Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v49/1999
6/12/1999

Vänner,

Vinterkylan har tagit paus i New York dessa dagar, och det påminner snarast om tidig höst. Länge varar det säkert inte. Det kan vara bitande kallt här vid denna tid.

Hit till New York kom jag i går för två dagars överläggningar i FN-högkvarteret om utvecklingen på Balkan och kommande steg. En diskussion som jag under de senaste dagarna också fört vid
överläggningar och anföranden i Köpenhamn och London.

Vi börjar titta på vad det kommande året kan komma att innebära i form av utmaningar. Men vi tittar också tillbaka för att se vad som åstadkommits och vad som ännu inte åstadkommits.

Det finns ingen anledning att dölja att situationen i Kosovo inger oro. Det gäller allra främst säkerhetssituationen och respekten för mänskliga rättigheter. Jag tillhör dem som gärna skulle se såväl att KFOR-trupperna kunde göra mera för att skydda människor som att olika stater snabbare kunde ställa poliser till FN-operationens förfogande. De ca 1 700 som finns där i dag räcker helt enkelt inte.

I dag publiceras två stora rapporter om utvecklingen i Kosovo som säkert kommer att tilldra sig intresse.

Den ena handlar om situationen före och under vårens krig och bygger på omfattande intervjuer med flyktingar. Det är en grym beskrivning av en grym verklighet. Sannolikt kommer det faktum att rapporten visar hur grymheterna mycket kraftigt accelererade efter det att NATO inlett sina bombningar den 24 mars att leda till en del kommentarer.

Den andra beskriver det som inträffat efter det att FN- och NATO-operationen i Kosovo inleddes. De kosovoalbanska flyktingar som fördrivits kunde återvända, men för minoritetsgrupper i Kosovo har det blivit en ny grym verklighet som tydligt dokumenteras i denna rapport.

I gårdagens New York Times sammanfattade dess duktige centraleuropachef Stephen Erlanger de två rapporterna. Du finner länk i slutet på brevet.

I Köpenhamn och London , eller i Europa i övrigt, är det dock inte detta som står överst på den politiska dagordningen. Det som dominerar är andra Europapolitiska frågeställningar. Vi befinner oss i slutskedet av förberedelserna för EU-toppmötet i Helsingfors som äger rum fredag och lördag denna vecka. Det finländska ordförandeskapet går mot sitt slut.

Och i både Köpenhamn och London diskuteras när också dessa länder kan komma att ta steget in i den gemensamma eurovalutan.

I Danmark har den socialdemokratiskt ledda regeringen entydigt sagt att det ligger i landets intresse att komma med i den gemensamma valutan. Och undersökningar visar på en tydlig
övervikt för denna åsikt i den allmänna opinionen.

Det som återstår är att fastställa ett datum för när en folkomröstning skall hållas. Man har på olika håll svårt att hålla tillbaka sin irritation över att signalerna från Sverige tyder på att frågan skjuts allt längre och längre fram i tiden, eftersom det i viss utsträckning komplicerar den danska situationen.

Fortfarande är dock en dansk folkomröstning hösten 2000 en påtaglig möjlighet. Den kräver dock att de hårt prövade socialdemokraterna inkallar en extrakongress för att fatta de avgörande besluten eftersom deras ordinarie kongress ligger i september, och det då kommer att bli för sent.

Men socialdemokraterna har det inte lätt.

Den senaste opinionsundersökningen visar på ett nytt ras i väljarförtroende. Det är tydligt att partiet har svårt att hantera så gott som var och en av de frågor som nu befinner sig på den danska dagordningen, från de till synes evigt närvarande invandrarfrågorna till de olika europeiska frågeställningarna. Danmarks socialdemokrati är alls inget undantag från de problem som i dag förefaller att dominera för det överväldigande flertalet av europeiska socialdemokratiska partier.

I London är stämningen i dessa frågor i dag tämligen dämpad.

Det förefaller att vara den allmänna bedömningen att regeringen Blair har tappat tempo när det gäller den gemensamma valutan, och att man kan komma att få svårt att ta tillbaka det före det parlamentsval som förefaller sannolikt inom de kommande 18 månaderna. Ett allmänt intryck av att ekonomierna på kontinenten sköts lite gammaldags i kombination med en tämligen vulgärnationalistisk argumentation av den konservativa oppositionen har kommit att bidraga till detta.

Veckan som gick var dock historisk. Äntligen blev det möjligt att ta de avgörande stegen i den fredsprocess på Nordirland som ju stått på randen av sammanbrott vid åtskilliga tillfällen sedan det s k Good Friday-avtalet förra året. Unionistledaren David Trimble, som jag hade möjlighet att träffa i lördags, kunde tillträda som First Minister i en provinsregering där den f d militära IRA-ledaren David McGuinness blev utbildningsminister.

Konflikten på Irland har rötter långt tillbaka i tiden. Det handlar om en nationell konflikt med påtagligt gemensamma drag med dem vi har att hantera i andra delar av Europa.

Det var för mer än 300 år sedan som skotska och engelska protestanter kom till de norra delarna av den katolskt dominerade
ön. Frågan om Irland har sedan dess plågat den brittiska politiken i en rad olika avseenden. Efter det s k påskupproret fick Irland sin självständighet 1921, men de sex nordliga grevskapen kom att bli kvar i det s k Förenade Kungariket av Storbritannien och Nordirland eftersom den protestantiska majoriteten där inte accepterade att bli del av det katolskt dominerade övriga Irland.

För irländska nationalister som kämpat för frigörelsen från det brittiska väldet innebar detta att kampen för den nationella friheten inte var över. Och olika versioner av IRA kom att föra den vidare under olika perioder och på olika sätt. Men myten om att hela Irland en dag skulle enas med våld var stark

På 1960-talet kom situationen på Nordirland att spetsas till. Den protestantiska majoritetsstyrelsen var påtagligt ovillig att lyssna till också rimliga krav från den katolska minoriteten. I förening med andra faktorer ledde detta till att oroligheter bröt ut i provinsen 1969. Det s k provisoriska IRA bildades och tog upp den väpnade kampen i tron att terrorism skulle kunna driva det brittiska väldet från Nordirland.

Det blev blodiga år under början av 1970-talet när IRA:s kampanj drog igång. Kulmen nåddes 1972, när London också fann det nödvändigt att avskaffa provinsens självstyre och införa direkt styre från London. Den brittiska armén, som sänts in för att skydda katolska områden mot protestantiska övergrepp, kom snabbt att komma in i ett utdraget krig mot först IRA och därefter också mot olika s k lojalistiska paramilitära grupperingar.

Jag besökte Nordirland under dessa år. Att åka i en brittisk jeep i den mörka natten längs Falls Road var en i sanning skrämmande upplevelse. Man visste att krypskyttarnas sikten följde patrullens rörelser. Och att sitta i en s k republikansk pub när brittiska specialstyrkor gjorde plötslig raid i jakten på terrorister var endast marginellt mindre skrämmande.

Sedan dess har arbetet för fred gått fram och tillbaka. I början av 1990-talet insåg huvuddelen av IRA:s ledning att de höll på att förlora kriget. Fyra av fem planerade attentat kom på ett eller annat sätt att stoppas av säkerhetsstyrkorna. Och efter mer
än tjugo år av stridigheter fanns det en påtaglig trötthet.

Men enkelt var det inte. Den vapenvila som proklamerades 1994 accepterades inte av hela IRA. Och det var de mer militanta grupperingarna i South Armagh som 1996 tog till bomber mot Canary Warf i centrala London för att visa att man ville föra terrorkampanjen vidare. Men 1997 kunde vapenvilan åter etableras, och samtalen som inletts under John Major fullbordades under Tony Blair och ledde till Good Friday-avtalet. Men också nu slog militanta utbrytargrupper till. Bomben i Omagh i augusti förra
året dödade 28 människor.

Under dessa år av vad som brukar kallas ”the Troubles” har ca 3 600 människor förlorat livet i olika attentat. Extremismen har krävt ett högt mänskligt pris.

Det som nu sker är att man försökt hitta en formel som gör att det går att leva samman.

Alla har accepterat att framtiden för Nordirland avgörs av majoriteten av provinsens befolkning. Samtidigt har direktstyret från London avskaffats och en regering där hårdföra unionister sitter samman med f d terroristledare har trätt till. Den irländska republikens författning har ändrats så att anspråken på att regera också över de sex grevskapen i norr tagits bort, samtidigt som gemensamma allirländska institutioner har etablerats.

Men mycket återstår. Till i februari krävs det handfasta tecken på att IRA är redo att lämna tillbaka sina vapen. Man vet att det finns väl organiserade nedgrävda vapenförråd, huvuddelen av dem söder om gränsen, och att dessa inte minst innehåller stora mängder kvalificerade sprängämnen som kommit från f d sovjetstater via den libyska kontakt som länge försörjde IRA. Och det finns fortfarande en osäkerhet om de personer som har kontrollen över dessa vapenförråd verkligen kommer att vara beredda att ge upp dem.

Nationalismens våldsamma myter lever fortfarande i isolerade grupper.

Men Irland har förändrats. I dag är Irland en europeisk framgångsekonomi som med stormsteg är på väg in i den nya nätekonomin. Medlemskapet i EU har inte bara gett ekonomiska möjligheter, utan också vidgat perspektiven på ett sätt som har gjort att konflikten i norr inte har samma folkliga rötter i det nya och moderna Irland som den tidigare hade.

Vad framtiden kommer att innebära återstår att se.

David Trimble var i grunden optimistisk när vi talades vid. Kanske kommer det en och annan ytterligare kris, kanske t o m ett sammanbrott, men förr eller senare var han övertygad om att det kommer att fungera. Men oron finns. Lojalistiska grupper har svårt att acceptera hans ”svek”. Och inom IRA finns det de som vill behålla bomber och vapen på ett sätt som aldrig får accepteras.

Det handlar om mer än framtiden för bara Nordirland. I Storbritannien pågår en smygande debatt om framtiden för denna komplexa nation i dess helhet. Den eminente historikern Norman Davies filosoferar i sin nyutkomna bok ”The Isles: A History” om en framtid där det gemensamma medlemskapet i den allt starkare Europeiska Unionen har lett till ett förenat Irland, ett självständigt Skottland, en engelsk republik och en situation där vare sig det Förenade Kungariket eller Storbritannien längre existerar.

Så tror jag knappast att det kommer att gå. Men de brittiska
öarna har ett komplext mönster av nationaliteter som vi ibland tenderar att bortse från. Och att det finns spänningar mellan dess olika delar är ingen hemlighet. Men det historiska steget till en gemensam regering i den konfliktfyllda provinsen på norra Irland visar att även de svåraste av historiska motsättningar går att övervinna.

I ett Europa som sannerligen behöver hoppfulla signaler när det gamla seklet ger vika för det nya finns det all anledning att uppmärksamma det som skett i Dublin, Belfast och London.

I slutet av veckan är det så EU-toppmöte i Helsingfors. En ny etapp i utvecklingen av det europeiska samarbetet. Och det blir ett möte rikare på innehåll än de flesta.

Klartecken kommer att ges till nya länder att föra förhandlingar om medlemskap. Det gäller Lettland och Litauen i vår egen del av världen. Det gäller Rumänien och Bulgarien nere på Balkan. Och det kommer med största sannolikhet också att innebära att en dörr
öppnas för Turkiet.

Det steget är viktigt. Det innebär att vi öppnar upp ett perspektiv av en Europeisk Union som sträcker sig ner till norra Mesopotamien. Och det innebär, med mitt sätt att se på saken, att det måste ses som en självklarhet att också hela sydöstra Europa en dag måste ingå i denna både vidare och starkare union.

Den utmaning detta innebär skall inte underskattas. Den kommer att dominera det europeiska samarbetet under minst ett decennium framöver, och med stor sannolikhet mer än så. I mitt anförande i Köpenhamn i torsdags skisserade jag en vision där de baltiska och centraleuropeiska länderna kunde bli medlemmar 2004, där Rumänien och Bulgarien förhoppningsvis kunde vara redo 2009 och där det
övriga sydöstra Europa och kanske även Turkiet kunde vara redo 2014. Det är en vision som kommer att kräva mycket av politisk handlingskraft att förverkliga, men som i sig inrymmer en historisk möjlighet till stabilitet och utveckling i dessa delar av Europa.

Mer omedelbart kommer man i Helsingfors att dra igång den s k regeringskonferens som inför beslut vid toppmötet i Paris om ett
år skall föreslå ändringar i beslutsregler och institutioner för att göra utvidgningen i dess första steg möjlig. Tyvärr förefaller mandatet för denna regeringskonferens att bli tämligen snävt.

Dessutom kommer man att ge en mer konkret inriktning på arbetet med försvarssamarbetet. Också här kommer man att sikta på än mer konkreta beslut i Paris. En europeisk insatsstyrka på 50 000 60 000 man skall finnas redo för insatser från och med 2003. Hur Sverige kommer att medverka i detta återstår att se.

Säkert kommer man i Helsingfors också att ha anledning att diskutera fiaskot i Seattle, där ministermötet med World Trade Organisation upplöstes utan att man kommit fram till en
överenskommelse om en ny global förhandlingsrunda för liberaliserad världshandel.

Just nu flyger anklagelserna om ansvaret för fiaskot fram och tillbaka. Men det går knappast att bortse från att huvudansvaret måste ligga på värdnationen USA.

Det förefaller dessutom att vara en allmän uppfattning att president Clintons inhopp, med dess uppenbara försök att få poäng också hos de protektionistiska amerikanska fackföreningarna, bidrog till att komplicera en redan komplicerad situation. Inte minst satte det USA i tydlig motsatsställning till utvecklingsländernas krav på säkrat tillträde till de utvecklade ländernas marknader.

Hur spillrorna efter detta nu skall samlas ihop återstår att se. Misslyckandet är stort. Tillsammans med kongressbeslutet om provstoppsavtalet innebär det ett betydande bakslag för Clinton-administrationen. Men bakslaget är ett bakslag också för EU och för arbetet för en friare handel.

Nu talas om nya förhandlingar i Genève under början av det kommande året. Sådana samtal blir det säkert, men mer sannolikt förefaller dessvärre att vara att allt kommer att skjutas in i 2001 och avvakta ankomsten av en ny amerikansk administration. Texasguvernören George W Bush är den av de ledande kandidaterna som varit tydligast i sin frihandelsprofil under den debatt som Seattle-mötet med dess olika demonstrationer lett till även i USA.

Min vecka kommer att föra mig från två dagar i New York till Genève på onsdag där vi under ledning av FN:s flyktingkommissarie Sadako Ogata skall diskutera det kommande årets insatser för flyktingåtervändande på Balkan.

Samma dag hålls det i Palais des Nations ett spännande seminarium med framträdande både svensk och finsk medverkan om hur den
Ålandskonflikt som en gång i början av detta sekel höll på att leda till krig kunde lösas genom en konstruktion nästan lika komplicerad som den som nu sett dagens ljus i Nordirland.

Kanske finns här några lärdomar att dra när vi skall ta oss an nya fredsproblem i Europa. Sedan i fredags pågår här i New York under ledning av generalsekreteraren Kofi Annan s k proximity talks för att se på möjligheterna till framsteg när det gäller att övervinna konflikten på Cypern.

Och från Genève bär det för min del av till Stockholm för att för en gång skull också vara med på Nobelfesten. Av en lång rad skäl har jag inte varit där på många år. Men hemlandets toner lockar alltid mera när man ofta befinner sig på avstånd från dem.

I övrigt ber jag att få gratulera Nokia som förra veckan intog positionen som Europas näst högst värderade företag. Inte så illa för en gammal stövelfabrik.

New York den 6 december 1999


Carl Bildt

PS. Länken jag nämnde i brevet är http://www.nytimes.com/library/world/europé/120599kosovo-security.html


Och för den som vill ha argument i diskussion om frihandel har Timbro öppnat en speciell site på http://www.frihandel.nu

Rapporten om vad som hände och händer i Kosovo finns på http://www.osce.org/indexe-n.htm









Saturday 
23/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]