckan visade att om resultatet blir en reduktion i resterande handelshinder med mellan 20 % och 50 % kan det ge en välfärdsvinst som motsvarar ett Holland eller ett Korea om året.

Men hur detta skall uppnås finns det starkt delade meningar om.

USA och andra livsmedelsproducenter har siktet inställt på att
öppna upp EU:s jordbruksmarknad. EU har inte alldeles avvisat att förhandla om också dessa frågor, men vill då ha en bredare förhandling med USA som också tar in frågor om tjänstesektorer och investeringsgarantier som man i USA i detta skede inte gärna blandar in i det hela. Och som en allt betydelsefullare del av spelet finns också alla de utvecklingsländer som dels vill ha fördelar och dels är rädda för att deras handel skall möta nya restriktioner av det ena eller det andra slaget.

Säkert kommer bilden av Seattle att domineras av de demonstrationer som nu allt tydligare riktar sig mot den fria handeln som sådan. Det finns ett globaliseringsmotstånd som börjar bli allt tydligare.

Fackföreningar och miljögrupper kommer att marschera hand i hand med krav på protektionism och begränsningar. De tror att de skyddar egna jobb och egen miljö, medan deras krav till stora delar faktiskt riktar sig mot utvecklingsländernas möjligheter att häva sig upp ur sin fattigdom och få en dräglig standard.

Vänstergrupper som en gång talade progressiv solidaritet med de mindre lyckligt lottade delarna av världen hojtar nu på protektionism för att skydda vad som i realiteten ofta är den rikare delen av världens privilegier.

Laddningen i dessa frågor skall inte underskattas. Vi har sett hur relationerna över Atlanten tidvis förpestats av handelsdispyter om biffar eller bananer. Och även inom Europa kan det snabbt hetta till inte minst när livsmedel och livsmedelsnationalism kommer in i bilden. Biffkriget mellan Frankrike och Storbritannien under de senaste veckorna har varit ett krig av fördomar och fördömanden vars betydelse det vore fel att underskatta.

När premiärminister Major och president Chirac träffades för toppmöte i London i fredags hade man dock gjort vad man kunnat för att lägga biffkriget åt sidan. Vad det nu handlade om var att ta nya steg för europeiskt försvarssamarbete i enlighet med det initiativ man gemensamt lanserade vid sitt möte i franska St.Malo för ett år sedan.

Mycket har hänt sedan dess, inte minst kriget i Kosovo. På många håll sägs att det visade att Europa inte har den militära kapacitet som krävs för att säkra fred, och att man därför p g a egna tillkortakommanden alltför ofta hamnar i en situation där det mesta dikteras från andra sidan Atlanten. Kriget i Kosovo har gjort den politiska linje för gemensamma europeiska försvarsinsatser som lanserades i St.Malo för ett år sedan än viktigare.

Gemensamt krävde nu Chirac och Blair att det europeiska toppmötet i Helsingfors om två veckor ”tar ett avgörande steg framåt för att utveckla militära resurser och för att sätta upp de politiska och militära instrument som är nödvändiga för att kunna använda dem.” I den gemensamma deklarationen talades om en europeisk gemensam styrka på nivån armékår, dvs 50 000 60 000 man, som skall kunna sättas in för gemensamma operationer inom loppet av 60 dagar.

Det kommer med all sannolikhet att behövas. Den s k reaktionsarmékår som finns inom ramen för NATO har just återvänt från Kosovo efter att 1996 ha haft ansvaret i Bosnien. Det är dessvärre alldeles uppenbart att de uppgifter vi står inför kommer att kräva mer europeiska styrkor av detta slag.

Och det är alldeles rätt att inom ramen för EU bygga upp de politiska och militära institutioner som kommer att krävas för att kunna använda dem. De politiska frågeställningarna är i detta avseende än mer krävande än de rent militära. Men en Europeisk Union som på allvar vill vara en fredsallians för Europa måste ta detta steg.

Hur den svenska regeringen kommer att reagera på allt detta
återstår att se. Kanske kommer sinnesförändringen hos Aftonbladet och delvis också hos Pierre Schori att slå igenom.

Men allvarligt är att våra rent konkreta möjligheter att medverka riskerar att bli mycket begränsade. Vi har sagt upp det nordiska samarbete som det med början i Bosnien var tänkt att bygga vidare på. Vi har med svansen mellan benen tvingats dra oss ur engagemanget i Bosnien och vi står nu inför en dramatisk försvarsneddragning.

Den svenska armén i dess mer kvalificerade tappning kommer nu att reduceras till fyra (4) brigader om vardera 5 000 6 000 man. I mitten av 1990-talet hade vi en inriktning på 16 brigader efter de neddragningar som det förändrade säkerhetsläget efter Sovjetunionens sönderfall gjorde möjliga.

Med dessa kvarvarande fyra brigader handlar det om en styrka som således är bara hälften av vad bara den europeiska reaktionsstyrka som Chirac och Blair talade om i fredags kommer att bli. Det handlar om en styrka som väl ligger kring fjärdedelen av vad den ryska armén i dess olika inkarnationer nu sätter in i Tjetjenien. Det är en styrka som är betydligt mindre
än vad grannländer som Finland och Norge anser nödvändigt.

Att säga att vi bara kommer att ha kvar ett symboliskt försvar i Sverige är att överdriva. Men ett försvar för att kunna försvara Sverige kommer vi icke längre att ha. Att det är de två partier, socialdemokraterna och centern, som mest och längst talat om folkförsvar och neutralitet som de facto lägger bägge i graven är möjligen en ironi mitt i tragedin.

När vi själva icke längre kan eller vill försvara Sverige blir det ännu viktigare att vara med i de grupperingar som kan bidraga också till vår säkerhet. Försvarsneddragningen nu gör alliansfriheten till en för framtiden riskfylld politik. Så hade det inte nödvändigtvis behövt vara - vi borde ha kunnat fatta beslut om vår egen säkerhetspolitik med större styrka och självständighet - men så kommer det nu att bli.

Min vecka kommer delvis att handla om detta. På onsdag är jag inbjudan att tala i samband med att det svenska försvaret är värd för en större internationell stabsövning för att öva gemensamma fredsinsatser.

Det fiktiva scenariot handlar om en FN-sanktionerad gemensam militär insats för att lindra effekterna av ett inbördeskrig på Gotland. Stabsspelet sker med knytpunkter i Södertälje, Riga, Helsingfors, södra Danmark och södra Tyskland. Jag skall försöka bidraga med de perspektiv jag har av fredsoperationer i delar av Europa som under senare år varit lite mer problematiska än Gotland.

Annars fortsätter Balkan att fylla min dag. Från Södertälje fortsätter min färd till Köpenhamn för föredrag och samtal med den danska regeringen, till London för motsvarande aktiviteter och till New York för överläggningar på FN-högkvarteret.

I Kroatien har parlamentet nu förklarat att president Tudjman är temporärt oförmögen att utöva sitt ämbete, överfört hans befogenheter till parlamentets talman och utlyst nyval till parlamentet till den 3 januari. Det blir ett betydelsefullt val för Kroatiens framtid, och mycket tyder ju dessutom på att det inom kort måste följas också av ett presidentval.

I Makedonien har successionen efter president Gligorov visat sig
än mer besvärlig än vad man kunde ha befarat. Efter två valomgångar ansågs ledande regeringspartiets kandidat Boris Trajkovski ha segrat, men sedan dess har molnen på himlen förmörkats.

Den socialdemokratiske och mer slavnationalistiskt orienterade oppositionskandidaten Petkovski har hävdat att det var valfusk i de albanskt dominerade delarna av västra Makedonien som avgjorde valet, och efter det att centrala valkommissionen underkänt röstningen i 30 av de 2 700 vallokalerna har nu högsta domstolen underkänt inte mindre än 199 vallokaler och beordrat att valet där skall göras om. Trajkovskis marginal var ca 70 000 röster, och i de områden där valet nu skall göras om finns ca 150 000 väljare.

Sannolikheten för att valet under hårdare kontroll kommer att bli fundamentalt annorlunda är nog relativt begränsad, men det inträffade innebär att den etniska spänningen i detta sköra land nu kommer att öka på ett mycket påtagligt sätt. Kosovo-krisen innebar redan den en mycket allvarlig påfrestning och delvis är det efterbörden av den som vi nu ser.

Men i alla de problem som finns med denna typ av frågor finns det anledning att notera det betydelsefulla framsteg som nu gjorts i fredsprocressen i Nordirland. Vägen förefaller nu vara klar till en gemensam provinsregering i slutet av denna vecka. Det är ett betydande framsteg i en av de långvarigaste och svåraste konflikterna av denna art i Europa.

De mörka bilderna finns. I Baskien kan nytt våld komma efter det att ETA-gerillan sagt upp sin vapenvila. Och i Tjetjenien fortsätter det brutala kriget utan uppehåll. De ryska svårigheterna kommer nu med all sannolikhet att börja att öka.

Genève den 29 november 1999



Carl Bildt

PS. Det var populärt med lite tips på länkar i förra veckobrevet. Här lite uppföljning på det:

Det kommer att gå att följa WTO-mötet i Seattle och löpande få bakgrundsinformation på http://svca.wto-ministerial.org Där finns också en länk direkt till EU:s speciella hemsida för Millennium Round.

Viking-övningen jag nämnde kan också den beskådas på http://www.mil.se/pfp/viking99 och den som är intresserad av den fullständiga texten till Chiracs och Blairs deklaration om europeiskt försvar hittar denna antingen på http://www.elysee.fr
- värt besök i alla fall! eller http://www.fco.gov.uk/news

Den som är intresserad av en socialdemokratisk kommentar till sydafrikaresan rekommenderas Östra Smålands fredagsledare på http://www.ostrasmaland.se/osm/visa.asp?textID=329651









Saturday 
23/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]