Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v6/2000
7/2/2000

Vänner,

Åter en helg i Stockholm för mig. Och därtill någon dag för styrelsemöte och framtidsplanering med IT-företaget HiQ innan det bär iväg igen.

Amerikanska Newsweek har i sin Europaupplaga, dock inte i den amerikanska, utnämnt Stockholm till Europas Internet-huvudstad och publicerat en karta över delar av innerstaden där en del mer eller mindre framgångsrika IT-företag pekas ut.

Kanske det stämmer. Att vi borde ha bättre möjligheter än de flesta har jag försökt att predika länge. Och det råder ingen tvekan om det brutit fram en ny och ung företagsamhet som kommit att betyda allt mer för inte minst Stockholmsområdets utveckling.

Men utvecklingen just nu är som en tornado. Och därför är det viktigt att vi ser artiklar som den i Newsweek som en påminnelse om vad vi skulle kunna göra snarare än som en anledning att slå oss för bröstet och därefter slå oss till ro. Fortfarande är det snarare Finland än Sverige som hävdar sig bäst i den internationella publiciteten i dessa frågor, och det trots att jag tror att en objektiv bedömning snarare stöder den tolkning som europeiska Newsweek gett.

Att utvecklingen är som en tornado illustreras väl av det som hände i kampen mellan brittiska Vodafone och tyska Mannesmann, som jag berört under hösten när den tog sin början. Vodafone lade ett bud på ett s k fientligt övertagande av Mannesmann vilket ledde till en stark tysk reaktion och snart utvecklades till ett veritabelt krig mellan de två lägren inför det ägarnas avgörande som förr eller senare skulle komma.

Mot varandra stod olika filosofier. Vodafone satsar på att bygga upp ett företag som är världens största mobiltelefonioperatör för att på det sättet ha den bästa utgångspositionen när utvecklingen av mobilt Internet börjar att ta fart. Mannesmann ville inte riktigt ha det på detta sätt, utan vill integrera också marktelefoni i utvecklingen.

Men än viktigare var två filosofier om hur ekonomier utvecklas. Länge har det talats om att det finns en mer anglosaxisk filosofi av öppna marknader och fri konkurrens, och att denna kontrasterat mot en mer kontinentaleuropeisk så kallad Rhenlandsfilosofi som mer betonat konsensus och olika typer av samverkansstrukturer. S k fientliga övertagande av företag ingick definitivt inte i den senare filosofin.

När bataljen inleddes skedde det också med tydliga politiska
övertoner. Den tyske förbundskanslern Schröder sade att man inte bär sig åt på ett sätt som detta i den tyska ekonomin, medan premiärminister Blair försvarade den filosofi som hans land associeras med.

Men snart blev det en batalj där det var tydligt att det var
ägarna som skulle komma att avgöra. Och när Vodafone lyckades säkra ett avtal med franska Vivendi i en flankmanöver som också Mannesmann hade försökt sig på, samtidigt som Mannesmanns storägare Hutchinson Whampoa med bas i Hong Kong svängde över till Vodafones sida, var det inte mycket annat att göra i Düsseldorf än att acceptera att slaget var förlorat, säkra vad som gick och utannonsera att man kommit överens om det till samgående ompaketerade övertagandet.

Betydelsen av detta kan knappast underskattas. Plötsligt framträder Europas högst värderade företag Nokia förlorar förstaplatsen och världens största telekomföretag, som dessutom blir världens femte högst värderade företag efter Microsoft, General Electric, Cisco och Intel.

Men det är bara en liten del av det hela och det gäller också den betydelse som affären visar att utvecklingen mot mobil Internet nu antas komma att få notera att man räknar med att inom tre år kommer det att finnas dubbelt så många abonnenter på mobilt Internet som det fanns på Internet totalt förra året.

Trots detta tror jag att den stora betydelsen kommer att visa sig ligga i attityden till företagsaffärer av detta slag i Europa. Om detta är möjligt, är allt annat i princip också möjligt. Vi ser en ny gränslös aktieägarekonomi ta över kommandot.

Borta är den mer ombonade atmosfär där man kunde utgå från att stora fientliga övertaganden inte var möjliga att genomföra. Inte minst gäller detta i den tyska ekonomi som utgör en tredjedel av Euroland och som länge kännetecknats av ett ganska inlåst företagsklimat.

Men det påverkar Europa i dess helhet. För varje företag i den tornado som utvecklingen av den nya ekonomin är, har framtidsperspektiven nu förändrats. Det är en tuffare värld där möjligheterna att både vinna och att förlora har blivit betydligt påtagligare.

Och frågorna är viktiga. Hur ser t ex Ericsson ut när detta år går mot sitt slut? Den frågan kan vara mer öppen i dag än för en vecka sedan. Stay tuned - som det brukar heta.

Gårdagen innebar att Tarja Halonen med knapp marginal över Esko Aho valdes till Finlands första kvinnliga president. Jag tror att hon har goda förutsättningar att bli en modern president i det som allt mer utvecklas till ett modernt land.

Hennes marginal blev en bra bit snävare än vad opinionsundersökningarna under lång tid hade visat. En av anledningarna till det var med stor sannolikhet den milda dispyten över EU-ledarnas ställningstagande till den nya
österrikiska regeringen.

Med viss historisk tyngd kunde Esko Aho peka på att Finland hade en viss erfarenhet av hur utländska makter lade sig i regeringsbildningen i Helsingfors. Då var det Moskva som riktade pekpinnar, och då var det de finska moderaterna och de finska socialdemokraterna som under olika perioder inte ansågs företräda
åsikter förenliga med den tidens sovjetdefinierade samarbetsklimat.

Den österrikiska regeringen har nu tillträtt, och regeringsprogrammet i dess helhet går utmärkt att läsa på http://www.oevp.at .

Det är ett program med en tydligare bekännelse till samarbetet inom EU än vad dagens svenska regering är förmögen till. Fullt och fast med i Euron och nu med en villighet att acceptera ett
ömsesidigt försvarsåtagande mellan EU-länderna, och med en inriktning på mer av valfrihet i offentlig service och mer av privatisering när det gäller statliga företag.

Om detta hör man inte mycket i media. Även om det inte sägs, skapas i stället ett intryck av att det snickras på koncentrationsläger i Wiens utkanter, att fackföreningsledare sannolikt kommer att hamna i fängelse snart och att det
österrikiska parlamentet när som helst kan komma att stå i lågor.

Men så är det inte. Österrikare av alla politiska övertygelser skakar förtvivlat på huvudet. Simon Wiesenthal tillhör dem som sagt att bilden av Haider som dold nazist eller smygande antisemit knappast stämmer.

Problemet är ett annat, och alls inte litet. Det mysiga rödsvarta
- i katolska länder är svart den färg som symboliserar kristdemokratiska partier samregerandet under decennium efter decennium har skapat ett uppdämt folkligt krav på förändring som den populistiskt skicklige Haider förmått att utnyttja. Kravet är så starkt att försök att cementera de gamla vid makten med all sannolikhet bara skulle komma att göra det allt starkare.

Misslyckandet ligger såväl hos socialdemokraterna SPÖ som kristdemokraterna ÖVP. Under det senaste decenniet är det främst SPÖ som tappat mark och som sett sina väljare vandra iväg till Haiders FPÖ, men inte heller ÖVP har lyckats att framträda i rollen som förnyare av Österrike. De gamla partiernas misslyckande har bäddat för populismens seger.

Problemet med Haider är just hans populism, ibland högernationalistiskt, ibland vänsteropportunistiskt, ytterligt sällan ansvarstagande och praktiskt taget aldrig med en konsekvent linje.

Fenomenet känner jag rätt väl från det tidiga 1990-talets härjningar av Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i svensk debatt. Det fanns väl en och annan som ville framställa dem som dolda fascister, men det vara bara bisarrt. Men deras retoriskt skickliga och ofta folknära formulerade populism spelade på många av just de strängar som Haider kommit att spela på i Österrike.

För många invandrare. För mycket bidrag till andra och för lite till mig. För mycket skatt för mig och för lite för andra. Allmänt skäll på ”politikerna”.

Om EU då vi var dock inte medlemmar hade proklamerat bannbulla mot Sverige på grund av Ian och Bert vet jag inte vad som hade hänt. Socialdemokraterna hade säkert hållit med, men jag fruktar att det hade lett till ett betydande stöd för Ny demokrati som hade gjort vårt arbete med att marginalisera och bekämpa dem närmast omöjligt.

Det är detta som är den stora risken med det som nu händer. Jörg Haider görs till en av de mer betydande europeiska politikerna just nu. Jag fruktar att han kommer att vara efterfrågad i TV-program och som talare runt om i Europa på ett sätt som annars aldrig skulle ha varit fallet. Och små grupper av våldsamma vänsterdemonstranter kommer ständigt att kasta stenar och säkerställa att det blir maximal publicitet.

Populister som Haider är förvisso farliga. Men att framställa dem som ett hot mot Österrikes eller hela Europas demokrati eller respekt för grundläggande mänskliga rättigheter är att helt förlora begreppen. Det som de hotar är allra främst förutsättningarna för ett konsekvent och kompetent politiskt ansvarstagande av den typ som en europeisk regering i dag måste kunna leverera.

Detta är illa nog. Och det är ett allvarligt problem för
Österrike. Jag vet att Wolfgang Schüssel, i dag förbundskansler, tillhört dem som varit mest bekymrade över detta. Det var därför han förhandlade i 110 dygn om en ny rödsvart koalitionsregering. Men när det alternativet inte fanns efter fackföreningarnas nej, och ett nyval skulle göra situationen än värre, ser han detta som den för Österrike och Europa bästa vägen att möta det hot som denna blandpopulism av ömsom höger- och ömsom vänstersnitt utgör.

Populism finns också i andra länder. I Sverige är det nu vänsterpopulismen som är det större av de problem vi har att hantera. Även om Gudrun Schymans uttalande om kommunismens brott
är om möjligt än mer grötiga och grumliga än Jörg Haiders uttalande om nazismens skulle jag ha svårt att acceptera att en regeringskoalition mellan henne och Göran Persson skulle motivera ett försök till EU-bojkott av Sverige.

Rågången måste vara klar, men jag tror samtidigt att ansvarstagande kan vara ett instrument så gott som något att tämja populismens böjelser. I Palazzo Ciggi i Rom sitter i dag en före detta kommunist som premiärminister.

Frågan är nu vilka effekter det hastiga ställningstagandet från 14 EU-regeringar får.

Den avmätta reaktionen i Danmark har nog inte minst sin grund i att man fruktar att de allmänna EU-motståndarna nu getts ett nytt argument när de hävdar att EU när som helst kan undergräva den nationella självbestämmanderätten. Samma känsla förefaller att gå rakt genom den brittiska debatten. I Schweiz har kravet på en folkomröstning i maj om det paket av bilaterala avtal med EU som nu är färdigt motiverats just med det som nu hänt.

Att det på sina håll finns rätt snäva partigrunder till det som nu sker krävs inga större insikter för att inse.

I Spanien förestår viktiga val. I Frankrike utgör Le Pen ett betydande och i många avseenden värre hot. I Belgien är Vlaamse Blok utpräglat främlingsfientligt i en stat där detta redan är ett problem. Listan kunde göras längre, men gemensamt torde nog vara att det framstår som klokare att möta dessa utmaningar lokalt och nationellt än genom en nyformulerad Bryssel-doktrin som riskerar att bli en livsfarlig bumerang.

Och det gäller också vårt eget land. Vi har att göra med en av de viktigaste och svåraste framtidsutmaningarna för våra samhällen. Denna vecka hotas åter framstegen i den viktiga fredsprocessen i Nordirland av de som vägrar att ge upp vapnens väg. Den dolda kraften i dessa motsättningar gör vi oklokt att underskatta.

Samtidigt blir det allt viktigare att finna vägar att övervinna dem. Utvecklingen av ekonomi och demografi i våra olika länder kommer att understryka det än tydligare. Våra befolkningar blir allt äldre, och vårt beroende av invandring för att klara pensionsbetalningar och annat kommer att bli allt större. Jag hoppas inom kort kunna återkomma till detta.

Min vecka kommer att fortsätta med en balkansk odyssé som kommer att omfatta också hela den kommande veckan. Från Stockholm bär det av till Skopje i Makedonien, och från Skopje och Tetovo bär det av till Pristina i Kosovo. Från västra Kosovo skall vi försöka att ta oss över det 1 700 meter höga passet till norra Montenegro för att kunna fortsätta till huvudstaden Podgorica och därefter till den omstridda halvön Prevlaka mellan Jugoslavien och Kroatien.

Efter paus nere vid kusten kommer det så att bära av in i Bosnien med Sarajevo som första och viktigaste anhalt under några dagar. Därefter vidare till Banja Luka i den serbiska delen av Bosnien för att sedan avsluta i den kroatiska huvudstaden Zagreb i samband med att den nya presidenten kommer att installeras där.

Hur det kommer att bli med uppdatering av http://www.bildt.net och med veckobrevet under denna resa återstår att se. Det brukar vara si och så med de digitala kommunikationerna när man ger sig ut i de balkanska baksidorna.

Men jag skall göra vad jag kan.

Stockholm den 7 februari 2000



Carl Bildt

PS. De amerikanska primärvalen bjuder på dramatik. På den republikanska sidan är det nu McCain som klarar sig bra. Följ med både på http://www.georgewbush.com och på http://www.mccain2000.com .









Monday 
28/2/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]