Main page
 On Bildt
 New Economy
 Foreign &
 security policy
 Europe
 Euro
 Balkans
 Moderate Party
 1994-1999
 Government
 1991-1994
 Bookmarks
 Veckobrev












Veckobrev  


Carl Bildts veckobrev v52/1999
30/12/1999

Vänner,

Ett decennium, sekel och millennium går mot sitt slut. Och nya randas inom kort.

Ja, strikt talat så byter vi inte millennium förrän kommande nyårsafton. Den som tittat på min hemsida www.bildt.net har sett länkarna till de astronomiska institutioner som reder ut den saken. Men även om det korrekta kalendariska skiftet ligger ett
år fram i tiden, är det alldeles uppenbart nu som det psykologiska och politiska inträffar.

Vi räknar nu 2000 år sedan den Jesu födelse som för den kristna delen av vår värld blivit utgångspunkten för den moderna tideräkningen. Och även om den kristna delen av världen rent numerärt är en distinkt minoritet, är det något av en symbol för den seger som den västliga kulturkrets vi är en del av uppnått att millennieskiftet nu ses som sådant över större delen av världen.

För tusen år sedan var det annorlunda i vår del av världen. Sverige stod i brytningen mellan hednatid och kristenhet. Vår västliga del av Europa hade sedan tideräkningens början snarare gått bakåt. Medelinkomsterna låg sannolikt en bra bit under vad de hade gjort under de sekler då det romerska imperiets lagar gav trygghet. Den klassiska bildningen hade till stora delar försvunnit.

Det var snarare andra delar av världen som stod för den kombination av ordning och utveckling som förr eller senare leder till storhet. Det kinesiska imperiet var i de allra flesta avseenden överlägset vad som kunde uppbådas på den europeiska kontinenten. Vitaliteten i den islamska världen var mycket påtaglig inte minst på det intellektuella området.

Efter Atens och Roms storhet hade Europa hamnat i bakvattnet.

Att sammanfatta den växlingsrika historia som fört därifrån till dagens situation av västerländsk dominans över större delen av världen, och därmed berett marken för främst de senaste seklernas genuint revolutionerande utveckling, kan andra göra bättre.

Ytterst har det handlat om olika idéer om hur samhällen skall organiseras. Är det en enstaka idé som betytt mer än någon annan för denna utveckling så är det frihetens idé. Den kom att stå starkare i den kultur som är vår än i någon annan.

Det är med friheten som den främsta facklan som utvecklingen under främst de senaste århundradena förts framåt.

I dessa dagar vimlar media av olika utnämningar av olika individer som betytt mycket för utvecklingen under decenniet, seklet eller t o m årtusendet. Det är lätt att peka på vetenskapsmännen och innovatörerna, men lika lätt att glömma att deras arbete hade lett till intet om det inte skett i samhällen kapabla till förändring och förnyelse. Att det är friheten som varit det avgörande.

Och då tycker jag att det finns anledning att lyfta fram betydelsen av Karl Popper och den briljanta idéanalys som han presterade i sin klassiska bok ”The Open Society and Its Enemies”, som först publicerad 1945.

Där beskriver han hur individen steg fram ur stamsamhällets mörker och började att gå mot det ljus som friheten innebar under det banbrytande seklet kring Aten ca 500 år före vår tideräkningens början. Och han ser utvecklingen sedan dess som ett växelspel mellan tron på det mytiska, stambaserade eller kollektivistiska samhälle han kallar ”stängt” och det samhälle där individer konfronteras med personliga val som han ger beteckningen ”öppet”.

Hans analys av hur det öppna samhället hotas av det som han gett beteckningen ”strain of civilization” är något av det betydelsefullaste och inflytelserikaste som formulerats om samhälls- och idéutveckling under senare sekler.

Skulle jag välja något verk eller några tankar som inte bara beskrivit utan som också haft inflytande under det sekel som nu går till ända, men som också griper långt längre tillbaka i tiden, så skulle det vara just Karl Poppers formuleringar om det
öppna samhällets utmaningar och det slutna samhällets farliga frestelser.

Här hemma har jag dessvärre bara boken på engelska, men hoppas på tålamod när jag ändå citerar just dessa rader:

”The strain of civilization, this uneasiness, is a consequence of the breakdown of the closed society. It is still felt even in our day, especially in times of social change. It is the strain created by the effort which life in an open and partially abstract society continually demands from us by the endeavour to be rational, to forget at least some of our social needs, to look after ourselves, and to accept responsibilities.”

”We must, I believe, bear this strain as the price to be paid for every increase in knowledge, in reasonableness, in co-operation and in mutual help, and consequently in our chances of survival... It is the price we have to pay for being human.”

”Once we begin to rely upon our reason, and to use our powers of criticism, once we feel the call of personal responsibilities, and with it, the responsibility for helping to advance knowledge, we cannot return to a state of implicit submission to tribal magic. For those who have eaten of the tree of knowledge, paradise is lost. The more we try to return to the heroic age of tribalism, the most surely do we arrive at the Inquisition, at the Secret Police, and at romanticized gangsterism.”

”There is no return to a harmonious state of nature. If we turn back, then we must go the whole way we must return to the beasts.”

”If we dream of a return to our childhood, if we are tempted to rely on others and s be happy, if we shrink from the task of carrying our cross, the cross of humaneness, of reason, of responsibility, if we lose courage and flinch from the strain, then we must try to fortify ourselves with a clear understanding of the simple decision before us. We can return to the beasts. But if we wish to remain human, then there is only one way, the way into the open society. We must go into the unknown, the uncertain and the insecure, using what reason we may have to plan as we can for the both security and freedom.”

Är det någonting som förklarar varför Europa steg upp ur mörkret, och senare också genom att dess idéer slog rot i Amerikas mer jungfruliga mark kom att erövra stora delar av världen för den mänskliga civilisationen, så är det just denna vilja att ständigt söka det okända, att ofta våga det nya, att hela tiden låta nyfikenheten leda till ständigt nya upptäckter och landvinningar.

Bakom allt detta ligger alltid en strävan efter en frihet som ytterst alltid är tankens frihet.

Lätt eller självklart har det förvisso inte varit. Friheten och förnyelsen har alltid haft sina motståndare. Det var t ex först under detta decennium som Vatikanen officiellt hävde sin förkastelsedom mot Galileo för att han vågade hävda att jorden kretsade kring solen i stället för tvärt om. Det nya har alltid haft sina motståndare, men i längden har det i vår del av världen varit det nya som segrat och det gamla som fått vika undan. I Kina var dogmen om den egna perfektionen så stark att utveckling
över huvud taget inte blev möjlig.

Men när kunskap kunde spridas genom inte minst boktryckarkonsten, och när nyfikenheten ledde till ständigt nya upptäckter, kom utvecklingen successivt att få sin egen logik. De senaste seklerna har sett en expansion av vårt vetande som får allt som ditintills förekommit i mänsklighetens historia att förblekna.

Inte minst dessa vetenskapens och teknikens framsteg står i centrum för många av de betraktelser som nu görs av det sekel eller det millennium vi håller på att lägga bakom oss.

Vid tiden för den franska revolutionen var medelinkomsten i Europa näppeligen högre än vad den hade varit under det romerska imperiets tid närmare två årtusenden tidigare. Men det är sedan dess som den vetenskapliga revolutionen skapat förutsättningar också för en ekonomisk revolution som i grunden omskapat förutsättningarna för varje del av vår värld.

Nyligen satt jag och lyssnade på hur Bengt Samuelsson, Nobelstiftelsens ordförande, i samband med utdelandet av seklets sista Nobelpris beskrev den hisnande utvecklingen under detta sekel. Det var 1901 som Guglielmo Marconi sände en svag radiosignal över Atlanten. Det var i slutet av 1940-talet som upptäckten av transistoreffekten skapade förutsättningarna för vår tids digitala revolution. Exemplen kunde göras hur många som helst.

Men det som fångade mig mest var ändå hans citat av den engelske filosofen Francis Bacon från början av 1600-talet, när denna kommenterade den tidens med sin tids mått svindlande vetenskapliga framsteg:

”It appears incredible that any such discovery should be made, and when it has been made, it appears incredible that it should so long have escaped men’s research. All of which affords good reason for the hope that a vast mass of invention yet remains.”

Så är det. Varje genombrott är revolutionerande, hisnande och omdanande, men blir ändå snabbt en självklar del av vår vardag och våra liv. Det är så vi i dag ser på radion, transistorn eller penicillinet. Vi kan småle och undra hur mänskligheten under större delen av sin historia kan ha trott att jorden var platt eller att solen kretsade runt jorden.

Vi lever just nu i en tid när horisonterna vidgas och när ständigt nya möjligheter öppnas upp med hisnande kraft och fart. Det finns ingen anledning att tro att den fantastiska utveckling vi sett skulle vara på väg att stanna upp. Tvärt om. Den intellektuella nyfikenhet och vetenskapliga nybyggaranda som lett till så stora förändringar håller snarare på att få ny kraft i takt med att nya teknologier skapar nya möjligheter för forskningen.

I juldagarna har t ex astronauter från USA och Europa uppe i rymden gjort underhåll på det väldiga rymdteleskop som låter oss blicka ut mot universums yttersta gränser för att försöka att finna svaren på frågorna om universums ursprung.

Men ingenting av detta hade varit möjligt om vi inte haft en utveckling mot allt öppnare samhällen med allt större frihet för tanken och det fria skapandet. Samtidigt som inte minst vårt eget sekel med tragisk tydlighet visat styrkan i Karl Poppers teser om det öppna samhällets ständiga kamp mot den totalitära frestelse som inte minst otryggheten i de stora förändringarna lätt leder till.

Detta vårt tjugonde sekel öppnades i optimismens tecken. Teknik och vetenskap gjorde ständiga landvinningar. Imperier säkrade handelsvägar världen över. Telegrafen band samman människor och kontinenter som aldrig förr. Ny teknik hade gjort kriget så fruktansvärt att många ansåg att det höll på att bli omöjligt. Man diskuterade krigets lagar och fredens plikter.

Men vi vet hur det gick.

Det var skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, på årsdagen av det mytomspunna slaget vid Kosovo Polje 1389, som kom att utlösa den kedja av händelser som släckte ljusen i Europa, kastade kontinenten i krig, störtade imperierna i fördärvet, ledde till sociala och politiska omvälvningar och förde in Europa i skuggan av de totalitära frestelser som kom att dominera större delen av detta århundrade. Egentligen är det först efter 1989 som vi åter har en möjlighet att se ljuset och framtiden i Europa i dess helhet. Det var en lång och bitter natt för Europa.

I sammanbrottet som inleddes 1914 fick totalitära rörelser ny och fasansfull kraft. Den s k vetenskapliga socialismen hade länge predikat löftet om det perfekta och på kollektivismen och dess förmenta rationalitet byggda samhället. Karl Marx hade skrivit inte bara brutalt om de konflikter som skulle komma, utan också idylliskt om den tid som utlovades därefter. Det var löften som var stora, men det var löften som skulle komma att svikas.

Leszek Kolakowski har i sitt standardverk om marxismen kallat denna för vårt århundrades farligaste förvillelse. Den lovade ett himmelrike, men kom varhelst den praktiserades att leverera ett helvete. Det var Rysslands tragedi, men kanske mycket av det
övriga Europas räddning, att det blev i det väldiga ryska väldet som dess teorier först skulle komma att praktiseras.

Individen befriades från frihetens och ansvarstagandets ok och hänvisades till den framtid som det allvetande partiet och dess teorier stakade ut.

Och ur reaktionen mot denna frambrytande röda totalitära lära föddes och frodades så den bruna totalitära lära som fick sitt främsta fäste i den tyska kulturnationen i Europas hjärta. Där Lenin och Stalin predikade klasshatet och drev detta till dess horribla logiska konsekvenser kom Hitler att i stället predika rashatet och med samma målmedvetenhet driva detta till dess horribla logiska konsekvenser.

När den gamla ordningen bröt samman i början av detta sekel inleddes en utveckling där Europa blev slagfältet och laboratoriet för två gigantiska totalitära projekt. Nazismen och kommunismen devalverade och degraderade individen och förde sin tid in i kollektivt vansinne och massmord.

De senaste årens debatt om huruvida det var nazismen eller kommunismen som stod för de värsta förbrytelserna mot mänskligheten under detta sekel kan knappast avgöras genom att stapla de avrättades lik i högar som räknar tiotals miljoner vardera. De bägge förutsatte varandra och var i mångt och mycket varandras spegel- och förebilder. Den moderna historieskrivningen har visat hur seklets hemskaste gestalter, Hitler och Stalin, lärde av och beundrade varandra.

Karl Popper skrev sin bok mitt under det brinnande världskriget. Och det han skrev ”If we turn back, then we must go the whole way we must return to the beasts” visade sig vara skräckinjagande sanning när Auschwitz öppnades och när, om än långt senare, GULAG-arkiepelagens medvetna massmord trängde fram.

De regimer som vänt det öppna samhället ryggen hade gått hela vägen tillbaka till vildarnas och grymheternas tid.

Det är först under det senaste decenniet som vi till fulla kunnat stiga ut ur skuggan av dessa totalitära politiska projekt med deras dödliga hot mot det öppna samhället. Och det gick inte mer
än månader mellan det att muren föll i Berlin och Internet som vi känner det föddes när World Wide Web såg dagens ljus vid CERN i Genève. Det gamla föll samman, och det nya steg fram.

Det var inte länge sedan som framtidspessimismen dominerade större delen av vår samhällsdebatt. Det talades om hotande miljökatastrof, om överbefolkning, om kärnvapenkrig, om massdöd och hot mot mänsklighetens själva överlevnad. I kölvattnet på dessa domedagsprofetior följde ofta politiska planer på nya kollektivistiska projekt av det ena eller det andra slaget. Vi som då sade emot och vågade att stå för optimismen och framtidstron var då.

Nu är det annorlunda. Under inte minst detta år har den revolution som getts beteckningen Den Nya Ekonomin kommit på snart sagt var mans läppar. Internet har blivit ett begrepp som snart sagt ingen politiker med självaktning kan undgå att ge i alla fall sken av att vara intresserad av.

Förr ansågs det vara ett nödvändigt inslag i en valrörelse att få bilder av politikern som klappade små barn. Nu verkar det vara bilden av politikern stirrande in i datorskärmen som är den mest eftersökta.

Det är de öppna samhällena och den vidgade friheten som gjort denna utveckling möjlig. Och det är genom att värna och vidareutveckla dem som vi kan förbättra våra framtidsförutsättningar i en tid av nya utmaningar.

Under dessa decennier av förändring lever vi under Moores lag, som säger att för samma pris så fördubblas datorkapaciteten ca var adertonde månad. Så har det varit under ca två decennier, och så tror de flesta att det kan fortsätta under ytterligare något eller några innan vi stöter på mer absoluta gränser och tvingas till ett nytt teknologiskifte. Vi står bara i början av den revolution som nätverkssamhället och nätverksrevolutionen kommer att innebära.

De samhällen som kommer att lyckas bäst i det historiska skifte som nu sker är de öppna samhällen som stimulerar kreativiteten, nyfikenheten och förändringen. Att norra Europa har förutsättningarna för ett språng framåt är uppenbart, men lika uppenbart borde vara att de positioner vi nu erövrat snabbt riskerar att förloras om vi inte är beredda till den samhällsförnyelse som är framtidsutvecklingens förutsättning.

För ett decennium sedan skrev jag om den Europaväg som jag ansåg att den svenska politiken borde inriktas på efter den nationella självhävdelsens decennier av successiv eftersläpning.

Fullt och aktivt medlemskap i den Europeiska Unionen. Ett aktivt arbete att bygga fred och demokrati över gamla nationsgränser. En genomgripande reformering av den föråldrade välfärdsstatens stela struktur. En satsning på det informations- och tjänstesamhälle som redan då avtecknade sig. Ett allt mer öppet samhälle i ett allt mer öppet Europa. Jag talade om detta som den enda vägen till framgång.

En del har skett. Men det har varit mycket av fram och tillbaka. Och mycket har framstått som motvilligt och halvhjärtat. Det
ändlösa velandet om vårt deltagande i den gemensamma eurovalutan
är toppen på ett isberg av velande i de viktiga framtidsfrågorna. På tröskeln till det nya seklet verkar den svenska politiken sakna vilja och vision.

Nu, när seklet skiftar och vi står mitt uppe i den stora förändringen, är det viktigare än någonsin att blicka framåt och utåt, inte främst bakåt och inåt. Vår utveckling, som individer eller som samhälle, är en del av en långt större utveckling.

Framtiden är inte bara en bättre förlängning av det som var. Den vetenskapliga förändring som lade grunden för den industriella revolutionen ledde gradvis till genomgripande sociala och politiska förändringar av våra samhällen. Det är oklokt att utgå från att så inte kommer att bli fallet även i detta utvecklingssteg, även om vi än knappt ens anar konturerna av det som skall komma. Men kampen mellan det öppna och det slutna samhället har inte tagit slut.

Just nu är det en frihetsrevolution som drar fram över världen. Men den snabba förändringen leder också till känslor av otrygghet och rotlöshet. Och det är i spåren av dessa som det lätt växer fram känslor av rädsla för den framtid som är främmande och allt som associeras med denna.

Vi ser främlingsrädslan mitt uppe i vårt eget samhälle, och vi oroas med rätta för vad den kan komma att medföra. Vi hör rösterna som ständigt varnar för det nya, som egentligen skulle vilja stoppa världen och stiga av. Och även om något akut hot knappast finns på horisonten i dag får vi inte låta vaktslåendet om det öppna samhället och dess ideal falna bara därför att friheten nu står stark och tiderna nu förefaller så ljusa.

Just nu pågår i forskningslaboratorierna arbetet med att slutföra kartläggningen av de 70 000 till 130 000 gener som tillsammans formar det mänskliga genomet. När en mer avlägsen framtid blickar tillbaka på vår tid kan det projektet mycket väl komma att framstå som en mer genomgripande förändring än mycket annat som står i centrum av uppmärksamheten just nu.

Framtidsvisionerna om vad detta kan komma att medföra är hisnande. Kanske kommer vi inom en generation att kunna förebygga och bota många av de sjukdomar som i dag uppfattas som obotliga, med all den minskning av mänskligt lidande detta skulle innebära. Kanske kommer åldrandet på sikt att bli ett helt annat. Kanske kommer många av de barn som föds dessa dygn att få uppleva ytterligare ett sekelskifte.

Men kanske kommer vi också att ställas inför frågeställningar som utmanar själva mänskligheten i våra värderingar på ett sätt som knappast varit fallet hitintills under mänsklighetens långa historia. Gränsen mellan liv och död kan komma att bli än svårare. Gränsen mellan att bota och att skapa människor kan komma att bli plågsamt svår att dra. Att balansera mellan de förhoppningar och den fruktan som de nya möjligheterna leder till kan komma att bli långt svårare än i dag.

Detta kommer att leda till att idéer och värderingar kommer att bli än viktigare än i dag. Det har blivit populärt att säga, att ideologiernas tid är slut, att idékampen har nått vägs ände, och att det nu handlar om det pragmatiska administrerande av våra samhällen.

Det tror jag inte alls. I själva verket tror jag att tron att så
är fallet riskerar att bli farlig i sig.

Det som Karl Popper beskrivit i sina teser om utvecklingen sedan antikens Aten och fram till våra dagar kommer att fortsätta att gälla. Inte minst i framtidsoptimismens och de stora samhällsförändringarnas tid finns det all anledning att hålla det
öppna samhällets idéer och värderingar levande.

Och de ytterst på respekten för individen grundade värderingar som är humanismens och etikens grund kommer med största sannolikhet att bli ännu mycket viktigare när vi går in i en epok där kombinationen av det slutna samhällets frestelser och den nya vetenskapens möjligheter skulle kunna bli än mer utmanande mot friheten och mänskligheten.

Ute faller snöflingorna långsamt ner till marken. De snurrar lite fram och tillbaka i luften som om de inte riktigt visste vart de var på väg. Men faller gör de dock, och bildar sitt mjuka vita täcke på marken.

Det känns skönt att kunna fira skiftet hemma. Och att kunna bidraga till att påminna om att vårt hemma är en del av en värld stadd i förändring. Där möjligheterna är större än kanske någonsin tidigare, men där de idéer och de värderingar som prövats så grymt under detta sekels europeiska utveckling kommer att förbli alldeles avgörande för vår och de våras utveckling.

Gott Nytt År!



Carl Bildt


PS. Lite material med anknytning till dessa resonemang finns på http://www.bildt.net För den som är intresserad av arbetet med att dechiffrera det mänskliga genomet finns http://www.nhgri.nih.gov och för mer utförlig presentation av Karl Popper finns t ex http://ed1.library.usyd.edu.au/stanford/archives/spr1999/entries/popper









Saturday 
23/4/2005 
Bildt Blog Comments

In addition to this webpage, and the email letters ongoing since 1994, I have now started a blog as well.

You find it at http://bildt.blogspot.com.

At www.bildt.net you will continue to find articles, speeches and different documents.

At the blog there will be the shorter and perhaps somewhat faster comments.

And the e-letter continues to give at the least an attempt at analys.



[email protected]