Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v51/1999
21/12/1999

Vänner,

Val innebär så gott som alltid överraskning och så blev det också med valet till Duman i vårt viktiga östra grannland Ryssland.

Att det skulle bli en betydande framgång för det i viss hast av Kreml hoprafsade s k maktpartiet med namnet Enhet med stöd av premiärminister Putin var i allt väsentligt väntat. Här handlar det allra främst om en renodlad Tjetjenien-effekt.

Mitt i alla de sociala och ekonomiska svårigheterna fanns det en känsla av att det under Kosovo-kriget förolämpade Ryssland nu visade styrka, kraft och makt när det gällde att hantera det som de flesta ryssar uppfattar terroristhotet från Tjetjenien. Och protesterna och påpekandena från omvärlden tjänade nog snarast till att ytterligare understryka beslutsamheten att gå sin egen väg.

Det som däremot inte alls var väntat var att det skulle gå så påtagligt bra för reformkrafterna inom den s k högeralliansen SPS. De flesta politiska bedömare hade gjort bedömningen att de inte skulle klara spärrgränsen på 5 %, och att de möjligen skulle kunna plocka upp ett eller annat direktmandat bland de mer västinriktade i Moskva eller i St. Petersburg.

Men nu fick man i stället ett stöd som verkar ligga mellan 8 % och 9 %, och som innebär att samtliga de ledande namnen inom den liberala reformrörelsen nu förefaller att ha fått säkrade platser i den nya Duman. Det är en valframgång som bärs fram främst av de stora städerna Moskva och St. Petersburg och av de yngre generationerna, men som inte hade varit möjlig utan vidare stöd också i andra områden och grupper.

I den nya Duman förefaller det därmed att komma att finnas betydligt bättre möjligheter för en reforminriktad politik än vad som var fallet i den gamla, som dominerades av kommunister och nationalister i en i grunden reformfientlig blandning. Partiet Enighet är en disparat samling utan egentligt eget program, men i detta ligger också att det finns en betydande möjlighet för att de i sin politik successivt kommer att söka stöd hos reformkrafterna. Och dessa kan därmed i kraft inte minst av att man faktiskt har ett politiskt program komma att få ett betydande inflytande över den fortsatta utvecklingen.

Även om det kommer att ta sin tid innan det blir möjligt att analysera Duman i dess helhet hälften väljs ju på partilistor medan den andra hälften väljs med direktmandat förefaller det som om den blockerande kommunistiska och nationalistiska majoritet som tidigare funnits nu är kraftigt reducerad.

Om det således gått bra för SPS och det nya partiet Enighet har det gått desto sämre för Moskva-borgmästaren Luzjkovs bara för några månader sedan segertippade parti, som nu inte förefaller att ha fått mer än ca 13 % av de samlade rösterna.

Hans ambitioner och ställning i opinionen har pressats tillbaka inte minst efter det att TV på mer eller mindre sakligt sätt belyst det speciella styressätt som är Luzjkovs och som på sannolikt goda grunder ansetts förknippat med olika former av korruption. Att han dessutom haft en fallenhet för utrikespolitiska äventyrligheter är ett ytterligare skäl till att hans svaga valresultat i förhållande till förväntningarna knappast skall beklagas.

Till skaran som det gått mindre bra för hör också den halvliberale reformpolitikern Javlinskij och hans Jabloko-parti. Under lång tid har han strävat efter att hålla en betydande distans till SPS och dess olika ledande personligheter i tron att hans ställning var långt starkare än deras. Nu innebär Dumavalet plötsligt att förhållandet är det omvända. Det är bara att hoppas att förutsättningarna för ett samarbete mellan SPS och Jabloko nu skall te sig något bättre.

Det som nu snabbt kommer att ske är att fokus skiftar till presidentvalet den 4 juni. Även om presidentens nuvarande mycket starka ställning med all sannolikhet kommer att försvagas konstitutionellt under de kommande åren är det kring presidenten som den politiska makten i Ryssland kommer att fortsätta att ligga. Och det är kampen om presidentmakten som nu kommer att styra allt under de kommande månaderna.

Från Kremls sida har man uppenbarligen för avsikt att lansera premiärminister Putin. Och söndagens val ger honom onekligen en stark utgångsposition. Men sex månader är en lång tid i politik - vilket ju inte minst demonstrerats av de gångna sex månadernas utveckling i Ryssland.

Tjetjenien-kriget har fortfarande en atmosfär av framgång över sig. Och kring detta krig råder i allt väsentligt politisk enighet i dagens Ryssland. Skälen till detta är två. Dels handlar det om den i och för sig förståeliga reaktionen mot det man uppfattar som besinningslösa bombdåd av tjetjenska terrorister i Moskva och om nödvändigheten att komma åt terroristernas ledare och baser. Och dels handlar det om just önskan att visa att det Ryssland som förödmjukades av kriget i Kosovo kan agera med självständighet och självsäkerhet i Kaukasien.

Men fortsättningen kan komma att bli besvärlig. Hitintills har det handlat om att långsamt och systematiskt, och utan att ta större risker, flytta fram positionerna. Men förr eller senare måste man ge sig in i städer och bergsområden där de tjetjenska kämparna plötsligt kommer mycket närmare och därmed har helt andra möjligheter att göra motstånd. Redan i slutet av förra veckan kom uppgifter om att de ryska styrkorna lidit rätt betydande förluster när ett mindre förband gick in på vad som förefaller att ha varit ett sonderande uppdrag i Groznyj.

Till slutet av februari säger nu de militära företrädarna att man kommer att få situationen under kontroll. Vad som mer precist menas med detta ger man, klokt nog, ingen information om. Att uppnå strikt militära lösningar på situationer som denna är näppeligen möjligt, men samtidigt har de gångna veckornas strider och förödelse förmodligen också skapat en situation där det knappast heller finnas någon omedelbar politisk lösning.

När vintern ger vika för våren, och sommarens presidentval börjar komma allt närmare, kan man därmed mycket väl stå inför en situation där det inte förefaller att finnas någon lösning alls. Och då kan upptakten till presidentvalet komma att se annorlunda ut. Den f d premiär- och utrikesministern Primakov har också anmält sin kandidatur, och även om stödet för den för dagen inte
är imponerande finns det all anledning att vara uppmärksam på hur snabbt situationen i Tjetjenien kan förändra förutsättningarna för den politiska kampen.

Situationen i och kring Kaukasus kommer att vara en utmaning för den politiska ledningen i Moskva under lång tid framöver. Men i det något längre perspektivet är det framgången med den fortsatta ekonomiska reformpolitiken som kommer att vara avgörande för Rysslands utveckling. Och det är när det gäller förutsättningarna för denna som Dumavalet i söndags oväntat innebar en förbättring.

Till detaljerna i såväl valet som utvecklingen finns det anledning att återkomma. Det hölls samtidigt en rad andra val runt om i Ryssland. Jag hoppas under början av nästa år ha möjlighet att vid några tillfällen träffa en del av reformpolitikerna för att mer direkt få deras bedömningar.

År 2000 är de stora presidentvalens år, först i juni i Ryssland och därefter i USA i november. Och därmed sätts många av förutsättningarna för de kommande årens politiska utveckling. Det finns all anledning att följa diskussionerna om framtiden i dessa två så viktiga länder.

Efter en helg i Stockholm är jag nu åter på väg till Italien, denna gång för några dagar av mer privat karaktär, innan det åter bär norrut för de kommande helgerna. Jag reser från ett Sverige med politiska problem till ett Italien i politisk kris.

Sammanbrottet för fusionen mellan Telia och Telenor var ett sammanbrott för en gammal tanke om statsstyrda företag. Det var den svenska regeringens önskan att undvika en privatisering av Telia som ledde fram till tanken på en fusion med likaledes statsägda Telenor i Norge.

De norska och svenska regeringarna förenades i ett avtal som hade som sin kärna att garantera statsmajoritet i det nya företaget under de kommande 16 åren. Över framgången för detta gemensamma gamla sovjetiska tänkande var man mäkta stolt.

Men detta var en omöjlighet. Som jag skrivit tidigare kunde fusionen bara fungera om den snabbt ledde till privatisering. Nu blev det inte möjligt att se om det hade varit möjligt eftersom de mer politiskt betingade motsättningarna mellan de bägge regeringarna ledde till att allt gick under i en explosion av damm och dunder.

Jag är inte den att i detalj bedöma det skeende som ledde till den dramatiska upplösningen, men kan inte undgå att känna en viss grundläggande sympati för ståndpunkten att viktigare beslut i en styrelse som denna bör fattas med visst stöd över nationsgränsen.

Om en styrelse delas i viktiga frågor efter nationalitet är det någonting som är i grunden fel, och jag har svårt att frigöra mig från tanken att det var oklokt att över huvud taget låta denna situation uppstå. Det förefaller mig som om det på denna tämligen avgörande punkt ligger en del i de synpunkter som från norsk sida framförts på det svenska agerandet.

Men det som oroar mig mest är dock den stundtals primitiva nationalism som noterats i utkanterna av debatten kring upplösningen. I Sverige har man axiomatiskt utgått från att de som rätt primitiva beskrivna norrmännen haft helt fel i frågan, och i Norge har man minst lika axiomatiskt och unisont utgått från att det var svenskarna som i sedvanligt arrogant ordning gjorde fel och hade fel. Jag har sett plågsamt få försök att analysera det som skedde utan nationalistiskt färgade glasögon.

Och detta är oroande. Vi har all anledning att bygga vidare på den tendens till närmare nordisk förankring i olika typer av näringslivsverksamhet som vi ju sett under senare år. Det är Skandinavien mer än dess enskilda länder som omvärlden nu ser som en möjlig spjutspets i Internetutvecklingen. Men för att det skall vara möjligt krävs en viss vidsyn när det gäller att hantera de kulturella motsättningar som finns också mellan länder som står varandra så nära som de nordiska.

Vare sig den svenska eller den norska debatten under den senaste veckan har visat den nordiska mognad som jag tror är en fundamental framtidsförutsättning för bägge våra länder. Det har varit ett sorgligt skådespel från alla tänkbara utgångspunkter.

Nu gäller det att satsa nytt för både Telias och Telenors del. Jag tror att mycket kommer att avgöras av vilket företag som privatiseras först, eftersom det är det företaget som kommer att ha bäst förutsättningar för att göra de intressantaste internationella allianserna. Och alldeles säkert kommer vi att få se finska Sonera förekomma flitigt i den kommande dansen.

Om den svenska politiken under de senaste månaderna stapplat från Sydafrika till Norge har den italienska politiken dominerats av de tilltagande spänningarna inom den vänsterallians som nu styr landet. I helgen gick dessa så långt att premiärminister d’Alema lämnade in sin regerings avskedsansökan. Han hade tröttnat på det ständiga krypskyttet från inte minst de mindre av koalitionens partier.

Regeringskris är dock någonting man har både rutin och talang på i Italien. Och det är nog ingen alltför djärv gissning att resultatet kommer att bli att ungefär samma regering återkommer om en vecka eller två. Men det som det kommer att finnas anledning att sätta tilltagande frågetecken för är om en förnyad vänsterkoalition kommer att ha kraften att fortsätta det viktiga reformarbetet.

Under Romano Prodis ledning, och mot många odds, lyckades Italien att komma med i den gemensamma valutan. Men metoderna i form av höjda skatter var ibland mindre tilltalande och i dag har landet en tillväxt som ligger mycket tydligt under snittet för Euroland med de ökade spänningar som detta medför i ett land delat mellan det framgångsrika norr och det bidragsberoende syd.

Men Rom dessa dagar går knappast i regeringskrisens tecken. Här kommer i stället förberedelserna för jubelåret att dominera.

Strax före midnatt på julaftonen kommer påven att öppna de portar in till Peterskyrkan som endast öppnas under s k jubelår och därmed inleda kyrkans firande av att det gått 2000 år sedan Kristus anses ha fötts. Jubelåren skulle ursprungligen återkomma med en frekvens av ett vart hundrade år, men har dock kommit att bli något fler, utan att därför deras speciella karaktär vattnats ur alltför mycket.

Till ceremonien i Peterskyrkan finns det plats för ca 7~000 personer, men enligt medias rapportering är det ca 60~000 som nu anmält sitt intresse, och i kampen om platser till denna begivenhet kommer säkert åtskilliga metoder att räknas till de möjliga. Ceremonin blir inledningen till ett jubelår som lett till att stora delar av Rom putsats upp väsentligt under det gångna året, och som man förväntar sig kommer att leda till ett mångmiljonflöde av olika typer av turister till Den Eviga Staden.

Julen och helgerna kommer också att sänka sig ner över denna verksamhet. Min hemsida www.bildt.net har kommit igång bra med mängder av besök och med dagliga uppdateringar av olika former av kommentarer och länkar med anslutning till de frågor som dessa veckobrev brukar cirkla kring. Men även om det förvisso skall bli ett veckobrev också under mellandagarna vill jag inte utlova att hemsidan förses med nytt material varje dag.

Vilodagarna bör helgas även på tröskeln till den nya tiden.

God Jul!



Carl Bildt

PS.

Jubelåret i Rom har lett till att man öppnat en speciell hemsida på http://www.romagiubileo.it Och för den som är intresserad av detaljerna kring det ryska valet rekommenderas http://www.russiatoday.com/election2000/newshp.php3









Saturday 
23/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]